Annika Norlin

Hon är en av de senaste fem årens mest framgångsrika svenska a­rtister. Så varför vill Annika Norlin byta jobb?

Man kan resa jorden runt, men oavsett om man är i Borlänge, Berlin eller Brooklyn ser rockklubbarnas loger likadana ut. De luktar inpyrd cigarettrök och gammal insutten skinnsoffa. Väggarna är nedklottrade med bandnamn och erigerade penisar i olika former och storlekar.

När Annika Norlin i september förra året kom fram till klubben Atomic Café i München hade hon sedan länge vant sig vid turnélivet. Efter genombrottet 2005 hade hon rest runt hela världen, vunnit grammisar och toppat listor under sina alias Säkert! och Hello Saferide. Men hon kände också att hon hade förändrats.

I hela sitt liv hade hon varit en person som helst höll sig i periferin, på betraktande avstånd, men sedan hon börjat stå på scen hade hon blivit självmedveten på ett sätt som hon inte tyckte om. Efter en period med för mycket turnerande hade hon gått in i väggen och tappat delar av sitt minne; gamla skolkompisar kunde komma fram och hälsa utan att hon kände igen dem. Och hon hade börjat tröttna på turnélivets monotoni: åka buss, soundchecka, sitta och vänta, spela, dricka öl, sova, åka buss, soundchecka…

Annons

När hon klev in i den tyska logen och såg det välbekanta klottret ovanför skinnsoffan kände hon att det fick vara nog.

– Jag kände bara, fan, nu har jag sett de här kukarna två hundra gånger. Jag måste ha något nytt i mitt liv.

 

Annika Norlin sitter med en pappmugg kaffe med mjölk på en maskrosprickig gräsmatta invid Umeälven. Hundra meter längre bort dånar pastellfärgade åkattraktioner i ett provisoriskt uppställt tivoli. Bakom Annika kissar en kille i studentmössa och nedsölad kavaj på ett träd medan hans kompisar fnissar och dricker ljummen burköl.

Annika huttrar och lägger sina solglasögon i gräset. Hon har precis lämnat in en tenta i utvecklings­psykologi. Parallellt med sin första termin på det femåriga psykologprogrammet har hon dessutom spelat in en ny skiva med Säkert!. Så snart terminen och inspelningen var avslutade tog den dubbla stressen ut sin rätt: denna eftermiddag är hon spak efter några dagars magsjuka.

Även om hon länge har velat bli psykolog räckte hennes högskoleprovsresultat på 1,6 tidigare inte till, men i januari ringde kurssamordnaren på Umeå universitet och meddelade att hon fått en reservplats.

Då bodde hon redan i Umeå. Hon reste hit för tre år sedan för att spela in sin andra skiva. I dag bor hon och hennes pojkvän i ett kollektiv i stadsdelen Väst.

– Det är befriande att vara i en helt annan miljö. Det är lugnare, och jag tror att det blir bättre låtar av det. Det finns ju olika typer av låtskrivare. En del kan bara skriva om vad de varit med om själva, och måste därför försöka vara med om intressanta saker. Jag har så mycket action i mitt huvud att jag fokuserar på att få lugn och ro istället. Det finns så många som lever rockliv, hänger på Debaser Slussen och skriver låtar om att hänga på Debaser Slussen.

Jag påpekar att det är ett ganska stort uppbrott att som etablerad artist påbörja en femårig universitetsutbildning.

– Jo, fast det uppbrottet påbörjade jag redan när jag gjorde den förra skivan. Jag bestämde mig för att tacka nej till det mesta. Inte turnera sönder mig och inte ge så många intervjuer utan bara fokusera på låtskrivandet.

Hon dricker en klunk kaffe.

– Efter första skivan gick jag in i väggen. Jag har haft sämre minne ända sedan dess. 2006 blev det för mycket med Hello Saferide. Vi spelade extremt mycket, i olika länder. En gång flögs vi till New York för att spela i ett stort skivbolags lobby. Där sjöng jag och Maia med melodica och klockspel medan femtio män i kostymer åt snittar och berättade i förbifareten att Alicia Keys hade börjat sin karriär i samma lobby. Till slut kunde jag inte ta mig upp ur sängen på morgonen. Det var inte kul längre. Tur att jag gjorde högskole­provet för länge sen. Jag tror inte att jag skulle kunna få lika bra resultat i dag. Min hjärna är liksom trögare. Jag är inte dummare, men har fått längre processtid.

