Sommaren 2003 fick en vän i Göteborg besök av sin kusin från Los Angeles. När kusinen bläddrade igenom morgontidningarna och gick runt i staden gjorde han en iakttagelse som förbryllade honom. Alla löpsedlar pryddes av samma person. Aftonbladet lanserade en specialtidning med titeln »Springsteen är äntligen här!« trots att det bara gått åtta månader sedan artisten senast spelade i Sverige. Det spekulerades i om han skulle fira svensk midsommar. E Street Bands gitarrist Steven van Zandt uppmanades att ge sina omdömen om Sahara Hotnights, Hives och Soundtrack of Our Lives, den andra gitarristen Nils Lofgrens svenska rötter framhölls, och ett artigt uttalande från saxofonisten Clarence Clemons blev rubriken: »Jag vill flytta till Sverige.« Aftonbladet rapporterade till och med ryktet att Springsteen skulle passa på att sjunga nationalsången under Gais-Qviding eftersom han »håller på Gais«.
I samma tidningar kunde man läsa prognoser om »Springsteen-vädret« och intervjuer där folkkära kändisar satte ord på sin unika relation till Bruce Springsteens musik: »Bruce är skön«, förklarade Lasse Kronér. »Han har fötterna på jorden. Jag hoppas att han spelar allt förutom Human Touch.«
– Vad handlar det här om? frågade den amerikanska kusinen. Bruce Springsteen från New Jersey spelar och tidningarna behandlar det som om ett krig hade brutit ut.
Min vän visste inte vad han skulle svara, men faktum är att kusinen satte fingret på en egenhet med svensk journalistik: Det finns ytterst få begränsningar för hur många spaltmeter de svenska kvällstidningarna viker åt Bruce Springsteen när chansen ges.
- Mer:
- Perspektiv
- Musik
