»Vi är sammankopplade i själ och kosmos.«

Barndomsvännerna Gustaf Skarsgård och Matias Varela porträtterar kompisarna Johan Persson och Martin Schibbye i filmen 438 dagar. Filter utgick från källmaterialet för att ta reda på hur väl de båda skådespelarna egentligen känner varandra.

Frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson kände knappt varandra när de 2011 begav sig till den stängda Ogadenregionen i Etiopien för att granska hur den hänsynslösa jakten på olja drabbade lokalbefolkningen. Men efter att de tillfångatagits, beskjutits, skenavrättats, fängslats och till slut frigivits skapades ett band mellan de två som Jesper Ganslandt, regissör till filmatiseringen av boken 438 dagar, har svårt att beskriva med ord.

– Men man såg det på bilderna från öknen och på videoinspelningarna från presskonferensen när de blivit frigivna, säger han. Att det hade hänt så otroligt mycket, att de bara haft varandra.

För att göra vänskapen mellan Johan och Martin rättvisa på vita duken ville Jesper Ganslandt ha två skådespelare som känt varandra länge. I regissörens ögon fanns bara ett lämpligt par i Sverige: de jämngamla Gustaf Skarsgård och Matias Varela, som varit vänner sedan de möttes på Eriksdalsskolans högstadium på Södermalm i Stockholm.

Annons

– Jag tyckte att Matias var lik Johan och Gustaf lik Martin. Och att de delade vissa egenskaper som borde göra det lättare för dem att falla in i rollerna; Johan som den mer instinktive och Martin som den mer analytiske. Dessutom hade de en gemensam bakgrund och ett bagage som kunde bli väldigt användbart.

Jesper Ganslandt var så övertygad att han inte ens skaffade en »plan B«.

Ett knappt år efter inspelningen sitter Matias Varela och Gustaf Skarsgård uppflugna på varsin barstol, med ryggarna lutade mot varandra. Tanken är att se hur väl de egentligen känner varandra genom att ställa dem inför några av de val och dilemman som Schibbye och Persson ställdes inför under sin tid i Etiopien – och låta de två vännerna svara i varandras ställe.

När Johan och Martin beskjuts och tillfångatas i öknen är Martin den mer behärskade av de två – han följer protokollet och lägger sig ner på marken – medan Johan reagerar impulsivt och flyr i strumplästen. Hade Matias reagerat likadant, Gustaf?

GUSTAF SKARSGÅRD: Matias skulle aldrig springa ifrån mig.

MATIAS VARELA: Exakt så är det.

Gustaf Skarsgård

FÖDD: 1980

BOR: Stockholm

KARRIÄR: Filmdebuterade redan som nioåring, bland annat i Täcknamn Coq Rouge där hans far Stellan spelade huvudrollen. Vann en guldbagge för bästa manliga huvudroll i Förortsungar 2007. Har varit verksam på Dramaten och Stockholms stadsteater. Blev internationellt känd genom serien Vikings och syns även i HBO-serien Westworld.

ÖVRIGT: Har en roll i Frank Millers kommande Netflixserie Cursed.

Men speglar er dynamik den mellan Johan och Martin?

GUSTAF: I viss mån. Vår relation är så gammal och djup att den är mer komplex än så. Däremot så lyfter vi fram det förhållandet tydligare i filmen, där jag är mer legato än vad jag nödvändigtvis är och Matias är mer staccato än vad han egentligen är. Matias är en av världens bästa skådespelare, för han har förmågan att lyfta fram olika aspekter av sig själv utan att förställa sig. Det gör honom lämpad att spela Johan eller vilken roll som helst, men om det finns något essentiellt drag i Matias som jag tror korrelerar direkt med Johan så är det en väldigt direkt och explosiv reaktivitet.

Vilka drag delar Gustaf med Martin?

Annons

MATIAS: En kunskapstörst som i princip är osläckbar. Och en förmåga att sätta sig in i sin samtid och att gå till botten med frågor som andra tycker är triviala. Om du har något du vill få reda på, då ska du gå till Gustaf. Du kan vara säker på att han två dagar senare tagit reda på allt som finns att veta om saken. Jag använde Gustaf som mitt personliga Google innan internet fanns. Han och Martin delar också ett starkt rättspatos. Det ska fan vara ordning och reda, liksom. Det har Gustaf förkroppsligat i mitt liv väldigt mycket.

Hur då?

MATIAS: Jag har brottats mycket med mindervärdeskomplex, för min karriär kom till mig väldigt sent i livet. Jag hann bli 29 år innan jag, inom citationstecken, slog igenom. Dessförinnan gjorde jag allt möjligt, men Gustaf hade alltid den goda smaken att värdera mig utifrån vem jag var i min essens, snarare än utifrån vad jag åstadkom. Han har varit en voice of reason, och även om jag inte alltid uppskattat hans ärlighet, så har jag alltid älskat honom för den och i slutändan mått bättre av den.

