Redan som 14-åring bar Oscar Furbacken med sig ett skissblock i fickan vart han än gick. När som helst kunde han sätta sig ner och snabbt dra några linjer med sin mjuka blyertspenna över det vita pappret. Under de långa bilresorna mellan uppväxtstaden Paris och föräldrarnas sommarstuga i Småland tecknade han av den förbipasserande landsbygden i farten. Väl framme fylldes blocket av skogar, sjöar och små röda stugor.
När han efter gymnasiet började på Kulturamas konstskola i Stockholm blev han uppmanad av sina lärare att besöka mer samtida konstutställningar, eftersom att det »skulle vara bra« för honom. Oscar travade lite motvilligt in på galleri efter galleri. I mötet med målare som Jockum Nordström och hans vanställda människokroppar, tänkte han: »Vad är det här för trams, det här skulle ju jag kunna måla bättre själv!« Men det vågade han inte säga högt.
– Det var ju egentligen inte särskilt kontroversiell konst, säger Oscar. Men redan där tog det stopp. Jag förstod inte alls vad mina lärare menade att jag hade att lära av det där.
Några år senare blev Oscar antagen till Kungliga konsthögskolan, »Mejan«, i Stockholm. Krocken med det nya blev ibland smärtsam. När han under sin utbytestermin i Paris öppnade sin laptop och visade bilder på sina verk, utbrast en professor: »Det här kan jag inte ens titta på, det är bara yta.« På en opponering i Mejans lokaler på Skeppsholmen fick han liknande kritik. »Det här är jätteskickligt gjort. Men det du säger att du vill uttrycka kan jag inte se i det här verket. Därför har du misslyckats.« När Oscar frågade vad han kunde ha gjort istället blev svaret: »Jag vet inte.«
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digital prenumeration!
Har du redan ett konto? Logga in här.
- Mer:
- Perspektiv
- Konst & scen
