I två säsonger har Bastubaletten följt fem tornedalska mäns resa till att visa sig sårbara i det heligaste av rum. Detta genom att – precis som namnet antyder – sätta upp en balettföreställning i en bastu.
I den nya, tredje säsongen får vi istället följa fem tornedalska kvinnor på deras väg till en gemensam bastubalett. Konceptet kan tyckas något underligt, men programmet handlar om så mycket mer än en föreställning. Det handlar om identitet, styrka och gemenskap som får komma till liv på Tornedalens kanske viktigaste mötesplats. Dessutom får man sig som tittare en rejäl dos norrländsk naturporr. Säsongens tre första avsnitt finns tillgängliga på SVT Play.
Filters tioårsfest närmar sig med stormsteg. Lördag 5 maj bjuder vi in läsare och medverkande att fira vår födelsedag på nyöppnade Wine Mechanics – Sveriges första stadsvineri, beläget i ett före detta svinstall i det gamla slakthusområdet i Göteborg. Därtill kan vi nu avslöja en stor artistbokning för kvällen: Lamin »Lamix« Mbergan.
Lamix vann priset »Framtidens artist« på P3 Guld i år, och berättade i Filter #60 om sin slingriga väg till framgång. Den som vill ha lite bakgrund innan de ser honom på festens scen – eller den som är intresserad av bra historier och drabbande livsöden, för den delen – bör läsa texten nu.
I mitt hushåll pågår ett ständigt krig. Min tjej – en människa som sparat sin barndoms kassettband i åtskilliga skrymmande lådor – vill fylla vårt hem med saker, medan jag vill att det ska eka tomt sånär som på ett fåtal danska träleksaker som barnen kan roa sig med (barn älskar danska träleksaker). Jag vet såklart att den drömmen är både ouppnåelig och osympatisk, men den här texten av kanadensiskan Mireille Silcoff förklarar varför – på ett lika underhållande som intressant sätt. Hon är övertygande i sin argumentation för att samtidens kurerade och kliniska ideal är sjukt – bokstavligt talat. Gurun Marie Kondo – vars bok Konsten att städa: förändra ditt liv med ett organiserat hem sålts i fyra miljoner exemplar – tillbringade exempelvis sin barndom med att tvångsmässigt städa sitt eget och sina syskons rum. Denna fritidssyssla ledde inte direkt till att hon blev bättre på att knyta an till andra människor, eller som Kondo själv skriver: »Det var materiella saker, och mitt hus, som först lärde mig att värdesätta ovillkorlig kärlek, inte mina föräldrar eller vänner.« Silcoff nämner även den forne såpastjärnan Justin Klosky, som lider av tvångssyndrom och har döpt sin framgångsrika inredningsverksamhet till O.C.D (Organize & Create Discipline) – samt den svenska boken Döstädning av Margareta Magnusson, som blivit en oväntad internationell bästsäljare. Allt som allt en välkommen kritik av den skandinaviska minimalism jag önskar att jag var anal (och barnlös) nog att hänge mig helhjärtat åt.
Här är förresten en bild på Marie Kondos lägenhet, som sajten Apartment Theory – med absolut noll procents täckning – beskriver som »joy-sparking«:
PS. Filter-medarbetaren Ina Lundström intervjuade döstädaren Margareta Magnusson i Filter #58 och har dessutom angripit minimalismen i krönikan »Jag älskar ful skit som ingen behöver«. Den tycker jag också att man ska läsa.
Johan Palmgren kan krama en bra historia ur en sten. Den nya lilla pärlan Spårviddshinder premiärvisades på Göteborgs filmfestival och handlar om något så prosaiskt som ett illa – eller elakt – konstruerat väghinder vid Slussen. Palmgren passerade hindret (på cykel) när det precis hade placerats ut och såg att bil efter bil fastnade, med kvaddade däck och underreden som resultat. Genom sin filmkamera och sin sedvanliga vänliga nyfikenhet hade han snart skaffat sig råmaterial till 14 minuters dokumentär dramatik om kommunal trafikplanering och mänsklig samverkan. I huvudrollerna: trafikkarusellens mix av turister, lodisar, ordningsmakt, nattsuddare och alldeles vanliga stressade stockholmare på väg hem från jobbet.
För längre, och ännu bättre, Palmgrenupplevelser rekommenderas Familjen Persson i främmande land, Guldbaggebelönade Vikarien(på SVT Play t o m 16 april)och julklassikern Tjuren Ferdinand – den sanna historien (på SVT Play t o m 22 juni).
Filters systertidning Skriva bjuder in Filterläsare till förhandsvisning.
Måndag 9 april förhandsvisas den kritikerrosade filmen Gruppen i Stockholm, Göteborg och Malmö. Filmen följer några ungdomar som går en skrivarkurs i franska La Ciotat och bestämmer sig för att skriva en kriminalroman tillsammans. Tillsammans beslutar de att boken ska utspela sig mot bakgrund av stadens historia av arbetarkamp och rasism, men en i gruppen är helt emot valet av tema – och hamnar i konflikt med de andra eleverna. Filmen regisseras av Laurent Cantet som tidigare gjort Guldpalmvinnaren Mellan väggarna.
