»Vi står nakna och berättar om vår djupaste ångest«

Fem frågor till Johan Persson och Martin Schibbye.

Det här är en väldigt detaljerad berättelse. Hur har ni kunnat minnas allt?

MARTIN: Jag vet att minnet sviker, så jag skrev dagbok varje dag. Vi var ju där som journalister. När vi lämnade Kalityfängelset klev vi ut i friheten med enbart kläderna vi hade på oss. Vad ingen visste var att vi successivt hade lyckats smuggla ut sidorna ur dagboken via våra anhöriga, sammanlagt en hel flyttkartong med anteckningar, brev och annat material.

JOHAN: Dessutom har vi haft tillgång till flera timmar av den etiopiska militärens förhör med oss i öknen. Då var vi i så dåligt fysiskt skick att vi aldrig hade kommit ihåg det. Men en av vicepresidentens män tog originalfilmerna och gick över gränsen till Kenya, med risk för sitt eget liv, så vi har haft ord-för-ord-material att utgå ifrån där.

Annons

Boken är också väldigt ärlig.

Martin: Det enda som kan få läsaren att acceptera jag-formen är fullständig uppriktighet. Vi står nakna och berättar om vår djupaste ångest, våra misstag och våra gladaste stunder. Läsaren kommer både att känna med oss och störa sig på oss.

Johan: Den här typen av situationer tar fram både ens bästa och sämsta sidor. Så man kommer nog att framstå som en irrationell idiot lite då och då i boken. Det är rätt jobbigt att lämna ut sig själv.

Vad var jobbigast att återuppleva?

Martin: När jag skrev biten om hur en vän till oss dog inne i fängelset, då högg det till i magen.

Johan: När vi släpptes grät jag för första gången. Vi fick aldrig en chans att säga hej då till alla på riktigt. Även om de var mördare, gangsters och bedragare så hade de blivit våra vänner.

Hur har skrivandet gått till, rent konkret?

Johan: Vi var borta i 438 dagar, allt får inte plats och det var svårt att välja vad som skulle vara med och inte.

Martin: Min dagbok har varit vår bibel, vi har gått igenom den i jakt på scener, men eftersom vi är två personer bestämde vi oss tidigt för att ha två »jag« i boken. Berättelsen är ett stafettlopp där vi turas om att hålla i berättarpinnen.

Johan: Jag är fotograf och kan inte ens stava till ost, därför har vi jobbat på ett udda och monsterkrångligt sätt. Man kan säga att jag har gett Martin deg som han har bakat bullar av.

Martin: Även när vi har suttit på skilda håll har vi haft Skype igång hela tiden.

Först satt ni inlåsta i 438 dagar, sedan skrev ni tillsammans i nästan ett år. Tröttnar ni aldrig på varandra?

Martin: Vi hade vårt första gräl för ett tag sedan, och det var ett positivt tecken – vi är fria nu, och kan unna oss lyxen att vara oense. Vi är väldigt olika och det har nog varit en fördel, både när vi var inlåsta och nu. Vi har kompletterat varandra istället för att konkurrera. Nu när boken är klar får vi kanske fundera över vår relation.