Efter att Johan och Martin skenavrättats i öknen får Martin ringa ett enda telefonsamtal – och väljer att ringa sin fru Linnea. Vem hade Gustaf ringt i samma situation?

Matias: Han hade nog ringt mig om han bara hade ett samtal. Om inte sin flickvän då. För vi har varit varandras närmaste och bästa vänner sedan vi var 13 år. Vi har inte alltid levt exakt samma liv, men varit närvarande hela tiden. Det är ibland svårt att veta var Gustaf börjar och jag slutar.

Hade du ringt Matias, Gustaf?

GUSTAF: Jag föreställde mig att Matias redan var där med mig. Så jag tänkte att det alternativet inte fanns, och att jag i så fall skulle ringa min pappa. För jag tror det är ett så otroligt svagt ögonblick, och någonstans kan jag fortfarande känna att jag får trygghet av min fars stämma. Men om Matias inte var där, då skulle jag nog kunna få samma trygghet även av hans.

Matias Varela

FÖDD: 1980

BOR: Stockholm

KARRIÄR: Påbörjade sin TV-karriär i TV4-såpan Nya tider år 2000 men slog igenom först 2010 i Snabba cash. Medverkade även i de två uppföljarna, samt i SVT-serien Ettor och nollor. Fick sitt internationella genombrott med rollen som Jorge Salcedo i den tredje säsongen av Netflixserien Narcos.

ÖVRIGT: Har en roll i Ridley Scotts kommande serie Raised by Wolves.

Minns ni första gången ni träffades?

MATIAS: Jag minns inte något exakt. Men jag kommer ihåg att jag tyckte att Gustaf var så fantastisk att prata med. Han förstod mig. Vi var en grupp individer som lärde känna varandra samtidigt, men jag kände direkt en dragning till honom. Han var en pojke som många andra på många sätt, men han var smart och eftertänksam. Det stimulerade mig på ett vis som jag inte hade varit med om tidigare.

Annons

GUSTAF: Jag minns precis var vi stod. Det var vid trappan upp till Ringvägen från Eriksdalsskolan. Jag minns att vi började snacka och att Matias hade en väldigt direkt och nyfiken attityd. Han hann ställa tio frågor på en minut. Där fanns en intensitet som jag tyckte var jäkligt kul. Jag var ett mer flegmatiskt barn än Matias, så hans energifyllda approach passade mig väldigt bra. Den drog igång mig, inspirerade mig.

I fängelset beställer Johan musik som han gör blandband av, och låter musiken dåna ut över fängelset. Vad hade Matias rebelliska handling varit?

GUSTAF: Det hade varit lika mycket en överlevnadsinstinkt som en rebellisk handling, men jag tror att Matias hade fått jävligt många att garva. Hans sociala förmåga hade livat upp stämningen till den grad att det hade stuckit i ögonen på institutionen. Skratten hade ekat mellan barackerna. Matias skapar i sin egen rastlöshet en social temperatur som gör att folk inte riktigt kan värja sig. Kanske tappar brallan rent av. Det bryts barriärer och folk blir kittlade. Jag har sett Matias kittla de mest okittliga manliga energier och fått stora skräckinjagande män att fnissa som skolflickor.

Vilka har han fått att skratta på det viset?

GUSTAF: Du skulle aldrig känna dem. De är mörkermän. De rör sig inte i ljuset.

Håller du med, Matias?

MATIAS: Det kan stämma. Jag hade nog fått lite problem.

438 dagar

Boken 438 dagar skrevs av Johan Persson och Martin Schibbye och gavs ut på Offside Press år 2013. Den nominerades till Augustpriset för årets fackbok.

Manuset till filmatiseringen skrevs av Peter Birro. Filmen spelades in i Sydafrika och Göteborg under 2018. I övriga roller syns bland andra Philip Zandén och Josefin Neldén.

Ni har spelat teater tillsammans och även medverkat i samma TV-serie, men detta är er första gemensamma film. Hur kommer det sig?

GUSTAF: Vi har alltid snackat om att vi ska jobba tillsammans, som man lätt gör med sina kollegor. Men att kliva av från sin existerande karriär och ta initiativ till egna projekt är knepigare än vad man kan tro. Fram till ganska nyligen var jag för beroende av att vara sedd och önskad – det var alltid prio ett. Jag hade svårt att säga: »Nej, nu ska jag skriva och producera en film med min bästa vän.« Jag var för beroende av bekräftelse för att ta mig den tiden. Sedan ska man betala räkningar och allt sådant. Så det är väldigt skönt att det är yttre faktorer som fört oss samman, när vi själva misslyckats att ta initiativet.

