»Mamma försökte få mig att tänka om«

Fotografen Christoffer Hjalmarsson har skildrat kriget i Afghanistan, Ebolaepidemin i Liberia och rohingyers flykt från Burma. Ändå är SVT-serien 36 dagar på gatan det jobbigaste han har gjort.

Vad handlar den om?

– En dag i januari går jag ut från min lägenhet med tio kronor på fickan och en liten videokamera. I 36 dagar lever jag sedan på gatan, utan någon kontakt med vare sig kollegor eller anhöriga. Det är inget Wallraffreportage, för jag var hela tiden transparent med vad jag gjorde. Den första reaktionen jag fick av en hemlös var: »Det låter annorlunda, men lyckas du är det fantastiskt. Det är så här man behöver göra för att förstå. Men du måste vara helt dum i huvudet.«

Blev ingen upprörd av att du liksom lajvade hemlös?

Annons

– För mig var det väldigt viktigt att det inte blev något slags turistande i de hemlösas värld. Jag tycker att journalistik där man sätter sig själv i förgrunden är totalt ointressant, men så insåg jag att jag kunde vara en sorts nyckel in i den här världen för tittaren. Som vanlig journalist distanserar man sig, man gör ett reportage en halv natt och sedan går man hem till sin säng. Den här metoden gav en djupare förståelse för den tortyr de här människorna faktiskt utsätts för. Jag kom dem väldigt nära, och jag var hela tiden öppen med vad jag gjorde. Det var aldrig någon som upplevde det som kränkande. Själv tycker jag det är mer kränkande att inte ta människor i socialt utsatta situationer på allvar.

Hur var den första dagen?

– Jag är van vid att åka ut i konfliktzoner, och då förbereder man sig ordentligt innan. I det här projektet fick jag inte förbereda mig alls. Det sista jag gjorde innan jag lämnade lägenheten var att ringa mamma. Hon försökte få mig att tänka om. Jag började gråta. Sedan låste jag dörren och gick ut. Först stack jag till Centralen för att värma mig, men den stänger 00.30. För att hålla värmen uppe drev jag omkring i city. Jag hade en föreställning om att det skulle finnas människor där, men det var helt dött. Till slut satte jag mig på McDonald’s på Kungsgatan. När jag slumrade till blev jag utslängd av en ordningsvakt.

Ångrade du dig?

– De första sex nätterna sov jag knappt någonting, för jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Den sjunde morgonen vaknade jag upp på Södra station utan att veta hur jag hamnat där. När jag gick ut var det minus fjorton. Då ville jag inte fortsätta längre. Särskilt inte när jag kom till Medborgarplatsen, som är typ en kvarts promenad från mitt hem. Men jag kom inomhus och tog av mig mina blöta skor, som luktade död. Då träffade jag en person som hjälpte mig. Han visade ett soprum där vi kunde sova. Vi bredde ut kartonger på golvet och jag fick sova fyra timmar. När jag vaknade var jag jättenöjd.

Var det svårt att lära känna folk?

– Det tog ett tag för mig att komma in i världen, att vinna de hemlösas förtroende. De undrade ju vem fan jag var. De första jag började hänga med var Bamse och Thomas. Bamse sitter på Drottninggatan utanför Åhléns och har suttit där väldigt länge. Han kallas Bamse för att han är väldigt stor och för att han är en väldigt mjuk person, men han har problem med spånken. Thomas såg till att jag fick min första dusch på en vecka. Det finns lite olika falanger av hemlösa, som inte beblandar sig med varandra. Det är hemlösa pensionärer som har en dålig pension och lider av psykisk ohälsa, det är en väldigt stor grupp papperslösa, det är narkomaner och det är alkoholister. Jag umgicks med alla.

Vad var jobbigast med den här upplevelsen?

– Sömnbristen. Man fick max tre–fyra timmars sömn per natt. Att beröva människor deras sömn är en tortyrmetod av en anledning: man tappar självförtroendet, tappar allt. Sedan tycker jag att ordningsvakterna var korkade och alldeles för brutala mot oss. Det finns så klart rötägg inom alla yrkesgrupper, men jag vill påstå att det finns betydligt fler än brukligt här. Poliser var nästan alltid lyhörda, men med ordningsvakterna gick det inte att kommunicera. De dömde en på en gång, kom och sparkade en på benen om man slumrat till någonstans. Majoriteten hemlösa sa också att de var konstant rädda för ordningsvakterna. Flera vittnade om att de fått sjukt mycket stryk av dem. Jag vet inte om det är sant, men för mig låter det högst troligt.

Var det något annat som särskilde det här uppdraget?

– Jag kände ett enormt ansvar för de här människorna, eftersom jag levde med dem. Det var verkligen inte nog med att vara journalist, fotograf och regissör, jag var framför allt människa. När en person tog en överdos kunde jag liksom inte bara dokumentera det, jag var tvungen att hjälpa personen. Även i konfliktzoner återvänder man till sitt hotellrum varje kväll, och har ofta med sig en kollega som man kan prata ut med. I baren sitter sedan de andra kollegorna och snackar skit och har kukmätning kring sina värsta upplevelser och vilka krig de bevakat. Här var jag helt själv. Därför är det här det jobbigaste jag gjort.

Christoffer Hjalmarsson

Född: 1988

Yrke: Bildjournalist

Annons

Karriär: Utbildad vid Poppius journalistskola. Nominerades redan som 22-åring till Årets bild, och vann utmärkelsen 2015 för ett foto från striderna på Majdantorget i Ukrainas huvudstad Kiev. Utsågs till Årets fotograf 2018 för sitt skildrande av förföljda rohingyer i Expressen. Bildsviten belönades även som bästa nyhetsbild i utlandet samt bildreportage i utlandet.

