Foto: Peter Knutson

Konsthandlarens sista spratt

Jan Eric Löwenadler l­anserade Keith H­aring, u­mgicks med Andy W­arhol och omsatte 500 miljoner kronor om året under sin storhets­tid. När han tidigt i somras bjöd in sina v­änner till en storslagen tillställning a­nade ingen den verkliga anledningen .

Tidigt i somras anordnade konsthandlaren Jan Eric Löwenadler en cocktail­mottagning i sin exklusiva etagelägenhet på Narvavägen i centrala Stockholm.

I hissen som gick direkt upp till lägenheten satt som alltid dekalen med varningen: »Se upp för den onde.« I hallen möttes gäst­erna av Cecilia Edefalks självporträtt där konstnären riktar en pistolmynning mot dem var de än stod. Inne i själva våningen serverade inhyrd personal så mycket champagne och rysk kaviar som gästerna behagade.

Vid Löwenadlers självspelande piano, som annars alltid framförde As time goes by från filmen Casablanca, spelade nu den bildsköna unga pianisten Henrik Måwe, (utbildad vid Sibeliusakademien), det stycke Frédéric Chopin specialskrivit till Löwen­adlers gudfar, operettkompositören Franz Lehár, som främst var känd för Glada änkan.

Annons

Under sitt liv hade Jan Eric Löwenadler blivit vän med alla – från popkonstnären Andy Warhol till prinsessan Grace av Monaco. Han hade umgåtts med Orson Welles, festat med Imelda Marcos och sålt konst till den svenske kungen.

Etagelägenheten, som Löwenadler hade inrett så att den lika mycket fungerade som ett museum som ett hem, var denna kväll full av vänner och bekanta. Många tillhörde Stockholms finansvärld och kulturelit. På 450 kvadratmeter med tillhörande butler­våning kunde de njuta av Löwenadlers konst- och antikvitetssamling.

På den nedre våningen hängde ett stycke gipsvägg med en Keith Haring-målning på, utskuren från popkonstnärens och vännens egen vägg. I ett av fyra stora vardagsrum hängde en av Andy Warhols mest kända Marilyn Monroe-tavlor. På övervåningen kunde gästerna ställa ned sina champagneglas på ett 3 000 år gammalt stenbord och beundra konsthandlarens René Magritte-målning. I ett annat rum stod Löwenadlers favoritmöbel, ett Louis XV-skrivbord av mästaren André-Charles Boulle, det enda i Sverige och värt uppemot tio miljoner kronor.

Vid den ena toaletten visades dygnet runt en videoinstallation med en skrattande ung man av den svenska konstnären Fredrik Wretman. Några meter därifrån fanns en mural av den amerikanska minimalisten Sol LeWitt.

Jan Eric Löwenadler var som alltid den perfekta värden.

Matprofessorn och vännen Carl Jan Granqvist berättar att han stod på balkongen med två unga män på festen, när de fick syn på en naken kvinna som visade upp sig i ett upplyst fönster på andra sidan gatan. De antog direkt att det hela vara arrangerat av Jan Eric Löwenadler, som en installation.

– Hon var så fantastiskt vacker och Jan Eric var besatt av det vackra, säger Carl Jan Granqvist. Det var precis sådant som Jan Eric gjorde.

Trots det förstod Granqvist redan när han fick sin inbjudan att något märkligt var på gång. Varje inbjudan var handskriven, som ett minne, och den strikta formen ledde tankarna till de kort man får i handen vid en begravning.

Vid bostadshusets port på Narvavägen förvånades flera gäster dessutom av att vakter prickade av de inbjudna. Den som inte fanns på konsthandlarens lista kom inte in. Så brukade det inte vara när Jan Eric Löwenadler bjöd på fest.

– Det var så ödesmättat, säger Carl Jan Granqvist. Under festen anade jag inget. Jan Eric var lite mer distanserad än annars, men jag tänkte att det kanske berodde på att han var tvungen att välkomna så många gäster.