Hur använde ni er av er vänskap under inspelningen?

GUSTAF: Det tydligaste är autenticitetskravet som vår relation ställer. Jag kan inte försöka vara tjusig i motljus när Matias är där. Hela intentionen med filmen är att den ska vara ultrarealistisk och rå, och att då ha sin bästa vän där som ser igenom all ens bullshit har höjt autenticitetsnivån enormt.

MATIAS: I vårt jobb finns det knep du kan ta till för att inte behöva exponera din sårbarhet för kameran. Att hela tiden ha ett filter av kontroll: jag kan gråta eller känna, men bibehåller min värdighet. Det blir helt omöjligt med Gustaf, för han ser igenom det på en nanosekund. Jag kan inte speja och lägga repliker lite sexigt, eller använda mig av alla de manér och tekniker som skådespelare hemfaller till. Sådant drabbar alla som håller på med det här, men jag och Gustaf är så nära varandra att vi inte kan fejka något. Är jag inte äkta eller närvarande så tittar han på mig: »Vad gör du nu?« Det dechiffreras direkt.

GUSTAF: Jag vågar nog säga att detta är det minst oposerande skådespel du och jag har gjort.

På vilket sätt?

GUSTAF: Redan från början satte jag upp utmaningen för mig själv: jag ska inte försöka vara bra. Jag ska bara vara. Dels för att jag ska jobba med femton somaliska amatörskådespelare med kalasjnikovar och inte kan styra hur det ska gå. Dels för att jag jobbar med Matias, som har Filmsveriges snabbaste hjärna och tunga. Det kommer saker från höger och vänster, när som helst. Då kan jag inte vara Gustaf som försöker vara bra. Jag ska vara Martin, som försöker överleva.

MATIAS: Flera av skådespelarna hade mer erfarenhet av hur man hanterar en kalasjnikov än hur man hanterar en replik. Så vi kunde inte vara som vi var i vanliga fall. Det funkade inte. För då är filmen full av en massa personer som bara är, och så vi två som spelar. Redan i Jespers öppningspitch sa han: »Ni fattar att vi inte kan hålla på med skådespeleri? Det ska vara rått och nära, annars kommer det inte att funka.« Vår första inspelningsdag var ökensegmentet där vi blir tillfångatagna. Det var helt bananas. Folk skrek och slog gevärspiporna i ryggen på oss. Man var rädd på riktigt: »Vi kommer att skada oss.«

GUSTAF: Vårt jobb är att köpa fiktiva omständigheter som reella. Och här blev det väldigt lätt. Det var inte långsökt att låtsas att det var en riktig kalasjnikov, när det var en riktig kalasjnikov. Då ska jag inte tänka: »Det här är på låtsas.« Utan: »Han kanske skjuter ihjäl mig nu.« För det är vad Martin måste tänka.

Till vänster: Martin Schibbye och Johan Persson tillfångatagna i Ogadenregionen i Etiopien. Foto: ETV. Till höger: Gustaf Skarsgård och Matias Varela i filmatiseringen av 438 dagar. Foto: SF.

Har ni upplevt någon liknande filminspelning tidigare?

MATIAS: Det närmaste jag kommit samma autenticitet var under vissa stunder i Narcos. Men det var ändå inte så här. Jesper skapade något som var på gränsen till psykosliknande. Det var så otroligt nära verkligheten. Och det mäktar man inte med i Hollywoods stora apparat. Vi gjorde filmen med en ordentlig svensk budget, men på ett internationellt plan var den ingenting. I Sydafrika var de chockade, för de är vana vid enorma uppsättningar. De tyckte det var märkligt att vi inte hade någon trailer: »Ska de sitta i solen och svettas?« Och Jesper bara: »Ja! Tror du att Martin och Johan hade någon jävla trailer eller?«

Efter att Johan och Martin frigivits befinner de sig i Turkiet och får för första gången sova i egna, riktiga sängar. Men Johan kan inte sova och frågar om han får krypa ner hos Martin. Hade ni kunnat göra samma sak, Matias?

MATIAS: Vadå, slagga med Gurra? Absolut. Vi delade ju säng väldigt mycket under tonåren.

Har ni någonsin bott ihop?

