»Det är skillnad på ett jobbigt ämne och ett rått skämt«

Hur kan Petrina Solange skämta om barnäktenskap och pedofili – men ändå framstå som Sveriges mest sympatiska ståuppare?

Samma dag som Socialstyrelsen släppte sin ökända blankett »Information till dig som är gift med ett barn« drog du ett skämt om barnäktenskap, fast som handlade om hur jobbigt det vore att gifta sig med ett barn: planera bröllopet, bestämma matsedeln, behöva lyssna när barnets kompisar ska hålla tal …

– Jag hade faktiskt kört den innan, precis likadant, men då funkade den inte alls. Sen kom Socialstyrelsen, som en skänk från ovan, och lade grunden. Det blev kul, för alla var så arga: »Fy fan, hur kan man gifta sig med ett barn? Det kan man ju inte, för det är ett barn.« Så tänkte gemene man. Jag tänkte tvärtom: man kan inte gifta sig med ett barn för de är så dåliga på att gifta sig.

Hur kom du på att du var rolig?

Annons

– Ända sen jag var liten har humor varit mitt weapon of choice. Det var det jag använde för att ta mig igenom grundskolan. Andra hade andra vapen, men jag insåg att jag varken var sexig eller jättesmart – utan rolig. Och den färdighet som hjälper en bäst socialt är den som slipas mest genom livet.

Du växte upp i Degerberga, två mil utanför Kristianstad.

– Porten till Österlen, kallar vissa det, men det är mest en mäklarterm. Det var som de flesta mindre samhällen: pizzeria, butik, scouterna, fotboll, en liten vårdcentral som säkert lagts ner. Det var bra men rätt basic.

Du har sagt att du använde humor som ett sätt att hantera att du i princip var den enda personen som inte var vit.

– Ja, jag rev ner barriärer när folk var fördomsfulla.

Var det sådan stämning?

– Alltså, det var inte nazister på gatorna. Det var som det är i dag: några är lite rasistiska, andra är lite homofoba, somliga lite både och. Man märker det, även om det inte sägs rakt ut. Så det blev den här vanliga grejen att om man är en av väldigt få invandrare på en plats så måste man, tillsammans med de övriga få invandrarna, visa att man är en »bra« invandrare – vad fan det nu är – och inte som de »andra«. Men sådant skiter jag i nu.

Petrina Solange

Ålder: 27

Bor: Malmö

Gör: Ståuppkomiker. Driver klubben Under jord. Har podden Måndag ihop med komikerna Johannes Finnlaugsson, Anton Magnusson och Armann Hreinsson. Utnämndes till Årets kvinnliga komiker 2015 på svenska Stand up-galan. C More har sänt hennes entimmesföreställning Kill Your Darlings.

När testade du ståupp första gången?

– I trean på gymnasiet skulle vi göra ett projektarbete och en kompis föreslog att vi skulle köra standup. De tre timmar i veckan vi hade projektarbete satt vi bara i biblioteket och kollade komiker på Youtube. Sen gjorde vi vårt framträdande och det gick skitbra. Jag tänkte: det är det här jag ska göra.

Fanns det en levande ståuppscen i Kristianstad?

– Verkligen inte. Men Oslipat, en klubb från Malmö, kom till Kristianstad för att köra en kväll. De skrev i tidningen: »Om det finns nån lokal förmåga, anmäl er så får ni antagligen vara med.« Jag var den enda som anmälde sig – och det gick bra. De som drev Oslipat tipsade om fler ställen inne i Malmö, så jag drog dit och testade skämt. Sen flyttade jag till Malmö, började köra ännu mer och blev riktigt bra. Så småningom startade Johannes Finnlaugsson, Kringlan Svensson, Simon Svensson och jag Under jord. Dit bjuder vi komiker som vi gillar. Och så finns den till för att vi ska kunna köra också.

Annons

Det låter som en väldigt rak väg? Kollar man på amerikanska serier om folk som försöker slå sig fram inom ståuppvärlden så får de hänga utanför klubbar i timtal och dela ut flyers mot att i bästa fall få fem minuters obetald tid på scenen.

