Vid foten av fjällen som gränsar mot Norge, där ett av Indalsälvens tillflöden samlar kraft i en pöl som kallas för Bodsjön, ruvar en hussamling döpt till Bodsjöbränna. En av gårdarna är rest i en sluttning med milsvid utsikt över fjällvärlden. Här bor Solveig Danielsson, lärare och specialpedagog, och maken Bertil, före detta företagare och fritidspolitiker.
Den här sensommardagen är kompisen Sture på besök. Kaffet och fikabrödet står som vanligt framdukat på köksbordet.
Bertil har fått en fråga. Han funderar länge på svaret.
– Det är inte så att man missionerar … men nog brukar man säga att man känner Sture. För folk är som de är. De tänker: Ingen rök utan eld. Men det är ju så mycket som har gått fel här. Väldigt mycket.
Solveig himlar med ögonen, som för att säga: Det där var väl århundradets underdrift.
Bertil verkar inte vara typen som pratar i onödan. Där kompletterar han och Solveig varandra. Givetvis var det hon som startade alltihop.
Obotligt samhällsintresserad följde hon fallet med den förskräcklige seriemördaren Thomas Quick under 90-talet och fram till att den åttonde och sista domen föll 2001. Sedan häpnade hon inför historiens vändning i och med Hannes Råstams SVT-dokumentärer 2008, och slukade senare såväl dennes bok om rättsskandalen som Dan Josefssons bok om de psykologiska teorier som hade format mordutredningen.
»Nu kan jag fullt ut tillstå: jag var galen. Och det har
varit en oerhörd befrielse.«
När Sture Bergwall väl hade friats från morddomarna och skrivits ut från Säter, våren 2014, läste Solveig Danielsson att han flyttat till trakten. Så hon författade naturligtvis ett mejl där hon presenterade sig, hälsade honom välkommen och förklarade att han kunde höra av sig om han behövde hjälp med något.
Sture bodde då hemma hos sin bror Sten-Ove i det lilla samhället Hålland. Att hitta en egen lya var inte lätt; alla privata värdar drog öronen åt sig och till de kommunala bostäderna var det kö. Å andra sidan fick Sture därmed en mjukstart på livet i frihet efter 23 år av tvångsvård. Sten-Ove och hans hustru Ingegerd hjälpte honom att återupptäcka matlagningen och att finna sig allmänt till rätta i ett samhälle som hunnit digitaliseras sedan han sist rörde sig fritt.
Sedermera fick han en egen lägenhet i närbelägna Mörsil. Han saknade möbler, lampor, gardiner, egentligen allt, och mindes den där Solveig. Kanske kunde hon hjälpa honom att inreda? Det kunde hon, och på den vägen är det.
Så vad tyckte Solveigs vänner om hennes nya bekantskap?
– Visst tyckte folk att jag var med någon som var lite … eljest. Men folk vet så lite. De har läst något någonstans, och tror att de vet. Och då får man förklara.
Någon gång har det bränt till. Som när hon fick rycka in i språkundervisningen av några flyktingungdomar i Mörsil, och råkade nämna sin vän. Då var det en kille som blev alldeles förskräckt: »Men han har ju mördat 30 barn!«
– Nej, det har han inte alls, fick jag förklara. Och sedan höll jag ett litet föredrag på lektionen där jag förklarade turerna i fallet. När jag ändå höll på sa jag att allt minsann inte går till som det ska i Sverige, om de nu trodde det, och berättade om shaken baby syndrome.
Sture skrattar och skakar på huvudet. Det var inte helt lätt att bli accepterad av de nya grannarna. Sture lyssnade på radio, lagade sin mat och tog dagliga långpromenader. På byn hejade han på alla han mötte. Få hejade tillbaka. När han handlade på den lokala Icabutiken kändes stämningen tryckt.
Till slut började han ta bussen till den större matbutiken i Järpen några mil bort. Där var luften lättare att andas.
Samtidigt gick Icahandlaren i Mörsil i besläktade tankar. Det kändes lite märkligt, det där med Bergwall.
– Man hade ju hört mycket fram och tillbaka, säger Erik Lindgren. Och tänkt det många andra säkert tänkt: Ingen rök utan eld. Om det är så att han inte har mördat alla, så är han nog i vart fall pedofil, ungefär.
Å andra sidan gav Sture ett harmlöst intryck på bygden och verkade vara en »hyvens prick« när han var inne i butiken. Så Erik Lindgren köpte Dan Josefssons bok Mannen som slutade ljuga för att sätta sig in i vad allt handlade om.
