Grävarens testamente

Efter en lång rad prisbelönta avslöjanden rodde H­annes Råstam iland det största scoopet av alla: att »Sveriges värsta seriemördare« var ett fantasi­foster. Nu återstod bara att sammanfatta f­allet i en bok, och sedan invänta triumfen då Sture Bergwall ­friades från sin sista morddom. Men livet ville annorlunda.

Göteborg är en ganska liten stad, och jobbar man i samma bransch och har hyfsat likartade intressen stöter man förr eller senare på varandra. Så här i efterhand minns jag inte när jag pratade med Hannes Råstam första gången, men det har blivit några tillfällen och alla har varit givande. Intensiv, fokuserad och alltid mitt uppe i något grävprojekt har Hannes alltid bubblat av intressanta historier.

När jag porträtterade hans dåvarande parhäst Janne Josefsson för DN för drygt tio år sedan bad jag Hannes beskriva sin vän och kollega. I en situation där de flesta skulle tassa fram på tå, sade Hannes Råstam vad han ansåg var sanningen – och gav en beskrivning som var lika besvärande som smickrande för kamraten.

Många år senare firade en nära vän nyår på samma fest som familjen Råstam. Under kvällens gång försvann Hannes från sällskapet. En dryg timme senare återfanns han, instängd i ett av barnens sovrum och djupt inbegripen i ett mobilsamtal. Den lilla glimt av dialog som läckte ut gjorde det klart att personen i andra änden av linjen var Sture Bergwall. När alla andra skålade i champagne gav Hannes Råstam sällskap åt Sveriges mest ökände galning, som firade nyårsafton inlåst och ensam på landets mest beryktade sinnessjukhus.

Annons

I fjol, inför sändningen av den tredje och sista dokumentären om Thomas Quick, som Sture Bergwall hette innan han ömsade sin seriemördaridentitet, ringde jag upp Hannes för att testa en idé. Genom våra spridda samtal under åren löpte en röd tråd, som allt som oftast ledde fram till hans ganska luttrade slutsatser om några grundläggande fel i det svenska samhället. Som opartisk, granskande SVT-journalist var han tvungen att hålla tillbaka dem i sina program. Nu undrade jag om han ville dela dem med Filterläsarna.

Hannes kom fram till att det där var ett ämne han hellre avhandlade själv – i vilken form och i vilket forum återstod att se. Tills vidare var han hur som helst uppslukad av Quickhistorien. Hela projektet skulle avslutas med den mastodontpjäs till bok, Hannes Råstams första, som han då var mitt uppe i skrivandet av.

Därefter pratade vi om boken någon gång, innan han i april slutade att svara i telefonen. Det var inte likt honom.

Vår gemensamma kollega Fredrik Laurin jagade honom i ett annat ärende, och råkade ut för samma sak. Hannes Råstam var som uppslukad av jorden.

Efter fem veckors tystnad ringde Hannes upp:

– Det är ingen mening att hymla. Jag har fått veta att jag har cancer.

– Fy fan, fick jag ur mig. Hur illa är det?

Med sitt sedvanliga, sakliga tonfall, som om han dissekerade ett rättegångsprotokoll i TV, svarade han:

– Du kan få gissa var den sitter om du vill. Vad vet du om cancer?

– Jag får erkänna att jag inte vet så hemskt mycket. Men om jag får höfta lite, och vi börjar i den jävligaste änden av skalan, den som stavas »säker död«, så har jag för mig att levern är värst. Sedan bukspottskörteln… därefter skelettet, tror jag. Och därefter…

– Du behöver inte säga mer, avbröt Hannes torrt. På mig sitter den i levern och bukspottskörteln.

 

En sensommarkväll i början av augusti åkte TV-grävaren Fredrik Laurin och jag ut till Havsbadskolonin på Hisingen för att hälsa på Hannes. Strandtomten, belägen i den östra änden av småhusområdet, bjuder på en schizofren utsikt: åt ena hållet hamnkranar och industriterminalen som tar emot det mesta av Sveriges råoljeimport, åt andra hållet badklippor och skärgårdsidyll.

Sedan Hannes Råstam separerade från sin fru för ett och ett halvt år sedan har han tillbringat sin mesta tid ute i stugan. Rinnande vatten hämtas i en kran vid tomtgränsen, duschar gör man under en hink upphängd under husgaveln.

Hannes stod i köket och förberedde middagen: hemgjorda oxrullader med senap, kapris och färska örter, därtill kokt potatis, gräddsås och de klassiska tillbehören syltlök och ättiksgurka. Cellgiftsbehandlingarna hade satt sina spår. På hans hårlösa hjässa var lagret av underhudsfett så tunt att blodådrorna anades genom huden. Jeansen var åtsnörpta med ett skärp för att inte falla ner, och på överkroppen hängde den kortärmade sommarskjortan slappt över de avmagrade axlarna.

Annons

Det hindrade honom inte från att vara på strålande humör.

– Folk ringer, sade han. Det är ganska rörande egentligen. Jag har inte varit överdrivet noggrann med att hålla kontakten med folk. Nu märker jag att det ändå är förvånansvärt många som bryr sig. Jag vet inte om jag förtjänar det egentligen.

Hannes Råstam drog minnen och anekdoter. En handlade om hur farao Tutankhamuns ring hamnade hos svensken Axel Munthe under en gravplundring i början av 1900-talet, och om hur Hannes råkade snubbla över uppgiften när han researchade en dokumentär om uppfinnaren Håkan Lans. En annan om när han reste till Östberlin och den kommunistiska Världsungdomsfestivalen som basist i Björn Afzelius band: »Vi tilldelades två unga tjejer som ›värdar‹. De pratade perfekt svenska trots att de aldrig hade varit utomlands. Stasi, med all säkerhet.«

Han och Fredrik Laurin vecklade in sig i de snåriga turerna kring Quickavslöjandet, förstås, och Hannes vansinniga envishet under granskningen av Osmo Vallos död. »Vi går ut på det världsomspännande datornätverket för att söka svar på våra frågor«, citerade Laurin fritt ur minnet från den första Vallodokumentären.

– Det är inget att skratta åt, protesterade Råstam. Det var 1996, och det var första gången internet användes i grävsammanhang.

– Ja, det var andra tider, erkände Laurin.

– Då kunde man söka på »forensic medicine« och få 82 träffar, sade Råstam. Det var de 82 främsta experterna i världen, med adress och telefonnummer. I dag får du miljoner träffar, och det enda du kan vara säker på att inte hitta är kontaktuppgifterna till världens främsta experter.

Kvällen övergick i natt. Hannes vilade några minuter och började sedan koka kaffe.

– Själv kan jag inte dricka kaffe längre, jag känner bara det beska. Det är en tråkig sida av cancern. Alla njutningsmedel är borta. Jag kan inte dricka alkohol, får inte ut något av mina cigarrer, vill inte ha sex…

Frampå småtimmarna blev diskussionen allt såsigare. Av någon anledning kom Hannes Råstam in på ämnet bilar och att han – om han nu överlevde – skulle köpa en riktigt fin bil för första gången. En Mercedes.