 

Jan Eric Löwenadler var under konstboomen i slutet av 80-talet en av världens största konsthandlare. Han omsatte hundratals miljoner kronor varje år och levde ett liv bland världsstjärnor, men var ändå relativt okänd i Sverige. Han var mån om sitt privatliv och gav få personliga intervjuer.

Han sade att intervjun med Filter skulle bli den sista han gjorde.

Under sina mest framgångsrika år sålde Löwenadler framförallt konst av vännen Andy Warhol, men hans favoritkonstnär var Yves Klein eftersom den franska konstnären, skulptören och performance­artisten var så uttrycksfull och utmanande. Liksom favoriten var Jan Eric Löwenadler ofta före sin tid.

Utöver att han introducerade Warhol i Sverige arrangerade han den första utställningen i världen med Keith Haring. När Löwenadler 1981 anordnade utställningen US Art Today på NK i Stockholm hånades han av svenska konstkritiker som Lars Nittve, senare chef för Moderna Museet i Stockholm. Löwenadler visade bland annat upp Jeff Koons lysrörsupplysta damm­sugare, som under titeln Doubledecker var till salu för 7 500 dollar. Ingen köpte den. Senare blev samma dammsugare världsberömd, den såldes för mångmiljonbelopp och står i dag på Museum of Modern Art i New York.

Annons

 

Adelssläkten von Löwenadler skapade sin förmögenhet genom att lägga grunden till Svenska tändsticksaktiebolaget, den koncern som numera heter Swedish Match. I slutet av 1800-talet ägde ätten stora skogsområden och flera fabriker i södra Sverige.

Jan Erics far Carl Axel von Löwenadler växte upp i Hamburg och satt i ledningen i familjeföretaget när det i början av 1900-talet såldes till Ivar Kreuger. Han arbetade därefter med diverse generalagenturer, bland annat sålde han Stetsonhattar i Europa. I Budapest träffade han Rose Miklos som då var en av mellankrigs­tiden mest hyllade ungerska skådespelerskor.

Det unga paret blev förälskade och gifte sig. Den ungersk-amerikanska Hollywoodproducenten Joe Pasternak ville lansera Rose som nästa europeiska skönhet i Hollywood, men Rose tackade nej för att istället bli hemmafru i Stockholm. Sonen Jan Eric föddes 1936. Familjen talade tyska i hemmet, svenska var Jan Erics tredjespråk.

Rose von Löwenadler tog stor plats i Stockholmssocieteten och satt till skillnad från många andra hemmafruar sällan tyst under middagarna. I de förnäma kretsar där paret rörde sig hyste många sympatier för nationalsocialismen. Det hindrade inte Rose, som var av judisk härkomst, att högt och stolt deklarera att hon vägrade sätta fler barn till världen så länge Hitler var i livet.

Jan Eric Löwenadler sade ofta att han fått sin »osvenska uppstudsighet« av sin mor. Han blev likt henne en sannings­­-
s­ägare, aldrig rädd för att gå emot strömmen och överraska.

Han drömde om att vara i världens c­entrum och ville bli skådespelare precis som sin mamma. När han berättade det för sina föräldrar bjöd de in skådespelar­vänner som Sture Lagerwall och Inga Tidblad för en intervention. De kända s­kådespelarna övertygade tillsammans den tonårige Jan Eric Löwenadler att han saknade talangen och tålamodet som ­krävdes för att stå på scen.

Löwenadler blev lärare i stället, och endast 21 år gammal startade han ferie­skolan Suecia i södra Frankrike.

– Då fick jag höra min egen röst och spela teater inför en publik som var tvungen att hålla käft, säger Löwenadler och skrattar.

När Jan Eric några år senare berättade för sina föräldrar att han var homosexuell gjorde mamman allt för att sonen skulle komma på andra tankar.