I Göteborg hälsar Skrivas chefredaktör Per Adolfsson välkommen.
Vill du ha två biljetter?
Visa då detta inlägg – digitalt eller printat – på Beyond Retro (se nedan). Först till kvarn och max två biljetter per person! För information om respektive stad se nedan.
STOCKHOLM
GRAND, Sveavägen 45 i Stockholm.
Filmstart: måndag 9 april kl 18.00 (insläpp 17.30)
Biljetterna kan hämtas från torsdag 5 april kl 17.00 på Beyond Retro Drottninggatan, Drottninggatan 77 i Stockholm.
GÖTEBORG
CAPITOL, Skanstorget 1 i Göteborg
Filmstart: måndag 9 april 18.00 (insläpp 17.30)
Biljetterna kan hämtas från torsdag 5 april kl 17.00 på Beyond Retro Arkaden i Göteborg.
MALMÖ
PANORA, Friisgatan 19D i Malmö
Filmstart: måndag 9 april 18.00 (insläpp 17.30)
Biljetterna kan hämtas från torsdag 5 april kl 17.00 på Beyond Retro, Claesgatan 8 i Malmö.
Gruppen har biopremiär 13 april och distribueras i Sverige av Folkets Bio.
Publicerades 6-04-2018. Artikeln är skriven av Redaktionen.
Eftersom Filter firar tio år har vi tagit reda på vad som hänt med de människor och fenomen som vi uppmärksammat. I Filter #8 berättade vi »Johann Neumanns vidunderliga historia« – om den kortväxte mannen i pressveck vars föräldrar inkvarterade honom på en bordell, men som hamnade i sällskap med Ingrid Bergman istället.
När vi intervjuade dig hade du spelat in reklamfilmer för Ipren i tio år. Sedan försvann du ur rutan. Vad hände?
– Det blev inga fler filmer för Ipren där efter 2009. Jag fick inte heller några andra stora erbjudanden. Men jag gjorde en film, den heter Between Two Fires och där spelade jag en advokat. Jag är bekant med regissörens föräldrar, hon är polska och filmen var en polsksvensk produktion som spelades in i Kiruna. Det var en okej upplevelse, men sedan dess har det varit tyst som i graven. Jag skulle önska att det hände något.
Då berättade du att »Iprenmannen är fattig« och att du behövde spara pengar mellan inspelningarna.
– I dag är han en riktig fattiglapp. Jag överlever, men man är fattig. Den vanliga pensionen är inte mycket att hänga i julgranen om vi säger så. Fast jag klarar mig i alla situationer, det har jag gjort hittills, så jag klagar inte.
I reportaget skriver Erik Eje Almqvist att ett av dina mest anmärkningsvärda drag är din »märkliga förmåga att hamna bland de mest framgångsrika människorna« i vilket sammanhang du än befinner dig. Frotterar du dig fortfarande med eliten?
– Det gör jag! Jag blir fortfarande bjuden på fina fester. I morgon ska jag till exempel på cocktailparty på Österrikes ambassad, jag känner lite folk där. Jag vet inte varför jag hamnar bland de framgångsrika. Karisma kanske? Samtidigt har jag inte samma behov av att synas längre som jag hade förut. Tidigare var jag ju väldigt mån om att vara välklädd, men det intresset är faktiskt inte lika stort som förr. Det blir så varmt med kostym och jag går helst i t-shirt nuförtiden.
Du har alltså blivit mindre fåfäng. Hur kommer det sig?
– Kanske beror det på åldern, men jag tror nog mest att det har att göra med min fru. När jag gifte mig med henne förändrades allt. Vi träffades på Filippinerna 2011 och jag blev förälskad som en gubbe kan bli förälskad. Nu bor vi tillsammans på Södermalm och planerar för att skaffa barn så småningom. Jag måste bara ordna allt runtomkring först.
Johann Neumann tillsammans med frun Chris och prästen efter vigseln 2014. Foto: Privat
Tidigare hade du visioner om ett TV-program tillsammans med Nils Kärnekull som också är kortväxt. Bland annat en pratshow vid namn»En stund på Grand«.
– Ja, vi skulle sitta och prata om livet med olika gäster. Vi försökte sälja in idén till TV4, då sa de: »Ni måste komma med ett koncept där ni berättar vilka gäster ni har tänkt er.« Då frågade jag: »Måste de vara levande? Kan vi inte ha med de döda som spökgäster? De är mer intressanta.« Det gillade de inte. Vi filmade också en pilot till en fars där vi skulle jobba som inkompetenta alltiallon, men ingen var intresserad av den heller. Synd, tycker jag. Vi har också försökt att sätta upp en teater under namnet »I väntan på goda år«. Problemet är att små teatrar inte har några pengar och vi har själva inte råd att betala för regissör och sådant. Men vi har försökt och vi försöker fortfarande. Sugen på att läsa det klassiska porträttet av Johann Neumann? Klicka här för att komma till artikeln!
