Sättet du presenterar medlemmarna av Ligan i början av boken, med smeknamn och särskilda talanger, för tankarna till superhjältar.
– Det är meningen. Jag vill att läsaren ska förstå att det här inte var vilka som helst, och precis som jag förvånas över deras kunskaps- och bildningsnivå och deras fritidsintressen. Man kanske inte förväntar sig att den tidens kvinnor ska spela hockey, fäktas och köra motorcykel.
Vad i tiden och deras personligheter gjorde Ligan möjlig?
– Runt förra sekelskiftet hade folk lärt sig läsa av folkskolereformen och publicisterna insåg att det fanns fler potentiella tidningsläsare därute. Kvinnor hade man inte brytt sig om tidigare, men nu fanns pengar att hämta, så då tänkte man ungefär: om vi anställer fler kvinnor kommer fler kvinnor läsa. Ligans medlemmar hade utmärkt sig som väldigt intelligenta redan i ung ålder. De flesta hade progressiva fäder, som lät dem studera trots att det var ovanligt. Så kom de in i arbetslivet, überintelligenta och supersugna på att förändra samhället, men fick bara göra skitjobb som ingen brydde sig om. De placerades i skrubbar och skrymslen, de fick inte sitta med resten av redaktionen. I många fall uteslöts de från morgon- och planeringsmöten, idéer blev inte lyssnade på eftersom kvinnor ansågs vara sämre på att tänka. De ville skriva om ekonomi och politik – många ville bli utrikeskorrespondenter, men stipendier som gjorde det möjligt kunde bara sökas av män. På jobbet tryckte kollegorna ner dem och på vägen hem efter kvällspassen blev de sexuellt trakasserade för att de rörde sig ute på natten. Runt 1910-talet lärde de här kvinnliga journalisterna känna varandra. Det började som en trevlig bekantskap, men när de förstod att alla hade det lika ruttet blev de ganska snabbt förbannade aktivister.
Tack för att du läser Filter
Skapa ett gratiskonto eller Logga in för att fortsätta läsa.
Sugen på en prenumeration? Teckna här!