– För att förstå 50-talet och min mamma måste man veta att då pratade man aldrig om sex och pengar, trots att vi nu vet att det är det enda som är intressant, säger Löwenadler. Hon, däremot, vägrade prata om väder och vind och talade om just sex och pengar med mina vänner. Hon var fruktansvärt söt och mycket uppvaktad. Mina vänner besökte henne när jag var bortrest till och med.

– Jag var 23 år gammal och sade: »Jag tror att jag är homosexuell.« Då sade min mamma: »Älskling. Det är inte bra, för då kommer du att bli ensam.« Då hade människor bara sett ensamma homosexuella män, aldrig par eftersom det var förbjudet. Jag levde i en relativt högborgerlig miljö. Jag hade inte ens sett homosexuella. Jag visste knappt vad det var, men jag sade: »Jag är absolut homosexuell.« Mamma sade: »Det ska vi råda bot på.« Så vi åkte till en psykiatriker i Wien och en hypnotisör i Nürnberg. Vi bodde hos vänner i Amsterdam och glädjeflickor skickades upp till mitt rum. Mamma fick tag i ungerska prostituerade kvinnor. En gång kräktes jag.

Europavistelsen följdes av sex månaders psykoanalys i Stockholm. Till slut fick Jan Eric Löwenadler nog och förklarade för sin mor, en gång för alla, att han var övertygad om sin läggning.

– Min mamma svarade: »Då finns det bara en annan sak att göra. Du måste respektera dig själv, för annars gör ingen annan det. Du måste leva med det och vara öppen.« Hon var väldigt brådmogen och annorlunda från svenska damer. Hon var underbar. Fantastisk.

Jan Eric Löwenadlers konstkarriär föddes av en slump när han upptäckte att han i franska Menton, där han drev sin ferie­skola, anlitade samma skräddare som Pablo Picasso. Konstnären betalade sina kläder med teckningar. Svensken började köpa Picassos teckningar av skräddaren och sålde dem vidare till sin vän Lars Gynning, som drev Gallerie Bleu i Stockholm. När Löwenadler upptäckte att förmögna vänner hade samma teckningar på sina väggar, köpta för fem gånger mer än vad Gynning betalat Löwenadler, bestämde sig Suecias rektor för att skippa mellanhanden.

Annons

– Jag insåg direkt vilka pengar det fanns i konsten. Gynning bara ringde hela tiden och sade: »Skaffa mer, skaffa mer, skaffa mer«, säger Jan Eric Löwenadler.

Ferieskolan såldes till Bertil Hult, mannen som senare förvandlade den till miljardindustrin EF. Pengarna från försäljningen använde Löwenadler till att 1963 starta Galleri Löwenadler på Karlaplan i Stockholm.

Vid den tiden var huvudstadens gallerier andaktsfulla platser för eliten där pengar bytte bankkonton i det tysta. Löwenadler tyckte att gallerierna behövde mer livskraft. Han bjöd in kändisar och Veckojournalens vimmeldrottning Kid Severin till vernissagen och hymlade inte med att gallerier var en handelsplats. Medie­uppmärksamheten gav honom snabbt en stor kundkrets. Han sålde hellre fler konstverk till lägre pris än några få till ett betydligt högre. Han ville gå med vinst, men var också mån om att priserna skulle uppfattas som rättvisa för alla inblandade. Affärerna gick strålande, och Löwenadler fick snart smeknamnet »konstens Kapp-Ahl«. Många såg det som ett öknamn.

– Jan Eric var mer öppet kommersiell än vad som var bekvämt för Sverige vid tiden, säger vännen Lars Peder Hedberg, tidigare konstkritiker och mottagare av Stora journalistpriset.

Under hela sin karriär betraktades Löwenadler med misstänksamhet av den svenska konsteliten.

