Bondeoffret

Benny Gustafsson tittar djupt ner i den stora muggen. Ett par centimeter kaffe i botten. Mer vågar han aldrig ta. Händerna skakar för mycket.

– Jag är givetvis inte oskyldig, säger han. Men jag var inte ensam skyldig. Jag vill inte dra det lasset in i döden. Jag vill att sanningen ska komma fram.

De senaste 14 åren har han gått igenom 54 elchocker, gjort tre självmordsförsök och tillbringat sammanlagt 332 dagar på psyket. Hela tiden full av olika psykofarmaka: Apozepam, Remeron, Nozinan, Seroquel, Xanor, Klopipramin, Clozapine, Lithionit, Sertralin, Mirtazapin, Stesolid … Som mest tryckte han i sig 20 tabletter per dag. Större delen av den här tiden har han tillbringat inlåst i sitt hem. För det mesta liggande apatisk i sin säng.

Annons

Hösten 2006 slutade kroppen fungera helt. Han kunde inte röra sig, svarade inte längre på tilltal. Hans hustru trodde att han hade fått en stroke. Ambulanspersonalen fick bära honom nerför trapporna från andra våningen i radhuset i Trollhättan. I anteckningarna från sjukhuset den dagen skriver den tjänstgörande läkaren: »Initialt är Benny helt okontaktbar … Det som är anmärkningsvärt är att Benny allt eftersom på ganska kort tid repar mod och blir förhållandevis talbar. Han öppnar ögonen och får en något så när normal mimik. Han är dock mycket förvirrad och jag får inga rediga uppgifter av honom. Han talar om än det ena, än det andra. Han börjar antyda någonting från en tidigare rättsprocess och säger någonting i stil med att han har fått rätt till sist … Vidare berör han någonting om polisen och ingenting förstår jag av detta och ingenting i övrigt heller. Då jag frågar honom om tidigare jobbiga händelser reagerar han nästan förvånat och frågar om han nu har blivit frikänd …«

Läkarna sa att kroppen drabbats av psykisk utmattning.

 

Idag har Benny dragit ner på antalet tabletter till »bara åtta stycken per dag«. Sedan ett år tillbaka har han sakta börjat söka sig ut bland folk. En gång i veckan besöker han Trollhättegillet, en helt igenom manlig tillställning där man möts och pratar om »gamla Trollhättan«. En del av medlemmarna är gamla arbetskamrater som han återknyter kontakten med. Annars: inget.

Inne i hans huvud spelas ständigt samma scener och bildsekvenser upp, som i en film. De börjar den dagen han fick frågan om han ville bli klubbdirektör i Västra Frölunda Hockey Club i Göteborg. Benny minns ännu lyckan över möjligheten att få arbeta heltid med ishockey i en av Sveriges främsta klubbar.

Sedan fortsätter filmen med skatterazzior, brottsutredning, förhör, rättegångar i tingsrätten och hovrätten. Den ständigt ökande stressen. De första tabletterna.

Därefter: flera överklaganden till Högsta domstolen, fängelsetiden, benådningen, tvångsvården, självmordsförsöken och alla de dimmiga år som följde med tunga mediciner och följdsjukdomar. Och lögnerna.

Framför allt annat: lögnerna.

Somligt försvinner i ett töcken när han försöker minnas, men annat är knivskarpt. Som när han ringde till HD inför sitt andra resningsförsök och hörde rättsnotarien säga: »Du tänker väl inte bli en ny Billy  Butt?«

När Benny till slut insåg att ingen skulle hjälpa honom beslöt han sig för att göra det själv. Det var några år efter sammanbrottet. Han hade en låda med hela förundersökningen, 4 000 sidor, stående hemma. Den stod orörd under rättegångarna. Då orkade han inte.

Nu vigde han sitt liv åt att granska varje dokument och förhör. Han följde upp med granskningar via nätet och i sitt privata arkiv, där han hade sparat sina egna papper och anteckningar. Det gick långsamt. Han fick ägna sig åt projektet de dagar han orkade och kunde tänka klart.

Han lade ett pussel som skulle visa att han hade berättat sanningen i rätten, sanningen om hur det gick till i Västra Frölunda.

Han hittade saker som åklagaren aldrig varit i närheten av, ljusskygga affärer. Han följde spår där åklagaren gått bet och upptäckte vem som låg bakom skumma transaktioner. Han hittade saker som utredarna aldrig intresserat sig för men som gav viktiga ledtrådar till klubbens interna kultur.

2009 startade han en egen hemsida men var i för dåligt skick för att kunna berätta sin historia på ett övertygande sätt. Istället blev det fragment, påståenden och lösa ledtrådar som gav läsaren en känsla av att upphovsmannen var en fullfjädrad rättshaverist.

 

Annons

Benny Gustafsson föddes i Trollhättan 1955. Han växte upp i en stad där de stora mekaniska industrierna fortfarande dominerade, en arbetargrabb lite på kant med den rådande sociala ordningen.

– Jag började egentligen på gymnasiet men hamnade i konflikt nästan direkt. Jag klarade inte av när läraren trakasserade min bänkkompis, så jag bad läraren dra åt helvete. Sedan gick jag ner till rektorn och sa att jag skulle sluta.

Han utbildade sig till elektriker istället, och spelade ishockey i division två. Efter 16 år som elektriker sökte han sig till personalavdelningen på Saab. Där jobbade i stort sett bara socionomer. Han fick jobbet just för att han inte var en sådan.