Men om du ska plugga i fem år är tanken ändå att du ska arbeta som psykolog sedan?

– Absolut. Efter varje skiva har jag tänkt att det ska bli min sista. Jag kommer nog alltid fortsätta att skriva låtar för mig själv, men jag kommer kanske inte att spela in och släppa dem.

Annons

Annika Norlin

Född: 22 november 1977 i Östersund

Bor: Med pojkvän i kollektiv i Umeå

Bakgrund: Har jobbat för Länstidningen i Ö­stersund, Östersunds-Posten, Aftonbladet och Morgonpasset i P3.

Diskografi: Introducing… Hello Saferide (2005), Säkert! (2007), More Modern Short Stories from Hello Saferide (2008), Facit (2010)

Övrigt: Dagen före Nobeldagen 2009 delade musiktidningen Novell ut sitt första Novellpris till Annika Norlin för hennes låt 25 Days. I motiveringen kallades hon »uppbrottets, det vardagliga äventyrets och den återhållna e­xtasens textförfattare«.

De flesta av Annika Norlins vänner blev förvånade när de första gången hörde att hon skulle spela in en skiva. De visste inte ens att hon skrev egna låtar.

Annika själv menar att hon ända sedan hon var liten haft två »stora nördintressen«: musik och att skriva – dikter, dagböcker, romanfragment – men att hon aldrig varit intresserad av att visa upp dem för någon.

När hon var tio år började hon ta gitarrlektioner, men hon lade av så snart hon lärt sig tillräckligt många ackord för att kunna skriva egna låtar. Under en kort period på gymnasiet hade hon ett band med två andra tjejer. De uppträdde bara en gång, på Operation dagsverke för att samla in pengar till afrikanska barn, men då skämdes Annika över deras konstiga sättning – de hade varken trummor eller bas.

Efter ett utbytesår på ett college i den lilla staden Willimantic i Connecticut utbildade hon sig till journalist på Kalix folkhögskola, eftersom hon tänkte att det borde passa någon som gillade att skriva.

Om man i dag söker på »Annika Norlin« bland gamla tidningsklipp hittar man antika Östersunds-Postenkrönikor om New Kids on the Block (»I pojkbandssvängen gömmer sig en hel liten värld som icke invigda aldrig kan förstå.«) eller Expedition: Robinson (»I år är jag besatt av Jesus, den politiskt korrekte kommunisten«) och Aftonbladet­intervjuer med kändisar som Sven Melander och Joppe Pihlgren.

– Att arbeta som journalist var som en lyckad KBT-behandling mot min blyghet. Jag tyckte alltid att det roligaste var att träffa människor och ha t­illåtelse att ställa nyfikna frågor.

Snart fick hon jobb på P3 i Stockholm, som reporter på Morgonpasset. På fritiden skrev hon fortfarande låtar i hemlighet på en gitarr som hennes pappa köpt på loppis. Först efter att hon hade varit tillsammans med sin då­varande kille i tre år lyckades han övertala henne att spela upp en av sina låtar för honom.

Allt ändrades när den då 26-åriga Annika var på 30-årsfest.

– En kompis sade till mig: »Du säger ju att du skriver låtar. Spela en då!« Jag hatar egentligen folk som gör det, men jag var så full, så jag spelade en låt jag skrivit som heter Highschool Stalker.

Annons

En av festgästerna drev skivbolaget Groover Recordings och frågade henne direkt om hon ville spela in låten. Annika blev smickrad, men tyckte att det »lät skitjobbigt«. Samtidigt ville hon inte låta bli bara för att hon var rädd.

– Tanken på att vara i någons studio när jag inte visste hur det gick till var hemsk. Jag var en sådan musikälskare att jag hade jättestor respekt för hela grejen. Och jag kände så många människor som höll på med musik och som gått på fina skolor hur länge som helst. Jag kunde ingenting, jag begrep inte ens vad de sade för jag kunde inte vokabulären kring musik.