– Det kan du inte göra, stönade Laurin. Ska du ha en bil ska du ha en Skoda, det ger mest valuta för pengarna. Annars betalar du bara för en massa lulllull.

– Jag tycker att jag förtjänar det, sade Hannes. Jag vill sitta bekvämt, och när jag ser mig om i kupén ska det vara uppenbart att man avverkat en liten bit regnskog för min skull.

Fredrik Laurin svalde inga känsloargument, utan malde på om att alla bilar egentligen var lika bra, det enda som skilde billiga från dyra bilar var meningslös design och försåtlig marknadsföring.

– Minns du inte mitt första grävjobb? avbröt Hannes. Om de falska mätarställningarna? Den där guldfärgade Mercan som bilfirman sade hade gått 8 000 mil. Den hade varit skolskjuts och taxi i skogarna utanför Kalmar, och hade egentligen gått 72 000 mil. 72 000 mil! Och den rullade på hur bra som helst. Det är kvalitet.

Fredrik Laurin fick erkänna sig besegrad:

Annons

– Vår förra bil rullade i 8 000 mil. Sedan var den helt slut.

 

När jag körde hemåt över Älvsborgsbron spred solen redan sina första morgonstrålar över Göteborgs hamn. I skallen snurrade tankarna. Jag var säker på två saker: Hannes Råstams egen vindlande livshistoria förtjänade att berättas, och den där andra historien – om de slutsatser han har dragit under snart tjugo år som Sveriges främsta grävande journalist – skulle han aldrig komma att berätta själv.

Men hur lägger man fram den saken till någon som har drabbats av cancer, utan att framstå som fullständigt känslokall?

Den gåtan lyckades jag inte lösa, så jag ringde helt enkelt upp och sade som det var.

Om Hannes tog illa upp på något vis, avslöjades det i vart fall inte på hans röst:

– När det nu är som det är tror jag att du har rätt. Det är nog bäst att passa på.

Hannes Råstam växte upp i Stora Bråta, ett välbärgat villaområde väster om Göteborg. Hans mamma var tandläkare, pappan »teaterman« – skådespelare, dramatiker, regissör och sedermera teaterchef för såväl Borås stadsteater som Atelierteatern i Göteborg. Familjen hade tjänstefolk.

Ett tag bodde en ung Per Oscarsson på familjens vind, där han hasade runt i filttofflor och svart basker. På helgerna flockades skådespelare och kulturpersonligheter runt middagsbordet.

– I den här branschen är det väl närmast en black om foten att ha en så välbeställd bakgrund, säger Hannes. Jag har väldigt lite av revanschmotiv och sådant där. Själv har jag bara sett det som en fördel, faktiskt.

Hannes Råstam hade svårt att passa in i grupper. Han minns hur han kunde bli stående utanför fritids när alla andra gått in – han var så uppe i sitt eget att han helt enkelt inte hörde klockan. Auktoriteter var ett annat problem: han gillade inte att bli tillsagd vad han skulle göra, och ännu mindre att vara den som sade till andra.

Efter grundskolan sökte han sig till Experimentgymnasiet i centrala Göteborg. Skolan var ett beryktat realtidslaboratorium i 70-talspedagogik där eleverna skulle bestämma så mycket som möjligt själva, och lärarna agera som handledare. Efter tre månader slutade Hannes där också.

– Jag tror säkert att Experimentgymnasiet var underbart för starka individualister som inte hade några problem. För mig funkade det inte.

Hannes höll sig hemma i Lerum med sin elbas istället. Han lyssnade på Beatles, Rolling Stones och Bob Dylan. Tog lektioner i kontrabas och piano. Fick hoppa in som basist i storebrorsans coverband.

Ett försök på Hvitfeldska gymnasiets musiklinje avslutades lika snabbt som det inleddes, och 16 år gammal hamnade han hemma hos en gubbe som »hade stjärnkikare och studerade sina egna spermier«, och som förklarade skönheten hos det kommunistiska manifestet.

– Det var helt grymt, minns Hannes. Där fanns lösningen på alla världens problem. När jag berättade det för pappa höll han ett brandtal för den västerländska demokratin. Jag kanske inte tog något vidare intryck just då, men har burit med mig det pappa sade hela livet.

Hannes fick jobb på musikaffären Waidele och flyttade till en sjavig lya i Haga. Toaletten i trappuppgången delade han med en alkis som »mer eller mindre levde på T-sprit«.

Elbasen – en Rickenbacker med en specialbeställd, bred läderrem med inetsade blommor, yin och yang-symbolen och det obligatoriska fredsmärket – tog över alltmer av Hannes Råstams liv. Han slutade på Waidele och försörjde sig på ströjobb på något av sinnessjukhusen på Hisingen. Andra dagar gick han till arbetsförmedlingen på Stigbergsliden, som delade ut snabbkneg i hamnen.

– Jag hade en ganska urspårad ungdom, säger Hannes Råstam. Kanske mer än jag har lust att outa.

– Hannes Råstam på 70-talet? säger hans gamle vän och musikerkollega Olle Niklasson. Jag ser omedelbart en bild framför mig: Hannes gående genom Haga, stenad, med sin elbas på magen. Man kunde hälsa på i hans lägenhet utan att han ens märkte något, för att han var så uppe i sitt övande. Det monomana malandet: öva, öva, öva. Där har du Hannes.

1975 värvades den unge basisten av Blåkulla, ett symfonirockband som skulle spela in sin debutskiva för Bert Karlssons skivbolag Marianne i Spotnicks gamla studio Tal & Ton.

När Blåkulla splittrades anslöt sig Hannes till bandet Text & Musik på proggetiketten Nacksving. Jämfört med andra Nacksvingband som Motvind, Nationalteatern och Nynningen sågs Text & Musik lite nedlåtande som »vitmössor«, det vill säga studenter och inte riktiga arbetare. Istället för att spela rak rock blandade de också in afrikanska och latinska rytmer, och var influerade av jazz.

Även Text & Musik splittrades, och efter att ha spelat med diverse konstellationer hamnade Hannes Råstam i det gäng som kom att kalla sig för Globetrotters. 1980 blev de Björn Afzelius kompband.

Med Björn Afzelius turnerade han landet runt, och till Norge, Danmark – och Östtyskland.

– Det är oförlåtligt förstås, säger Hannes. Jag var 27 år och gammal nog att låta bli. Jag minns hur förvånad jag blev av att det faktiskt var värre än man trodde. Håglösheten. Bristen på saker. Bristen på färg; de orkade inte ens måla husen.

Hannes turnerade sig genom 80-talet, mot slutet även med bluesmannen Roffe Wikström. Med 280 resdagar om året började han tröttna på turnélivet. Så träffade han Lena och en dag var hon gravid.

Som musiker hade Hannes oftast varit ledig på dagarna, och älskade att lyssna på P1. Grundskolan läste han in på Komvux, radion blev hans universitet. Eftersom han alltid varit intresserad av samhällsfrågor kom han fram till att han skulle satsa på att bli radiojournalist.