Efter tre år på Saab blev han rekryterad till Emil Lundgrens Elektriska som personalchef. Där fick han rensa upp efter en fifflande chef som precis hade fått sparken. Förluster på 20–30 miljoner innebar neddragningar.

– 50–60 man skulle få gå och vi var 200. Det var tufft. Jag minns att jag funderade på om jag skulle göra uppsägningarna före eller efter jul. Jag valde efter jul. Det var inte roligt, men jag fick inget spott och spe för det. Och senare vände det.

I början av 1994 ringde Hans Andersson från Västra Frölunda HC. Han var ny ordförande i klubben och letade efter en klubbdirektör. Ville Benny ha jobbet? Det ville han. Mer än gärna.

Det blev en formidabel kulturkrock. Benny var van vid småstadshockey och ungdomsidrott. Hans fru jobbade nätter som vårdbiträde och de hade två adoptivdöttrar hemma, en av dem med ett gravt handikapp.

I Västra Frölunda mötte han en värld av flärd. Allt var flera nummer större än han var van vid: spelarna, pengarna, tempot.

I ledarkorridorerna trängdes den göteborgska makteliten, som fastighetsmagnaten Hans Wallenstam, i dag ägare till stora delar av Göteborgs kommersiella centrum, och Roger Holtback, som då var det närmaste staden kom landets ekonomiska elit: VD  för Volvo Personvagnar, regionchef för S-E-Banken och därefter VD för Andra AP-fondens investeringsbolag Bure Invest. Där fanns också det före detta folkpartistiska kommunalrådet i Göteborg, Rune Zackrisson.

Som vice ordförande satt Hans-Erik Åhman, en av advokatbyrån Vinges namnkunnigare advokater. Sverker Olsson, civilekonom från Ernst & Young, var kassör och Christer Garvik, en av S-E-Bankens avdelningschefer, var sekreterare. Och så då ordföranden Hans Andersson, entreprenören med det egna bolaget Gårda Johan. Gemenligen kallad »Hasse Bula« och känd som en fixare av rang.

– Jag kände mig som en gröngöling, säger Benny Gustafsson. Jag kände att jag kom till stora gubbar. För mig var de aktade personer.

 

Officiellt började han den 1 maj 1994. Men redan i början av februari fick han vara med på en förhandling med det hemvändande NHL-proffset Pär Djoos som klubben ville knyta till sig. Benny skulle sitta med för att lära.

Ordföranden Hans Andersson skötte förhandlingen och kassören Sverker Olsson det praktiska. Det var första gången Benny fick höra talas om »signing fee« och pengar till utländska konton.

Hans Andersson kom överens med Pär Djoos, som krävde en halv miljon kronor för att skriva på. Pengarna skulle betalas till Djoos kanadensiska agent.

Annons

När förhandlingarna var klara minns Benny hur Hans Andersson reste sig upp och sade att han var sen till ett möte. Så Sverker Olsson skrev ner detaljerna i själva kontraktet och undertecknade det tillsammans med Benny Gustafsson, vars anställning alltså började först två månader senare.

Innan han hade hunnit sätta foten på sin nya arbetsplats bjöds han även med till ishockey-VM i  Milano. Benny Gustafsson:

– I stort sett hela styrelsen var där. Vi hade möten i Roger Holtbacks svit på hotellet som styrelsen bodde på. Det var första gången jag var inne i en svit.

Man pratade om nya spelare, vem klubben skulle värva.

– Vi hade fått ett tips om Marko Jantunen som spelade i Åbo. Vi visste att han var scoutad av NHL-klubbar. Så jag fick i uppdrag att snabbt ta mig till Åbo och försöka skriva avtal med honom.

Benny åkte. Hans enda erfarenhet var förhandlingen med Pär Djoos och hans engelska var knappt brukbar.

I Åbo träffade han Jantunen och dennes agent Matti Väisänen. Efter en stunds förhandlingar gick Benny ut och ringde till Hans Andersson för att stämma av villkoren och totalsumman. Hur långt kunde han gå?

I den här typen av förhandlingar handlar det alltid om totalsumman för den köpande klubben. Vägen dit kan gå över ett eller flera olika typer av kontrakt, beroende på hur många människor som är inblandade. Matti Väisänen, en av Finlands mest kända agenter vid den här tiden, konstruerade alla sina spelares kontrakt på samma sätt. Ett kontrakt innehöll en officiell, låg, månadslön som klubben kunde visa upp för skattemyndigheterna, samt ett sidoavtal med Matti Väisänens eget bolag, där större delen av avtalssumman placerades. De pengarna kunde kallas »hyra av spelare«, »scouting« eller »konsultkostnader« och betalades ut till ett utländskt bolag, som förde dem vidare till spelarens utländska konto. Minus Väisänens andel.

Benny förhandlade om Marko Jantunens personliga avtal och bekräftade det sidoavtal med Matti Väisänen som Hans Andersson redan förhandlat fram via telefon. Det sistnämnda kostade Frölunda 700 000 kronor för »konsultkostnader«. Dessutom kom Benny överens om en övergångssumma med Jantunens klubb, Åbo.

När Benny kom tillbaka till Göteborg gick han igenom avtalen med Hans Andersson och redovisade dem i detalj på styrelsemötet veckan efter, den 17 maj.

Strax efteråt ville han värva en svensk spelare från Jönköpingslaget HV71. Men när Benny vände sig till HV71 blev de vansinniga. Visste han inte att det var förbjudet att värva spelare från konkurrenterna? Även den egna styrelsen reagerade. De enda spelare som var tillåtna var de som klubbarna ville bli av med.