Det slutade med att Annika spelade in låten i en kompis sovrum. Hennes dåvarande kille gjorde en hemsida där de lade upp den. Annika hittade på artistnamnet Hello Saferide, efter taxirörelsen i Willimantic, för att ingen skulle veta att det var hon.

– Två dagar senare fick jag brev från hela världen. Låten blev en hit. Jag var helt chockad.

Några veckor senare jobbade Martina Ledinsky, som just startat skivbolaget Razzia Records, hem­ifrån sitt kök när Highschool Stalker spelades på radion:

– »Vad fan är det här?« tänkte jag. Det låter ju bra. Min man, som jobbade på ett annat skivbolag peppade mig att ringa P3 och fråga. Jag tyckte det var pinsamt men ringde. »Vet du inte vem det är?« sade de. »Hon jobbar på Morgonpasset.« Jag fick numret och vi bestämde att vi skulle träffas på »fiket på Östra station«. Vi tänkte inte på att där finns två fik. Vi var båda skitnervösa och gick där fram och tillbaka innan jag hittade henne och vi köpte varsin kopp dåligt kaffe.

– Jag hade aldrig drömt om att bli artist, säger Annika Norlin. Jag kunde bara inte se mig själv i den rollen. Det var som om någon hade kommit fram och gett mig en cementspatel och sagt: »Kan inte du bygga ett hus?« Jag hade ingen aning. Att jag alltid skrivit låtar var mer på samma sätt som jag alltid lagat mat hemma, och nu skulle jag plötsligt vara superkock på någon restaurang. Jag var verkligen skräckslagen men bestämde mig för att köra på.

Skivan Introducing… Hello Saferide fick topp­betyg i svenska tidningar och hyllades på den in­flytelserika amerikanska sajten Pitchfork. Annika prydde snart tidningsomslag och turnerade i USA och Japan – där hon fick ett lokalt skivkontrakt.

Till slut blev det så mycket att hon inte orkade längre. Ur sammanbrottet föddes idén att göra något smalare och mer småskaligt. Men skivan under namnet Säkert!, där Annika Norlin på omaskerad jämtländska sjunger låtar som journalisten Jan Gradvall jämförde med »självutlämnade dagsboks­anteckningar«, fick ett ännu större genomslag. Efter att skivan sålt guld vann hon två grammisar, för årets text­författare och årets kvinnliga artist. Trots att låtarna var på svenska lyckades singeln Vi kommer att dö samtidigt ta sig in på radions rotationslista i Japan, där hon sedan gjorde en turné där publiken kunde läsa de översatta texterna på stora monitorer.

De flesta väntade sig att hon nu skulle fortsätta skriva svenskspråkig pop. Istället följde hon upp med ett nytt album på engelska med Hello Saferide, som 2008 renderade henne ytterligare en textförfattargrammis.

Lista. När Annika sommarpratade 2008 spelade hon »världens bästa låtar«. Topp 3? Kirsty MacColls New England, Beach Boys God Only Knows – och Tom Waits Ruby’s Arms.

Inne på Pilgatans bokkafé hälsar föreståndarinnan förtroget på Annika. Vi botaniserar en stund bland hyllorna och Annika köper en bok med visor av Lars Forssell. Framme vid kassan plockar jag upp en tunn, ljusgrön bok som det står »Umeå Novellpris 2010« på och börjar bläddra förstrött. Den innehåller de fem vinnande bidragen i en lokal novelltävling. Jag pekar förvånat på Annika Norlins namn bredvid den fjärde novellen, Balthoran.

– Det är den första novell som jag skrivit färdigt, säger hon. Sedan jag slog igenom med musiken har flera förlag hört av sig, men jag har inte velat göra någonting eftersom jag inte vetat om de velat ha mig för mitt namn, eller om de trott på det jag skriver. Därför anmälde jag mig till en anonym novelltävling.

– Är det du? frågar föreståndarinnan förvånat.

Annika berättar att hon var så nervös att hon svettades under prisceremonin. På den efterföljande middagen fick hon sitta bredvid jurymedlemmen P O Enquist.

– Ja, det är något speciellt med den mannens stålgrå blick, säger föreståndarinnan. Man blir alldeles darrig.