1991 sökte han till journalistutbildningen på Skurups folkhögskola och kom in som klassens äldsta elev. Den lilla familjen flyttade in i en hyrstuga på en veteåker i närheten.

Det årets mest omtalade TV-program var SVT:s nystartade magasin Striptease, med undersökande journalistik. En dag gästades skolan av programmets stjärnreporter Janne Josefsson.

– Jag minns ju Hannes redan från Skurup, säger Janne. Det lustiga är att lärarna varnade mig för honom: »Skickar man honom på en bilolycka hinner de andra både hem igen och skriva artikeln, medan han sitter kvar och undersöker en mutter.« Och de hade ju rätt, men samtidigt så jävla fel. För i det här jobbet handlar allt om detaljer.

Reportageläraren Ylva Floreman:

– Hannes var extrem på att undersöka. Jag minns att han hade hört ett rykte om Möllevångstorget i Malmö, att det fanns ett papper på att alla handlare alltid skulle få lov att stå gratis där. Han började titta på det, och kunde inte hitta något. Så han fortsatte och fortsatte, och jobbade sig bit för bit tillbaka ända till 1800-talet. Han gick på en nit där, men poängen är att många hade låtit det fortsätta vara en skröna, medan han nödvändigtvis var tvungen att ta reda på svaret.

Med en månad kvar av utbildningen tog Hannes ett musikåterfall och gav sig ut på vägarna med Björn Afzelius. Nästan ett år av konstant turnerande senare insåg han att musikerlivet inte gick att kombinera med ett vettigt familjeliv. När han läste en svensk tidning i Trondheim upptäckte han en annons för en musikkonsulenttjänst på Länsmusiken i Jönköping, och fick jobbet.

Hannes Råstam drabbades av panik: var det verkligen kulturbyråkrat han ville bli?

Han bad om två dagars betänketid och hemma i Göteborg sökte han upp de två enda journalister han haft kontakt med, för att fråga om råd: Nisse Hansson, som en gång nämnt Hannes i en musikrecension och som nu var chef för Göteborgs-Postens grävargrupp, och så Janne Josefsson.

Nisse Hansson sade till honom att släppa journalistdrömmen: var man 37 år och opublicerad var loppet kört. Janne Josefsson var inte på sitt kontor, så Hannes fick nöja sig med hans energiske kollega Lasse Winkler istället – en Dylandiggande före detta vänsterradikal som själv bytt yrkesbana mitt i livet. »Du har allt som krävs«, sade Winkler. »Kör!«

Hannes Råstam sålde sin första frilansartikel redan nästa dag – ett kåseri om dialektala rim till tidningen Vårt Göteborg. Sedan skrev han om dinosaurier åt Hallands-Posten. Det var inga mästerverk – men han var publicerad. Han kunde kalla sig för journalist.

Per Hannes Råstam

Född: 27 juni 1955

Familj: Barnen Amanda, 20, Elsa, 16, och Harry, 15.

Karriär: Basist i bland annat 70-talsbanden Blåkulla och Text & Musik. Som en av medlemmarna i Globetrotters fast kompmusiker åt Björn Afzelius fram till dennes död, samt under en period åt Roffe Wikström. Undersökande journalist på SVT sedan 1993.

Utmärkelser: Stora Journalistpriset (1998 och 2005), föreningen Grävande journalisters pris Guldspaden (1996, 1998, 2000, 2001 och 2009), Prix Italia (2001), Fipa D’Or (2006), Guldnymfen vid TV-festivalen i Monte Carlo (2006), Publicistklubbens Stora Pris (2010).

Det första grävet, om hur man kunde fixa mätarställningen på gamla bilar, började med ett tips från en av lärarna på Skurup. Principen var enkel: köpte man en begagnad bil var det lätt att få reda på de tre senaste ägarna, och vad mätaren stått på vid ägarbytena. Ville man spåra en bil längre bak i tiden måste man beställa en datakörning hos Vägverket, vilket innebar att alla nöjde sig med tre led.

Detta utnyttjade oseriösa handlare genom att vrida tillbaka miltalen, och sedan låta bilarna genomgå en serie skenägarbyten. Hannes sköt in sig på en stor bilhall på Södermalm i Stockholm och gick upp med tre fall till Stripteaseredaktionen – som bad honom fixa 20 till. Efter att ha arbetat mer eller mindre heltid med saken i ett halvår var Hannes så nöjd att han lämnade över researchen till reportern Johan Brånstad.

Med skräckblandad förtjusning höll han sig i bakgrunden när Brånstad stövlade in i bilhallen med Striptease kameraman och ljudtekniker i släptåg. Det hela var förberett så att Johan Brånstad hörde sig för om en bil som Hannes visste gått mångdubbelt längre än mätarställningen visade. Så fort bilhandlaren dragit sin lögn halade Brånstad fram bevisdokumenten ur kavajen.

– Det var en fruktansvärt brutal överrumpling, minns Hannes Råstam. Innan vi gick in i bilhallen sade jag till Johan: »Jag fattar inte att du pallar det här.« Han bara pekade mot innerfickan: »Men jag har ju papprena här.« Han förstod inte frågan.

Inom ett år var Hannes Råstam anställd av SVT. Han och Johan Brånstad fortsatte arbeta ihop: de avslöjade fusk inom taxibranschen, orättvisa EU-bidrag till jordbruket, fifflande politiker i Göteborg och märkligheter med den svenska vapenpolitiken – ett favoritämne de återkom till gång på gång.

1996 gjorde de ett inslag om skattesmitning som krävde att Hannes Råstam filmade med dold kamera inne på en advokatbyrå på Stureplan. Dåtidens smygfilmningar var gjorda med stora VHS-kameror gömda i en väska eller sportbag. Hannes tyckte att det kändes för riskabelt och införskaffade riktig spionutrustning i London. Kameran såg ut som ett glasögonfodral och gick att placera i skjortfickan. Det enda problemet var de klumpiga batterierna, som måste bäras i ett bälte runt midjan »så att man antingen såg ut som en puckelrygg eller en självmordsbombare«.

Efter programmet hörde Janne Josefsson av sig. Han ville sätta den nya kameran på en somalier som hade stoppat honom i Brunnsparken i Göteborg, och berättat en märklig historia om en arbetsförmedlare som förhandlade om svarta löner och försåg skrupelfria företagare med gratis arbetskraft. Hannes hoppade på fallet, som därmed växte från somaliske Abdis historia till att omfatta alla beslut fattade av Arbetsförmedlingen Nya Invandrare i Göteborg.

– Där har du kulturkrocken mellan oss i ett nötskal, säger Janne Josefsson. Jag ville berätta Abdis historia, och Hannes ville dammsuga alla arbetsförmedlare i hela Sverige. »För helvete Hannes, du är forskare, inte journalist!« sade jag. Men det var ju kombinationen av oss två som gjorde det så bra.

Programmet fick huvuden att rulla och övriga svenska medier att kasta sig över systemet med Arbetsplatsintroduktion. Det året tilldelades kombon Josefsson/Råstam föreningen Grävande journalisters pris Guldspaden.

– Sedan var det lite: »Vad ska vi göra nu? Vad ska vi göra nu?« säger Hannes.