– Det antyddes att han inte förstod värd­et i konsten utan bara var intresserad av det affärsmässiga, säger Hedberg. Visst, som konsthandlare var han extremt kommersiell, men när han köpte konst till sin privata samling valde han med hjärtat, inte det som hade störst potential att gå upp i värde. Han samlade Chia, Clemente och Paladino – konstnärer som inte kom att höra till de stora värdestegrarna. Det fanns något hos de italienska transavantgardisterna med sina starka känslor och flamboyanta uttryck som passade Jan Eric.

 

Våren 1973 flyttade Jan Eric Löwen­adler till Paris. Han bosatte sig i en takvåning med utsikt över Eiffeltornet, Sacré Coeur och Les Invalides. Löwen­adler bestämde sig för att presentera sig för Paris konstvärld på samma o­generade sätt som han skakat om Stockholms uppblåsta gallerist­er – på inflyttnings­festen stod Abba för underhållningen och bad­karet var fyllt med champagne.

Bara några veckor senare blev han stoppad av tulltjänstemän när han anlände till Charles de Gaulle-flygplatsen efter en resa till New York. Löwenadler trodde först att de var intresserade av hans ressällskaps många Louis Vuitton-väskor, istället eskorterade fransk polis Löwenadler till hans nya lägenhet där de genomförde en husrannsakan. Polisen misstänkte – helt korrekt – att Löwenadler lät sina affär­er gå via skatteparadiset Schweiz. Han blev plötsligt indragen i ett nytt initiativ från den franska regeringen att utreda misstänkt skattefusk bland landets konsthandlare.

– Jag hade blivit angiven av någon elak konkurrent, säger Löwenadler. Polisen tog alla mina dokument med uppgifter om mina kunders schweiziska konton, inklusive konstnärer jag arbetade med som Arman, César och Victor Vasarely. Jag tänkte: »Bättre fly än illa fäkta.«

Löwenadler lämnade Paris som misstänkt brottsling, men i sin sedvanliga, o­generade stil:

– Jag hade stora fresker av Picasso från 1918 i matsalen. Dem hissade jag ned utanför huset och fraktade till USA, trots att jag bodde mitt emot polishögkvarteret vid Place de la Concorde. Sedan tog jag en bil till Bryssel för jag vågade inte flyga från Paris, säger Löwenadler och skrattar.

 

Nästa flytt gick till Los Angeles där han blev erbjuden att köpa in sig i Yves Saint Laurents butik på Rodeo Drive.

– Jag var inte det minsta intresserad av mode, men såg den exklusiva butiken som en mötesplats där jag kunde sälja konst till Hollywoodstjärnor, säger Löwenadler.

Affären blev aldrig av, men förhandlingarna blev en inträdesbiljett till umgänge med Los Angeles rika och berömda. Löwen­adler insåg snabbt hur viktigt det var att utstråla framgång för att vinna kunder i Hollywood.

Han bosatte sig bredvid Gene Wilder, en av 1970-talets största filmstjärnor, och inredde sin matsal med enbart Picasso-målningar. Löwenadler körde omkring i filmstaden i en nio meter lång, vit Cadillac Eldorado.

I Los Angeles träffade han också för första gången mannen som skulle bli hans värsta konkurrent, Larry Gagosian. I dag är armenieramerikanen världens största privathandlare av konst.

– Jag tyckte att han var relativt underhållande och trevlig, så vi umgicks, säger Löwenadler. Han var ingenting då. Gallerierna i Los Angeles ville inte ens veta av honom. En dag låg jag i poolen i mitt hus och skulle åka till Europa, då han stal min amerikanska adressbok. Jag åkte till Europa utan den, och han ringde mina kunder och sade: »Jan Eric has asked me to call you because he is in Europe«, och så vidare. På det sättet fick han kontakt med vissa kunder jag hade i Los Angeles och kunde starta sin egen verksamhet. Så byggde Larry Gagosian sin karriär, säger Löwenadler och ställer fram ett fat med digestivekex på ett av sina antika bord.

