Tro & tvivel

De senaste åren har flera tusen afghaner och iranier döpts i svenska, kristna församlingar. De som lyckas övertyga Migrationsverket om att de har funnit Gud har goda chanser att beviljas asyl. Men hur avgör man om en människas tro är genuin?

Från det att Jawhar var en liten pojke hjälpte han sina föräldrar med gården i Qaryeh-Ye-Bekh, en by omgärdad av berg i norra Afghanistan. Han tog hand om djuren, skötte odlingarna och vävde mattor. På kvällarna bredde föräldrarna och de sju syskonen ut sina bäddar på golvet i samma rum. Liksom majoriteten av de fattigaste lantbrukarna i området tillhörde Jawhars familj hazarerna – den folkgrupp med lägst status i Afghanistan.

När han föddes 1998 var landet härjat av inbördeskrigen som följde efter att den sovjetiska ockupationsmakten dragit sig ur landet och ersatts av talibanregimen. Jawhar var tre år när amerikanska styrkor invaderade Afghanistan och en provisorisk regering tillsattes. Det första valet efter krigets slut 2014 slutade i anklagelser om valfusk, och attackerna från talibanerna eskalerade.

Jawhar var inne i huset när det smällde. Pappan var ute på åkern och arbetade, så Jawhar blev den förste som hittade sin mamma ute på gården, blödande och täckt av smuts och sten efter bomben som slagit ner.

Annons

Strax efter dödsfallet gifte Jawhars pappa om sig med en kvinna som tvingade honom att välja mellan henne och barnen. Syskonen fick flytta till sin morbror i närheten. Enligt Jawhar var han en dag på väg hem med en åsna lastad med nymalt mjöl när han blev överfallen av en grupp kriminella. Under tumultet fick han tag på en skära som han skar angriparna med innan han flydde från platsen. När en av dem började leta efter honom förstod Jawhars morbror att han måste fly. Han hade just fyllt 17 år när en smugglare lovade att ta honom till Europa för 5 000 dollar, pengar som morbrodern fick genom att sälja en del av sin egendom.

Precis som för de runt 150 000 andra afghaner som flydde landet 2015 var målet att ta sig över Medelhavet. De sov på dagarna och reste på nätterna. Buss till Pakistan, till fots över gränsen, bil genom Iran. Vid den turkiska gränsen säger Jawhar att de blev beskjutna. Han klarade sig undan, men ett par i gruppen dog. I Turkiet anlände de till kusten med buss i skydd av mörkret. Jawhar och runt 40 andra personer klev ner i en sliten gummibåt och blev tillsagda av smugglarna att styra mot ljuset vid horisonten. Vågorna gick allt högre och efter några timmar började luften pysa ut ur båten. När den grekiska sjöräddningen anlände hade runt hälften av passagerarna försvunnit i havet.

Resan hade dittills tagit ungefär två månader. Efter en tid i Aten tog Jawhar sig till Makedonien, Serbien, vidare till Ungern, Östterike, Tyskland. I Hamburg följde han med strömmen av flyktingar till en båt med destination Malmö.

Jawhar beskriver sin familj som muslimer, men att han själv inte var djupt troende i sitt hemland. »Vi tvingades av talibanerna att be och läsa Koranen.«

Det var fortfarande sommar i luften när Jawhar klev av tåget i Stockholm i september 2015. Det första han minns är en omfamning av en polis, sedan fördes han till en flyktingförläggning i Farsta. Efter en tid fick han reda på att han skulle placeras på Pojkebo i Alingsås, en äldre lägergård precis vid en sjö omgärdad av vacker skog. När Jawhar nu äntligen kom till en lugn plats började hans historia komma ikapp honom. Han tålde inte ljus, orkade ofta varken äta eller prata, än mindre gå till skolan som de andra killarna på boendet. Kian Sabokbar, en av vårdarna i det arbetslag som åkte runt till boenden för ensamkommande i Alingsås, minns i vilket dåligt skick han var.

– Han satt mest själv på sitt rum. Han hade svårt att sova och ibland gick det inte alls att få kontakt med honom. Jag ringde själv ambulansen tre gånger för Jawhars del. Han var den som mådde absolut sämst av alla.