Under tiden tröttnade Sture Bergwall på att resa bort varje gång han behövde handla.
– En dag tänkte jag: Näää, nu får de vänja sig! Så jag började handla där igen.
Nu mötte han en tankfull köpman vid mjölkkylen, som berättade att han läst boken och blivit starkt berörd. De två började prata om att fler på orten kunde vara intresserade av att läsa den. Lindgren tog kontakt med förlaget och beställde en låda direkt från dem.
Sedan författade han ett inlägg på Ica Mörsils Facebooksida: »Man vill ju gärna veta vad man har för kunder … Så jag har läst en bok. Otroligt gripande läsning. Att den är sann och huvudpersonen dessutom numera bor i byn gör den inte mindre intressant. Rekommenderar den så starkt att jag tagit hem ett parti och säljer utan förtjänst.« Undertill: en bild på trälåren där han pallat upp Mannen som slutade ljuga och prislappen 31,90.
Lindgren erkänner att han kände viss nervositet när han lade upp inlägget, men den försvann så snart kommentarsfältet fylldes med uppmuntrande rader. Böckerna tog slut på några dagar.
– Man kan tycka vad man vill om Sture, säger Erik Lindgren. En jävla massa skattepengar har gått åt, och han har ju ljugit. Men det finns ingen anledning att vara rädd för honom.
Sture:
– Sedan vände det! Folk började heja, grannarna ville kommentera väder och vind.
Nu har han ändå lämnat Mörsil. I juni i år gick flyttlasset till en kommunal lägenhet inne i Åre, där kulturutbudet är större och det är närmare till allt.
Bertil Danielsson körde flyttbilen, och de som hjälpte Sture att bära lådorna var de en gång så rädda flyktingkillarna på Mörsils skola.
Tisdagen den 5 juli satte Sture Bergwall punkt. Den sista omskrivningen var avklarad, förlagsredaktören nöjd, han var färdig med sin egen bok om tiden som seriemördaren Thomas Quick: Bara jag vet vem jag är.
Dagen därpå hissade Sture familjen Danielssons flagga här i Bodsjöbränna, sedan hjälptes Bertil och sonen Olle åt att slänga upp en stor hög svarta sopsäckar i skopan till traktorn. I dem låg Stures ansamlade papper från åren i Säter: dagboksanteckningar, journaler, böcker, förhörsprotokoll, alla brev han fick och kopior på alla brev han skickade. De 1 500 CD-skivor han haft i sina Billyhyllor i cellen var sålda till en loppis.
Bertil och Olle körde upp säckarna med Stures sista lämningar från Thomas Quick-åren till ett fält bakom huset, skvätte över bensin och satte fyr. Solveig och Sture tittade på. När elden tog sig delade Solveig ut glas och hällde upp bubbel – Pommac, eftersom Stures enda drog nuförtiden är Smålands vit portion – och så skålade de.
– Det var en sådan … befrielse, säger Sture. Det var så viktigt att bli av med Säter. Boken var en häftig resa, för parallellt med skrivandet fick jag göra slut med hela den här tiden. Jag började skriva den 10 november 2014. Så lång tid tog det att göra ett avslut. Ja, nu är jag i och för sig kvar i det tack vare boken.
Funderade du aldrig på att donera allt till ett arkiv?
– Nej, nej, jag ville inte lämna någonting kvar. Jag vill inte att någon ska rota i mitt gamla arkiv, och tolka, och göra fragmenterade utsnitt. Jag vill verkligen inte det. Sedan har jag ju datorn. Där finns journalen, officiella dokument och alla förhören inskannade. Allt annat är borta, alla dessa oändligt många handskrivna dokument. Att jag bara orkade och kunde producera allt detta …
Gick allt att läsa?
– Nej, verkligen inte.
Men musiken, då? Var du verkligen tvungen att göra dig av med allt?
– Allt var så Säteranstruket.
Sture skiner upp.
– Dessutom har jag Apple Music nu.
Stures Iphone vilar i ett prydligt läderetui. Själv är han lika proper: V-ringad kofta över en rutig skjorta, vinröda byxor, mörkblå sockor utan synligt slitage.
Utöver regelbundna urinprover krävde Säter bara en sak när de släppte Sture: att han tog emot en boendestödjare från Åre kommun.