Benny förstod inte vad de talade om, så Serieföreningen Elithockeys chef Tommy Töpel faxade ner ett dokument till Benny. Där stod det svart på vitt, och undertecknat av ledare från alla Sveriges elitklubbar: idrottsvärldens och den svenska arbetsmarknadens regler gällde inte svensk hockey. En hemlig kartell. Olaglig och effektiv.

Det var alltså därför jobbet i så stor utsträckning gick ut på att värva utländska spelare med komplicerade kontrakt.

 

Västra Frölunda var en klubb på dekis när Benny kom dit våren 1994. A-laget åkte hiss mellan Allsvenskan och Elitserien. Ekonomin var i kaos. Man tog banklån till löpande utgifter.

– Vi lånade även pengar av HV71 eller Färjestad för att klara oss, om jag minns rätt, säger Benny.

Internt var klubben präglad av en »stark man«. Inget gjordes utan att Hans Andersson hade ett ord med i laget, oavsett om det gällde färgen på kontorets gardiner eller vem som skulle spela för klubben. Alla som rörde sig i eller nära klubben visste det – anställda, styrelsemedlemmar, samarbetspartner, medier.

I slutet av maj 1995 pekade Göteborgs-Posten i en serie artiklar ut Hans Andersson som en man som styrde med järnhand. Enligt sponsorer och andra samarbetspartner var han »allmänt omöjlig att ha att göra med«. I en ledare på sportsidorna uppmanade tidningen: »Gå, Hasse – och rädda Västra Frölunda.«

Ändå var det en häftig arbetsplats för Benny. Han var ständigt i centrum av den hockey han älskade. Klubben hade en stor publik och ett starkt stöd i Göteborg. Och det började se ljusare ut rent sportsligt. Benny låg på hårt och lyckades få stockholmaren Lasse Falk som ny tränare, och denne började få ordning på laget.

Samtidigt var det mycket att hantera på kansliet. Det hände en del märkliga saker.

Plötsligt kom det en räntefaktura från Wallenstam Fastigheter på 138 000 kronor. Enligt den hade klubben en skuld på knappt två och en halv miljon kronor till Wallenstam. För vad? Ingen visste.

Fastighetskungen hade avgått ur styrelsen vid det laget, så Benny vände sig till direktören Roger Holtback med sina frågor. Denne lovade att ta hand om ärendet eftersom det var »allvarligt«. Benny hörde aldrig talas om räntefakturan igen.

I samma veva kom marknadschefen i klubben med ett avtal som Hans Andersson hade slutit med Wallenstam Fastigheter. Avtalet gav Wallenstam gratis reklamplats i Scandinavium i tio år, plats som annars hade kunnat säljas. Resultatet: ett inkomstbortfall på mellan två och fyra miljoner kronor. Varken Benny eller marknadschefen förstod varför avtalet hade slutits.

Men snacket gick i klubben. Hela historien hade sitt ursprung i en fastighet som klubben hade köpt på 80-talet. I början av 90-talet var man tvungen att sälja den, men på den öppna marknaden skulle man förlora stora pengar eftersom fastighetspriserna hade sjunkit.

För att skydda klubben, fick Benny höra, kom dåvarande ordföranden Kenneth Orrgren, lokal chef på NCC, Hans Wallenstam och vice ordföranden Hans Andersson överens om en plan för att hålla klubben skadeslös. Wallenstam skulle köpa kåken för det pris Västra Frölunda en gång hade betalat, och Orrgren och Andersson skulle dela på Wallenstams förlust genom att slussa pengar till hans bolag på annat sätt. Kenneth Orrgren stod för sin del. Nu tycktes Hans Andersson helt enkelt låta Frölunda ta hans del av smällen.

Benny tog kopior av räntefakturan och reklamavtalet. Han kände sig lite obekväm.

Och så det här med stölderna ur programbladskassan. En dag fick Benny en lista av en bekymrad anställd som visade säsongens programbladsförsäljning, med en kolumn för hur mycket försäljarna redovisat och en kolumn för hur mycket som kassören Sverker Olsson i sin tur fört in i redovisningen. Det saknades knappt 55 000 kronor.

Benny tog en kopia, och tänkte inte mer på saken.

En tid därefter gick den anställde, 63 år gammal, i förtidspension. Det ordnade Sverker Olsson utan att säga något till Benny.

»Benny kallades till polis­förhör där han ­placerade in sig själv och allt som hänt i den här kulturen. Han var en kugge i ett ­maskineri.«

Under de här åren växte antalet utländska spelare och svenska hemvändare från NHL explosionsartat i Elitserien, och med dem de stora utbetalningarna till bankkonton i skatteparadis.

I ett enda kontrakt med en toppspelare, ett »spjut«, som Hans Andersson kallade dem, kunde Västra Frölunda och spelaren undvika skattekostnader på mellan en och två miljoner kronor. För många klubbar med hårt ansträngd ekonomi var sådana arrangemang skillnaden mellan att överleva och gå i konkurs.

För Frölunda fungerade det på sätt och vis. Säsongen 95/96 gick laget till sin första SM-final sedan 1980, där man förlorade mot Luleå. Tränaren Lasse Falk:

– Efter SM-finalen satt jag på Avenyn med Hasse Andersson, som ville plocka in två kanadicker i laget till kommande säsong. Jag kan inte gå ed på om det var spelarna eller deras agenter som satt där med honom. Mitt minne säger mig att en av dem var spelaren Michel Picard, men det kan ha varit hans agent.