I juli 2016, nästan ett år efter att Jawhar kom till Sverige, beslutade Migrationsverket att han skulle utvisas eftersom han inte hade presenterat tillräckliga bevis för sin historia.

Han fortsatte drabbas av starka ångestattacker. Vid ett tillfälle lades han in på psyket i Borås i två veckor. Jawhar berättar att han hade kommit hem från sjukhuset och låg i sin säng när han på natten upplevde ett starkt ljus framför sig. Först blev han rädd – det starka ljuset sken från något som liknade en mansgestalt. Men när gestalten kom fram till honom, lade sin hand på hans huvud och sade »min son, min son«, fylldes han av ett lugn som han aldrig upplevt tidigare. Jawhar berättar att gestalten sade till honom att han skulle hjälpa honom, och att han skulle gå till kyrkan.

Dagen efter följde en anställd på boendet med honom till Christine kyrka – en gammal vitkalkad byggnad bredvid Stora torget i Alingsås. När Jawhar såg altartavlan som föreställde Jesus klädd i enkla vita kläder, kände han igen honom från sin dröm. Han fylldes återigen av det lugn han hade upplevt på natten, och när han satte sig i kyrkbänken kände han en stor kraft genomströmma kroppen.

»Några killar på Jawhars boende började mobba och hota Jawhar när de fick veta att han gick till kyrkan.«

Jawhar var i för dåligt skick för att orka gå till skolan, men två gånger om dagen tog han sig till Christine kyrka, ackompanjerad av personal från boendet. En dag när de kom dit var dörren låst. På vägen tillbaka passerade de en stor tegelbyggnad med skylten Equmeniakyrkan. Kyrkan hör till Sveriges näst största frikyrkosamfund, med en inriktning som skulle kunna beskrivas ligga mitt emellan Svenska kyrkan och Pingstkyrkan.

Dörren var öppen, så Jawhar gick in och satte sig i kyrkbänken och bad som vanligt. På vägen ut hittade han en bibel på dari – sitt modersmål – som kafépersonalen i kyrkan sade att han kunde ta med sig hem. Jawhar upplevde samma lugn när han läste i Bibeln som när han satt i kyrkan. Nästa gång han kom dit träffade han en syrisk kvinna som bjöd in honom till söndagens gudstjänst.

Peter Lindroos, pastor i församlingen, minns tydligt när han träffade Jawhar första gången.

– Han kom fram efter gudstjänsten och hälsade, och han verkade väldigt berörd.

De bestämde sig för att träffas och läsa Bibeln tillsammans med en kvinna i församlingen som kunde tolka, precis som Peter gjort med några konvertiter åren dessförinnan.

– Han kom varje vecka, missade inte en gång, säger Peter Lindroos. Jag visste inte riktigt vad han uppfattade av det vi läste, han var i väldigt dåligt skick. Vi bad varje gång för hans huvudvärk. Han ställde inte många frågor, hade inte den intellektuella ingången. För Jawhar var den enda frågan från början: »Vem är Jesus som jag har mött?«

Annons

Några killar på Jawhars boende började mobba och hota Jawhar när de fick veta att han gick till kyrkan, men han fortsatte delta i gudstjänster, hjälpte till i köket vid olika möten och fick nya vänner.

– Efter några månader kom frågan om dop upp, berättar Peter Lindroos. Jag förklarade vad det var för Jawhar och en iransk tjej som kommit till kyrkan ungefär samtidigt. Jag sa att ni kan få döpa er enskilt eller inför församlingen. Men att det kan vara farligt för er att göra det offentligt. Då sa Jawhar: »De kan döda mig eller göra vad de vill. Jag älskar Jesus och jag ska döpa mig i kyrkan.«

I december döptes Jawhar under en gudstjänst. Via församlingen fick han också kontakt med Karin, en kvinna i övre medelåldern som han ganska snart började kalla för »mamma«. Sommaren 2017 flyttade han in hos Karin och hennes man Tommy. Jawhar, som led av posttraumatiskt stressyndrom, mådde stegvis bättre. Han började trappa ner på de nio olika mediciner som han tog och uppmanades av sin psykolog att bearbeta de händelser han varit med om – som alltså Migrationsverket inte trodde på – genom att spela in dem på band och lyssna på dem om och om igen. I kyrkan deltog han i det mesta: ungdomsmöten, läger, bönekvällar. I det brev som pastorn Peter bifogade till Jawhars nya asylansökan skrev han bland annat: »Jag och vår församling är mycket angelägna om att Migrationsverket förstår att Jawhar är äkta konvertit och att ni har med det i bedömningen av hans framtid.«

Beslutet kom i februari 2018. I det stod att Jawhar inte bedömdes vara genuint troende. I korthet på grund av att han inte kunde resonera tillräckligt kring sitt beslut och att hans svar tydde på att det var den kristna gemenskapen han uppskattade snarare än teologin. Beslutet var taget av en person som aldrig träffat honom.