– Fredrik hette han. Så han var ju ut till Mörsil. Han frågade om jag kunde handla och sådana saker, och det kunde jag. »Så vad ska jag då här och göra?« undrade han. Vi drack kaffe och pratade om livet. Han satt av sin tid, kan man säga. Till slut sa jag till hans chef att det här var fel, det här stämmer inte, och hon höll med. Saken kom upp i förvaltningsrätten, där Säter krävde fortsatt stöd, men både Fredrik och chefen vittnade och sedan togs det bort.
Senare slapp han även undan kissproven. Sture muttrar om eftervården och menar att han bortsett från Fredriks omsorger lämnades vind för våg. Jag invänder att det som annars kunde ha erbjudits torde ha varit terapi.
Hade du varit intresserad av det?
– Nej, erkänner han. Det hade jag inte.
Behövs det en till bok om Sture Bergwall? Att han vill ge sin egen bild av den tid då han kallade sig för Thomas Quick och påstod sig vara en mördare är förståeligt, om inte annat så för att förklara sig. De redan inbitna Quickomanerna – Råstams och Josefssons böcker har sålts i tiotusentals exemplar – får därmed en fördjupad bild av de personliga tragedier som ledde fram till seriebekännartillvaron, samt givetvis ett antal nya detaljer om åren på Säter. Frågan är snarare varför resten av världen ska bry sig.
Utöver de böcker som redan har skrivits om Sture finns ett stort antal verk om liknande fall, med terapiframkallade minnen och falska erkännanden. Den mest kända boken, Lawrence Wrights Remembering Satan, kom redan 1994 – anmärkningsvärt om inte annat så för att man kan tycka att Quickutredarna borde ha läst den – och berättade om polischefen Paul Ingram som dömdes för makabra sexövergrepp som han aldrig gjort sig skyldig till.
Men även där handlar det om utomståendes skildringar av en galen historia. Ingenstans har jag funnit en berättelse där personen med påstått bortträngda minnen har blivit frisk, och därefter själv har skildrat sin galenskap.
Stures bok visar varför den distinktionen är viktig. För det finns en fråga som ingen tidigare har kommit åt: Hur medveten var han själv?
Att allt började med delvis utstuderade lögner för att få tillgång till droger och terapi klarlades redan i Råstams bok, likaså att domstolar och allmänhet förleddes att tro på tokerierna på grund av att utredarna bortsåg från det som talade för Stures oskuld. I själva verket visade sig allt han sade vara hämtat från medier eller härstamma från utredarna själva. I Josefssons bok fick vi så veta vad som fick dem att agera som de gjorde: en snurrig teori om brotten som återgestaltningar av övergrepp som trängts bort ur Stures minne, formulerad av psykoanalytikern Margit Norell, med enormt inflytande över de inblandade.
Samtidigt krånglades berättelsen till av Stures allt mer förvirrade beteende och hans egen allt djupare medverkan i den slutna terapisekten. Mytomanen tycktes ha börjat tro på sina egna lögner, men när den gränsen överträddes – och hur den i så fall såg ut – lyckades ingen riktigt sätta fingret på.
»Och då kom tvivlen: Är jag en mördare?
Och då ville jag inte leva.«
– Just det där tillhör det som har varit svårast att förklara i ord, säger Sture. När jag började berätta hur allt låg till [2008] var det också ett väldigt känsligt ämne för mig. När visste jag att jag ljög, och när började jag själv tro på lögnerna? I samband med Hannes [Råstams] besök begränsade jag mig själv eftersom jag inte kunde erkänna vid den tidpunkten att galenskapen varit så stor. Senare utredde psykiatern Anna Dåderman min drogförskrivning, och hennes beskrivning av bensodiazepinernas biverkningar var så tydlig att jag kände en väldig bekräftelse. Nu kan jag fullt ut tillstå: jag var galen. Och det har varit en oerhörd befrielse nu i bokskrivandet.
Sture hämtar andan.
– Att formulera sig på papper är enklare. Det är lättare att göra tanken tydlig då. Det har varit en del av skrivandet, den här känslan av närvaro i tid och rum. Från första mötet med [terapeuten] Kjell [Persson, numera Långbergs] och framåt har skrivandet gett en närvaro som nästan har varit skrämmande. Det här tydliga minnet av hur jag kände det …
Då du alltså ljög medvetet.