Lasse Falk fortsätter:

– »De här vill jag ha«, sa Hasse. De var NHL-spelare, sa han. Jag sa att det var okej om de kom när träningen började i maj. Hasse sa att de skulle komma senare. En skulle gifta sig och den andre skulle bygga hus. »Då är jag inte intresserad«, sa jag och trodde det var färdigt med det.

Det var det inte. Hans Andersson förhandlade fram ett kontrakt med Picards agent. Det var ett av de dyraste kontrakt klubben dittills hade skrivit – ett så kallat nettoavtal på 190 000 dollar. Nettoavtal betydde att klubben skulle stå för skatt och sociala avgifter.

När avtalet skulle skrivas under faxades det ut till Hans Anderssons företag Gårda Johan för godkännande. Picards agent kom till Göteborg och åkte tillsammans med Sverker Olsson ut till Hans Anderssons golfbana, som låg granne med Gårda Johan. Hans Andersson dök aldrig upp, så Sverker Olsson fick be om ursäkt och skriva under avtalet själv.

Lasse Falk:

– 14 dagar innan isträningen började stod Picard plötsligt där. Han hade missat 65 barmarksträningar. Det märktes. Jag lät honom inte spela en enda minut.

Den lokala skattemyndigheten började syna Västra Frölunda i samband med en jippomatch med kanadensiska hockeystjärnor. Klubben hade »glömt« att betala reklamskatt. Samtidigt började lokala skattemyndigheter över hela landet granska utländska spelarkontrakt i alla elitklubbar.

När de kom till Västra Frölunda mötte de Benny Gustafsson, som plockade fram alla kontrakt de ville se på – de satt i en pärm på kontoret. Han berättade även att klubben hade svenska spelare med liknande kontrakt.

Senare, när skattemyndigheten ville höra honom, påpekade de att det inte var något tvång att komma och svara på frågor. Men Benny ville hjälpa till och skapa klarhet, så han kom gärna.

– Jag har alltid levt efter att man ska göra rätt för sig och jag upplevde ingen konflikt i det här. Det var vardag för mig. Alla i styrelsen kände till kontrakten, hade full insyn och hade godkänt dem. Jag litade på deras omdöme.

Under 1996 och 1997 pågick en lågintensiv kontroll av klubben, under långa perioder låg utredningen helt nere. Styrelsen noterade uppmärksamheten, men reagerade knappt. Men 1998 svällde skatteutredningen och lämnades över till ekobrottsmyndigheten, som startade en brottsutredning.

Den omfattande förundersökningen gav en bra bild av hur en elithockeyklubb som Västra Frölunda såg ut vid den här tiden. Redovisningarna var godkända av klubbens revisorer men innehöll gott om svåridentifierbara eller tvivelaktiga kontrakt, fakturor och allegat. De kunde sakna information om vad man betalade för eller vem som var mottagare, eller så var de inte attesterade. Ofta medvetet, för att de inte skulle kunna spåras.

Benny kallades till polisförhör där han placerade in sig själv och allt som hänt i den här kulturen. Han var en kugge i ett maskineri.

För utredarna berättade han om rutinerna i klubben. Han själv gjorde ingenting av betydelse, sade han, utan att ha gått igenom det med Hans Andersson. I slutändan bestämde Hasse. De hade kontakt flera gånger per dag. Antingen per telefon eller så möttes de på klubbens kansli. Och all ekonomi gick genom Sverker Olsson, som ansvarade för att allt gick rätt till. De tre tog besluten. Dessutom påstod Benny att han alltid gav detaljerade genomgångar av spelarkontrakten på styrelsemötena.

I långa detaljerade förhör gav han det ena konkreta exemplet efter det andra. Men det fanns ett problem.

Ingen annan av de styrelsemedlemmar som blev förhörda sade sig veta vad han pratade om.

När det gäller förhandlingar med nya spelare har Benny Gustafsson vårt fulla förtroende, sade de. Benny fick sköta det som han ville, bara han höll sig inom budgetramarna. Att han aldrig hade skött en förhandling tidigare spelade ingen roll, att spelarbudgeten var klubbens största och viktigaste post spelade ingen roll. Och, betonade alla i förhören, man diskuterade aldrig detaljer i spelarkontrakten på styrelsemötena.

 

Åklagaren i målet mot Västra Frölunda, Gunnar Andersson, kom från den lokala ekobrottsmyndigheten. När han fick skatteförvaltningens utredning på sitt bord visste han åtminstone en sak helt säkert: skattebrott suger. De är svåra att utreda, svåra att bevisa och de kostar fläsk för skattebetalarna.

Gunnar Andersson kom i stort sett direkt från Sparbanken Västmålet. Rättegången hade väckt stor uppmärksamhet i landet som ett av få tillfällen då en svensk bank ställdes till svars för sina spekulationer under 80- och 90-talet. Det var ett mål som nästan tog kål på honom. Gunnar Andersson fick sina män, men det satt långt inne och han fick bakläxa på stora delar av sin bevisning. Och han hånades friskt av kollegor och finansiella experter. Den interna kritiken var till och med så hård att den höll på att kosta honom jobbet. Hans förberedelser hade kostat för mycket. Han hade missbrukat utredningsresurser och väckt obefogat åtal, sades det.

Så det var en lite bitter åklagare som satte tänderna i utredningen av Västra Frölunda.

Gunnar Andersson kom tidigt att fokusera sin utredning på ett bolag som hette ABS, Active Business Support, och Västra Frölundas affärer med det bolaget. ABS hade bildats på direkt önskemål från en av Frölundas spelare, Thomas Sjögren, av en av dennes barndomsvänner, Håcan Bodelind. Sjögren ville ha samma ekonomiska villkor som de utländska spelarna hade i Sverige. Senare knöts ytterligare tre spelare i Västra Frölunda till ABS: Marko Jantunen, Stefan Larsson och Christian Ruuttu.

