Två och ett halvt år tog det för Lars Trägårdh och dennes kommitté att koka ner den svenska folksjälen i en kulturkanon. Alla som någonsin försökt kurera den perfekta spellistan kan relatera. Med skillnaden att en sådan sällan innehåller Göta kanal eller stridsflygplanet Viggen.
Om Svenska Akademiens valspråk är »snille och smak« verkar kulturkanons dito vara »övrigt«, då den utöver de sköna konsterna rymmer lagar, platser och uppfinningar. Men trots att den 100 punkter långa listan täcker allt från Fröken Julie till Falu koppargruva har mottagandet varit mer blandat än gott.
»Vår nya kulturkanon är en runsten«, skriver Göteborgs-Postens kulturchef Johan Hilton, Dagens Nyheters Björn Wiman avfärdar den som »skrattretande«, och på magasinet Paragraf kallar Andreas Magnusson den för »topplistan över böcker som Ebba Busch inte har läst«.
Uttalandet syftar på när Kristdemokraterna föreslog en egen kulturkanon (»klassikerlistan«) för svenska elever, vartefter Aktuellt läxförhörde ministern på klassiska svenska romaner – och hon bommade samtliga.