– Jovisst, jag var väldigt angelägen om att få ha den här kontakten med Kjell. Det handlade väldigt mycket om mig själv. Jag var en väldigt grå och alldaglig person som inte hade något intressant att komma med. Det var ju så Thomas Quick föddes. Men man måste också förstå att i den omgivningen fanns mycket grova brottslingar, som fick väldigt mycket beröm för att de tog tag i sina liv. Då ville jag vara en av dem. För att få den här trösten, och för att få vara en av dem.
Samtidigt rymde din uppväxt saker som kunde förklara att du mådde dåligt. Som sjuåring var du inlagd ett år på ett sanatorium.
– På den tiden fick inte föräldrarna hälsa på. Förutom en kort tid i början var jag det enda barnet där. Så jag var väldigt ensam. Där var jag ju tvungen att trösta mig med fantasibilder, och … troligtvis … men jag vet inte. Det intressanta är att den saken aldrig togs upp i terapin. Det var inte tal om att prata om någonting sådant. Det skulle handla om sexuella övergrepp, verkliga hemskheter. Sådana var förutsättningarna för att man skulle få ha den här terapeutiska kontakten.
Du var en god berättare.
– I högstadiet fick jag beröm för mina uppsatser, så redan då förstod jag att jag hade en berättartalang. Jag växte upp i en familj där vi berättade, brorsan Torvald var fenomenal på sagor. Det här med att fantisera, det tror jag att jag fick från honom. Tidigt lärde jag mig också att hålla en fasad, att inte avslöja någonting om mig själv. Min homosexualitet var ju någonting farligt.
I boken berättar du om en skoldans där du trots allt deklamerade din kärlek till en pojke, och blev hånad offentligt.
– Jag blev kallad till skolläkaren efter mitt … frieri. Det var en brutal konfrontation. Det är klart att jag i förhållande till det blev passiv. Jag satte inte fram foten och sa: Det här är jag! Det var en oerhört smärtsam upplevelse, det här med skoldansen. Som ledde till det här sniffandet. Och att jag var asocial, och höll mig för mig själv. Jag fick min fantasivärld, och det här psykotiska. Det där började så pass tidigt att det blev präglat vid mig själv. Jag blev en knasig missbrukare, utan att förstå det, eller i vart fall utan att erkänna det. Någonstans under tonåren förlorade jag min sociala kompass.
Du sniffade trikloretylen i tio år.
– Ja, och sista gången jag sniffade var vid knivöverfallet.
Du syftar på tillfället då du nästan högg ihjäl en man 1974.
– Då fick jag se följderna. I sniffandet fanns ingen framförhållning, annat än att se till att det alltid fanns trikloretylen i fickan.
Och vid bankrånet som ledde till att du slutligen togs in på Säter hade du amfetaminet.
– En av mina två favoritdroger. Eller tidigare favoritdroger, får jag tillägga. Så på avdelning 36 försökte jag hitta det här svaret: Hur blir jag en fungerande medmänniska? Hur blir jag med i den här gemenskapen? Och Kjell nämnde [psykoanalytikern] Alice Miller, som jag läste för att vara till lags. Men också med intresse! Jag led tidigt av en övertro på psykologin. Jag trodde att homosexualitet var en neuros, som man sa till mig. Om en insulinchock kunde befria mig från den: Bra! Och om det inte gick att bota med insulinchock eller elstötar, då kanske det fanns en lösning inom psykoanalysen. Samtidigt som jag hade den här drömmen om att vara intellektuell. Jag var ett perfekt ämne för Margit Norell och den terapi hon bedrev. Den här grupptänk-fantasin.
Samtidigt som du bar på din berättarbegåvning.
– Den syntes i mina Simonhistorier som byggdes undan för undan. Där var jag litterär.
Där var du mytoman?
– Samtidigt som jag ville vara till lags. Jag svarade på [den andra terapeuten] Birgitta Ståhles frågor. Jag kände igen ett eget behov hos Birgitta, det här om att bli bekräftad som intellektuell. Det förstod jag, och därför var det väldigt lätt för mig att svara upp mot hennes behov.
Först därefter började gränserna suddas ut?
– Nej, fantasi och verklighet började flyta ihop ganska tidigt. Redan i terapisamtalen med Kjell, när vi började prata om det här med övergrepp i barndomen, dröjde det inte länge förrän jag trodde att något hade hänt. En tro som förstärktes av Kjell, är det viktigt att säga. När jag fantiserade reagerade jag med ångest. Efteråt reagerade jag själv på att jag hade reagerat med ångest: kanske var det svårt att berätta för att det helt enkelt var sant?
