I höstas, några veckor efter valet, följde jag Marcus Larsson på tankesmedjan Balans. Han har i många år jobbat för att få till en debatt om vinstdrivande friskolor, och oförtrutet twittrat obekväma fakta om friskolekoncerner som @Skolinkvisition. När jag träffade honom hade han och Balanskollegan Åsa Plesner – motvilligt – bestämt sig för att skriva en bok om politikers kopplingar till friskolorna: »Det kommer att bli obehagligt, men jag kan inte strunta i att ta tag i det här. Jag tror att de här personliga relationerna är en viktig förklaring till att politiker inte följer folkviljan i den här frågan.«
För några veckor sedan släpptes boken De gränslösa och nog har det blivit obehagligt – åtminstone för vissa läsare. En ursinnig Rebecca Selberg skrev i Aftonbladet att hon blev »drabbad in i märgen« och kände äckel när hon läste. Till slut ville hon bara skrika: »Jag anklagar er! Ulf Kristersson, Göran Persson, Gunnar Hökmark, Peje Emilsson, Per Egon Johansson, Carl Bildt, Lotta Edholm och alla ni andra – ni är politikens dödgrävare och välfärdssamhällets strypare!« Arbetets Johannes Klenellskrev att boken beskriver en »giftig häxblandning« och att den borde ha slagit ner som en bomb. Svenska Dagbladets Anders Q Björkman intygar att även borgerliga ledarskribenter och politker förstår att dagens skolsystem »inte bara är ett hot mot svensk utbildning, utan också riskerar att korrumpera våra folkvalda«.
Mitt porträtt av Marcus Larsson tog avstamp i det orimliga att en utarbetad mellanstadielärare blivit de miljardomsättande friskolekoncernernas värsta fiende. Med De gränslösa har han laddat sin slunga med en riktigt vass sten.