Redan som 19-åring gjorde du din första reportageresa, till Kosovo. Hur kom det sig?

– Som liten var jag fascinerad av serietidningar och fantiserade om att jag kunde bli en superhjälte. Jag var så förälskad i Spindelmannen. Men jag insåg ju att jag inte kunde bli han, det kom inte nät ur mina händer hur mycket jag än försökte. Så kom jag på att Peter Parker var fotograf. Jag fick en kamera och var ute med den varje dag efter skolan. Under sista året på gymnasiet gjorde jag ett projektarbete om integration och fick idén att besöka länderna som invandrarna kom ifrån. Mina föräldrar ville att jag skulle bli ingenjör, men första skoldagen på flygingenjörsutbildningen vid Mälardalens högskola fick mamma och pappa ett samtal där skolan undrade var Christoffer var. Jag satt på ett plan till Kosovo. Jag tror det töntigaste man kan säga är att man vill förändra världen med fotojournalistik, men det var det jag ville. Senare fortsatte jag till Afghanistan och Irak.

Hur var det?

– Afghanistan var ganska brutalt. Jag var 20, och fattade inte alls vad jag skulle möta. Jag sökte upp säkerhetskoordinatorn för Svenska Afghanistankommittén. Han ställde en massa kontrollfrågor till mig och jag hade inte koll på någonting. Jag fick en sådan jävla utskällning. När jag gick till svenska ambassaden i Kabul för att skriva in mig blev de ganska chockade över att jag var där: »Han är 20 år? Vi måste rädda upp den här situationen, annars kommer vi att få ett UD-ärende.« Jag blev hembjuden på middag och fick väldigt mycket hjälp och stöd. Nu är jag otroligt tacksam för att det inte hände mig någonting. Jag var så orutinerad. Jag kunde ha blivit kidnappad. Under resan fick jag se fruktansvärt mycket död. Självmordsattacker.

Nästan 70 civila dog i olika sprängdåd i december 2011, då du var där. Hur var det att komma hem från det?

– Jag hade sett för mycket skit, och när jag kom hem var jag helt förstörd. Jag började förstå att mitt liv kunde ta slut. Och att jag inte var redo för det. Jag kunde inte åka buss eller tunnelbana, kunde inte vara i närheten av folksamlingar. Jag åt inte, gick ner till 56 kilo. Till slut började jag i KBT och fick bättre verktyg att hantera min posttraumatiska stress. Efter ett par månader åkte jag som andra svensk reporter till Syrien efter att inbördeskriget startat. Men fortfarande promenerar jag helst och undviker ställen med mycket folk.

Christoffer Hjalmarsson går igenom materialet till sin nya SVT-serie. »Jag tycker att bitarna med mig själv är sömniga, men mötena med andra människor är fantastiska.«

Efter knappt tio år som frilansande fotograf är du sedan i våras fast anställd på SVT. Vad fick dig att ta en tjänst med kontorstider?

– Dels hade jag varit knuten till Expressen i många år, och situationen för deras fotografer blev sämre och sämre. De sänkte arvodet för frilansare och skrev fulavtal. Jag slutade i protest, som en solidaritetshandling med mina fotografkollegor. Dels påverkades jag av olika händelser under mina uppdrag. Jag var så jävla nära att bli dödad i januari 2017, när jag och reportern Diamant Salihu var i Ukraina. Vi hade stannat vid en checkpoint vid gränsen och något var konstigt med mitt pass, så jag och fixaren lämnade Diamant och gick till passkontrollen. Det var skymning och man började höra hur det smattrade omkring oss. Krig har en sorts mat- och sovklocka, striderna börjar när det mörknar. När jag och fixaren stod inne i passkontoret kände jag hur det slog till i nacken. »Vad fan var det?« Så kom en kula till, jag kände hur den strök förbi min nacke. Jag och fixaren slängde oss på marken. Fixaren var i chock, jag fick örfila honom för att han skulle vakna upp och ringa Diamant för att se hur det var med honom. Allt jag tänkte på var att jag inte ville se hans fru i ögonen när vi kom hem och jag måste berätta att han var död. Efter tio minuter lugnade sig situationen och vi åkte alla därifrån som om inget hade hänt. När det här kom fram till min flickvän blev hon så himla arg och ledsen. På ett senare uppdrag bröt jag näsbenet, och under sommaren halkade jag i trappan på en räddningsbåt utanför Libyens kust. Jag föll fyra meter rakt ner och skadade ryggen, nacken och axlarna. Och alla de här samtalen kom till min flickvän. Hon sa att jag inte kunde vara kvar på Expressen om vi skulle vara tillsammans. Vi gick skilda vägar, men jag insåg att jag ändå inte kunde vara kvar. Jag spred bara negativ energi. Det har varit väldigt skönt för mig att byta till det här jobbet.

Men nu har du ändå genomfört vad du kallar det jobbigaste projektet i ditt liv. Är du, som den hemlösa mannen sade, trots allt dum i huvudet?

– I efterhand: nej. Eller kanske lite. Men jag hade inte kunnat få till de här mötena och berätta de här historierna på något annat sätt. Nu sov jag med hemlösa i garaget under Radisson Blu på Vasagatan, i trappuppgångar, bakom dagisskjul, i en sluttning vid Söderledstunneln … Jag träffar fortfarande dem som är med i programmet. Jag har fått vänner för livet. Sammantaget är jag oerhört glad att jag gjorde det här.