De som kände Jawhar och hade sett den enorma förvandlingen i hans liv kunde inte förstå hur det var möjligt. För dem var det självklart att tron inte mäts i kunskap eller analys, utan att det främst handlar om ett personligt möte med Gud och de praktiska konsekvenser det får i en människas liv.

Jag hörde talas om Jawhars historia för att jag själv är en av runt 600 medlemmar i Equmeniakyrkan i Alingsås. I samma veva fick en iransk tjej i församlingen också avslag. När jag pratade med människor och läste om ämnet blev det tydligt att församlingsmedlemmar över hela landet hade liknande upplevelser.

– För mig finns ingen tvekan, säger Peter. Jawhar kanske inte kan fördjupa sig i svåra teologiska frågor. Men han läser Bibeln varje dag och ber. Han är så varm, godhjärtad och tror gott om alla. Och jag har aldrig träffat någon som uttrycker en sådan kärlek till Jesus. Han känns som ett av mina barn. Om Jawhar skulle bli satt på något förvar och utvisad, då är jag beredd att kedja fast mig i honom.

Peter Lindroos arbetade tidigare som pastor i en församling i Värnamo. »Då var jag frustrerad över att församlingen var så svensk. Det fanns invandrare, men ingen som kom till kyrkan.«

Migrationsverket har länge sysslat med utredning av konvertiter. Rätten till asyl är i grunden en fråga om hur farligt det anses vara för en människa att återvända till hemlandet. Eftersom byte av religion enligt FN är en mänsklig rättighet, men i vissa länder förenat med livsfara, är det ett starkt skäl för att få asyl. Afghanistan och Iran hör till de länder i världen där det är farligast att konvertera till en annan religion. Att avfalla från islam betraktas som ett allvarligt brott, och även om få dödsstraff utförs av staterna själva riskerar konvertiter att torteras eller dödas av extremister inom landet. Därför ska det i princip räcka med att »göra sannolikt« att du har en genuin tro. Kan du inte det, kan du ändå ha rätt till skydd – om du kan visa att ett återvändande skulle utsätta dig för livsfara.

I realiteten är det inte så enkelt. Sveriges kristna råd, SKR, fick hösten 2012 in rapporter om beslut som ifrågasattes skarpt av församlingar. Framför allt handlade det om att Migrationsverket ställde krav på kunskaper som få svenska kristna ens besitter. SKR är en sammanslutning av representanter från landets alla kyrkoinriktningar och efter ett möte med dem ändrade Migrationsverket sina rättsliga ställningstaganden om tro till att handla mer om konvertitens egen berättelse. Rådet bjöds även in för att medverka i kurser för personalen.

– Det blev bättre först, säger Björn Cedersjö, direktor på SKR. Men när det kom så många flyktingar på samma gång anställdes många nya handläggare som inte hade de här kunskaperna.

SKR erbjöd sig att göra om utbildningen, men Migrationsverket tackade nej. Ett inslag i Rapport i maj 2017 avslöjade husförhörsliknande metoder, där den sökande förväntades kunna redogöra för innehållet i Romarbrevet – en av böckerna i Nya testamentet – och skillnaden mellan den ortodoxa och protestantiska kyrkan. Några månader senare tvångsavvisades ett antal asylsökande från förvaret i Kållered. Pastorn Peder Wendfors berättade i Sveriges Radio att han var övertygad om att en av dem var uppriktigt kristen. Av de fem konvertiter som satt på planet till Kabul ska tre ha tagit sig ut ur landet, medan en fjärde enligt uppgift blev dödad.