– Standupkulturen i Sverige är lite annorlunda. Vi har inte lika många klubbar och inte 20 000 komiker. Det kan vara svårt att ta sig in ändå, för scenen är så liten, men jag hade ju inget jobb – ingenting. Jag hade tid att gå runt till klubbar, titta på standup och presentera mig. Jag hade inga problem med att liksom: »Hej, det här ser kul ut! Får jag vara med?« Andra komiker var schysta. De som tyckte att jag var bra rekommenderade mig till andra.

Du har inget band, inga krönikörsuppdrag, inga radiogig och dyker inte upp som birollsinnehavare i TV-serier. Är du Sveriges enda renodlade ståuppkomiker?

– Jag är en av hyfsat få i alla fall. Jag har en podd i och för sig, men den är som en förlängning av standupen. Jag vill inte att någon ska tänka att de kan ringa mig när de behöver en moderator till sin debatt. Jag håller mig till standup.

Varför?

– För om man bara satsar på en grej så kan man kanske bli jättebra på den grejen. Sen tycker jag att standup är det roligaste som finns.

Hur ofta måste du stå på scen för att gå runt?

– Olika gig ger olika betalt. Företagsgig ger mer än klubbgig, till exempel. Sen kör jag mycket på gratisklubbar för att hålla igång. För man måste bygga upp sin rutin och testa sina skämt någonstans. Men jag försöker att få betalt majoriteten av gångerna. Jag brukar tänka att jag ska komma upp i en miniminivå: så här ekonomiskt ont får det göra innan jag tar ett annat jobb.

Hur ont är det?

– Jag ska ha in hyran. Då är jag trygg. Sen kan jag äta hur lite som helst eller ha hur fula kläder som helst. Jag är mer av en tidsmänniska än en pengamänniska. Jag vill ha tid att göra exakt vad jag vill. Om fler tänkte så – »Hur ont får det göra innan jag lägger ner min dröm?« – hade nog fler vågat satsa på drömmen. För det krävs inte så mycket för att kunna leva.

Går det att bli rolig genom att plugga teori eller handlar det bara om praktik?

– Det är lite som musik – det finns noter att läsa, men man måste ha känsla också. Man kan ju lära sig grundläggande skämtstruktur: en trestegsraket där punchlinen kommer sist. Det finns regler, men de roligaste komikerna har tajmning och det där man inte kan sätta fingret på eller förklara. Som en musiker med flow. Och en av de saker jag tycker om med standup är att det inte finns något sätt att testa ett skämt i fred. Man måste testa det på klubben, i skarpt läge, för att veta om det funkar.

I dag är du känd för en hård och grov stil. Påverkades den av de komiker du omgav dig med i början?

– Nä, jag har alltid haft en väldigt skadeglad och hård stil. Så det kanske var naturligt att jag hamnade med ett gäng som också uppskattar den sortens humor.

Annons

För ett tag sedan gjorde Sydsvenskan ett reportage där svenska komiker – hårdraget – delades in i två läger. »Altruisterna«: de som vill att humor ska vara uppbygglig och samhällsengagerad. Och »nihilisterna«: de som tycker att man kan vara hur grov som helst så länge publiken skrattar. Under jord-gänget fick symbolisera det lägret.

– Jag skulle kunna göra en smart politisk rutin av alla vidrigheter jag drar på scen, och ibland lyckas jag med det också, men det är aldrig mitt mål. Jag uppskattar komiker som är samhällskommenterande, men jag tycker inte att komiker måste vara det. Och jag tycker det blir lite löjligt när folk lyfter upp komiker till nivån ovanför politiker. Politik är politik, kultur är kultur. Om det är soundtracket till Lejonkungen som får dig att förstå att alla är lika mycket värda, då är du ju dum i huvudet.

Gillar du att bryta tabun?

– Folk använder ofta så stora ord. Att jag »bryter tabun«. Jag tycker inte att jag gör det, för jag tycker inte att det är tabu att skämta om vissa grejer. Folk tycker att vissa ämnen är jobbiga, men de måste lära sig att skilja på ett jobbigt ämne och ett rått skämt. Man kan dra massor av pedofilskämt som är på pedofilens bekostnad. Ämnet är jobbigt, men skämtet är inte elakt, för det är pedofilen som får skiten. Sen drar jag elaka skämt också, visst, för jag vill kunna säga alla skämt som jag tycker är roliga. Men det är inte så att jag sätter mig ner på morgonen och tänker: »Okej, vems känslor ska jag såra i dag?«

Tidigare hade du ett skämt om hur man »ctrl + alt + delete:ar« ett barn.

– Det var längesen. Jag minns inte exakt, det är något om att man lägger det på mage, va?

Ja. Och det är hela skämtet.

– Folk blir förvånade. »Va? Var det allt? Det var ju skittaskigt?«

Men du står bara kvar och tittar på publiken när de skrattar nervöst.

– Man måste bara lita på det. Folk tror: »Ooh, du hade inget slut på det skämtet.« Men det är ju det som är grejen: jag vet hur de kommer att reagera, så det roliga ligger bara i att säga det. Om ens skämt alltid är likadana och kommer på rad, då lär sig publiken undermedvetet när de ska skratta. När de kommit in i rytmen måste man variera sig, kasta in något nytt. Man kan byta ämne, börja dra snälla skämt eller skämt av en annan karaktär. Man får hålla dem på helspänn.

»En person som är rädd för dig och inte tycker om dig kommer inte att skratta hjärtligt, men när du väl omvänt dem, och de gillar dig, då är garden nere.«

Andra komiker jag pratat med säger att en av dina bästa egenskaper är att du väldigt snabbt kan få över publiken på din sida. Att du är »likeable«. Och att många inte fattar hur viktigt det är, för om man lyckas med det så kan man sedan …

– … säga vad som helst. Jo, precis.

Har du någon metod för det?

– Jag tänker så här: Jag måste vara rolig. Det är grunden till allt. Ibland krävs det tre skämt innan publiken fattar, ibland tar jag dem direkt. Men jag måste alltid övertyga dem om att: »Hej, jag är komiker och jag kan få er att skratta.« Det är där man vinner deras tillit.

Annars blir de nervösa?

– Vissa tycker att det är jättejobbigt med standup, för det är som att se en Idol-audition. Det kan gå hur som helst, och det är jobbigt att se någon misslyckas. I standup väcks den känslan kanske lite väl snabbt om publiken inte litar på en. Så det bästa är att smälla dem direkt: »Pang! Så här kul kan det vara.«

Det är det som är likeability?

– Kanske. När jag var liten och märkte att folk var osäkra på grund av fördomar, så mjukade jag upp dem genom att få dem att skratta. För jag märkte att där fanns något äkta. En person som är rädd för dig och inte tycker om dig kommer inte att skratta hjärtligt, men när du väl omvänt dem, och de gillar dig, då är garden nere. Då är man inne.

Hur vet du när en rutin sitter?

– När jag går av scenen är hjärnan ofta i gig mode. Då tänker jag: jag borde ha sagt så, och så, och så. Kanske det kommer fram någon annan komiker med input. Nästa gång tar man med de nya grejerna. Men ett skämt är nästan alltid bäst första gången man kör det. Man har den här nerven, man kan föra in saker i stundens hetta … Dessutom är skämtet nytt för en själv, vilket ger det extra liv. Andra gången är den sämsta. Man tänker på hur bra det var sist, men det blir mer tillrättalagt och inte lika spontant. Tredje gången har man ofta hittat tillbaka igen. Och då kan man slipa vidare.

Du har uppträtt på förfesten till kvinnoseparatistiska Statement Festival och ett evenemang för att lyfta frågor om jämställdhet i Värmland. Tror du att de som bokar dig väntar sig något annat av en svart, lesbisk komiker än … grova pedofilskämt?

– De flesta vet vad de får. Det är också en fördom att feministiska sammanhang skulle vara humorlösa. Jag drar exakt samma skämt för dem som jag skulle dra om SD bokade mig. Jag anpassar mig inte efter publiken, utan kan säga mina skämt, för de vet att jag är komiker. Jag är inte för barnäktenskap, jag brukar inte misshandla folk på riktigt. De förstår sammanhanget. Och det är det viktiga.

Många komiker älskar dig. Är du en »comedian’s comedian«?

– Jag är väl det – och det är ju fint. Samtidigt finns det en amerikansk komiker som sagt: »You don’t want to be a comedian’s comedian.« För komiker köper inga biljetter. Jag är också rolig för publiken, vilket är mest värt. För det är de som gör att jag kan leva på det här.