Sture suckar.
– Förstår du hur snurrigt det var? När jag läser förhören så häpnar jag ju själv över min galenskap. I boken skriver jag också om en örn, som ständigt återkom i mina drogpsykoser. Och detta tog man för sanningar, som bekräftelse på att jag var skyldig. När jag har skrivit har jag ibland rörts till tårar.
Sture berättar om en av alla de historier som skapades under terapin: att hans mamma skulle ha försökt döda honom genom att putta honom framför en rälsbuss. Stures då tvååriga lillasyster Eva påstods ha varit med.
– Så då åkte vi hem till Eva, för att hon i vuxen ålder skulle bekräfta historien. Där gick jag alltså så långt att jag utsatte henne för detta, i hennes eget hem. Det måste ha varit den hemskaste stunden i hennes liv. Sonen Stefan grät. Hur kunde jag utsätta henne, som jag älskar, för detta? Det var en fasansfull stund i mitt liv, som jag var tvungen att hantera för att vara Kjell till lags. Det kan bära emot att utmåla sig själv som en svag individ i den stunden, men jag förmådde helt enkelt inte att sätta emot. För jag var så beroende av att få behålla deras uppmärksamhet och kontakt. En outhärdlig ensamhet. Det jag menar är: Vem är egentligen mytomanen i den här historien? Det är det här som har varit så otroligt svårt att berätta och förklara för andra. Att skriva om det blev ett reningsbad.
Men låt oss återgå till Simonberättelsen, som ändå var så central för konstruktionen av massmördaren Thomas Quick. Simon är alltså det barn du påstod att din mamma födde medan din pappa våldtog dig, och som sedan styckades och delvis åts upp.
– Bitvis och tidvis trodde jag till och med på den. Den började som en medveten konstruktion, men den här bilden av att mamma kommer in i sovrummet … med tiden blev den allt tydligare. Och det var egentligen först på nätterna, de här korta, korta ögonblicken av klarhet, som jag insåg att allt var galet.
Så vad tänkte du kring den enda fysiska bevisning som framkom under alla de här åren, den centimeterstora benbit som påstods komma från ett av dina offer?
– Ja du, det här är så svårt … När bensodiazepinerna sattes ut [2001] och jag började se nyktert på alltihop, hur fick jag ihop det kring benbiten? Den här presentationen kring benbiten var så oerhört stark i rätten, det var det som fällde mig. Det syns inte i domen, men det var så tydligt i rättssalen vilket intryck den gjorde och hur påverkade domarna blev. Den enda förklaring jag kunde komma på var att de här professorerna måste ha planterat den.
»Jag befann mig vid något slags gräns. Hade inte drogerna tagits ut hade jag dött.«
Det verkliga svaret – att det var ett stycke trä som professorerna aldrig undersökt ordentligt – föll dig aldrig in?
– Naturligtvis inte. Benbiten var så tung, så viktig. Jag minns [polisutredaren] Seppos min när han gav mig beskedet att de hade hittat den. Där var den: bekräftelsen på att de hade haft rätt i allt, på att det verkligen fanns bortträngda minnen.
Men du visste någonstans innerst inne att det inte var sant?
– Inte så långt in i utredningen. Då visste jag inte längre. Istället blev det min stora skräck att det verkligen skulle bekräftas att jag var en seriemördare. Jag trodde verkligen, när vi gick runt där i skogarna mot slutet, att vi kunde komma att hitta det här »De mångas gömsle«. Jag pekade än här och än där, och [likhunden] Zampo bekräftade. Jag fick det inte att gå ihop. För jag var ju galen.
Du var lika förväntansfull som de utredare som var med dig?
– Ja, fast uppblandat med skräck! Därför gruvade jag mig mot slutet inför varje vallning, för jag var så rädd för vad man skulle hitta. Men … jag vill återkomma till frågan om vem det egentligen var som ledde vem. Det blev så otroligt galet när Seppo var ute i skogen och filmade, och sedan visade stigar och stenar för mig på Säter. Kände jag igen dem? Ja, det gjorde jag ju – som stigar och stenar. Och sedan kom jag ut i naturen, och vi gick där, och då kände jag förstås igen mig. Och så fick jag ångest av det, och då bekräftade ångesten att det låg något i det där. Och då kom tvivlen: Är jag en mördare? Och då ville jag inte leva.