Gagosian är i dag ökänd för hänsynslösa affärsmetoder. När den brittiska tidningen The Independent porträtterade honom 2007 lyfte de fram Jan Eric Löwenadler som en av få inom konstvärlden som vågat säga nej till konstmogulen, och berättade om ett tillfälle då svensken förklarat på telefon att han inte kunde arbeta just då eftersom han seglade med den svenske kungen. Gagosians skrek då tillbaka i luren: »Fuck the king of Sweden!«

Löwenadler använder ett av sina favoritord, det från engelskans »ruthless« direktöversatta ordet »rutlös«, för att beskriva Gagosian.

– Skulle jag falla ned och svimma i hans galleri skulle han inte lyfta ett finger för att ringa ambulans.

I Los Angeles träffade Löwenadler inte bara sin främste konkurrent, han fann också kärleken. 1978 blev Jan Eric Löwen­adler, 42, förälskad i Alejandro Madero, 19.

– »Ale« är en otroligt vacker och intelligent man, säger Carl Jan Granqvist. Han var Jan Erics eget utställningsföremål och konstverk. Han var oerhört stolt över »Ale«.

De visade sin kärlek på många sätt, men det kanske mest uppseendeväckande var en tavla beställd av konstnären Francesco Clemente. Han målade av Alejandro Madero ömt lutande sitt huvud mot Jan Eric Löwenadlers axel. Konsthandlaren sneglar på Madero och ser lite fundersam ut.

 

Löwenadler tyckte inte att konstmarknaden var tillräckligt utmanande i Hollywood och flyttade snart till New York med Alejandro Madero. 1980 öppnade han galleriet Bonlow i hörnet av Greene Street och Houston Street tillsammans med vännen Jeanette Bonnier, i dag styrelseledamot för Dagens Nyheter, Expressen och SF samt grundare av Bonniers Konsthall.

Den svenske kungen deltog på invigningen, men det var en oerhört tuff tidpunkt för att starta ett nytt galleri i New York vid. Konkurrensen var brutal. Alla större konstnärer var redan uppbokade.

De fick dessutom tidigt besök av maffian som ville ha pengar för »beskydd«.

»We’re in the garbage business«, sa maffiamännen.

Jan Eric Löwenadler pekade mot galleriväggarna.

»So are we«. Han vägrade att betala.

Prövningarna fortsatte. Under en av de första utställningarna exploderade en maskin tillverkad av konstnären Dennis Oppenheim i galleriet.

– Brandkåren och polisen kom, säger Jeanette Bonnier. Röken spred sig över hela Soho. Det var enda gången vi fick någon press.

Trots motgångarna lyckades Löwen­adler ännu en gång bevisa att han hade ett unikt öga för ny, viktig konst. Bonlow höll den första utställningen med den sedermera världskända popkonstnären Keith Haring. Löwenadler och konstnären blev snabbt goda vänner, och svensken fick en Haring-illustration i gips, utsågad ur konstnärens egen vägg.

Löwenadler var en självklar gäst när Haring senare begravdes i New York-stadsdelen Harlem.

– Det var som en statsbegravning. Jessye Norman sjöng, säger Löwenadler.

Bland Bonlows första förvärv fanns även Harings popkonstkollega Jean Michel Basquiat. Utställningen stoppades dock av att Basquiat stormade in i galleriet, släppte rökbomber, skrek: »I want my paintings back!« och tog tillbaka sina tavlor.

– Där satt Jeanette och jag, säger Löwen­adler. Om konstnärerna var framgångsrika på 1980-talet var de inte särskilt trevliga. Det var väldigt bortskämda.

Galleri Bonlow stängdes 1983 och Jan Eric Löwenadler bestämde sig för att arbeta vidare som privathandlare från sitt hem, ett special­byggt trevåningshus på 64:e gatan på Upper East Side, ett av Manhattans mest exklusiva bostadsområden. Han fortsatte att sälja Basquiat, som då hade gått från gatukonstnär till ett liv i lyx där hans hastigt målade tavlor såldes för mellan 5 000 och 10 000 dolla­r. Konstnären spenderade pengarna på droger och de Armanikostymer han alltid målade i.