Annika beställer en kopp te och en hallongrotta och sätter sig vid ett av borden. Hon har suttit här ofta och pluggat det senaste halvåret.

– Jag är intresserad av folk. Varför människor gör som de gör. Jag pluggade en kurs i psykologi i USA och fastnade för gruppsykologi. När vi ska ut och spela tänker jag mycket på hur gruppen ska fungera. Jag är till exempel noga med att det inte ska vara för många småsyskon, det måste vara en bra mix, så att det finns några handlingskraftiga storasyskon också och inte bara folk som inte vågar fatta beslut. Ska man sitta instängda ihop på en buss är det också viktigt att inte ha med sig någon som är långsint eller blir dålig på fyllan. När man sedan spelar ihop gäller det att få dem avslappnade så att de får fram sin egen stil. När jag ska spela in försöker jag tänka på en grej i extramaterialet till En kärlekshistoria-DVD:n. Där talar Roy Andersson om en pjäs han skulle sätta upp. Han tyckte att allt var så dåligt, så han bestämde sig för att ställa ett stort träd mitt på scenen. Skådespelarna tvingades gå runt det och huka sig under grenarna. När de anpassade sig till trädet blev de också bättre och mer naturliga i sitt spel.

Var kommer psykologiintresset ifrån?

– När jag gick i mellanstadiet fick jag problem med tvångshandlingar. Om jag inte lade alla mina pennor i en exakt rak rad så skulle huset brinna ner, och sådana saker. Det blev ganska besvärligt, men jag insåg att det var konstigt och höll det hemligt för mina föräldrar. En dag hittade jag en av mammas gamla skolböcker om psykologi och slog upp en sida som handlade om tvångshandlingar. Jag förstod vad det var, och kunde sedan bestämma mig för att sluta med de jag hade.

Har du själv gått hos psykolog?

– Jag har aldrig gått hos en terapeut, men i samband med att jag skulle börja stå på scen gick jag till en coachutbildning. Jag gick dit som testperson som de skulle öva på. Den vanligaste frågan min coach ställde var: »Tänk om det inte är så? Du kanske inte kommer att bli dömd. De kanske inte kommer att skratta åt dig.« Det låter löjligt, men var skitbra. Jag skulle själv vilja hjälpa andra på samma sätt. Jag var så rädd när jag började spela. Om det kom fram en ljudkille på soundchecket innan en konsert och sade »vad fint det lät« kunde jag bli så enormt lycklig och lättad.

Vad… tjejigt det låter?

– Jag tror det. Det är ett jättestort problem bland kulturutövare överhuvudtaget. Nu ser jag det som ett av mina kall att få unga damer att fatta att de hör hemma likaväl som män bland musiker, DJ:s och filmskapare. När jag var yngre och såg damer på scen med en gitarr blev jag väldigt påverkad. Det fanns ju knappt tjejer med instrument; de flesta stod bara och sjöng och såg snygga ut.

Sist vi pratade sa du att det känns fel när man som sångerska framställs som perfekt.

– Media visar gärna upp framgångsrika tjejer som att de är självständiga, skitsnygga och startar egna skivbolag. Det stämmer inte in på mig och de musiker jag känner, varken kvinnor eller män. Jag tror att bilden av den självständiga, perfekta sångerskan är minst lika stressande för unga tjejer som baddräktsbilder i tunnelbanan.

Folk som skriver och står på scenen brukar ha ett stort bekräftelsebehov. Du tror inte att du kommer att sakna publiken för mycket för att kunna sluta?

– Visst, jag har vant mig vid att bekräftelse ska ta sig stora former, som ett applåderande publikhav. Men min räddning är nog att jag i grund och botten tycker att bekräftelsen man får på scenen är läskig. Min drivkraft att skriva har aldrig handlat om det. Jag bryr mig egentligen inte så mycket ifall folk hör låtarna. Musiken har alltid varit som en hobby för mig.

Gillar du inte alls att uppträda?