»Handläggarna i fråga gav också uttryck för ›okunskap om religion och hur religiöst liv fungerar‹.«

Mustafa Gholami, som blivit kristen i Clara kyrka i Stockholm, skulle ha blivit utvisad samtidigt. Men precis när bussen skulle gå kom beskedet att han fick stanna. Ett par personer från kyrkan hade arbetat intensivt för att skicka hans handlingar till FN, som tillfälligt stoppade utvisningen i väntan på en ny utredning.

Senare under hösten fick Sveriges kristna råd in dokument som visade hur handläggare lade in sina egna åsikter och argumenterade med konvertiter. Till exempel ombads en person förklara de kristna korstågen, och en annan fick frågan om hur hen förhöll sig till de båda världskrigen, som ju »drevs av personer som nog skulle kalla sig kristna«.

Kort därefter uppmärksammades ett beslut om en iransk familj i Borgstena. Handläggaren skrev att mannen »uppvisar bristfälliga kunskaper om den kristna läran« men tyckte samtidigt att det var anmärkningsvärt att den sökande ibland gick till en pingstkyrka, trots att han tillhörde Equmeniakyrkan. »Migrationsverket konstaterar att det rör sig om två olika sekter«, skrev handläggaren.

Annons

Verket bad om ursäkt för formuleringen »sekter« men inte för att konvertiten misstänkliggjordes för att ha besökt två olika kyrkor. Något som möjligtvis skulle ha varit underligt för 70 år sedan men som i dag inte alls är konstigt – på många mindre orter slår församlingar ihop sig. Dessutom förklarades saken med att den andra församlingen anordnade bibelstudier på familjens hemspråk.

Migrationsverket svarade på kritiken genom en utredning, eller en »temperaturmätning«, som rättschefen Fredrik Beijer uttryckte det eftersom den bara bestod av 28 fall. Verket bedömde att kunskapsfrågorna varit för detaljerade i två av fallen och erkände att de »trampat snett« – men omprövade dem inte.

I januari i år publicerade teologen Jakob Svensson en magisteruppsats där han gick igenom Migrationsverkets protokoll från intervjuer med tolv asylsökande konvertiter. Resultatet kändes igen: frågorna handlade mest om konvertiternas kunskaper om Bibeln, teologi, kristna högtider med mera. Handläggarna i fråga gav också uttryck för »okunskap om religion och hur religiöst liv fungerar«.

 

Synen på människan som en rationell varelse har hängt med ända sedan upplysningstiden. De senaste åren har forskare inom allt från sociologi till psykologi och ekonomi däremot upptäckt att vårt beslutsfattande är betydligt mer komplext. Vi styrs mindre av genomtänkta, analytiska resonemang och mer av känslor och relationer.

Religionssociologen Rodney Stark slog till exempel hål på idén om att kristendomen växte fram på grund av att människor tilltalades av vissa lärosatser. Genom att studera konvertiter upptäckte han att det istället var sociala relationer som avgjorde.

Filosofiprofessorn Tim Crane poängterade nyligen på liknande sätt hur synen på religion som ett paket av åsikter är förlegad och döljer den sociala gemenskapen. Joel Halldorf, författare och docent i teologi, skrev i vintras en krönika i tidningen Dagen om just detta.

– Både Migrationsverket, och vi i allmänhet som kultur, har konsumtionen som ett slags mönster, säger han. Individen står inför ett antal alternativ, läser på, jämför priser och fattar därefter ett informerat och rationellt beslut. Men så fungerar det inte när det gäller religiösa övertygelser. Valen av livsinriktning handlar snarare om att man blir insocialiserad, del av en kultur.

Att ingången är social betyder dock inte att det saknas rationalitet i beslutet att konvertera till en ny religion.

– Men trovärdigheten avgörs mycket mer i utlevandet. De som sluter sig till religionen provar att titta på världen utifrån det perspektivet, provar att leva det livet.

