I Filter #44 intervjuade vi kolumnisten Lena Andersson om »att hålla huvudet kallt« i debatten. Kort efter publiceringen valde Andersson att sluta som kolumnist på Dagens Nyheter.

Varför?

– Jag var sliten. Dels hade jag rest och talat om mina böcker nästan oavbrutet sedan hösten 2013 – och samtidigt skrivit hela tiden. Dels var det tungt att bli kommenterad och bedömd. Det ingår i kolumnskrivandets villkor att bli det, inget konstigt med det, men det hindrar inte att man blir ångestfylld av det. I synnerhet när man diskuterar något principiellt och till svar får etikettering eller påpekanden om vad man har på sig eller vilken frisyr man har.

Sedan återvände du ändå till uppdraget efter sju månader.

– Det berodde på att jag fick återhämta mig mentalt och på att jag aldrig slutar intressera mig för att tänka på tillvaron. Det trumfar alltid obehaget inför omdömena.

I intervjun menade du att debatten präglades av brist på argument och resonemang – och att du själv ville »bort från känslorna«. Tycker du att samtalsklimatet förändrats sedan dess?

– Det är huvudsakligen känslostyrt fortfarande, och inte 
i första hand präglat av sanningslidelse, analys eller argument. Det är ingen slump, utan skälen står att finna i en filosofisk underbyggnad, nämligen poststrukturalismen.

Hur menar du?

– Enligt poststrukturalismen är allting i grunden godtyckligt och inte sprunget ur något naturligt mänskligt. Man anser att den mänskliga världen inte är underkastad några yttre begränsningar, i form av exempelvis biologiska fakta eller att människan naturligt är på ett visst sätt. De normer som uppstår ur mänsklig aktivitet förtrycker människor, anses det, och de uppstår inte för att människan är på ett visst sätt och därför handlar på ett visst sätt. Allt är socialt konstruerat, och därför är inget heller rimligare eller sannare än något annat, bortsett från den egna känslan.

Jag kommer att tänka på hur det blivit allt vanligare att människor sätter subjektiva ord som »min« eller »vår« framför ordet »sanning«.

– Det är definitivt ett tecken på det jag menar. Relativismen, som är den hållning som kommer ur den poststrukturalistiska tankeriktningen, grundar sig i åskådningen att det enda vi kan veta något säkert om är vår egen upplevelse och våra egna känslor. Alltså finns bara min sanning, och 
din – inte sanningen som sådan. Och om alla är lika mycket värda måste väl, är tanken, allas upplevelser vara lika mycket värda. Men lite extra mycket värda om den som känner något tillhör en historiskt tillbakatryckt grupp. Alltsammans kommer ur en antiauktoritär impuls, men resultatet blir kolossalt auktoritärt – eftersom den som säger emot är osolidarisk med kampen för den förtryckta gruppen och eftersom känslorna då inte »respekteras«.

Så vad anser du behöver ändras?

– Det enda som kan rädda oss från det auktoritära är ömsesidighet, där olika sidor möts och bryts mot varandra – och där logik och saklighet inte sätts ur spel eller utsagor bedöms utifrån vem som säger dem snarare än utifrån deras halt. Om det visar sig att man menar att det egentligen är sanningen som är auktoritär, då har vi stora problem.

Läs hela intervjun med Lena Andersson – där hon pratar om debattmässiga personangrepp, Sverigedemokraters argumentationsteknik, sin barndoms ätstörningar och att vara »inifrånstyrd« – här.