»Det roligaste är typ att jag använder olika ­färger på bokstäverna«

I Uppgång och fall tar Liv Strömquist sig an ämnen som får henne att tvivla på om allt verkligen går att omvandla till humor.

Precis som dina tidigare serier innehåller Uppgång och fall porträtt av verkliga personer – Chris O’Neill, Ayn Rand och Annie Lööf. Hur gör du din research?

– Jag köper skitmycket böcker. De ­ligger i drivor hemma och brukar faktiskt bli ett problem. Min mamma är bibliotekarie och hjälper mig att söka i artikeldatabaser. Jag gör precis som när man skriver en vetenskaplig artikel, fast det som jag tar med måste få mig att tänka: »Va? Det här hade jag ingen aning om och det är sjukt ­intressant.«

Vad var det som var så intressant den här gången?

Annons

Uppgång och fall är ett försök att ta tag i de största samhällsfrågorna, nämligen klimatet och den globala ekonomiska ojämlikheten. Serierna handlar om saker som alla vet om men inte gör någonting åt, till exempel att vi kommer att behöva fem jordklot om vi fortsätter att leva som vi gör i dag. Oljan håller på att ta slut, klimatkatastroferna kommer att leda till jättemånga flyktingar och den ekonomiska ojämlikheten har ökat med en hyperrik grupp som drar ifrån alla andra. Jag är lite trött på att prata om kulturfrågor och tänkte att det skulle vara roligt att ta upp de här mega­frågorna istället. Men det är svårt att göra serier om sådana ämnen, för de är så jäkla tråkiga.

Hur gör man dem roliga då?

– Det är den stora frågan. Det roligaste är typ att jag använder olika färger på bokstäverna. Nej, men det är faktiskt svårt. Känslan just nu är att allt blir ­ganska dåligt.

Varför känner du så?

– Det kan ju vara så att det faktiskt är uselt. Men samtidigt har det känts helt vidrigt och fruktansvärt dåligt inför varje boksläpp. Innan mitt sommarprat sändes 2013 tänkte jag: »Jag kommer aldrig mer att få göra någonting efter att ha gjort det här. Tack för den tid jag fick.« Men jag tar det kanske på lite för stort allvar, det blir nästan narcissistiskt. Varför är det så himla viktigt vad jag gör? Varför måste det bli bra? En tröstande tanke är att mycket av det som syns och hörs i offentligheten är extremt dåligt. Om de människorna kan skapa ­kultur helt oneurotiskt kan väl jag få göra det här albumet med skitdåliga serier? Men som sagt: jag känner så där med allt.

Även det som inte är offentligt?

– Som: »Oj, vilken äcklig mat jag har lagat i dag?« Inte lika mycket. Det handlar om att man gör anspråk på andra människors tid, pengar och förväntningar. Och det känns ännu värre den här gången när jag har valt svåra ämnen.

Liv Strömquist

Född: 3 februari 1978.

Bor: Malmö.

Karriär: Liv Strömquist slog igenom med seriealbumet Hundra procent fett (2005) vilket följts upp av Drift (2006), Einsteins fru (2008), Prins Charles känsla (2010), Ja till Liv (2011) och Kunskapens frukt (2014). 2013 sommarpratade hon om mens och nu medverkar hon i poddarna Lilla drevet och En varg söker sin pod. Tillsammans med Caroline Ringskog Ferrada-Noli gav hon förra året ut boken Kära Liv och Caroline.

Övrigt: 2014 förvandlade regissören Ada Berger en del av Livs serier till pjäsen Liv Strömquist tänker på dig, och i början av 2016 hade den nya föreställningen Blod och eld, som de har skrivit tillsammans, premiär på Malmö stadsteater. Liv har även en examen i statsvetenskap.

Du har skrivit om ämnen som inte är så roliga i teorin även tidigare – mens, ätstörningar, olycklig kärlek.

– Ja, och då skriver jag ofta in försvar i serierna. »Ni som tycker att det här var tråkigt kan gå vidare till sidan X, där kommer det att bli kul.«

Annons

Varför är det så viktigt att det blir roligt?

– Att folk skrattar när de läser är för mig ett tecken på att serien håller hög kvalitet. Många ser ner på konstformen humor och tycker inte att den är lika viktig som den »svåra« kulturen. Jag läser själv ofta serier som är helt utan skämt och de kan vara jätte­bra. Men jag själv har stor respekt för ett riktigt roligt skämt.

På vilket sätt har det varit svårt att hitta humor i de här »mega­frågorna«?

– Ofta bygger humor på det oväntade. En del av de här ämnena, som fattigdom och miljö­förstöring, är otroligt välkända och någonting som folk bryr sig om. Utmaningen är att hitta en ny vinkel, så att läsaren ändå blir för­vånad och känner att berättelsen är oförutsägbar. Ekonomifrågan är lite annorlunda då den inte engagerar på samma sätt.

»Jag har ett ­ganska kort attention  span när det gäller ­ekonomi. ­Egent­ligen förstår jag nog ­mindre än genomsnittsmänniskan.«

Varför tror du att det är så?

– Ekonomi framställs som så svårt att ingen fattar det. Man får uppfattningen att det fun­ge­rar som vädret: »Nu är ekonomin si, nu så, nu är det kaos, nu går det bra.« Då tror man att allt är helt opåverkbart, men så är det ju inte. De ekonomiska kriserna i USA och på Island föranleddes av människors oansvariga handlingar. Det är viktigt att medborgare förstår det och sätter ner foten.

Vad har du själv för relation till pengar?

– Jag är uppvuxen med att inte ha speciellt mycket pengar. I början av min karriär skulle jag aldrig ha vågat satsa allt på mitt seriejobb, utan jag har alltid haft andra jobb vid sidan av. Nu njuter jag av att ha pengar. Det är en extrem livskvalitet att inte behöva oroa sig över att hela livet ska kollapsa om man får en ­räkning – så som svinmånga män­ni­skor har det.

Tror du att förmögna människor som sätter sina pengar i skatte­paradis reflekterar över att de ­agerar omoraliskt?

– Jag tror att rikedom kan skapa en ganska stark psykologisk effekt. Man kan på riktigt känna att man är bättre och mer värd än andra, och bli jävligt förbannad över att någon annan ska ha en åsikt om vad man gör med sina pengar. Det är någonting som jag tyvärr kan märka hos mig själv ibland. I takt med att jag har fått en bättre ekonomi har jag själv blivit en sämre människa, typ mer självgod. Man kan också bli mer girig när man har mycket pengar. Då öppnar sig en ocean av saker som är möjliga att äga, som man inte hade begär efter tidigare. Sedan är det inte bara personer som placerar sina pengar i skatteparadis som är problemet, utan även den lagliga delen av verksamheten. Eftersom ekonomi framställs som krångligt lämnar man över allt ansvar till experter, som självklart drivs av personliga intressen. De krafterna är så starka och vill in i alla samhällets hörn. Till exempel köper risk­kapitalbolag skolor och vårdföretag trots att det finns ett folkligt stöd mot vinster i välfärden. Ingen bryr sig riktigt om att försöka ändra på det ­heller, antagligen för att det verkar så ­hopplöst.

Tror du att dina serier kan ändra på  det?

– Om fler läste på och började bry sig hade väljarna kunnat ställa tyd­ligare klimatkrav. Det skulle påverka politikerna att ta hårdare beslut. Och jag tror inte att vi hade tyckt att det var så himla jobbigt att leva så som vi borde. Till exempel finns det ingenting som folk älskar mer än att äta säsongsbetonat. När jordgubbarna kommer blir alla helt galna. Vi kanske inte kan äta tropiska frukter året om, utan en viss tid är det bara äpplen som ­gäller. Annars tror jag inte att mina serier har den typen av påverkan. De handlar egentligen mest om vad jag tänker på för tillfället.

Hur mycket klokare har du blivit, nu när du har försökt sätta dig in i det  här?

– Inte mycket klokare alls faktiskt. Jag har ett ganska kort attention span när det gäller ekonomi. Egentligen förstår jag nog mindre än genomsnittsmänniskan. Fast jag tycker att jag har rätt att göra serier om ämnet ändå. Det är i alla fall bättre att bara förstå lite grand än att inte förstå någonting alls.

Annons