Det hemliga vapnet

Häromåret väckte påstådda ljudattacker mot amerikansk ambassadpersonal i Havanna enorm uppståndelse. I takt med att nyheten om det så kallade Havannasyndromet spreds över världen, och orsakade en diplomatisk kris mellan USA och Kuba, uttalade sig en rad skeptiker.

Medicinska specialister framhöll att de drabbades symtom var alldagliga och förekom hos ett tvärsnitt av befolkningen. En expert på vapenteknik påpekade att inga kända ultraljudsvapen finns. En fysikprofessor förklarade att redan idén var korkad: ljudet skulle studsa mot väggar, vara i princip omöjligt att rikta och dessutom inte kunna vålla någon skada. Och uppenbart för alla: om kubanerna eller någon annan lyckats uppfinna ett för omvärlden okänt ljudvapen, som fungerade bortom fysikens lagar, så var det obegripligt att det bara påverkade ambassadanställda.

Berättelsen var helt enkelt orimlig. Istället talade alla kända fakta för att ambassadpersonalen drabbats av en så kallad sociogen epidemi, det vill säga masshysteri.

Ockhams rakkniv påbjuder att i valet mellan en simpel och en komplicerad förklaring så är den enklaste oftast den rätta. Likväl föredrog USA:s utrikesdepartement och de flesta av världens massmedier den som var bortom långsökt.