Sjuåriga Nadja blundar och ligger helt stilla med armarna sträckta åt sidorna. Kroppsligt ser hon ut som vilken sovande flicka som helst, med perfekt hy, lagom hull och tjockt mörkt hår. Men hon påstås ha varit medvetslös i månader. Hon bär blöja och från näsan sticker en sondslang fäst med ett plåster på kinden.
Över flickan står en läkare med ett stetoskop i örat. Hon har placerat en plastpåse med iskuber på flickans mage och pumpar upp en blodtrycksmanschett som är fäst kring flickans överarm. Inför flickans föräldrar redogör hon för resultatet av sin mätning: »Nej, den här gången reagerade hon inte på is på magen, med blodtrycket. Det gjorde ju hon förra gången när jag undersökte henne. Hon är lite mer borta och det är så det brukar var när man har legat länge.«
Scenen är hämtad från den amerikanska dokumentärfilmen Life Overtakes Me, som handlar om asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom – så kallade apatiska flyktingbarn. Filmen har vunnit priser på två filmfestivaler i USA och har sedan juni 2019 gått att se på Netflix. I dag är den nominerad till världens mest prestigefyllda filmpris, en Oscar, i klassen kortdokumentär.
Vi sitter i köket hos familjen Bylund utanför en mellanstor stad i Dalarna. Makarna Irina och Göran Bylund ser filmen på en laptop som står på köksbordet. Irina skakar på huvudet och suckar tungt. Hon känner familjen med den apatiska flickan mycket väl. De umgicks regelbundet under tiden flickan påstods ha varit sjuk.
– Jag såg henne öppna kylskåpet, hur hon drack, hur hon lekte och pratade. Hon var absolut ett friskt barn. Jag kan inte förstå hur föräldrarna, som var rädda för att bli avslöjade, lät dem filma henne och visa allt detta.
Hennes man Göran är lika förbluffad:
– Jag vet ju inte hur de får till det här så att de kan lura alla myndigheter, men man borde ju ha metoder för att kunna avslöja sådant. Jag tycker det är fruktansvärt mot barnet.
Nadjas familj kommer från ett land i det forna Sovjetblocket och våren 2015 ansökte de om uppehållstillstånd i Sverige. I dokumentären säger pappan att han drev ett litet företag som grävde ner fiberkablar och sålde Internet-abonnemang, men en dag blev han gripen av säkerhetstjänsten som misshandlade honom och hans kompanjoner så illa att de hamnade på sjukhus. Orsaken ska ha varit att myndigheterna ville ta över företaget för att kontrollera informationen på nätet. Pappan säger att han mutade en sjuksköterska och lyckades rymma. Mammans handlingar är sekretessbelagda, men enligt hennes egen berättelse i dokumentären ska hon ha blivit kidnappad och utnyttjad av samma grupp som var ute efter hennes man.
Migrationsverket bedömde att deras muntliga berättelser var sammanhängande men fann inga belägg för att förföljelsen skulle vara myndighetsstyrd; det kunde lika gärna röra sig om handlingar utförda av kriminella. Hösten 2016 fick familjen avslag på sin asylansökan.
Enligt mamman fick dottern Nadja först då reda på att de var hotade i hemlandet. Hon sägs ha reagerat med att bli alltmer inåtvänd och till slut låg hon bara på sängen och vägrade att äta. Den 9 mars 2017 tog föräldrarna flickan till akuten på Falu lasarett. Enligt läkarintyget »vill hon ej äta och dricka«, men man noterade inga kroppsliga fel. Hon fick åka hem, men återkom bara några dagar senare till akuten. Ur läkarintygen från Barn & ungdomskliniken på Falu lasarett: »Relaterat till svält fått en allvarlig rubbning av sina salter i blodet.« Fyra dagar senare hade tillståndet förvärrats: »Fått vätska iv [intravenöst] i omgångar vilket hjälper för stunden. I behov av sond men vid sondsättning får vi en mycket traumatisk situation där vi på grund av ångest och rädsla hos flickan blir tvungna att avbryta.«
Trots Nadjas panikreaktion lyckades personalen två dagar senare sätta en sond genom hennes ena näsborre ner i svalget. Hon var då fullt apatisk och låg med slutna ögon, till synes medvetslös. Familjens bekanta var chockade. Hur kunde en flicka går från helt frisk till sjuk på så kort tid?
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