Ett skäl till att Jawhar fick avslag på sin asylansökan var att han inte lyckats motivera varför han valt just Equmeniakyrkan och inte någon annan kyrka. Liknande bedömningar syns i ett flertal beslut från Migrationsverket. Men eftersom forskningen visar att människor kommer till tro främst genom andra människor, borde den mest logiska förklaringen till att man har valt en viss kyrka vara att man träffat någon som går till just den kyrkan och tilltalats av deras sätt att praktisera sin tro. Den förklaringen dömer dock Migrationsverket ut. Istället ger de avslag med motiveringen: »Ditt kyrkliga engagemang talar för att det är det sociala umgänget som du värdesätter, snarare än kristendomens teologiska innehåll.«

Betydelsen av andliga upplevelser förbises också i flera fall. Jawhar berättade ingående för Migrationsverket om sin uppenbarelse. I beslutet nämns den bara i en mening, varpå man slår fast: »Dina uppgifter om vad som föranlett ditt intresse för kristendomen är bristfälliga.«

De första konvertiterna kom till Equmeniakyrkan i Alingsås 2012. Pastorn Peter Lindroos träffade dem varje vecka för att läsa Bibeln med tolkhjälp från en kvinna i församlingen – ett koncept som har fortsatt sedan dess.

Andliga upplevelser är i själva verket en stor anledning till att en person går in i en religion. En studie av religionssociologerna Ole Riis och Linda Woodhead visar till exempel att människor ger uttryck för starka känslor i samband med sin konversion och konstaterar att »de former av religion som attraherar de flesta konversioner är de som talar till hjärtat snarare än till intellektet«.

Joel Halldorf fyller i:

– Starka andliga erfarenheter kan liknas vid förälskelser – känslor som är svåra att sätta ord på. Om du frågar teologer kan vi förklara det på olika sätt, men här pratar vi om vanliga människor som inte är vana vid att reflektera kring religion på det här sättet. Man ställer enormt höga krav på dem vad gäller abstraktionsförmåga.

Många av afghanerna har dessutom, precis som Jawhar, väldigt låg utbildningsnivå.

– Det här är människor som kommer till ett sammanhang de uppfattar som varmt och trovärdigt och därför vill vara en del av, säger Joel Halldorf. De får vissa andliga erfarenheter, förstår vissa väldigt grundläggande saker. Så småningom kommer de att växa in mer och mer i kunskapsbiten. Migrationsverket vill ha det intellektuella valet först, och sedan kommer man in i gemenskapen. Men processen är oftast omvänd.

Han sammanfattar med ett exempel.

– Jag tror det bästa sättet som en sekulär människa kan förstå det på är att man skulle ställas inför att intellektuellt motivera: Varför är du tillsammans med den här personen och säger att du älskar den? Den här kvinnan är ju mycket vackrare, varför valde du inte henne? Eller den här mannen har ju de här och de här egenskaperna, som du säger här att du eftertraktar – varför valde du inte honom? Det är uppenbart att vi inte förväntas kunna motivera den typen av relationella processer på ett främst intellektuellt och rationellt sätt. Men när det gäller religion ställs plötsligt de kraven.

En försvårande omständighet är att de flesta som jobbar på Migrationsverket inte själva har kunskaper om vad det innebär att vara religiös. Efter Japan är Sverige världens mest sekulariserade land. Runt 20 procent av svenskarna säger att de tror på Gud, men bara ungefär tre procent är aktiva i någon kyrka. Dels lär det påverka besluten överlag – en person utan egna andliga upplevelser har sannolikt svårare att finna en berättelse som Jawhars trovärdig – dels gör allmän okunskap i ämnet att bedömningarna brister. Något som i vanliga fall skulle leda till att man är extra noga med att inhämta vetenskapligt grundad kunskap utifrån.

– Jag tycker det är märkligt, i ett samhälle som betonar evidens och expertkunskap, att man inte behandlar religion på samma rigida sätt, konstaterar Joel Halldorf. Istället får folk sitta och tycka, gissa och blanda in egna uppfattningar. Det blir oseriöst. Det är ju ett slags överförmynderi mot den vetenskapliga forskning som finns.

 

Rättssäkerheten har ifrågasatts på många sätt när det gäller asylärenden. Det som uppmärksammats mest är åldersbedömningarna – eftersom de drabbar flest. Både den metod man använder och sättet resultaten tolkas på har fått hård kritik av en lång rad forskare och läkare. Samma sak gäller de mindre omskrivna bedömningarna av konvertiter. Eftersom Jawhars beslut är överklagat vill Migrationsverket inte uttala sig i hans fall. Carl Bexelius, biträdande rättschef på Migrationsverket, förklarar att de utgår från UNHCR:s riktlinjer, Migrationsöverdomstolens praxis på området samt ett internt utformat ställningstagande. Enligt honom är kunskapsbiten där nedtonad till förmån för den sökandes berättelse.