Det blev berättelsen om missbrukaren Osmo Vallo som dog under ett polisingripande, framför ögonen på tolv vittnen. Episoden berättades först av Ingalill Löfgren i Göteborgs-Posten. Samtidigt var frågan om dödsorsaken fortfarande öppen.

– Någon dör samtidigt som en hundra kilo tung polisman stampar honom i ryggen, säger Hannes Råstam. Kanske är det inte ett fullständigt sammanträffande?

Janne Josefsson traskade runt i Karlstad, pratade med vittnen, intervjuade Osmo Vallos mamma och övertalade en av de två polismännen att ställa upp på en intervju. Samtidigt gick alla utredare och experter i god för samma sak: Osmo Vallo hade alkohol i blodet, och hade fallit offer för så kallat »exciterat delirium«. Det vill säga: han dog av upphetsning, förmodligen utlöst av gripandet, men framför allt orsakades döden av hans missbruk och allmänt svajiga fysik.

Och därmed var det inte lätt att gå vidare.

– Då visste de inte att jag hade med mig en dåre som hette Hannes Råstam, säger Janne Josefsson. Som satte sig och läste 20 medicinska böcker och avhandlingar. Och som sedan ringde mig mitt i natten: »Janne, de kör med ett illusionstrick! Exciterat delirium är en myt.«

Så småningom – via det »världsomspännande datornätverket« – kom Hannes i kontakt med experten Michael Baden i New York, som hade ansvarat för en utredning av 20 000 polisingripanden. Även den avfärdade exciterat delirium. Råstam:

– Rättsmedicinalverket skickade fram två personer, varav den ena var ansvarig för kvalitetskontroll, och båda sade: »Det här är inget märkligt. Sådant händer hela tiden.« De hade vardera 30 år i yrket och menade att exciterat delirium var allmänt vedertaget. Antingen visste de inte bättre, eller så chansade de – och ljög.

När en av rättsläkarna lade fram en lista med referenser, svepte Hannes snabbt igenom den och sade: »Jag har läst allihop. De säger raka motsatsen till det ni påstår.«

Rättsmedicinalverket hänvisade då till sin egen förteckning över svenska fall där omhändertagna personer avlidit till följd av exciterat delirium.

– Jag gick igenom alla 18, säger Hannes. När det gäller personernas hälsa och grad av berusning fanns det ingen linje alls: några var unga, några var gamla, några var män, andra var kvinnor, somliga var berusade av alkohol eller narkotika, andra var helt nyktra. Det enda som var gemensamt för alla var att de på slutet hade haft en polis eller en vårdare på sig, och att de låg på mage. Alltså precis vad man kunde förvänta sig efter att ha läst alla medicinska artiklar. Det fanns redan en kunskap, men bara inte i Sverige.

– Han kunde ringa 03.30, säger Janne Josefsson. »Skada 73 på Osmo Vallo, det är något som inte stämmer med den. Kolla i obduktionsprotokollet.« Och jag sade: »Fan, du bränner ju krutet i bägge ändar, Hannes.« Han blir ju helt manisk. Och det är hans styrka.

 

Janne Josefsson och Hannes Råstam tilldelades Stora journalistpriset 1998 för sina sammanlagt sju program om Osmo Vallo. Samma år fick Hannes Guldspaden igen, eftersom han och Johan Brånstad äntligen nått hela vägen med vapenfrågan: genom att samköra två av Sveriges absolut mest sekretessbelagda register, det över landets vapenlicensinnehavare och det över dem som vårdats på psykiatrisk institution, visade de hur inget hindrade ens kompletta galningar från att äga skjutvapen.

Sedan var Hannes Råstam helt utarbetad. SVT:s företagsläkare ville sjukskriva honom, men han valde »arbetsterapi« och gjorde en dokumentärserie i tre timslånga delar om den svenska musikindustrin, från Rock-Ragge till Robyn.

År 2000 återförenades Hannes med Janne Josefsson och fotografen Bengt Jägerskog, som också plåtade Osmo Vallo-filmerna. Trion gav sig ut på en vansinnig bilresa som startade i Skåne, gick till Litauen, fortsatte genom Tjeckien, Ungern, Slovenien, Albanien och slutligen landade i Italien. Dokumentärfilmerna Trafficking I och Trafficking II tog avstamp i den 16-åriga sexslaven Dangoule Rasalaites självmord från en bro i Malmö. Josefsson och Råstam jagade de skyldiga, letade rätt på de efterlevande i Baltikum och fortsatte sedan söderut av bara farten.

När Janne Josefsson pratar om deras upplevelser i Tjeckien, bland minderåriga prostituerade, en macheteviftande hallick och övergivna spädbarn, stockar sig rösten för honom.

– En del av det vi gjorde där var fullständigt livsfarligt, säger Hannes Råstam. Som när jag och en kvinna från den svenska ambassaden i Budapest gav oss ut i förorten för att köpa tjejer till »vår svenska bordell«. Vem vet vad maffian tagit sig för om de avslöjat oss där? Eller när vi härjade runt bland människosmugglarna i Albanien. Där hade vi nog kunnat försvinna spårlöst.

 

Efter så storslagna äventyr kändes de vanliga grävjobben på hemmaplan lite… futtiga.

Då inträffade årtiondets dittills mest dramatiska händelse mitt framför ögonen på dem. EU-toppmötet i Göteborg urartade i massarresteringar och kravaller.

Efteråt ställde sig den skjutne aktivisten Hannes Westberg avvaktande positiv till en intervju. Alla svenska medier ville prata med honom, så att bli först ut vore en jackpot för Uppdrag granskning – SVT:s nya namn på de sammanslagna grävredaktionerna från Stockholm, Umeå och Göteborg.

– Jag var väldigt klar över två saker, säger Hannes Råstam. Till att börja med att ämnet var fruktansvärt kontroversiellt. För det andra att det måste få ta den tid som krävdes för att det skulle bli gjort på riktigt. För här fick man inte göra fel. Att få grepp om hela det där händelseförloppet… det var en enorm granskning.

Så fick Janne Josefsson ett ja från Hannes Westberg, samtidigt som redaktionen fick veta att en journalist från en radikal tidskrift var på väg ut med en artikel.

– I det där läget är Janne fullständigt ostoppbar, säger Hannes. Då bestämdes det plötsligt att hela den här produktionen skulle gå på åtta dagar. Det slutade med att jag sade: »Janne, journalistiskt är det en avgrund mellan dig och mig. Det spelar ingen roll vem som kommer först. Det handlar bara om att när vi publicerar, då ska det vara rätt.«

Hannes Råstam jobbade 130 timmar den veckan. Han flängde kors och tvärs över landet för att samla in uppgifter och jaga in videoband från allt ifrån amatörfilmare till autonoma grupper: hur många skott sköts på Vasaplatsen, exakt när, och av vem? När sändningstimmen närmade sig låg Hannes på golvet i redigeringsrummet och väste fram instruktioner till klipparen.