ABS var byggt som ett klassiskt offshorebolag – skyddat från insyn i flera lager, med »brevlådeadresser« i London och Gibraltar och en »grindvakt« som skötte all korrespondens. ABS var registrerat på Turks- och Caicosöarna i Västindien. Håcan Bodelind representerade bolaget inför Västra Frölunda och spelarna.

Upplägget var enkelt: ABS skrev kontrakt med spelarna och hyrde sedan ut dem till Frölunda. Större delen av kostnaden – hyran – fördes över till ABS i London och sedan vidare till spelarnas konton – utan att redovisas för svenska skattemyndigheter. Samtidigt skrev Frölunda ett personligt kontrakt med spelarna med en låg, officiell, månadslön som de kunde visa upp för skattemyndigheterna när de deklarerade.

ABS gjorde precis som andra aktörer på marknaden, men de skilde ut sig på ett par punkter: de verkade från Göteborg och åklagaren kunde knyta Bodelind och Nilsson till bolaget, även om han aldrig klarade av att klarlägga de exakta ägarförhållandena.

Gunnar Andersson hade också avtalen och utbetalningarna från Västra Frölunda, men sedan tog det ofta stopp. Vilken spelare fick vad från ABS? Hur? Och när? Det gick att följa en del betalningar, men många av transfereringarna var kontantöverlämningar eller insättningar på konton som åklagaren inte kom åt då de var registrerade i skatteparadis.

När rättegången startade på våren 2001 stod sex personer åtalade: Håcan Bodelind och Thomas Sjögren, som drivande bakom ABS, samt deras kompanjon Lars Nilsson. Och på Frölundas sida: Benny Gustafsson, Sverker Olsson och Hans Andersson.

Benny Gustafsson åtalades som »huvudman« ihop med Bodelind och Sjögren. Benny ansågs drivande i klubbens samarbete med ABS och åtalades dessutom för kontrakten han slutit för klubbens räkning med Marko Jantunen och Christian Ruuttu. Åklagaren krävde ett och ett halvt års fängelse.

Sverker Olsson åtalades som delaktig i flera av åtalspunkterna och åklagaren krävde ett års fängelse. Hans Andersson ansågs ha känt till ABS-affärerna, ett ansvar för vilket åklagaren yrkade på ett halvårs fängelse.

Benny fattade ingenting. För honom speglade åtalet inte det som verkligen hade hänt i klubben. Maktpyramiden var vänd upp och ner. Av alla ledare och spelare som var inblandade i kontrakts- och avtalsskrivande – varför skulle han bära huvudansvaret?

I slutändan lyckades Gunnar Andersson få Bodelind fälld och dömd till två års fängelse. Rätten höll även med om Gunnar Anderssons beskrivning av Thomas Sjögrens roll och agerande, men i slutändan friades han i brist på bevis. Lars Nilsson fick villkorligt för sin, i sammanhanget, perifera roll.

När det gällde Västra Frölundas del i åtalet slog åklagaren fast att Benny Gustafsson var den som varit drivande och ledande i klubben. Hans namn fanns på alla kontrakt med spelarna och på alla avtal med ABS. Och han hade attesterat flera av utbetalningarna från klubben. Det var saker som ingick i hans jobb och han hade bekräftat allt i förhören. Benny Gustafssons försvar – att de här kontrakten var »vardag«, så såg alla kontrakt ut både före och efter hans anställning i Västra Frölunda – kom aldrig att få någon betydelse i rättegången.

Även Sverker Olssons signatur fanns lite här och var på dessa papper. Men det handlade om »kontrasigneringar«, förklarade kassören – det vill säga extra namnteckningar mest till för att styrka Bennys underskrifter. Visst hade Sverker Olsson suttit med på en del möten, men där menade han att det inte hade sagts något kontroversiellt eller något som nu var föremål för åtal.

Hans Andersson nekade i sin tur till i stort sett allt. Han hade inte hört, sett eller känt till någonting. ABS? Hans Andersson sade sig inte ha hört talas om bolaget förrän myndigheterna kom och frågade 1999. Ändå hade klubben betalat över fem miljoner kronor till ABS.

I sitt vittnesmål bedyrade Hans Andersson sin oskuld och pekade ut Benny som ensam ansvarig. Hans Andersson kallade också två karaktärsvittnen, Hans-Erik Åhman och Roger Holtback, som gick i god för honom: enligt dem hade styrelsen aldrig diskuterat eller sett de här kontrakten.

Spelarvittnena – Stefan Larsson, Christian Ruuttu och Marko Jantunen – gjorde inte Bennys sak bättre. Ingen av dem var åtalad, men de hade alla ett skattemål väntande där utgången i tingsrätten kunde påverka utfallet. Ju skyldigare Benny framstod, desto oskyldigare framstod de själva inför både skattemyndigheten och sina fans.

Alla tre sade att det var Benny som tog dem till deras första möte med ABS. Benny bekräftade det men sade att han gjort det på uttrycklig order från Hans Andersson. Hans Andersson nekade.

Alla tre spelarna uttryckte att de själva inte var så intresserade men att Benny övertalade dem. Stefan Larsson lade till att Benny sagt till honom att ljuga för skattemyndigheten när de började syna Larssons deklarationer. Benny förnekade återigen påståendena, och sade att spelarna hade fått välja mellan ABS och ett avtal med Västra Frölunda – och att de aktivt valt ABS.