– Sedan kan de frågorna behövas ibland ändå. Är det en person som ägnat sig åt bibelstudier under en lång tid, bör ju personen kunna redogöra för vad man läst. Andra kanske har kommit till tro på ett annat sätt, och då får man ställa andra frågor.

Jag frågar vilken forskning de stödjer sig på i sina bedömningar.

– Vi försöker hela tiden utgå från erfarenhet och forskning när den finns tillgänglig. De riktlinjer vi har i dag är från 2012. Finns det annan forskning som ska föras in här, då vill vi göra det naturligtvis. Vi försöker justera vårt arbete hela tiden. Du hänvisar till forskning som jag inte känner till. Men jag tycker det är att spetsa till det att säga att vår vägledning riktar in sig på den intellektuella processen.

Jag poängterar att Jawhar, och många andra jag läst om, utifrån forskningen har väldigt rimliga förklaringar.

– Där är det viktigt att skilja på hur våra riktlinjer ser ut och hur det gått till i enskilda ärenden. Om vi fattar 100 000 asylbeslut på ett år, kommer vi alltid att hitta ärenden där vi inte har tillämpat den här metoden på rätt sätt eller gjort korrekta värderingar.

Equmeniakyrkan i Alingsås hette förut Missionskyrkan. Samfundet bildades 2011 då tre frikyrkosamfund slog sig samman: Missionskyrkan, Metodistkyrkan och Baptistkyrkan.

Så till frågan alla funderar på: Hur många är det som fejkar? Flera kyrkor har rapporterat om rekord i antalet döpta personer de senaste åren, och det gäller främst afghaner och iranier. Någon samlad statistik över hur många som konverterat till kristendomen finns varken hos Migrationsverket eller hos enskilda kyrkor. Utifrån underlag från de största kyrkorna i Sverige – Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan, Pingstkyrkan och EFK – är en kvalificerad gissning 3 000–4 000 afghaner och iranier sedan 2014. Det innefattar både de som konverterat i sina hemländer, som ofta döps först i Sverige då det är för farligt i hemlandet, och de som blivit kristna i Sverige.

En av de församlingar i Sverige som döpt flest konvertiter är Smyrna, en pingstkyrka belägen i centrala Göteborg. Mark Beckenham, pastor med ansvar för den internationella delen av församlingen, berättar att det började med att kyrkan blev kontaktad av en grupp afghaner som ville ha en plats att samlas på inför sina demonstrationer runt 2011. Smyrnas ledning gav grönt ljus. Efter kontakt med människor i kyrkan började fler och fler intressera sig för tron.

– Det var extremt intensivt de första åren, när det kom så många på en gång, säger Mark Beckenham.

Smyrna startade en kurs i den kristna trons grunder, som alla behövde delta i för att bli döpta. Runt 200 afghaner och iranier samlas varje torsdag till en speciell gudstjänst på persiska och uppåt 500 deltar i allt från dagträffar för arbetslösa till dans-, konst- och barngrupper. Totalt har församlingen döpt runt 600 konvertiter. Eftersom många har blivit förflyttade till andra städer har de ingen exakt överblick över hur många som fortfarande är aktiva.

– Efter de här sju åren så är majoriteten kvar i tron. Men det finns de som har försvunnit. Vi har blivit blåsta ett antal gånger av människor som bara ville få ett dopintyg.

Enligt Mark Beckenhams erfarenhet försvinner dessa människor dock ganska snabbt från sammanhanget.

– Det bästa är egentligen att vänta ett par år och se om personen är kvar.

För de allra flesta församlingar ute i landet handlar det om en mindre grupp konvertiter.

»Men jag är inte Gud. Jag har döpt i alla fall en person fel.«

Linda Alexandersson är en av dem i Equmeniakyrkan som engagerat sig mest i frågan. Hon har skrivit material och hållit i nationella kurser för konvertiter. Till vardags jobbar hon som pastor i Arvika, dit runt 300 flyktingar kom 2015. En iransk kvinna i församlingen fick kontakt med de som var kristna på boendet.

