Bondeoffret

Benny Gustafsson tittar djupt ner i den stora muggen. Ett par centimeter kaffe i botten. Mer vågar han aldrig ta. Händerna skakar för mycket.

– Jag är givetvis inte oskyldig, säger han. Men jag var inte ensam skyldig. Jag vill inte dra det lasset in i döden. Jag vill att sanningen ska komma fram.

De senaste 14 åren har han gått igenom 54 elchocker, gjort tre självmordsförsök och tillbringat sammanlagt 332 dagar på psyket. Hela tiden full av olika psykofarmaka: Apozepam, Remeron, Nozinan, Seroquel, Xanor, Klopipramin, Clozapine, Lithionit, Sertralin, Mirtazapin, Stesolid … Som mest tryckte han i sig 20 tabletter per dag. Större delen av den här tiden har han tillbringat inlåst i sitt hem. För det mesta liggande apatisk i sin säng.

Hösten 2006 slutade kroppen fungera helt. Han kunde inte röra sig, svarade inte längre på tilltal. Hans hustru trodde att han hade fått en stroke. Ambulanspersonalen fick bära honom nerför trapporna från andra våningen i radhuset i Trollhättan. I anteckningarna från sjukhuset den dagen skriver den tjänstgörande läkaren: »Initialt är Benny helt okontaktbar … Det som är anmärkningsvärt är att Benny allt eftersom på ganska kort tid repar mod och blir förhållandevis talbar. Han öppnar ögonen och får en något så när normal mimik. Han är dock mycket förvirrad och jag får inga rediga uppgifter av honom. Han talar om än det ena, än det andra. Han börjar antyda någonting från en tidigare rättsprocess och säger någonting i stil med att han har fått rätt till sist … Vidare berör han någonting om polisen och ingenting förstår jag av detta och ingenting i övrigt heller. Då jag frågar honom om tidigare jobbiga händelser reagerar han nästan förvånat och frågar om han nu har blivit frikänd …«