Vegovalet

När jag slutade äta kött för 20 år sedan var det av tre anledningar: 1. Det var coolt. 2. Det kändes äckligt och elakt att äta djur. 3. Man fick hemlagad mat i skolan istället för storköksgeggan. Förutom just skollunchen skulle jag nog påstå att min kost försämrades rejält av det beslutet. En av de vanligaste middagsrätterna jag lagade till mig själv var pasta med en sås bestående av mjölk, gurka, morötter, buljong och ost – den enda köttfria rätt vi lärt oss i hemkunskapen. På restaurang fick jag ofta nöja mig med en kötträtt utan kött, typ potatisgratäng med sallad, och ville jag ha en burgare efter en natt på krogen serverades jag en mosig puck med bitar av frysmix – alltså ärter, paprika och majs. Då var det fan en kamp att vara vegetarian.

På den tiden pratade ingen om den stora klimatnyttan med att äta färre animaliska produkter, i alla fall inte i en sådan utsträckning att det nådde en gymnasieelev i Karlstad. Numera vet alla att det är en av de viktigaste åtgärderna en privatperson kan göra för att minska sitt klimatavtryck. Alla år av värdelösa restaurangbesök och blötlagda bönor har jag därför så här i efterhand räknat in på mitt personliga utsläppskonto, för att rättfärdiga olika tveksamma beteenden i mitt nuvarande liv. »Det är lugnt att jag äger en bil, jag har inte ätit kött sedan jag var 15.«

Men på sistone har jag börjat fundera över min argumentation. Mitt matintag ser numera helt annorlunda ut. Jag får inte längre huvuddelen av mitt protein från rena bönor, linser eller nötter, utan från processade halvfabrikat. Det finns ett överflöd av produkter som gör matupplevelsen både enklare och smakrikare. Särskilt sedan jag fick barn – de verkar ha någon sorts medfödd preferens för mat som är korv- och köttbulleformad – äter jag minst en vegofierad köttprodukt om dagen. När jag inspekterar vegoutbudet i min lokala mataffär ser det vid första anblicken ut som om jag fortfarande äter klimatsmart. Skyltarna som deklarerar »Vegetariskt« är ärtigt gröna och förpackningarna är ofta prydda med slingrande växter. Men vid närmare inspektion finns några frågetecken. De är inte direkt närproducerade: Det är Naturli färs från Danmark, Eldorados vegobacon av vete från Tyskland, Belgien och Nederländerna och Garants vegobullar med vete från Tyskland och soja från Kina. Och prislapparna, som butiken färgkodar för att konsumenten ska kunna göra så miljövänliga val som möjligt, är bländande vita. Knappt någon produkt är ekologisk. Att en vara är ekologisk behöver visserligen inte betyda att den är klimatsmart, men jag inser att jag bara tagit för givet att vegetariska och veganska produkter alltid är det bästa valet för både miljö och klimat.

I frysdisken lyfter flera av produkterna fram sin klimatsmarthet i baksidestexterna. Findus ärtprodukter under namnet Pease säger sig vara »snäll mot miljön tack vare sitt låga co2-utsläpp«. Oumph menar att de är »grymt bra för planeten«. Anamma berättar att de vill göra det »gott och enkelt för alla att äta veganskt så att vi tillsammans kan minska avtrycket på vår planet«. Ingen berättar dock exakt hur mycket koldioxid de släpper ut. Frågan kvarstår: Räddar jag egentligen klimatet genom att äta hårt processade sojabönor?