– Sedan bjöd de med sina muslimska vänner till kyrkan. Vår erfarenhet är att de kristna som kommit sprider evangeliet själva. De har tvingats att vara tysta så länge – nu när de äntligen får leva ut sin tro vill de berätta för alla.

Totalt har hon döpt 17 konvertiter, majoriteten afghaner, och ser flera anledningar till att just den gruppen konverterar.

– De övriga stora grupperna som kom är eritreaner, där många redan är kristna, och syrier, där det både finns kristna och muslimer. Många tror att det land där kristendomen växer som mest just nu är Iran, där många afghaner också har bott. Den rörelsen finns alltså i hemlandet men är inte tillåten där. En del av dem som flytt har gjort det för att de blivit kristna. När de som konverterat plötsligt får vara öppna med det, gör det också att andra landsmän blir nyfikna: Varför bytte den personen religion?

Två ofrånkomliga faktorer bakom fenomenet är också att asylärendena tagit så lång tid och att kyrkorna har varit väldigt engagerade i mottagandet. Framför allt gäller det de unga ensamkommande, som också är de mest utsatta. De söker ett socialt sammanhang och är i just den åldern då människor är som mest öppna för nya livsval.

Studier visar också att människor är mer benägna att konvertera vid livskriser. Det är alltså fullt möjligt att asylavslag leder till att fler människor konverterar, men inte nödvändigtvis för att de med berått mod vill luras, utan för att de desperat söker stöd i livet.

Men faktum kvarstår att det finns de som konverterar enbart för att få asyl, något som Linda Alexandersson också har märkt av.

– Där hamnar man i en ganska knepig sits som pastor. Vi kan inte mäta människors tro. Det jag kan mäta är hur mycket personen deltagit i undervisning och försäkra mig om att personen har gjort ett välgrundat beslut. Men jag är inte Gud. Jag har döpt i alla fall en person fel. Den personen försvann och kom bara tillbaka tre gånger på gudstjänst för att skaffa ett intyg. Men då var jag ärlig med det i intyget till Migrationsverket. Jag har gjort det tydligt för dem som är i asylprocessen att jag inte kommer att ljuga för någon.

I Equmeniakyrkan i Alingsås har den bibelstudiegrupp som Jawhar ingår i vuxit till runt 15 personer, hälften iranier och hälften afghaner. De första kom 2012, sedan har ett par personer tillkommit varje år. Vissa hade asyl sedan tidigare och vissa har konverterat i sina hemländer. En handfull är i asylprocessen, som Jawhar. Peter Lindroos har inte varit med om att någon lurats men har sagt nej till dop vid ett tillfälle.

– Hade han varit svensk hade jag döpt honom direkt. Men det krävs mer i de här fallen. Jag vill inte bli känd av Migrationsverket som någon som döper för enkelt. Därför bestämde jag mig redan vid de första konvertiterna att jag ska vara väldigt noggrann.

Persiska finns i flera varianter. Den iranska formen kallas farsi, medan den afghanska formen kallas dari. Skillnaden är ungefär som den mellan svenskan och finlandssvenskan.

Även om det inte finns några siffror på hur många konvertiter som faktiskt beviljas asyl säger många inom kyrkan att avslagen har ökat det senaste året. En vanlig förhoppning är att intyg från pastorer och präster ska uppvärderas. I flera av de fall jag har läst om har den sökande haft personliga intyg från ett flertal personer i församlingen utan att det verkar ha påverkat beslutet nämnvärt.

Carl Bexelius, biträdande rättschef på Migrationsverket, anser inte att Migrationsverket tar lätt på pastorers och prästers uppgifter.

– Till att börja med är det viktigt att utgå från att det är den sökande som har bevisbördan. Det andra är att vi har en fri bevisprövning i Sverige, och det finns ingenstans där intyg avgör en fråga. Allt ska vägas samman.

Juristen Gabriel Donner, som företrätt uppemot tusen konvertiter genom åren, menar å andra sidan att hanteringen av vittnesmål i asylärenden generellt är »fullständigt vanvettig«.

– En kristen konvertit kan ibland få uppåt 50 intyg från församlingsmedlemmar. Visar denna person tro? Får jag ett bra svar ska det räcka. I vilka andra rättsprocesser kan du ha 50 vittnen som talar för din sak och förlora målet? Om rättssäkerheten ska bli god i de här fallen måste församlingen och kyrkoledarnas uttalanden tillmätas den betydelse de har.

