Stor granskning av den svenska samtyckeslagen

I 50 år har samhället kämpat för att fler ska dömas för våldtäkt. Nu är målet uppnått – men till vilket pris?

En sen vinterkväll 2020 får en man och en kvinna i 25-årsåldern kontakt på dejtingsajten Badoo. Han skriver till henne: »Vill du ha ett äventyr med mig?« Hon frågar vad han menar, och han undrar om hon vill träffas för en »snabbis«.

En timme senare anländer Samir, som vi kallar honom här, med taxi till hennes adress. Innanför lägenhets­dörren börjar de kyssas och går snart in i sovrummet. Från den här punkten går deras berättelser isär.

Enligt Samir tar kvinnan av honom kläderna innan de lägger sig i sängen och har sex i missionärsställning, men han får snart ångest och avbryter samlaget. Han säger till henne att det beror på att han har flickvän. Kvinnan blir upprörd, börjar gråta och ber honom flera gånger att stanna kvar. Samir säger att han är ledsen och att han måste gå.

Enligt kvinnan händer istället följande: Samir tar av henne kläderna, och vill snart att hon ska ställa sig på alla fyra. Han blir hårdhänt, hon tycker att han verkar gå igång på det, och det börjar göra ont. Han vill ha analsex och hon säger nej, men det bryr han sig inte om. Hon försöker värja sig och ber honom att sluta, men inget händer. »Han hade sönder mig«, säger hon senare till polisen. Krampaktigt trycker hon honom från sig och lyckas till slut sparka sig fri, och lämnar rummet.

Ute i trapphuset SMS:ar hon sin vän Nadim som genast ringer upp. Hon berättar avtrubbat vad som hänt och Nadim säger: »Förstår du att du har blivit våldtagen?«

Samtidigt kommer Samir ut från lägenheten. Han frågar om hon är okej, och försvinner sedan lika snabbt som han kom.

Snart anländer Nadim och hjälper kvinnan att larma polisen. Det blir ett kort samtal till larmcentralen:

»Och jag börjar känna att mitt hjärta rusar så jag mår inte jättebra …«

»Nej det förstår jag verkligen.«

»Men eeh tror du att den här patrullen efter samtal vill att jag ska göra en spårsäkring nu direkt?«

»Vad sa du?«

»Tror du att patrullen kommer vilja att det ska göras en spårsäkring av bevis direkt?«

»Ja, det är vad man brukar göra. De hämtar upp och så brukar man få åka till kvinnokliniken.«

»Ja.«

»Så tar man prover och så där.«

»Ja.«

»Men du har din kompis med dig hela tiden nu?«

»Ja, han är här.«

När patrullen kommer uppfattar poliserna henne som skärrad. De kör henne till akuten där man hittar en rodnad på bröstet och en spricka i analen. Gynekologen bedömer att den inte skulle kunna uppstå vid »varsamt och kärleksfullt sex«, och att den uppstått inom de föregående två till tre dygnen. Polisen skickar också prover till Nationellt forensiskt centrum, NFC, för säkring av DNA-bevis.

Dagen därpå ringer kvinnan till en handledare på en rehabiliterings­verksamhet för psykisk ohälsa där hon är medlem. Hon är ledsen och upprörd, minns handledaren, och sedermera blir kvinnan inlagd på psyket.

Samir är på jobbet när polisen några dagar före jul ringer och säger att han är misstänkt för våldtäkt. Tre månader senare hålls det första förhöret.

Samir nekar till brott. Ingenting konstigt har hänt, säger han till förhörsledaren, och beskriver upptakten till samlaget. Polisen ber honom beskriva hur de hade sex. »Vi hade missionären. Det var bara det, det var under en jättekort tid.« Han har svårt att utveckla det mer, eftersom det hunnit gå fyra månader sedan det korta mötet.

»Jag ringde en taxi och åkte hem till min flickvän«, säger han. »Sen hörde jag inte av mig. Jag fick bara kallelsen hit och det är nu jag får veta.« Han intygar att han inte är en våldsam person, det kan polisen fråga hans flickvän.

Förhörsledaren undrar varför kvinnan skulle berätta som hon gjort, om det inte var sant. Samir vet inte. »Det kan ha varit på grund av att jag hade flickvän som jag inte berättade om innan vi träffades. Redan då var hon sur över det.«

Kort därpå blir Samir åtalad för våldtäkt. Han har ångest och sover dåligt, men är övertygad om att rätten ska komma fram till att han är oskyldig.

I oktober 2021, nästan ett år efter händelsen, hålls förhandlingarna i Helsingborgs tingsrätt. Samir medger att de haft samlag, säger att allt har varit frivilligt och nekar till brott. Rättens ledamöter blir inte imponerade av hans torftiga utsaga. Den går inte att helt bortse ifrån, menar de, men stämmer dåligt överens med vad som framkommit under utredningen vad gäller skadorna i kvinnans anal och blåmärket på bröstet.

Då framstår kvinnan som mer trovärdig. Hon kan berätta om varje samlagsställning och hur hon tänkte och kände under tiden, och när hon är osäker, menar tingsrätten, så säger hon det. »Enligt tingsrättens mening är målsägandens berättelse i relevanta delar fri från påvisbara felaktigheter, svårförklarliga moment och motsägelser. Den präglas inte heller av några överdrifter.«

Vill du läsa mer? 0 kr första månaden!

Vi ger dig oväntade avslöjanden, möten med kulturens mest intressanta personer och berättelserna du inte vill missa. Bli Filter­prenumerant.

Testa nu

Har du redan ett konto? här.

Publicerad 24 mars 2025. Artikeln är skriven av .