GUSTAF: Mellan 13 och 18 års ålder, innan vi flyttade hemifrån, var vi ett stort kompisgäng som hängde, antingen hos mig eller Matias – för att vi hade mer tillåtande familjehem. Jag är jättenära Matias familj och vice versa av den anledningen. Då sov vi – om man ska snitta – antingen hemma hos Matias eller mig minst tre nätter i veckan. Efter att den här inspelningen var klar så åkte jag till Barcelona, och jag tror att du åkte till Kroatien, Matias. Först var det en lättnad, men väldigt snabbt förbyttes det till att det kändes svårt att vara ifrån varandra. Om vi hade fortsatt i ett och ett halvt år till och varit inspärrade på riktigt så kan jag absolut se att vi hade krupit ner i samma koj.

En del i dynamiken mellan Johan och Martin är också att närheten tär på dem och att de tröttnar på varandra. Har det hänt er?

MATIAS: Vi började så där svintajta som bara barn kan vara. Men livet har olika faser och när man blir vuxen är det viktigt att få göra sin egen grej. Men jag tror jag talar för oss båda när jag säger att vi haft lite svårt att vara ifrån varandra. Vi har liksom alltid kommit tillbaka till varandra. Ibland har andra vänner i vår konstellation provocerats av oss: »Fan, ni håller alltid varandra om ryggen, man kan inte säga någonting till dig!« Folk har tyckt att vi har varit för tajta.

GUSTAF: Det har funnits perioder då jag varit osunt beroende av Matias i min egen självbild. Som man kan bli med folk som är en riktigt nära. När man bryter sig loss och blir sin egen, det är först då man kan få en vuxen relation. För mig är det som kärlek, innan man fattat vad kärlek är. I mitt fall trodde jag att medberoende var kärlek. Det vill säga att »jag kan inte leva utan dig« är lika med kärlek. I dag ser jag på kärlek som: »Du kan leva, jag kan leva, vi väljer att vara med varandra för att vi trivs med varandra.« Det är samma sak med vänskap. Jag har ibland upplevt att jag inte valt Matias, utan att det bara är så. Vi var beroende av varandra på olika sätt. Men i dag har jag valt att Matias är min bästa vän.

När hittade ni den sundheten i er relation?

GUSTAF: Som jag ser det blev jag vuxen när jag valde att bli nykter och sluta vara så självdestruktiv som jag var. Och Matias blev vuxen när han blev pappa. Med mig som nykter och Matias som far så tycker jag att vi har hittat en ny relation som vi inte mäktat med tidigare. Den är renare, för att den är vald.

MATIAS: När Daniella, som min andra bästa kompis heter, blev gravid – först då hände något med mig. Och när Gustaf valde att ta tag i sina destruktiva tendenser och jobba med sitt då eskalerande missbruk, som såg ut att vara något som skulle sätta käppar i hjulet och kanske till och med avsluta hans liv i förtid … När han började jobba med den aspekten anser jag att han blev vuxen. Och detta var i princip samtidigt. Så även där …

GUSTAF: Även där speglar vi varandra. Vi är sammankopplade i själ och kosmos på något jävla vänster. Det är som med familjemedlemmar. Det är svårt att må bättre än den svagaste länken i sin familj. Om man har en närstående som är inne i något väldigt destruktivt så är risken stor att man själv är inne i någon aspekt av samma sak. Men likadant är det med läkande och utveckling, ofta sker det samtidigt för personer inom samma krets.

Har arbetet med filmen gjort att ni förändrat er syn på er relation?

MATIAS: En fördel med att arbeta med någon man faktiskt älskar är att man inte vill vara bättre än den andra personen. Det är en aspekt av filmyrket som jag stött på ganska mycket, där jag hamnat i lägen – alltför ofta män emellan, och speciellt i vissa genremiljöer – där den ene ska vara tuffare än den andre: »Är du otrevlig mot mig ska jag vara otrevlig mot dig.« Ens privata tillkortakommanden och behov av att vara störst, bäst och vackrast liksom krafsar sig in i sammanhanget. Jag vet inte hur många gånger det hänt mig: »Ska du vara tuff? Är vi på skolgården? Är det detta scenen handlar om?« Det där slapp vi helt. För jag vill inte vara bättre än Gustaf. Jag kan inte vara bättre än Gustaf. Jag kan bara vara jag. Det var aldrig bara min eller Gustafs gestaltning som var i fokus, utan den gemensamma. Den generositeten mellan oss två vet jag att Jesper var väldigt glad över.

GUSTAF: Jag kan villigt erkänna att jag var orolig för den aspekten inför arbetet, för vi har en väldigt lång vänskap där tävling också har varit en enormt stor del. Det hade varit knepigare tidigare i vår relation, med tanke på vem jag varit tidigare. Jag hade hemfallit åt tävlingsinstinkt och mätning. Men jag är väldigt stolt över att vi lyckades lägga det åt sidan. Det är ett kvitto på att vi kommit långt tillsammans – och inom oss själva.