Joel Halldorf, docent i teologi:

– Om de som är en del av gemenskapen accepterar den här personen som kristen tycker jag att man ska gå på deras bedömning. De är väldigt erfarna att se sådana här saker och förstår ju att olika drivkrafter finns. Man är också ofta försiktiga med att döpa, för man vill inte hantera dop på ett ovärdigt sätt. Det finns inga ekonomiska motiv eller liknande, det är ju inte direkt en superlukrativ grupp att få in i församlingen. Visst är det möjligt att någon fejkar. Inget system kan vara hundraprocentigt. Men det system vi har nu slår väldigt, väldigt fel.

Björn Cedersjö på Sveriges kristna råd påpekar att en del av ansvaret också ligger på kyrkornas ledare.

– Vi vill gärna att pastorers och prästers intyg ska väga tungt. Men vi har hört att det har hänt att man har fått in intyg där någon döpt en person två veckor efter att den kommit med i kyrkan. Vi har försökt påtala att man på det sättet drar ner alla andra.

För att komma till rätta med problemet har SKR regelbundet erbjudit utbildningar även för kyrkorna. Med tiden har också kyrkorna blivit mer medvetna. Flera stora samfund har samlat information, nedladdningsbara böcker och kurser på sina sajter, och har ofta experter som man kan rådfråga i olika situationer. Pingströrelsen startade i höstas ett integrationsråd med målet att sprida kunskap om hur man bäst möter människor från andra länder.

I juni håller Sveriges kristna råd i en ny kurs för Migrationsverkets personal.

– När en människa kommer till tro handlar det inte om att lägga till en åsikt, utan om att gå in i en ny kultur, säger Björn Cedersjö. Jag kan förstå att en sekulär person inte har så lätt att förstå de här sakerna. Vi vill utbilda handläggarna så att det kan gå till på ett rättssäkert sätt.

De hoppas också på sitt gamla förslag om att verket ska införa experter på området, på samma sätt som man agerat i HBTQ-frågan. Migrationsverket har hittills inte velat gå dem till mötes. Biträdande rättschef Carl Bexelius:

– Om man börjar plocka bort för många moment från handläggarna, vad blir då kvar? Vi vill ha duktiga medarbetare som ska kunna hantera olika ärenden. Men sedan håller jag med om att kunskapsfrågan är viktig. I ett mer sekulärt samhälle kanske det finns en risk att man inte ser vikten av religion.

 

Karin och Tommy dukar upp hembakade bullar och vinbärskakor i ett snidat träfat på soffbordet i vardagsrummet. Jawhar kokar te.

– Jag är så stolt över honom, säger Karin. När jag träffade honom först var han så resignerad, mådde dåligt och kunde väldigt dålig svenska. I dag går han i skolan varje dag och är positiv, äter bra och sover på nätterna. I julas blev han helt friskförklarad av läkaren.

Ofta är Jawhar i Equmeniakyrkan fyra gånger i veckan – både på gudstjänster, samlingar för afghaner och iranier samt de vanliga ungdomsmötena med svenska ungdomar. Utifrån är det på många sätt sinnebilden av en lyckad integration.

– Vi ber och vi hoppas, säger Karin. Han kan inte åka tillbaka. Vi behöver honom här i Sverige. Och vi behöver honom här i familjen – han är vår pojk nu.

Alla tre får tårar i ögonen. Jawhar går ut i köket och hämtar en svartvitmönstrad servett, river itu den och ger Karin och Tommy varsin bit att torka ögonen med.

Jag frågar Jawhar hur han känner nu, efter avslaget. Han lägger handen på hjärtat.

– Bara lite rädd. Men jag sa: »Jesus, jag tror på dig och litar på dig.« Han har hållit sitt löfte från första dagen, att han skulle vara med mig. Under all tid har Gud helat mig. Jag känner mig frisk och har fått all lycka och glädje. Nu har jag bästa livet: bästa mamma, pappa och vänner, och jag mår jättebra. Jag kommer alltid att vara tacksam till Gud och är väldigt stolt över att jag är kristen.

Fotnot: Filter har av säkerhetsskäl valt att inte publicera Jawhars, Karins och Tommys efternamn.