– Han ringde mig alltid mitt i natten och ville ha pengar till knark, säger Löwen­adler. Jag skulle få betalt i konst. Han var så neddrogad att han inte kom ihåg det efteråt, och förnekade mig. Det är… han var svår att ha att göra med.

Jan Eric Löwenadler kunde inte ha valt en bättre tid att inleda sin privathandel i New York. Digitaliseringen av den internationella kapitalmarknaden innebar en boom för aktiehandeln och genererade enorma förmögenheter åt den nya, amerikanska finanseliten. Yuppiesarna behövde inte bara konst för att täcka väggarna i sina imponerande lägenheter och kontor, enligt tidsandan sågs dessutom konst alltmer som rena investeringsobjekt.

Löwenadler kände stadens viktigaste konstnärer som Arman, Christo och Roy Lichtenstein. När konstboomen kom var han väl förberedd.

– Jag hade inget galleri, som annars var vanligt. Jag tog emot mina kunder i mitt hem istället. Vi anordnade privata visningar och hade fester. Kändisar och politiker. Jag kände alla »worth knowing«, säger Löwenadler och ler.

Än en gång hade han inrett en bostad så att den kunde fungera som konsthall. Han började bli van vid att tidningar som Architectural Digest ville fotografera hans hem.

– Matsalens balkong överblickade en ljus innergård. Min stora svaghet som konsthandlare har faktiskt varit att jag har en så stor inredningspassion. Jag har ofta sålt saker jag borde ha behållit, för att jag inte tyckte att de passade så bra i mina hem.

1989 avlöste rekordbeloppen varandra, bland annat såldes Roy Lichtenstein-målningen Kyssen, som 1962 betingat 6 000 dollar, för sex miljoner dollar. Konsthandeln i västvärlden omsatte totalt runt 400 miljarder kronor, och 500 miljoner av dem kunde härröras till Jan Eric Löwenadler. Han var världens näst största konsthandlare.

– Under två år, 1988 och 1989, omsatte jag varje år dubbelt så mycket som alla auktionskammare i Sverige ihop, säger Löwenadler. Den enda hjälp jag hade var min sekreterare Anita Nilert.

– Jag tror inte att någon annan har sålt lika många Andy Warhol som Jan Eric, säger hon.

 

Svensken använde telefon för att sälja konst i hela världen. När kollegorna låg och sov i USA följde han solen till andra världsdelar. Konst som köpts i USA såldes till japaner några timmar senare, konst som köptes i Japan var snart en miljonaffär i Europa. Fransk konst fanns redo för New Yorks privatsamlare när solen sedan gick upp över Manhattan.

– Det var en otrolig tid, förklarar Löwen­adler. Folk stod i kö. Jag behövde aldrig anstränga mig för att sälja. Jag köpte och sålde tills jag somnade med telefonluren i handen. Då bar en butler in frukost och sedan fortsatte jag sälja. Eftersom jag hade ett ständigt nytt lager fick jag väldigt många köpare.

Vad som gjorde Jan Eric Löwenadler unik var att han uppfattades som hederlig.

– Han var tidigt ute jämnt, säger Jeanette Bonnier. Han var ärlig och han visste vad som var kvalité. Det fanns människor som inte trodde det när jag skulle gå in i en affär med honom, men han var alltid hundra procent ärlig. Det kan man inte säga om alla i konstbranschen.

Precis som under tiden på Galleri Löwenadler i Stockholm sålde han hellre fler konstverk med lägre vinst än lade all energi på att få upp priset rejält på några få konstverk.

