»Mamma försökte få mig att tänka om«

Vad handlar den om?

– En dag i januari går jag ut från min lägenhet med tio kronor på fickan och en liten videokamera. I 36 dagar lever jag sedan på gatan, utan någon kontakt med vare sig kollegor eller anhöriga. Det är inget Wallraffreportage, för jag var hela tiden transparent med vad jag gjorde. Den första reaktionen jag fick av en hemlös var: »Det låter annorlunda, men lyckas du är det fantastiskt. Det är så här man behöver göra för att förstå. Men du måste vara helt dum i huvudet.«

Blev ingen upprörd av att du liksom lajvade hemlös?

– För mig var det väldigt viktigt att det inte blev något slags turistande i de hemlösas värld. Jag tycker att journalistik där man sätter sig själv i förgrunden är totalt ointressant, men så insåg jag att jag kunde vara en sorts nyckel in i den här världen för tittaren. Som vanlig journalist distanserar man sig, man gör ett reportage en halv natt och sedan går man hem till sin säng. Den här metoden gav en djupare förståelse för den tortyr de här människorna faktiskt utsätts för. Jag kom dem väldigt nära, och jag var hela tiden öppen med vad jag gjorde. Det var aldrig någon som upplevde det som kränkande. Själv tycker jag det är mer kränkande att inte ta människor i socialt utsatta situationer på allvar.