– Det var helt galet! Vi publicerade saker där som tittarna inte kunde tro på. Som vi inte ens själva borde ha trott på, om vi bara haft tid att sätta oss in i saker och ting ordentligt. Genom att ta Hannes Westbergs uppgifter för goda framstod vi som partiska, på ganska goda grunder. Att han bara skulle gå på en fest och dansa, vem kunde tro på det? Det första reportaget var dåligt. Och det skadade oss något fruktansvärt. Morgonen därpå var alla morgontidningarnas ledarsidor emot oss, »Uppdrag förvanskning« löd rubriken i DN. Vi hudflängdes fullständigt.

– Jag är ändå stolt över det vi gjorde, invänder Janne Josefsson. Vi satte oss själva på spel. Det första programmet kanske inte var helt färdigt – men man måste ha tajming. Hade vi väntat i fyra, fem månader, som Hannes ville, hade vi varit helt borta. Nu snackade alla om oss, och man får inte glömma att det var första gången folk tog ordet Uppdrag granskning i munnen.

– Det var den första spiken i kistan för mitt och Jannes samarbete, säger Hannes. När det gäller konfrontationsintervjuer är Janne oöverträffad i Sverige. Samtidigt behöver han någon som är mer lagd åt att lösa stora material, backa upp historien och, faktiskt, bromsa honom.

Hannes Råstam fortsatte att samla på sig videofilmer, och efter de första kravalldomarna den hösten presenterade han och Janne scoopet att åklagaren förvanskat bevisfilmerna: en himmel förmörkad av gatstenar var inklippt på ett ställe där inga stenar kastades, hotfulla talkörer var pålagda på ljudspåret, och så vidare.

Hannes Råstam var ändå inte nöjd. Tidpunkterna för skotten stämde inte. Han skaffade inspelningar av alla polisradiomeddelanden med alla tider, polisens egna filmer, fler amatörfilmer. Carl Larsson, en frilans som filmade för Aktuellt, hade bidragit med en väldigt lång sekvens som bröts precis innan skotten mot Hannes Westberg.

– Jag tänkte att det fanns en liten, liten chans att han hade låtit kameran gå lite längre, säger Hannes Råstam. Så jag jagade rätt på honom i Karibien, där han filmade Villa Medusa eller något. Jag frågade om han hade lämnat in allt, och han sade att han trodde det – och att banden hur som helst låg hemma på hans vind i Norrköping, i en låda märkt »viktigt«. Jag fick hans pappa att lämna in bandet på SVT i Norrköping, och där var det! Bilderna visade ingenting vettigt, men bandet rullade över både polisens varningsskott och skottet som sköt Hannes Westberg. Det visade sig vara en hel minuts mellanrum mellan de båda. Det var en oerhört viktig detalj. När man går över gränsen på det sättet, och det ger resultat… jag får erkänna att jag gick ner på knä.

Uppdrag gransknings tredje och sista film om Göteborgskravallerna, med den definitiva händelsebeskrivningen, sändes ganska precis ett år efter EU-toppmötet. Den var i princip Hannes Råstams eget verk – Janne Josefsson gick in i studion och läste in färdigskrivna repliker.

– Hannes kom med helt strålande grejer, säger Janne. Ser man till hela granskningen av Göteborgskravallerna gjorde vi ett jävligt bra jobb, och vi vände faktiskt på opinionen.

 

Det som sedan följde är en infekterad historia som de inblandade helst undviker att tala om. Exakt vad som hände råder det delade meningar om, men alla är överens om att det var lika sorgligt som meningslöst.

2003 utsågs Hannes Råstam till redaktör på Uppdrag granskning. Enligt Hannes hade Janne svårt att tåla att hans gamla elev och researcher plötsligt var hans chef. Enligt Janne bar Hannes på oförlöst avundsjuka från tiden då de jobbade ihop och Janne fick all uppmärksamhet. I botten låg den gamla konflikten mellan »forskaren Hannes och skandaljournalisten Janne«. Oavsett vilket utvecklades ett spänt triangeldrama mellan Hannes, Janne och dennes nye parhäst Lars-Göran Svensson.

De gick förbi varandra i korridoren utan att heja. Hannes uppfattade det som om andra på redaktionen tystnade när han kom in i rummet. Ibland briserade spänningarna och två av Sveriges mest välrenommerade journalister skrek högt på varandra. Oftast bevärdigade de inte varandra med en blick. Nytillkomna redaktionsmedlemmar förstod ingenting.

– När Hannes och jag går i clinch, då är vi oerhört hårda, säger Janne Josefsson. Han är en jobbig person. Jag är en jobbig person. Och då blir det konflikter.

Hannes Råstam slutade som redaktör och övergick till att vara reporter. Han gav ett villkor till sin chef: att han inte skulle behöva ha någonting, över huvud taget, att göra med Janne Josefsson.

När sedan hans första program skulle sändas – en dokumentär om uppfinnaren Håkan Lans – var chefen utbytt, och plötsligt skulle Janne presentera inslaget. Hannes Råstam blev vansinnig och krävde en annan programledare.

Det hela slutade med att Hannes Råstam skaffade ett eget kontor utanför TV-huset och lämnade Uppdrag granskning för Dokument inifrån.

– Efter att ha upplevt så mycket bra ihop, och ha gjort så många bra grejer, var det trist att det skulle sluta på det sättet, säger Hannes.

För att försöka hitta någon logik i vansinnet jämför han med sina erfarenheter från rockband:

– En arbetsrelation som är så intensiv, och som är så dynamisk, har ofta sin begränsade tid. Man hittar en ny konstellation som är jävligt inspirerande, där man ger varandra väldigt mycket på alla plan. Så går åren, och plötsligt upptäcker man att det man gör utanför bandet är mycket bättre. Och då är de där spänningarna inte givande längre.

 

En sak hann i alla fall Hannes Råstam uträtta som redaktör, och det var att ta tag i den en och en halv meter höga drivan av tips som skräpade på redaktionen. Alla som vänder sig till Uppdrag granskning ska få ett svar. Metodikern Hannes skrev därför nio typsvar där den som svarade kunde lägga till en egen reflektion, och fördelade buntarna över redaktionen.

Ett av breven kom från Bo Larsson på Norrtäljeanstalten som hävdade att han var oskyldigt dömd för incest. Anklagelserna lät helt vansinniga, men efter att fallet tagits upp på ett redaktionsmöte gick det samma öde till mötes som alla andra incestärenden som skickas till svenska redaktioner: »Tack för ditt brev till Uppdrag granskning. Vi har läst, diskuterat och kommit fram till att inte göra ett reportage om detta för närvarande.« Hannes hade redan skrivit under svaret när han läste brevet igen. Om bara några av detaljerna i brevet stämde, då var det ändå något.

Utan att säga något till kollegorna skrev han ett nytt svar. Strax därefter tog han på sin lediga tid bilen till Norrtälje för att träffa Bo Larsson.

– Det som gjorde mig intresserad var att det var en sådan enorm mängd övergrepp, som inträffat under en så begränsad tidsperiod. Min tanke var att det borde gå att kartlägga exakt vad som hade hänt. Redan i det skedet skulle det i så fall gå att komma fram till att detta inte kunde vara sant, i alla fall inte i sin helhet.

Med samma metodik som när han fick ihop kronologin vid Göteborgskravallerna började han jaga vittnen och pusselbitar i Höganäs. Vad gjorde pappan på dagarna? Vad gjorde dottern på dagarna? Gick berättelsen ihop med obestridliga fakta?

Nej, det gjorde den inte. Eftersom svaret var så uppenbart insåg Hannes att han var en rättsskandal på spåren. Flickans vittnesmål visade sig dessutom vara frammanade av en falsk terapeut, uppenbart besatt av sexuella övergrepp. Återigen var det svenska rättsväsendet långt efter sin tid: den sortens terapiframkallade erkännanden var sedan länge avfärdade i stora delar av världen, med ett stort antal uppmärksammade resningsmål som följd. Världens mest respekterade minnesforskare, amerikanskan Elizabeth Loftus, hade till och med avfärdat hela idén om bortträngda minnen som struntprat.

– Redan när signaturmelodin gick efter det första programmet ringde Leif GW Persson, som hade sett sändningen och tyckte att den var jävligt intressant. Så tipsade han mig om en mordutredning i Eksjö.

Utredningen handlade om nya och ännu mer bisarra anklagelser från Bo Larssons dotter, där satanism, tortyr, våldtäkter och barnamord flöt samman i ett enda töcken. Polisen hade utrett anklagelserna noggrant, och upptäckt att hela berättelsen var en upprepning av handlingen i en roman som flickans terapeut försett henne med. Även anklagelserna Bo Larsson hade blivit fälld för kändes igen från boken. Men om det informerades varken han, hans advokat eller Hovrätten som skärpte hans fängelsestraff.

Hannes Råstam gjorde sammanlagt fem dokumentärer om »Fallet Ulf«, som det inledningsvis kallades för av anonymitetsskäl. Bo Larsson friades från alla misstankar och tilldömdes ett mångmiljonbelopp, och Hannes Råstams tilldelades såväl Stora journalistpriset som en rad internationella TV-pris.

Sedan rullade det på: en dag ringde en man som bad Hannes undersöka en våg av mordbränder i Falun på 1970-talet. Uppringaren påstod att han själv var den skyldige, trots att åtta andra var dömda för dåden.

Hannes letade upp domarna i Falun. Det visade sig att alla de dömda hade erkänt. Först kände sig Hannes Råstam grundlurad. Sedan insåg han att han hade blivit tipsad om ett principiellt lika intressant fall som Bo Larsson – där handlade det om falska vittnesmål, här om falska erkännanden.

Även här saknades uppmärksammade svenska prejudikat, vilket var märkligt eftersom det mycket omskrivna Innocence Project i USA – som med hjälp av DNA-bevisning friat 273 människor från death row – visade att 25 procent av de oskyldigt dömda också hade erkänt.

Hannes dokumentär Varför erkände dom? var mjukare i tonfallet än filmerna om Bo Larsson. Allt var preskriberat sedan länge och det fanns ingen att befria från något fängelse, enbart en fascinerande gåta att besvara tillsammans med de dömda ungdomarna och poliserna som framkallat de falska erkännandena med sina förhör. Dokumentären avslutades med Hannes Råstams speakerröst: »Jag kan inte undgå att ställa mig frågan: Hur många andra har tagit på sig brott de inte har begått?«

På Säters psykiatriska klinik, fyra mil söder om Falun, följde en av de tvångsintagna patienterna programmet med stort intresse.

– Dels på grund av ämnet, naturligtvis, säger Sture Bergwall. Men också på grund av hans ton. Han raljerade inte med de utsatta människorna, eller med utredningsmännen eller andra.

»Sveriges värste seriemördare« hade då levt i självvald isolering i sju år, sedan 2001 då Leif GW Persson hävdade att han var mytoman och underkände morddomarna.

– Jag tänkte att ska det vara någon journalist där jag kan säga någonting, så är det Hannes Råstam.

 

När Hannes Råstam två veckor senare skrev ett brev till Sture Bergwall hoppades han mest kunna göra en intressant dokumentär om det offentliga bråket kring fallet Thomas Quick. Den som fick in honom på ämnet var Dala-Demokratens kriminalreporter Gubb Jan Stigson, som försett Hannes med gamla pressklipp under arbetet med pyromandokumentären.

Stigson skänkte också sitt arkiv med 300 artiklar om Quick-fallet till Hannes. Som en av dem som ivrigast hävdade Quicks skuld var han en given figur i det persongalleri Hannes såg framför sig, med rabulisterna Jan Guillou och Leif GW Persson som motpoler på den andra sidan.

Att komma någon vart i själva grundfrågan trodde Hannes var hopplöst. Utöver Guillou och Persson hade minst ett tiotal välrenommerade journalister och experter avfärdat Quick som mytoman, men utan att lyckas skjuta morddomarna i sank. Rättsväsendet hade redan granskat och avslagit ett antal resningsansökningar. Så sent som 2006 tittade Justitiekanslern Göran Lambertz på fallet, på uppmaning av två av mordoffrens föräldrar och advokat Pelle Svensson, och kom fram till slutsatsen: »I det stora hela är domarna mycket gedigna och välmotiverade. (…) I ett par domar är antalet fakta som stöder erkännandet överväldigande. Det är alltså inte så, som har hävdats på sina håll, att domstolarna har valt att tro på Thomas Quicks erkännande därför att några psykologer hävdar att han är trovärdig. Bevisningen har varit mycket mer solid än så.«

Försommaren 2008 bjöd Sture Bergwall in Hannes Råstam till Säters sjukhus. Vid det första besöket höll Bergwall fast vid sin historia, men han hade inget emot att Hannes tittade närmare på fallet. Samma scenario upprepades vid det andra besöket.

Som vanligt kunde Hannes Råstam inte låta bli att metodiskt plöja igenom och sortera det uppemot 50 000 sidor tjocka förundersökningsmaterialet, och studera alla timmar av filmade rekonstruktioner och brottsplatsvallningar. Några av de sistnämnda var svåra att begripa sig på: Bergwall var märkbart drogpåverkad och förvirrad, och lotsade poliserna än hit och än dit helt utan märkbar logik.

– Det var omöjligt att se vallningen i Therese Johannesen-fallet utan att begripa vad det handlade om, säger Hannes. Det var ovärdigt, en riktigt usel teaterföreställning.

Vid sitt tredje besök på Säter konfronterade Hannes Råstam Sture med sina slutsatser.

– Det avgörande, det helt, helt avgörande, var att han hade sett det här med bensodiazepinerna, säger Sture Bergwall. Han hade sett mig, och han hade sett missbruket. Där har vi knuten på något vis.

Hannes Råstam:

– Sture sade: »Om det skulle vara så att jag inte har begått något av alla de här morden som jag har erkänt, vad ska jag göra?« Och jag svarade: »Om det är så, då har du ditt livs chans nu.«

Hannes tog in på ett hotell i närheten. Han var full av energi, men samtidigt orolig för vad Sture kunde tänkas ta sig för innanför murarna.

– Två minuter i sex ringer det i telefonhytten [på avdelningen], berättar Sture Bergwall. Och då säger Hannes: »Du, apropå ditt svar. Ska vi inte träffas i morgon igen?« Och när jag går från telefonhytten till rummet, det är en ganska lång väg, då minns jag att jag knöt näven för mig själv, och sade: »Ja!« För då var det klart. Så kändes det faktiskt.

Givetvis var det inte klart.

För om det även med Thomas Quicks erkännanden krävdes kompletterande bevisning för att han skulle kunna dömas, var Sture Bergwalls återtaganden meningslösa om Hannes Råstam fann att ett enda av domstolarnas övriga domskäl var korrekt.

Triumf. Hannes Råstam noterar att de ansvariga i Quickhärvan gått från sturska avfärdanden till tystnad i takt med att Sture Bergwall beviljats sina resningar. »Det hade de fan inte räknat med.«

Det tar nio sekunder för operativsystemet i Hannes Råstams laptop att beräkna storleken på hans Quickarkiv. Sedan kommer statistiken: mappen rymmer 12,5 gigabyte data, uppdelade på 5 918 dokument som i sin tur är sorterade i 402 mappar. Enbart mappen »Thomas Quicks offer« rymmer 1 588 dokument.

Hannes har läst hela förundersökningen två gånger. Några förhör har han läst fem gånger, andra tio gånger eller fler. Den svåra nöten att knäcka var morddomarnas påståenden att Quick känt till saker som enbart gärningsmannen skulle kunna känna till.

– Ingen annan än Hannes hade kunnat göra det, säger Sture Bergwall. Inte en chans. Materialet är så omfattande, så komplicerat, har så många turer… Jag tror det är en läggningsfråga. För det går inte att skrapa på ytan, man måste gå på djupet. Och Hannes är kolossalt noggrann. Under de två första åren pratade vi med varandra i sammanlagt 1 500 timmar. Vi pratade i princip varje dag, ibland i ett par timmar.

Hannes Råstam:

– Andra kritiker har gjort det lätt för sig, för det fanns frågor man ändå måste besvara. Och att besvara dem tog en massa tid. Att placera in de olika morden kronologiskt, och kartlägga exakt vad Quick visste och inte visste vid de olika tidpunkterna, det var otroligt tidskrävande och krävde att jag hade precis allt material on the top of my head.

Till slut upptäckte Hannes samma mönster i fall efter fall: det mesta av det Quick kände till hade han antingen kunnat läsa i tidningen eller fått veta av sin terapeut Birgitta Ståhle, minnesforskaren Sten-Åke Christianson eller polisutredaren Seppo Penttinen. Resten fick utredarna fram genom att sila fram slumpartade överrensstämmelser bland Quicks mångdubbelt fler felaktigheter. De redigerade filmerna av vallningar och rekonstruktioner, som i rätten såg ut att stärka bilden av Quick som gärningsman, visade sig dessutom tala för motsatsen i oklippt skick.

Den viktigaste byggstenen i bedrägeriet visade sig vara åklagaren Christer van der Kwast, som aktivt motarbetat allt och alla som kunnat väcka tvivel om Quicks skuld, samt advokaten Claes Borgström, som helt enkelt låtit bli att försvara sin klient.

Hannes Råstam började skriva på sin bok Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare sommaren 2009, samtidigt som han jobbade med de två sista dokumentärerna. Sedan gick arbetet i stå och han hade mer eller mindre bestämt sig för att strunta i saken när författaragenten Niclas Salomonsson i fjol hörde av sig för att säga att en sådan bok vore hans drömprojekt. Hannes fick ny inspiration och tog tjänstledigt från SVT för att skriva.

Samtidigt kände han att hälsan började svikta. Han kände sig trött och initiativlös, men tänkte att det måste vara en följd av den segdragna skilsmässan från hustrun Lena. Till slut sökte han akut läkarhjälp för viktnedgång och hjärtklappning. Efter en bukröntgen fick han veta att han hade metastaser på levern och att det såg väldigt allvarligt ut.

I dag är boken mer eller mindre färdig, men sedan cancerbeskedet i våras har han inte kunnat skriva. Det irriterar honom enormt. Boken skulle ha kommit ut till Bokmässan i slutet av september och har varit inskriven i förlaget Ordfronts kataloger och säljbrev.

– Så fort jag fick cancerbeskedet var det så här…

Han spretar med fingrarna och slår ut med armarna.

– Jag släppte allt, direkt! Bort med allt från skrivbordet. Jag accepterade direkt att från och med det ögonblicket gällde en total ovisshet om framtiden.

Manuset ligger prydligt insatt i en A4-pärm på skrivbordet i sommarstugan. Försättsbladet pryds av ett citat ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas:

»Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.«

För Hannes Råstam förklarar det mycket av tragedin bakom fallet Thomas Quick.

– Där juridik och psykologi möts – de historierna är oemotståndliga. Att försöka förstå hur människor fungerar. Men om man väl förstått sig på Quick och varför han erkände, väntar ett ännu större mysterium: Seppo Penttinen, Christer van der Kwast, Claes Borgström, Birgitta Ståhle och Sten-Åke Christianson. Hur de har kunnat vidmakthålla den här cirkusen, och turnerat runt med Quick, som sluddrar, hög som ett hus, som inte ens har kunnat prata – men som ändå ska minnas i detalj vad som hände för 15 år sedan. Där kan man prata om en psykologisk gåta. De är ändå välutbildade människor.

Leif GW Persson:

– Enbart polisutredningen i Quickfallet har gått på omkring 100 miljoner. På det kommer 10–20 poliser i Norge i åtta år. Lägg på vårdkostnader och rättegångskostnader och Borgströms arvode på fem mille och du är snart uppe i 200 miljoner. Och vad har man åstadkommit? Jo, man har skyddat ett gäng riktiga mördare, och man har förnicklat och förgyllt en mytoman. Vad är det för jävla idioter som sitter och dömer? Och Borgströms agerande är obegripligt. Han är inte bara advokat, han är ganska duktig egentligen. Han måste ha dragit mössan djupt över ögonen. Men det var väl ett lätt sätt att tjäna pengar. Det har jag sagt till honom, och då sade han upp bekantskapen.

När Sture Bergwall tog tillbaka sina erkännanden i TV hördes först ett stort antal kritiska motröster i övriga medier. Såväl van der Kwast som Borgström verkade säkra på att Hannes Råstams granskning inte skulle göra någon skillnad.

Därefter har alla utom de tvivlarna tystnat, i takt med att resningsansökan efter resningsansökan har gått igenom.

– Men vilken fruktansvärd tid det har tagit, säger Hannes. I december har det gått tre år sedan den första Quickdokumentären sändes. Att han friats från ett mord, och sedan ett till, och har beviljats resning för ett tredje, fjärde och femte – det räknas inte. Först när domarna är nere på noll, då är det klart. Det är bara att hoppas att man fortfarande lever då. Det hade varit trevligt.

När Sture Bergwall pratar om samma ämne tjocknar hans röst, och orden kommer stötvis:

– Hannes måste ju… vara frisk… när alla frikännanden kommer.

Han snörvlar till i luren.