– Det är det roligaste och värsta jobbet man kan tänka sig på samma gång. Fem av de tio bästa ögonblicken i mitt liv har varit från när jag spelat. Jag har fått resa och träffa popnördar över hela världen. Men att gå upp på en scen när man är sjuk eller har något personligt trassel är det värsta. Inför en konsert måste man intala sig själv att man är extremt viktig, annars blir det kasst. Och när man väl intalat sig själv det blir det en stor grej om konserten inte blir bra. Det är som om man är bjuden på en fest, men egentligen helst vill ligga hemma och kolla på TV, men så är man tvungen att gå dit och vara f­estens medelpunkt. Och efteråt får man höra en massa synpunkter från folk: »Hon var ju inte så trevlig.« Det är som dagen efter en stor fylla. Man vet att man gjort bort sig, men man förstår inte hur eller varför. Hur som helst leder det till att man blir enormt självmedveten, som på högstadiet. Och vetskapen om att folk har betalat, usch. Jag tror att alla som står på scen fajtas med det, men de flesta som gör det har ett mycket större behov av att stå framför en publik än vad jag har.

Om du nu vill byta bana, varför utbilda dig i fem år när du redan har en annan karriär?

– När jag spelade in första skivan var jag rätt less på att vara journalist. Man förväntas hela tiden vara på topp. Och jag fick väldigt ofta göra saker som gick emot min magkänsla. Jag förstår att det är viktigt med tydliga vinklar för att det ska bli bra journalistik, men när jag intervjuade någon kände jag ofta: Det här är ju bara en sida av personens personlighet, vinkeln stämmer inte, det finns fler nyanser. Därför blev mina texter ofta rätt kassa: »Å ena sidan, å andra sidan…«

Det finns de som tycker att du följt din magkänsla för mycket i din musikkarriär också.

– Jag är besatt av min magkänsla. Det är därför jag väljer att skaffa ett annat yrke. Så att musiken inte ska påverkas av ekonomin. När jag slagit igenom med den första Hello Saferide-skivan och sade att jag ville göra en skiva på svenska istället var mitt skivbolag Razzia jättebra och sade bara »OK«. Jag vill kunna fortsätta följa min magkänsla och inte riskera att börja tänka: »Jag borde nog åka på den där USA-turnén i alla fall för att få mer pengar.« Jag är inte säker på att jag skulle kunna vara artist till yrket i framtiden.

Varför?

– Det handlar om musikklimatet. I dag är man aldrig bättre än sin senaste låt. Allt handlar om låtar, inte om artistskap. Det är jättehäftigt på ett sätt, men det gör att man inte kan lita på att man kan leva på det. Min publik består av flera olika klickar. De unga poptjejerna som står längst fram och hoppar på konserterna gillade min första skiva. Jag vet att jag gjorde flera av dem besvikna med Säkert!-skivan. Ibland när jag skriver låtar kan jag känna »det här skulle de tjejerna gilla«, fast jag inte tycker att det är bra själv. Jag vet att jag är rastlös och kommer att ändra stil på det jag gör rätt mycket.

Vad gör du om fem år då?

– Vi får se om jag hinner gå färdigt min utbildning på fem år. Om jag har läst om barns utvecklingskurvor hela dagen så blir det mycket roligare att få gå till studion och spela in körer. Det jag gillar med att plugga är att musiken blir en hobby. Då får man in mer lust i det. Man gör saker av rätt anledningar. Det är möjligt att jag måste ta någon sabbatstermin om det blir för mycket med musiken, men jag tänker fullfölja utbildningen. Jag skulle vilja jobba som psykolog med kreativa grupper på något sätt.

Vad är det för jobb?

– En stor del av sångpedagogers jobb går ut på att få folk att våga. Jag skulle vilja hjälpa kreativa människor att bli så bra de kan. Folk är olika, en del behöver pressas och utmanas, andra behöver känna trygghet och få ryggdunkar, särskilt damer.

Tror du att många sitter hemma med låtskatter som ingen får höra?

– Jag tror att det är samma som med alla som målar eller ritar som hobby – de har väl inte som mål att få hänga sina tavlor på ett museum? De är fler än man tror, och de blir nog ännu fler nu när branschen ser ut som den gör. De allra flesta som håller på med musik i dag är känsliga människor som sitter hemma vid datorn för att det är roligt, inte med utgångspunkten att de vill bli sedda och hörda.