Filter har träffat flera personer som drabbats av att BMI tillämpas på orimliga sätt. En av dem är Sandra Lindström, som sökte hjälp för kroniska smärtor i rygg, axlar och nacke på grund av stora bröst. Vården rekommenderade en bröstförminskning och flera läkare sa att hon var en självklar kandidat för behandlingen. Men när de räknade på Sandras BMI och såg att det låg över »normalvikt« fick hon veta att hon först måste gå ner – fastän hon var så vältränad att hon hade synliga magrutor. Läkarens råd var att sluta träna så att hon skulle förlora muskler, eftersom det inte fanns mer fett att ta av.
– Det var inget alternativ, säger Sandra. Utan träningen skulle mina problem med nacke och axlar bara förvärras – dessutom vore det inte hälsosamt.
Trots att det finns bättre sätt att mäta människors kroppsform, använder man i princip enbart BMI. Redan när formeln togs fram poängterade skaparen att den var tänkt för statistik på befolkningsnivå – inte individuella bedömningar. Att den likväl används till det ifrågasätts av Erik Hemmingsson, överviktsforskare och docent i medicinsk vetenskap:
– Det här måttet lever på övertid. Det är konceptuellt jättekonstigt att man kan säga att en sjukdom är ett missförhållande mellan vikt och längd. Det är fullkomligt orimligt.
Sofia von Malortie, enhetschef på avdelningen för kunskapsstyrning för hälso- och sjukvården på Socialstyrelsen säger:
– Alla vet att BMI inte säger allt. Om du är extremt vältränad så kan du ha ett jättehögt BMI utan att ha en hög fettprocent.
Men det används ändå?
– Ja, det används ändå. Antagligen för att det är enkelt.
Läs hela vår granskning för att få veta mer om den missförstådda ekvationen från 1800-talet och hur den drabbar människor.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
