När lågorna slog ut från Miriam Bryants fönster kunde hon inte längre hålla tillbaka. Hulkningarna skakade hennes trettonåriga kropp och fick henne att utstöta märkliga ljud. Hon stod i grannens trädgård i Utby utanför Göteborg, omringad av blåljus, stickande rök och nyfikna betraktare, och såg livet brinna upp. Allt hon omsorgsfullt samlat på sig blev till aska framför ögonen: de randiga kläderna, bandaffischerna, de svartvita foton hon tagit på brustna pappershjärtan arrangerade i grushögar, diktböckerna, Henrik Berggrens autograf.
Hon kände sig ensam och missförstådd i skolan, klarade varken av pluggrutinerna eller att läsa av koderna som gjorde att man passade in. Hemma stängde hon in sig på sitt rum och undvek sin splittrade, såriga familj. Ibland hängde hon med sin syster i Vasaparken där poppare samlades och drack folköl. Men inte heller där passade hon riktigt in. Hon var bara Elisas lillasyster. Så hon ruvade oftast hemma med musiken, ensam och ledsen, och tänkte att de i Vasaparken var fejk. Hon vältrade sig i hur dåligt hon mådde, njöt till och med lite av det. Queen of Darkness.
Branden blev ett konkret kvitto på att hon hade rätt. Livet sög.
Familjen kunde hyra ett hus i samma radhuslänga medan deras hem byggdes upp igen. Damen som ägde huset hade precis flyttat in på äldreboende och de gamla spetsgardinerna luktade unket. Miriam klättrade upp i byggställningarna runt deras utbrända hem på kvällarna och satte på någon av de 27 låtarna på MP3-spelaren hon haft på sig under branden. Broder Daniel och Håkan Hellström. Hon sjöng med och kände igen sig:
