Grävarens testamente

Göteborg är en ganska liten stad, och jobbar man i samma bransch och har hyfsat likartade intressen stöter man förr eller senare på varandra. Så här i efterhand minns jag inte när jag pratade med Hannes Råstam första gången, men det har blivit några tillfällen och alla har varit givande. Intensiv, fokuserad och alltid mitt uppe i något grävprojekt har Hannes alltid bubblat av intressanta historier.

När jag porträtterade hans dåvarande parhäst Janne Josefsson för DN för drygt tio år sedan bad jag Hannes beskriva sin vän och kollega. I en situation där de flesta skulle tassa fram på tå, sade Hannes Råstam vad han ansåg var sanningen – och gav en beskrivning som var lika besvärande som smickrande för kamraten.

Många år senare firade en nära vän nyår på samma fest som familjen Råstam. Under kvällens gång försvann Hannes från sällskapet. En dryg timme senare återfanns han, instängd i ett av barnens sovrum och djupt inbegripen i ett mobilsamtal. Den lilla glimt av dialog som läckte ut gjorde det klart att personen i andra änden av linjen var Sture Bergwall. När alla andra skålade i champagne gav Hannes Råstam sällskap åt Sveriges mest ökände galning, som firade nyårsafton inlåst och ensam på landets mest beryktade sinnessjukhus.

I fjol, inför sändningen av den tredje och sista dokumentären om Thomas Quick, som Sture Bergwall hette innan han ömsade sin seriemördaridentitet, ringde jag upp Hannes för att testa en idé. Genom våra spridda samtal under åren löpte en röd tråd, som allt som oftast ledde fram till hans ganska luttrade slutsatser om några grundläggande fel i det svenska samhället. Som opartisk, granskande SVT-journalist var han tvungen att hålla tillbaka dem i sina program. Nu undrade jag om han ville dela dem med Filterläsarna.