– Alla inblandade blev vinnare i hans affärer, säger Lars Peder Hedberg. En annan hemlighet bakom framgången var att han alltid betalade konstnärerna direkt. Andra handlare gav konstnärerna halva summan först, och kanske resten när affären gått i lås, i bästa fall. Inte så konstigt att konstnärerna ville använda Jan Eric.

Svenskens taktik var också att sälja den inköpta konsten snabbt för att ständigt kunna erbjuda kunderna ett nytt, spännande utbud.

Jan Eric Löwenadler passade perfekt i konstboomens New York, där han även uppskattades som sanningssägare. Många såg honom som något av konsthandelns Oscar Wilde, som spred syrligheter som: »Jag beundrar er miss Berenson för att ni fått sådan framgång utan att vara varken begåvad, vacker eller rik«, till Hollywoodstjärnan Marisa Berenson.

– Det var en konsthandlare jag inte gillade, säger Löwenadler och ler. Då sade jag till hans fru under en middag, högt så att han hörde: »Vad bra det blir när din man dör. Då slipper du stå i skuggan av honom.«

Han var lika cynisk om sina egna förtjänster. Så här förklarade han sina mångmiljonvinster på 1980-talet när vi tittade på tidningsurklipp från New Yorks kändis­fester och vernissage på hans kontor:

– Du hade behövt vara blind, döv och idiot för att inte bli rik på konstmarknaden under 80-talet.

Löwenadler tar handeln med Andy Warhols konst som exempel. I dag säljs Warhol-tavlor för mångmiljonbelopp på auktionshus som Sotheby’s och Christies, där varje auktion föregås av en visning där spekulanter noggrant kan undersöka verken. Även på 1980-talet köptes och såldes Warhol för svindlande belopp, men via telefon som om de vore tidningsprenumerationer.

– Det var så lätt eftersom alla ville ha Warhol, säger Löwenadler. Var det en Jackie Kennedy-motiv visste man att det var ett visst format och man kunde avgöra vilken tavla som var till salu genom att ställa frågor som: »Är de svarta eller blå? Ler hon? Har hon hatten på sig? Står K­ennedy bredvid henne eller i bakgrunden?« Det fanns olika motiv och det räckte att förklara på telefon så köpte folk det.

Jan Eric Löwenadler och Andy Warhol var vänner.

– Andy Warhol var passivt tråkig. Han var väldigt sympatisk och intelligent, men blyg. Ingen kom Andy Warhol riktigt nära.

Warhols inställning till konst inspirerade däremot Löwenadler – Warhol såg inte heller det kommersiella som något skamfullt.

– Du undrade om hemligheten bakom min framgång i konstvärlden, säger Löwen­adler. Jag kom inte på något bra svar tidigare för jag ville vara ärlig. Nu vet jag. Jag kom att tänka på hur Andy Warhol började sin karriär på tidningar och på en reklambyrå. Han berättade för sin chef att han drömde om att bli konstnär, men att det gick väldigt dåligt. Då fick han rådet av sin chef att måla det han älskade mest. Så han målade dollarsedlar och blev plötsligt en världssensation. Ska jag vara ärlig så förklarar den historien mycket om mig också.

 

De fantastiska åren kunde inte fortsätta för evigt. 1991 drabbades världen av en konstkrasch.

Konstverk som köpts för uppblåsta vansinnespriser blev plötsligt nästintill värdelösa. Många gjorde enorma förluster, speciellt konsthandlare som köpt på sig stora samlingar. Jan Eric Löwenadler klarade sig däremot relativt oskadd tack vare sin strategi att sälja konstverken snabbt.

– Mina vinster kanske var proportionellt mindre än andra konsthandlares just därför, men min förlust var heller inte lika stor när kraschen kom. Men visst gjorde jag förluster. Andy Warhols Liz Taylor köpte jag för 1,1 miljon dollar och sålde den senare för 350 000 dollar.

1991 föll hans sammanlagda affärer till under tio miljoner dollar.