Marko Jantunen menade att det var Benny som ville att man skulle träffa det konsultavtal som i verkligheten var en del av hans egen ersättning. Jantunen själv ville inte ha det så. Ingen av spelarna hade ingått avtal med ABS för att slippa betala skatt på sina inkomster.

 

I sin dom konstaterade tingsrätten att ord ofta stod mot ord och att ingen kunde anses mer trovärdig än någon annan. När det gällde styrelsemedlemmarnas totala okunskap om allt som var åtalbart gjorde man dock en markering: »Även om det har funnits en fördelning av arbetsuppgifter inom VFHC måste det generellt kunna ställas krav på att en styrelse inte bara tar emot den information som lämnats utan att den också tar egna initiativ för att hålla sig underrättad om hur olika angelägenheter sköts. Det framstår enligt tingsrättens mening som förvånansvärt att VFHC:s ordförande och flertalet övriga ledamöter i styrelsen under flera år har kunnat hålla sig okunniga om existensen av olika bolag som figurerat som parter i avtal med klubben. Det kan tala för att det funnits kännedom inom styrelsen men att ledamöterna av olika skäl har valt att inte ställa frågor. Det är en hållning som inte skulle vara acceptabel i en näringsverksamhet och den är enligt tingsrätten inte heller godtagbar i en ideell förening. Den som åtar sig ett uppdrag måste av naturliga skäl hålla sig underrättad om hur förvaltningen och skötseln i övrigt av föreningens angelägenheter går till. Underlåtenhet att göra det medför dock inte med automatik ansvar för uppsåtligt brott.«

Därefter underkände tingsrätten flera av åtalspunkterna i brist på bevis. Hans Andersson friades helt. Sverker Olsson fick tre månader i fotboja.

Benny Gustafsson fick ett år och sex månader. Han fälldes för att han borde ha förstått att spelarkontrakten var designade för skatteflykt och för att han aktivt och utstuderat medverkat till det. Han ansågs också vara drivande i klubbens kontakter med ABS. Enligt tingsrätten hade han agerat på egen hand. Och han dömdes för att ha drivit på spelarna, mer eller mindre mot deras vilja. Där fanns bara spelarnas utsagor mot Bennys nekande, men tillsammans med de andra punkterna ansågs de trovärdiga.

Ett år senare fastställdes domen av hovrätten.

 

Senhösten 2003 åkte Benny Gustafsson i fängelse. Då hade, som han säger, lampan i honom slocknat för länge sedan. Han hade hunnit med ett par vändor på psyket, var tungt drogad och såg ut som en skugga av sitt forna jag.

Han klarade inte av att leva med den behandling, den rättvisa, han fått sig tilldelad i rättegångarna.

Första dagen i fängelset blev han överfallen av tre andra fångar som under hot tvingade av honom hans halsband. Han hade fått det av sin hustru. Hon i sin tur hade fått det efter 25 års trogen tjänst i vården. När hon fick höra talas om överfallet blev hon så skärrad att hon skrev ett desperat brev till den dåvarande justitieministern Thomas Bodström, där hon även beskrev Bennys psykiska tillstånd.

Benny hämtade sig aldrig från överfallet. När det var som värst fick han besök av två fångar som frågade om han ville flytta till deras avdelning. Han sade ja. Utan att han förstod det hade fängelsets »don« tagit honom under sitt beskydd. Bennys medfångar trodde helt enkelt att han gjort stora pengar på affärerna med ABS och hoppades kunna få del av dem i framtiden.

Vid ett tillfälle var tre fångar ute efter honom när han satt och fikade. Plötsligt hörde han ett par tunga dunsar ute i korridoren. Alla tre blev nedslagna i sin jakt på Benny. Hans beskyddare hade tagit hand om dem precis utanför vaktkuren.

Efter sex månader blev Benny plötsligt benådad av regeringen. Hustruns brev var inte menat som en nådeansökan, men det uppfattades så. Thomas Bodström minns ärendet än i dag:

– Jag kände inte till detaljerna i målet. Det ska vi inte göra. Regeringen är ingen överdomstol. Men det skrevs en del i medierna. Jag kan lätt känna igen mig i situationen. Jag har suttit i en massa styrelser och organisationer, inom idrotten och i kommersiella och ideella organisationer.

Man har, fortsätter Thomas Bodström, ett stort ansvar när man sitter i styrelser eller jobbar som chef i sådana situationer. Det är ofta svårt att veta vad som händer.

– Han blev benådad på humanitära grunder. Jag förstod att det här var en person som aldrig kunde tänka sig att begå brott. Ändå blev han dömd. Många i hans situation tänker aldrig tanken att det de gör är brottsligt. Deras skam blir därför mycket större än för en vanlig brottsling. Så blev det här. Jag var inte förvånad. Hela hans liv hade fallit ihop. Och risken för nya brott bedömde jag som noll.

Benny Gustafsson lämnade fängelset som en människospillra. Sjukpensionär, trots att han borde ha haft många yrkesverksamma år kvar. Han fortsatte att vårdas på psyket i långa perioder. I samband med sammanbrottet 2006 var han intagen i sex månader.

En dag stod han ensam i ett rum och tittade ut över en parkeringsplats.

– Plötsligt såg jag polisbilar överallt. Jag visste att de var ute efter mig. Jag sprang in i rummet och rev sönder ett lakan och hängde mig i en krok på väggen. Jag orkade inte mer. Men personalen i korridoren utanför måste ha hört något, för de kom in och skar ner mig.