– Jag känner ju det. Han måste klara av det.

 

Beskeden från sjukvården har gått fram och tillbaka – ena dagen visar en skiktröntgen att metastaserna är på tillbakagång, andra dagen misstänker en läkare att Hannes lider av fler, än så länge oupptäckta, sjukdomshärdar. Hannes försöker att inte dra för stora växlar åt varken det ena eller det andra hållet:

– Det finns människor med min diagnos som lever i tre månader till – och det finns de som överlever tills de dör en naturlig död. Det är meningslöst att spekulera.

Som så många andra patienter i den svenska sjukvården är han vissa dagar frustrerad över opersonligheten i systemet: hur den ena avdelningen tycks oförmögen att ta reda på vad den andra gör, och hur det resulterar i väntan, väntan, väntan.

I nästa sekund kan han brista ut i en nästan uppsluppen hyllning till de trots allt på gränsen till oändliga resurserna:

– I en annan tid hade det bara varit att lägga sig ner och invänta döden. Nu får man ändå vara med om ganska intressanta saker på vägen. De ska injicera ett väldigt effektivt spårämne i mig, som verkar otroligt spännande. Det är något slags radioaktiv isotop, som har så kort halveringstid att den måste fraktas från tillverkaren till sjukhuset mer eller mindre över dagen. Om du anar ett grönaktigt, självlysande skimmer över Hisingen i kväll – vem vet, det kanske är jag?

Vid andra tillfällen är han allvarligare:

– Jag har varit frisk i 56 år, och det är inget dåligt facit. Jag tycker att jag har haft ett bra liv, och det är det inte alla som kan säga. Jag har tre barn som jag älskar, och som älskar mig. Sedan har jag haft två framgångsrika karriärer. Så jag kan verkligen inte klaga.

 

En eftermiddag i Havsbadskolonin är det dags att summera Hannes Råstams gärning. Han har ont i fötterna – »det blir väl så när det inte finns något fett kvar som smörjer lederna« – och drar upp benen i den vita soffan i TV-rummet.

För många av de människor han berört i sina program förändrades livet till det bättre: Sture Bergwall, Bo Larsson och de oskyldigt dömda ungdomarna i Falun fick äntligen sin upprättelse. Osmo Vallos mamma kunde begrava sin son.

För bovarna i dramerna är det svårare att räkna upp konkreta följder.

Poliserna som avlossade skotten i Göteborg gick fullständigt fria. Åklagaren och utredarna i Bo Larsson-fallet har kvar sina jobb. Ingen av Rättsmedicinalverkets kålsupare i Osmo Vallo-härvan fick minsta reprimand, och ännu har ingen i maktställning ens yppat tanken på att det vore hög tid att vända upp och ner på såväl Säters sjukhus som samtliga fall där Christer van der Kwast haft sitt finger med i spelet.

– Jag fick mig en tankeställare när Nisse Hansson var i Monte Carlo för att hämta hem ett av priserna för Fallet Ulf, säger Hannes Råstam. Den spanske jurymedlemmen sade: »Tänk att detta kan inträffa i det land som uppfann ombudsmannasystemet.« Det fick mig att fundera på vad Justitieombudsmannen har för syfte.

Hela tanken med Justitieombudsmannen är att han ska skydda medborgarna mot just myndighetsövergrepp och maktmissbruk. JO har dessutom rätt att väcka åtal. Hannes Råstam påpekar att Fallet Ulf rymde många handlingar som är straffbara, som felaktig bevisföring och undanhållande av fakta inför domstolen. JO nöjde sig med att »uttala synnerligen skarp kritik«.

– Sedan hände inget mer. Man betalade Bo Larsson några miljoner i skadestånd, men ingen av de inblandade drabbades av några konkreta följder. Den svenska modellen lever kvar: man eftersträvar samförstånd, och utkräver inte ansvar. Framför allt inte högre upp i hierarkierna. Sverige är ett litet land, och om man rör sig i toppen, framför allt juridiskt, rör man sig i en väldigt snäv krets. Man träffar varandra ständigt, på olika seminarier och samlingar. Den som sticker ut hakan där riskerar att skada sig själv.

– JO verkar bara vara ett sätt att göra sig av med en het potatis, som sedan får ligga och svalna i ett år, innan han uttalar sig si och så när alla har glömt vad det handlade om.

Hannes Råstam är extra besviken på Justitiekanslern Göran Lambertz, som har i princip samma ansvar som JO.

– Där ser man hur det tvärtom kan gå väldigt snabbt ibland, som när Pelle Svensson lämnade in sin rättsutredning om Thomas Quick. Det var en omfattande genomgång av hela utredningen, med förundersökningsprotokoll, domar och videoband, sammanlagt tiotusentals sidor. På sex dagar var Lambertz klar med hela sin granskning, inklusive skrivningen av beslutet där han till och med berömde Seppo Penttinen och Christer van der Kwast för ett »skickligt utfört arbete«. Det är inte seriöst.

– Samma Lambertz som har Claes Borgström som förebild och nära vän.

Hannes Råstam tycker att det är intressant att jämföra det juridiska efterspelet till kravallerna i Göteborg med motsvarande efterspel till upploppen vid EU-toppmötet i Genua. I Italien dömdes sammanlagt 25 poliser för olika grader av tjänstefel. I Sverige lades åtalet ned.

– Det handlar inte om att jag har minsta sympati för vad Hannes Westberg gjorde, utan om att jag ifrågasätter hur man rent lagligt kan ha rätt att skjuta honom i magen med berått mod. Den normala utgången är att man dör av det skottet, det var närmast ett mirakel att han överlevde. En tanig, spinkig gosse som är helt ensam och som för tillfället inte har någonting i händerna får man alltså skjuta ihjäl. Det är märkligt hur rätten bedömde situationen enbart på polisens beskrivning. Där hette det att »himlen förmörkades av gatsten« och att »angriparen brydde sig inte om varningsskott«. Det spelade ingen roll att vi visade att gatan var i princip tom på folk och att det gick en hel minut mellan varningsskottet och att polisen sköt Hannes Westberg.

Hannes Råstam inser att inte heller Sture Bergwalls kommande frikännande kommer att leda till några konkreta följder för de ansvariga, »utöver evig vanära«. Tjänstefelen är preskriberade och flera av nyckelpersonerna, som Christer van der Kwast, är redan pensionerade. Trots det hoppas han att Quickhistorien blir en vattendelare:

– Det finns en självgodhet i det svenska rättssystemet, det är hierarkiskt och medeltida, och man är väldigt oemottaglig för kritik. Men man kan inte vifta undan åtta morddomar med »shit happens«. Olika domstolar har dömt i de olika fallen. Det borde inte ens vara tänkbart i en modern rättsstat. Fallet Thomas Quick har sådana dimensioner att man inte kan undvika en diskussion: vilka brister möjliggjorde att en tvångsinlagd psykpatient dömdes för åtta mord? Jag tror att det måste leda till en medborgarkommission.

Han rättar till kudden han bullat upp bakom ryggen.

– Förhoppningsvis innehåller den medborgare som inte är alltför räddhågsna.