I boken beskriver du några tillfällen då du försökte avbryta hela cirkusen. Oftast krävdes inte mycket för att få dig på andra tankar, en gång räckte det att Seppo Penttinen började gråta.
– Det uppstod ett enormt beroendeförhållande även till honom. Jag hade förlorat all kontakt med omvärlden. Det enda som fanns var vad som fanns innanför Säters väggar. Och för att få behålla den tillvaro jag hade var jag tvungen att vara till lags. Jag var heller inte nykter en enda sekund under de här åren. Det blev så tydligt när [överläkare] Göran Källberg slutligen satte ut drogerna, för då fanns det tvärtom inte en enda sekund då jag kunde vara med i den här världen.
Sture lutar sig framåt.
– Förstår du vilken befrielse det var att elda upp alltihop?
Vad tror du hade hänt om inte Källberg hade tagit bort drogerna?
– Då hade jag snart dömts för två mord till, på Marianne Rugaas och den här pojken i Jönköping.
Han, ja. Det började med att du hasplade ur dig att du passerat Jönköping på vägen från Falun till Norge, hur nu det skulle ha gått till.
– Det behövde jag aldrig förklara. Det här kom ju från Margits teorier – eftersom jag utsatts för övergrepp som fyraåring borde jag ha mördat en fyraåring. Och så sa hon det till Birgitta, som började fråga mig om det. Jag nämnde Jönköping och sedan hittade ju Seppo ett barn som dött i Jönköping, och då var det en bekräftelse … Jag var sjuk, men den galne i gänget var Seppo.
Men där och då – vad tänkte du själv?
– Jag var så långt inne i historien att jag tänkte: Jaha, då var det väl så. Och pratar jag bara mer med Birgitta kommer nog minnet tillbaka. Med olika stickfrågor gav hon mig bitar som formades till minnen som byggdes till argument som – även om de inte alls gick ihop – fogades ihop till en historia. Även för mig. Och i allt detta fanns den starka och tvingande moralen: Att berätta var det rätta. Ju makabrare min historia var, desto mer moralisk var jag, för de här makabra detaljerna kunde då härledas till fler händelser som kunde nystas upp.
Men för att återgå till drogfrågan: Skulle du ha överlevt?
– Nej, det tror jag inte. Jag befann mig vid något slags gräns. Hade inte drogerna tagits ut hade jag dött. Och hade inte Hannes dykt upp hade jag tynat bort. Men han kom, och han insåg drogernas betydelse. Under alla de här Thomas Quick-åren var det en ofattbar aktivitet. Med den här intensiva terapin, som kunde vara sex gånger i veckan, med alla polisförhör, med [psykologiprofessor] Sven Å Christiansons besök, alla vallningar, det var oerhört intensivt. Hela tiden var det drogerna som gjorde att jag kunde upprätthålla all den här aktiviteten. Och inte en enda, under alla de här åren, sa ett ord om drogerna. [Advokat] Claes Borgström ifrågasätter ju fortfarande mitt drogmissbruk.
Redan i juni, innan Sture Bergwall alltså ens var helt färdig med sitt manus, gick kulturskribenten och före detta Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius till storms mot boken och att det skulle hållas ett seminarium om den på Bokmässan. »Djupt frånstötande«, skrev hon i en krönika i tidningen Fokus.
Stenius tillhör den lilla krets som fortfarande brukar uttrycka sig förklenande om honom. Hennes argument utgjorde ett sammandrag av sådant som framförs av Quickutredarna och deras påhejare: visst var det märkligt att det »påstådda drogfyllot« kunde hålla massvis med detaljer i minnet och redovisa dem i korrekt ordningsföljd, och bortsett från allt var han en lögnare – som antingen ljög då han påstod sig vara en seriemördare, eller nu när han sade sig vara oskyldig.
Yrsa Stenius resonemang förutsatte att man ignorerade kända fakta – Bergwall fick enligt Säters egna journaler dygnsdoser som hade tagit livet av vem som helst, hans berättelser var varken detaljrika eller logiska, till skillnad från det han sade då stämmer det han säger i dag med den verifierbara verkligheten – men landade ändå i en halvrelevant invändning: med tanke på Stures egna handlingar var han »inget offer och ingen martyr«.
Just den frågan slet både Hannes Råstam och Dan Josefsson med när de skrev sina böcker. De såg båda att Sture var fångad av omständigheterna och att han som tvångsintagen psykpatient inte bar det fulla ansvaret för sina handlingar. Samtidigt kunde de inte förvänta sig att gemene man skulle vara lika förstående, varför ansvarsfrågan lik förbannat var en het potatis.
