Vad är din egen grundinställning till den här frågan?
– Att någon ersätter exempelvis en cytostatikabehandling med en alternativ behandling, för att man tror att den är mindre farlig eller vad det nu kan vara, är ingenting jag skulle stödja – eftersom vi vet att cytostatikabehandlingar räddar liv. Och det finns ingen evidens som visar att alternativa behandlingar fungerar som botemedel för cancer, i någon form. Samtidigt måste människor själva få bestämma vilka behandlingar de vill ha; man har rätten till sin egen kropp. Det finns trots allt olika övertygelser, och olika sätt att förhålla sig till sin cancersjukdom. Men det jag gärna vill är att folk fattar informerade beslut. Vad betyder det här för mig? Vad får det för konsekvenser? Tycker man fortfarande att nej, jag avstår trots att det ökar sannolikheten att jag dör med den här sjukdomen, då finns det ingenting att göra.
Men om folk nu inte fattar informerade beslut?
– Jag kan tycka att vi i Sverige kanske ligger lite efter andra länder vad det gäller förståelse för hur personer kan tänka, och vad som får dem att välja alternativa metoder. Traditionellt har uppfattningen varit att nej, det där pratar vi inte om. Det kan få patienter att inte alls ta upp ämnet med sin läkare, och det är precis tvärtom vad vi från Bröstcancerförbundet vill. Vi vill att det alltid ska finnas en öppenhet från läkarnas sida för att det finns olika uppfattningar kring ämnet, så att man kan diskutera saken tillsammans. Läkaren kan aldrig säga att någon vägrar en behandling – utan man tackar nej. Om patienten gör det kan läkaren i alla fall säga: Vi behåller dig gärna ändå, och kallar dig med jämna mellanrum för att kolla dina värden, om det är okej med dig. Onkologens inställning är jätteviktig.
Samtidigt fungerar inga av de alternativa kurerna. Vissa klassiker har återkommit i över hundra år utan att någonsin visa effekt, som aprikoskärnor.
– En viktig fråga är vilka som tar till det här. Är det människor som är i slutskedet är det mindre allvarligt än om de befinner sig i början av sin behandling, och väljer alternativa metoder istället för sjukvård.
Naturligtvis, och det är just dem vår granskning handlar om. Skulle ni på Bröstcancerförbundet kunna göra mer för att påverka dem?
– När jag läste er granskning slog det mig att det enda vi har gjort är att ta upp ämnet i en bilaga i vår medlemstidning, för några år sedan. Så jag tror absolut att vi skulle kunna göra mycket, mycket mer. Men vi är förhållandevis små och kan inte ta tag i alla frågor; vi har en kongress som bestämmer vad vi ska göra inom en treårsperiod. Men vi följer ändå ämnet. Det blir mer och mer fokus på alternativa behandlingar – förr hörde bara några stycken av sig med alternativa teorier, nu tycker jag att det ökar på. Jag försöker också komma in i de alternativa Facebook-grupperna, men de googlar mig och ser vem jag är och så får jag inte vara med.
Ponera att det istället var sjukvården som, på grund av något slags systematisk felbehandling, gjort att hundratals bröstcancerpatienter dog i onödan. Hur hade ni reagerat då?
– Visst, jag förstår hur du tänker. Men då kommer jag tillbaka till vad jag sa innan: Det är ändå varje människas rätt att bestämma över sin kropp och vad man vill stoppa i den. Det beslutet kan aldrig någon tvinga på en.
Men kan ni göra mer för att förklara att de här sakerna inte botar?