Gunnar Andersson och jag möts i en folktom restaurang i bottenvåningen på hotell Opalen, ett slagskott från Västra Frölundas hemmaarena Scandinavium i Göteborg.

Det är länge sedan han drev åtalet, han minns inte längre alla detaljer. Men Gunnar Andersson är fortfarande stolt över att han vann målet och att han var med om något unikt.

– Även om målet inte var så stort så kändes det stort. När det gäller själva effekten av domslutet, så meddelade skattemyndigheten mig att man noterade en skärpning av hur man hanterade de här frågorna. Så under något eller några år blev det säkert en högre moral i klubbarna.

Vi träffas för att jag vill att Gunnar Andersson ska förklara den inriktning han valde att ge målet. Varför byggde han ett åtal där Benny stod i centrum, och inte Hans Andersson? Varför lät han medlemmarna i den profiltunga styrelsen komma undan?

Läser man förundersökningen med alla förhör och dokument, inklusive den stora skatteutredningen – allt som ligger till grund för åklagarens åtal – ser man nämligen konturerna av en helt annan berättelse.

Bennys.

 

I förundersökningen finns gott om spelarkontrakt som aldrig togs upp under rättegången – kontrakt som inte var skrivna med ABS men som liknade ABS-kontrakten till sitt upplägg. »Vardagen«, som Benny uttryckte det.

Det första är från 1993, då Benny inte ens fanns i klubben. Då slöt Hans Andersson ett avtal med den ryske spelaren Kramskoj – ett klassiskt upplägg med en »hyra« på 585 000 som sattes in på ett schweiziskt konto, plus en månadslön som var så extremt låg att utredarna undrade vad spelaren levde på. Hans Andersson svarade att ryska spelare var så billiga, de »var ju inte speciellt bortskämda, va«. På frågan om de 585 000 kronorna i verkligheten var förtäckt lön svarade Hans Andersson att han inte trodde det.

Kontraktet med kanadensaren Michel Picard hade Benny Gustafsson inte heller med att göra, trots det hävdade Hans Andersson motsatsen. Utredarna visade då faxet som skickats till Anderssons kontor. Dessutom gav Benny polisen en dagordning från ett styrelsemöte den 25 juni 1995 – där Picards kontrakt var uppsatt som en punkt.

När utredarna skulle hämta protokollet på Västra Frölundas kansli var det bortrensat.

Åklagaren kunde också ha lagt ihop två och två när det gällde Marko Jantunens och hans agent Matti Väisänens trovärdighet. Om åklagaren, eller skatteutredarna, hade pratat med sina kollegor i Jönköping hade de fått veta att Matti Väisänens spelarkontrakt alltid var uppbyggda på liknande sätt. Det var Väisänens affärsidé. Det hade inget med Benny att göra.

Benny berättade under förundersökningen att han hade redovisat avtalet med Jantunen så fort han kom tillbaka till Göteborg. Både enskilt till Hans Andersson, som han dessutom konsulterat per telefon under kontraktsskrivningen, och på ett ordinarie styrelsemöte den 17 maj. Styrelsemedlemmarna mindes inget sådant möte. När polisen skulle hämta protokollet var även det försvunnet.

I förundersökningen fanns också en artikel i Dagens Nyheter där Väisänen redogjorde öppet för sin affärsidé. »Vi trodde«, sade han, »att vi var smarta.«

Trots det användes Jantunen och Väisänen som vittnen mot Benny i rätten.

Även de andra spelarnas vittnesmål motsades av uppgifter de själva lämnat under utredningen. I det allra första förhöret med Stefan Larsson fick denne frågan hur han kom i kontakt med ABS. Svaret: »Jag tyckte det verkade jävligt bra. Man har ju hört många andra killar som hade agenter i utlandet. Så för mig verkade det vettigt.«

Vad det gäller Christian Ruuttu är de olika turerna kring hans avtal väl dokumenterade i förundersökningen. Västra Frölundas styrelse, genom konsulten Erik Clinton, författade en falsk redogörelse om Ruuttus avtal och skatteredovisningar som skickades till Ruuttus agent i Finland. Denne skrev under och skickade redogörelsen vidare till skattemyndigheten. När agenten blev påkommen med lögn berättade han att Frölundas ledning låg bakom brevet.

 

Det kanske mest anmärkningsvärda är ett videoinspelat förhör med kassören Sverker Olsson. Ur förhörsprotokollet: »Beträffande styrelsens kännedom om spelaravtal som är aktuella så säger Olsson att han kan inte 100 procent säga att alla i styrelsen har känt till detta men däremot har kärnan i styrelsen känt till det. På fråga vilka i styrelsen som Olsson menar så säger han att Hans Andersson har kunskaper och Hans-Erik Åhman har känt till detta.«

Och:

»På frågor om Hasse Anderssons kunskaper om spelarövergångar så säger Olsson att det var ju Hasse som skötte allt när det gäller spelare. Både före att Benny Gustafsson kom dit och även under tiden Benny arbetade i klubben.«

Och, apropå att hela konstruktionen bakom ABS-avtalen syftade till att spelarna skulle undkomma skatt och Frölunda slippa betala sociala avgifter: »Det var väl alla medvetna om och det var ju därför man ville göra på detta sättet.«

Åklagaren kunde alltså ha valt en helt annan väg.

För mig förklarar Gunnar Andersson att för hans del kom genombrottet när polisen i en razzia beslagtog två datorer som tillhörde Håcan Bodelind, en av männen bakom ABS.