Det är bara att gå in i kommentarsfälten till vilken artikel som helst om Sture Bergwall och invändningen dyker förr eller senare upp: Han fick skylla sig själv. Sanningen är aldrig subjektiv, men envar har sin moraluppfattning.
Sture Bergwall menar att han tog sitt ansvar den dag han bestämde sig för att berätta hur allt egentligen låg till. Det var vid Hannes Råstams tredje besök på Säter; journalisten berättade då att han inte fick historien att gå ihop, och påpekade att Sture var hög som ett hus på vallningsfilmerna. Sture antydde att han kanske inte var skyldig, men frågan blev hängande i luften och besökstiden tog slut.
Råstam, som skulle ha återvänt till Göteborg, tog istället in på stadshotellet. Därifrån ringde han Sture på den allmänna telefonen på avdelning 36: Var han välkommen tillbaka redan nästa dag? Det avgjorde saken.
Sture Bergwall:
– Den 17 september 2008, klockan 18.10 på kvällen, upphörde behovet att vara andra till lags. Jag skulle kunna kalla det för det starkaste ögonblicket i mitt liv. Det var när Hannes bestämde sig för att stanna. Och jag gick från telefonen och knöt näven och kände: »Ja!«
»Seppo kan bli farlig. Tänk om han får för sig att komma hit och skjuta mig?«
Å andra sidan berättade Hannes för mig att han kände obehag: »Tidigare gjorde Sture allt för att tillfredsställa utredarna och terapeuterna. Och nu, av någon anledning, vill han istället vara mig till lags. Men tänk om han bara säger vad jag vill höra?«
– Redan då sa han att jag måste vara öppen med precis allt. Och så ville han ha mina journaler. Jag fick verkligen ångest. Jag visste inte ens själv vad det stod där, skulle då andra få se detta? Men jag förstod att jag inte fick gömma någonting. Det fanns ingenting att dölja.
Jag kunde inte låta bli att jämföra varenda kontrollerbar uppgift i din bok med de handlingar som finns. Jag hittade bara en lucka: ett möte du beskriver inför en mordvallning i Norge.
– Den var ju så bisarr, den här tillställningen. Där gick vi runt med kaffemuggarna, lyssnade på Rigoletto och tittade på de här gräsliga bilderna [på mordoffren]. Det var liksom ett mingel, inget riktigt möte.
Varken Råstam eller Josefsson nämnde mötet eftersom de aldrig fann en andra källa.
– Men jag kan berätta det, för det här är min bok. Och det är det som är så förnämligt.
I boken sätter du punkt när du når friheten, och hoppar därmed över hela efterdebatten.
– Jag har resonerat så här: Skriver jag min berättelse behöver jag inte argumentera. Den är i sig det starkaste argumentet. Ungefär så.
Vad får du ut av livet i dag?
– Att vara nykter. Att gå ut och gå. Det är en njutning bara att få känna vädret i ansiktet. Att bo i Jämtland, med den här naturen, det ger livet innehåll för mig. De här små enkla tingen: att äta falukorv med rotmos, att mat är gott. Att ha en äkta kontakt med mig själv.
Tänk om det krävdes att du gick igenom allt du genomlidit för att du skulle nå fram hit?
– Ja, det kan hända. Nästan i alla avseenden är min tillvaro väldigt enkel och kravlös. Jag kan sitta på bussen och … Här i trakterna kring Åre är det många flyktingar. Tack vare dem är bussarna fulla av resenärer nu. Och jag sitter där omgiven av alla dessa människor från jordens alla hörn, all denna kommunikation som jag inte förstår, alla dessa humörsvängningar, och bara njuter. Jag har den här grundinställningen nu, att man inte ska komplicera. Och den har jag på grund av det väldigt svåra som drabbade mig.
Hur menar du?
– Allt har sin grund i min olyckliga förälskelse. Den här tanken på 60-talet: att alla var inkluderade, men att de som inte var välkomna knuffades ut. Det var brutalt faktiskt. Sedan ledde det till att jag inte tog vara på det liv jag hade. Men jag får inte gräma mig över att det inte blev som jag hoppades, utan istället ta vara på de år jag har kvar.
De övriga inblandade i Quickskandalen tycks ha svårare att komma till ro.
– Jag kan tycka att det är harmligt. Men grunden till att komma till ro är att vara ärlig. Det är en klyscha, men som jag verkligen kan bekräfta, och det är att sanningen befriar.
