En gråmulen måndagsförmiddag i november 2017 kryper jag omkring på alla fyra och rafsar i lövhögarna längs joggningsspåret på Limhamnsfältet i Malmö, på jakt efter bilnyckeln jag tappat på löprundan dagen innan. Men efter några timmar inser jag hur tröstlöst det är. Jag skickar ett Whatsapp-meddelande till en polare som skadeglatt svarar: »Detta är ju en underbar start på dagen för alla andra.« Till slut ger jag upp och ringer leasingföretaget för att beställa en ny nyckel till min mörkgröna Mini Cooper. Bilen står kvar där jag parkerade den, på en ensligt belägen parkeringplats omgärdad av höga buskar.
»Den får väl stå kvar där«, muttrar jag och cyklar hem. Några dagar senare sätter jag mig på tåget till Stockholm för att resa vidare till Västernorrland tillsammans med min fotografkollega Jacob. Vintern har slagit till och det är halt på vägarna. Telefonen ringer. Det är mamma:
– Din bil står inte kvar. Vi körde förbi för att titta till den, men den måste ha blivit stulen. Du får ringa polisen!
Det var min första, alldeles egna bil. Jag hade egentligen inte råd, men jag ville inte vara den där ensamstående morsan som alltid ber om skjuts. Hösten 2016 tog jag alla uppdrag jag kunde få och jobbade på gränsen till utmattning, livrädd för att stå med mössan i hand. Och i februari 2017, efter många månader av busspendlande, kunde jag äntligen skjutsa min son till fotbollsträningen och dra iväg på utflykt i en racing green Mini Cooper som bara hade rullat två mil.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digital prenumeration!
Har du redan ett konto? Logga in här.
- Mer:
- Reportage
Du har väl inte missat?