– Ja, absolut. Till syvende och sist är informationen och kunskapsnivån helt avgörande i den här frågan. Jag tycker det är skrämmande att personer tjänar pengar på sjuka människor med metoder och medel som är verkningslösa och även skadliga. Kvacksalvare kallade man dem förr. Vi ska hålla kongress igen under 2026, och jag tänker att det här är en jätteviktig fråga att ta upp för diskussion. Just för att även vi har sett att utvecklingen gått åt fel håll under de senaste åren. Det handlar inte bara om alternativa behandlingar, utan också om mammografin – där det sprids idéer om att den är farlig och sprider cancerceller, med mera. Det är ingen utveckling vi vill ha, och då måste åtgärder sättas in för att försöka nå dessa människor. Men med det sagt så är det inte säkert att vi skulle nå rätt personer. Vi är ändå en medlemsorganisation, och de som är medlemmar hos oss vet vad vi står för och tillhör sannolikt inte riskgruppen.
Samtidigt visar vår granskning hur påverkade folk blir av sin omgivning. Era medlemmar har sannolikt väninnor som också drabbas, eftersom sjukdomen är så vanlig.
– Ja men det är ju helt rätt. Ofta vänder sig en nydiagnostiserad till någon i sin omgivning som också har haft en cancerdiagnos, och har man då lyckats informera den människan har man i alla fall kommit en bit på vägen.
I bilagan i er medlemstidning hänvisade ni till sajter som informerar om alternativa metoder, men lät bli att själva bestrida populära kurer som aprikoskärnor, sockerfasta eller frekvensterapi.
– Så här i efterhand kan jag tycka att det är lite pinsamt att vi inte avfärdade alternativa metoder mer handfast och tydligt. Bröstcancerförbundet står till hundra procent bakom evidensbaserade behandlingar som rekommenderas i vårdprogrammet för bröstcancer, och skulle aldrig förorda varken aprikoskärnor, sockerfasta eller frekvensterapi. Alldeles nyss såg jag i en Facebookgrupp att en kvinna sa att hon drack kolloidalt silver för att behandla sin cancer. Det var en helt vanlig bröstcancersida så hon fick förstås mothugg av folk, och då försvann hon – sannolikt till en alternativ sida istället. Så försvinner de från radarn, tyvärr.
Hur ofta stöter du på konspirationsteorierna som är så vanliga i de alternativa kretsarna?
– I min position gör man det inte så ofta. Men visst, i sociala medier dyker det upp folk här och där som skriver att läkemedelsindustrin bara vill tjäna pengar på oss, och varför testar de inte det här istället, och så vidare. Och då hamnar man ju nära den här konspirationsteorin att Big Pharma blockerar fungerande behandlingsmetoder för att de skulle förlora pengar om folk blev friska. Ja, vad ska man säga? Att industrin vill tjäna pengar är inte konstigt, för det vill alla. Men att de skulle kunna blockera någonting, om det kom en forskare med en bra studie som visar att något nytt funkar, hur skulle det ens gå till?
En onkolog i vår granskning tar också upp fenomenet att sjuka kan ta på sig skulden för sin cancer, för att de har läst olika löst underbyggda teorier. Hur ofta stöter du på det?
– Människor som blir diagnostiserade med cancer kommer alltid att söka efter orsaken, samtidigt som de flesta har svårt att greppa hur lite vi oftast vet om anledningen till att just de har drabbats. Jag är själv stödperson och upplever det här hela tiden. Nu sist var jag det för en person med en mögelskadad kolonistuga, och då tänkte hon att hon själv orsakat cancern för att hon vistats där för mycket. Alltså, jag tror att vi aldrig kommer ifrån det tankesättet. På liknande vis är det med viljan att hitta något man själv kan göra. När man underkastar sig cancervården blir man på sätt och vis hjälplös, för det är någon annan som styr i princip allt. Det är som att sitta i en Tesla med autopiloten på, man har inte kontroll över någonting längre. Och då hittar man i bästa fall yoga eller något annat ofarligt som gör att man känner att man ändå är med och kör lite grand.
Sedan är väl den verkliga orsaken väldigt tråkig: en slumpmässig mutation i en cell.
– Det är det jag brukar svara: Det är jävla otur, bara. Det är en jävla otur – plus, eftersom vi pratar om bröstcancer, att du blev född som kvinna. Skittråkigt är det.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