Varför tror du att de har den hållning de har?
– Jag tror att det är självförsvar. Det finns ett undantag, och det är Seppo. Han tror verkligen fortfarande att jag är en seriemördare.
Sture kommer på någonting och ropar över axeln ut mot makarna Danielssons kök:
– Solveig, när var det Seppo ringde?
Efter en liten stund kommer Solveig gående med sin almanacka. Hon bläddrar hejvilt, sedan kommer svaret: den 8 september i fjol.
– Jag var på väg till Mörsil, berättar Sture. Och då ringde Sten-Ove och sa att Seppo var väldigt angelägen om att få prata med mig. Vad är det frågan om? tänkte jag. Skulle han äntligen krypa till korset? Jag fick hans nummer och ringde upp, men först efter att ha sett till att samtalet spelades in. Och då visade det sig att den här [Quickutredaren] Jan Karlsson var döende i cancer. Så då antydde Seppo att jag verkligen var mördaren, och bad mig att berätta det för Jan, så att han kunde få dö i frid.
Sture skakar på huvudet.
– Det är så vansinnigt det kan vara.
Hur förhöll du dig under samtalet?
– Väldigt passiv. Seppo föreslog också att vi skulle träffas, han ville ta en kopp kaffe, för vi kom ju så väldigt bra överens en gång i tiden. Så illa är det, alltså. Det hör till saken att han inte var alltför långt från Mörsil när jag ringde. Så för mitt stilla sinne tänkte jag: Seppo kan bli farlig. Tänk om han får för sig att komma hit och skjuta mig? Så galen upplevde jag situationen.
De andra, då?
– Lika säker är jag på att de andra vet hur det ligger till, men vägrar tillstå det på grund av något slags … hedersskäl, eller för att skydda varandra eller av någon annan outgrundlig anledning. En sådan som Göran Lambertz kan inte tro fortfarande, med tanke på allt som har lagts fram.
Så sent som i somras skrev han i ett blogginlägg att sannolikheten att du är en mördare är »långt över 99 procent«.
– Därför blir jag förtvivlad över att andra myndighetspersoner inte ryter ifrån. I förlängningen handlar det om min familj, om offrens familjer, och så många fler. Men det struntar de i. Och då går Lambertz längre och längre. Men till vem vänder han sig? Vem tror han att han ska övertyga?
Kan du inte känna medlidande?
– Att jag mår bra i dag handlar om att jag inte hyser bitterhet. Jag har på något sätt lämnat dem. Det är något annat att jag kanske kan förstå Birgitta och hennes drivkrafter, hur hon i sin tur ville vara Margit till lags. Men ett uttalat medlidande? Nej, det är något annat.
Rättssamhället gick verkligen till botten med ditt ärende när sanningen väl var uppdagad, medan reaktionen har varit mer passiv från psykiatrin.
– Det är alldeles förfärligt. Jag vet att på Krukmakargatan i Stockholm, exempelvis, bedrivs fortfarande den här sortens terapi. Men jag ser inga ansatser från samhället att stoppa den, och det leder till oerhörda kostnader – både i form av hälsa och pengar – för den enskilde och för samhället. Efter Dans bok trodde jag att det skulle bli reaktioner från Psykologförbundet, men de här psykologerna är fortfarande legitimerade. Och redan ordet legitimerad säger: Det här är okej enligt samhället, det här är acceptabelt.
Hoppas du att din bok får någon effekt i det sammanhanget?
– Där är jag illusionslös.
Så vilka är dina förhoppningar?
– Att läsaren ska få något slags aha-upplevelse: Det var alltså så här det gick till. Men om det blir den reaktionen, det vet jag förstås inte. På ett personligt plan känns det oerhört viktigt att få ge allmänheten min egen berättelse, mellan två pärmar. Det är inte Seppos berättelse den här gången, eller Birgittas – eller Hannes eller Dans. Det är min.
Sedan du blev fri har du avböjt hundratals intervjuförfrågningar.
– Jag ville forma mitt liv i fred. Däremot vill jag ju att min bok ska bli väldigt uppmärksammad. I samband med att den släpps kommer jag att säga ja till allt.
Då kommer det återigen att heta att du söker uppmärksamheten.
– Visst. Och det får de gärna säga! Den här negativa kritiken, som också kommer att komma, den ska jag strunta i. Jag tänker fokusera på det goda.