Du har tagit del av den konstaterat felaktiga utredning som en terapeut på den privata vårdgivaren Off Clinic gjorde på uppdrag av socialtjänsten i Helsingborg. Enligt den hade sjuårige Adam, som vi på Filter kallade för Mikael när vi skrev om fallet, både blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin pappa och utsatt sina egna syskon för övergrepp. Vad får du ut av din läsning av den?
– Det jag fastnar för är framför allt hur lite den säger om vad barnet har sagt eller inte sagt. Utredningen grundar sig helt på antagandet att någonting har hänt. Terapeuten prövar aldrig om det mamman påstår, och som hennes nya kille i viss mån upprepar, trots allt är fel. Det är anmärkningsvärt. En annan sak jag brottas med är att man implementerar något slags behandlingsplan för att barnet inte ska upprepa sitt påstådda övergreppsbeteende – utan att man ens har bekräftat att beteendet finns. Man får aldrig höra vad barnet har att säga om de här sakerna, utan terapeuten plockar små pusselbitar som passar grundhypotesen. Det kommer också fram att hon visar bilder och att de leker med Playmobilgubbar, och att hon gör tolkningar utifrån det.
Jag noterade att terapeuten skriver att pojken »tillstår« det ena eller det andra. Vad säger det dig?
– Dels är det ett ganska konstigt ord att använda i samband med att man samtalar med barn, men framför allt implicerar det att terapeuten har ställt ledande frågor: Har detta hänt? Gick det till så här? Och så har pojken svarat ja eller nej, vilket är motsatsen till hur man bör låta ett barn berätta.