– Vi lyckades gå in och spegla innehållet i Bodelinds datorer, inklusive de filer som raderats. Det var första gången det skedde i svensk polishistoria. Vi lånade ett program från England för att göra det. Utan den kunskapen hade vi aldrig knäckt det här fallet.

Vad åklagaren fick var något smått unikt i dessa sammanhang: teknisk bevisning som i princip garanterat skulle leda till en fällande dom. I det läget har han åtalsplikt och måste formulera sin tes. Därmed bestämde de återskapade hårddiskarna inriktningen på åtalet: allt som kunde härröras till ABS.

I det läget spelar det nästan ingen roll vad som finns i förundersökningen i övrigt.

Så åklagaren byggde ett åtal där Benny stod i centrum, inte Hans Andersson. Styrelsens och spelarnas eventuella ansvar var han inte intresserad av. Eller snarare, han hade en annan berättelse som mer sannolikt skulle leda till fällande dom.

Han fick bortse från mycket för att kunna hålla sin linje.

Ett problem var motivbilden. Vad fick Benny Gustafsson att agera som han gjorde? Åklagarens svar: »Missriktad lojalitet.«

Den drivkraften torde stå sig slätt jämfört med de övriga inblandades motiv.

När det gäller Hans Andersson, Sverker Olsson och de i klubbens styrelse som vittnade och förhördes, som Anderssons karaktärsvittnen Roger Holtback och Hans-Erik Åhman, är det bara att välja. Klubbens rykte och framtid är ett motiv. Om det var som Benny sade, att det handlade om en klubbkultur där han var en i gruppen, så hade en fällande dom skadat Västra Frölunda svårt, lett till en intern upprensning och ödelagt förtroendet hos samarbetspartner, sponsorer och supportrar.

Det kunde ha ödelagt klubbens ekonomi och resulterat i nedflyttning. Kort uttryckt: katastrof.

Bättre då med en före detta anställd som handlat på helt eget bevåg.

Ett bondeoffer.

Dessutom stod de inblandades sociala ställning och plats i det lokala maktnätverket på spel. Den här typen av misslyckanden kan vara svåra att skaka av sig i en stor småstad som Göteborg. Så naturligtvis ville varken Hans Andersson eller Sverker Olsson åka i fängelse.

Så kan man fortsätta.

Gunnar Andersson försökte inte ens. Det är logiskt, det var inte åklagarens uppgift att ifrågasätta sitt eget åtal. Rent tekniskt är det så det fungerar.

På frågan hur han såg på det material i förundersökningen som pekade åt andra håll än det spår han själv valde, svarar han:

– Det var ju mycket motstridiga uppgifter som förekom, men det hjälper inte. Bara för att folk sitter och lämnar olika uppgifter kan man inte beslå dem. Det handlar om att driva en förundersökning framåt. Och det gjorde jag.

Såg han helheten, hela bilden?

– Man har aldrig den ambitionen. Man sätter en gräns. Sedan kan man inte utreda utanför den gränsen. Det har vi varken resurser, ork eller tid till.

Det var alltså inte det att han inte såg lögnerna och den korrupta kulturen i klubben. Han kunde sin förundersökning bättre än någon annan. Men det var inte hans sak att ta itu med de större problemen och de mäktigare männen. Hans uppdrag var inte att skipa rättvisa, utan att vinna en rättegång.

Och Benny Gustafsson?

– Det var aldrig min uppgift att utreda hans bild av hur verkligheten såg ut, säger Gunnar Andersson. Min uppgift var att utreda vem som var ansvarig och för vad. Enligt åtalet.

 

Gunnar Andersson är en av få inblandade som vill prata om det här i dag. Andra gör sig onåbara eller hälsar att de inte har tid. Hans Andersson är inte intresserad av ämnet:

– Jag går inte in i diskussion. Du får läsa protokollen från rättegången. Jag har ingen mer kommentar.

Sverker Olsson är nästan lika fåordig:

– Jag avstår. Jag vägrar ta ställning i annat än det som sades i rättegången och domen som föll. Sanningen är subjektiv och det som gäller är domen. Det som framkom är det som framkom under rättegången. Jag kanske vet en massa saker men det är inget jag vill prata om.

Ingen av Benny Gustafssons närmaste kollegor från Västra Frölunda har hört av sig till honom sedan domen föll. Inte ett telefonsamtal. De enda han håller kontakten med är klubbens förre tränare Lasse Falk och dennes efterträdare Tommy Boustedt, som han träffar då och då.

Tommy Boustedt följde rättsprocessen på relativt nära håll. Hans erfarenhet efter 30 år inom elitishockeyn gör att han inte tror på den bild som växte fram i rättegångarna.

– Jag har inga bevis, men det är inte möjligt att en styrelse, framför allt de starkare delarna – ordförande, vice ordförande, kassör och sekreterare – inte vet något. De känner till allt.

Boustedt fortsätter:

– Benny blev oskyldigt dömd. Han var inte ansvarig, han var en del av en kultur. Det här var ett upplägg för att locka stjärnor. Det kördes överallt och körs fortfarande. Det var upprörande att han fick bära hundhuvudet. Det där kan bara hända i Göteborg. Där finns ett kamaraderi där alla håller varandra om ryggen: politiker, näringsliv och myndigheter. Man umgås privat på ett sätt som till exempel inte går i Stockholm.

Han minns Benny. Hur han var. Då.

– Benny var framåt, ambitiös, på den tiden. Han hade alltid nya idéer, en arbetarkille på väg uppåt. Det sprakade om honom. Men fängelset var vattendelaren. Där försvann livsgnistan.