Löwenadler flyttade hem till Stockholm. Festen var slut. Huset på 64:e gatan såldes under rubriken »Tjäna två miljoner dollar«, och annonstexten löd: »Köp ett hus som kostat ägaren sju och en halv miljoner dollar för fem och en halv miljon dollar.«

Det gick ändå ingen nöd på konsthandlaren: utöver den enorma våning han skaffade på Narvavägen ägde han ett 1600-talshus i Frankrike, en lägenhet i New York och en annan i Nice.

Tillbaka i Sverige började Jan Eric Löwenadler sälja konst till IT-miljonärer. Många var hans tidigare kunders barn. Han märkte snabbt att konstnärer, gallerister och konsthandlare inte behandlades med samma respekt av den unga generationen köpare. De nya tiderna gjorde Löwen­adler besviken.

– Konstnärer skickade transparenser, men jag var tvungen att ringa och tjata på köparna om att få ett svar. Jag var inte van vid att behöva sälja saker. Det kändes förödmjukande, säger han.

Samtidigt växte Jan Eriks förakt för den egna branschen. Han såg korruption och falskspel och fjärmade sig allt mer från den internationella konstmarknaden. För många av de gamla kollegorna var hans beteende en gåta.

– Bara hans adressbok var värd miljoner för en annan konsthandlare, säger Lars Peder Hedberg. Vi var många som försökte få honom att återgå till konsthandeln för sitt eget välmående och förstås även för egen vinning, men han hade tröttnat.

I januari 1995 ändrades den svenska äktenskapslagen. Jan Eric Löwenadler och Alejandro Madero var ett av de första paren som registrerade partnerskap.

Tre år senare publiceras deras vigsel­bild på en helsidesannons i Svenska Dagbladet, som Jan Eric Löwenadler köpt under valrörelsen för att tillsammans med maken attackera Kristdemokraternas inställning till homosexuellas rättigheter. Paret anklagade partiet för dubbelmoral. »Hur kan detta parti som påstår sig stå för familje­värderingar vilja avskaffa vår familj?« frågade sig paret i annonsen.

– Vi var lyckliga. Jag var lycklig. Jag gjorde det efter att mina föräldrar hade dött, säger Löwenadler. Min mamma gillade honom aldrig. Hon ville att jag skulle lämna honom. Men det berodde inte på någon bitter­het, jag hade en tidigare pojkvän, en läkare som arbetade på Noaks Ark, som hon älskade.

Maderos och Löwenadlers äktenskap varade i fem år. När de skildes hade de varit tillsammans, med olika avbrott, i 21 år.

– Skilsmässan var en chock, säger Carl Jan Granqvist. Jan Eric kunde klaga ibland på att »Ale« levde på honom, men Jan Eric ville ha det så. »Ale« skulle alltid finnas till hands.

Jan Eric Löwenadler hade inte skrivit äktenskapsförord och förlorade halva sin förmögenhet.

– Vi hade sju års processer och förhandlingar. Han fick väldigt mycket pengar, ett penthouse i New York och ett fantastiskt 1600-talshus i Frankrike med en tjugo meter lång, svart pool och alléer in till huset, säger Löwenadler. Jag tvingades sälja undan några av mina dyrare verk för att kunna betala honom. Jag kände mig utnyttjad.

Löwenadler drabbades av svår ångest. Flera vänner berättar att han alltid hade burit på en svart sida. Nu tog mörkret över.

– Jag drabbades av en depression. Det berodde naturligtvis inte på pengarna, det materiella, utan det var sveket. Han var 19 år när vi träffades och var betydligt yngre än jag. Vårt förhållande blev som Bernard Shaws Pygmalion, säger Löwenadler.

George Bernard Shaws pjäs handlar om hur professorn Henry Higgins lär arbetar­klassflickan Eliza Doolittle att bete sig som en societetsdam.

– Det blev som när Eliza förskjuter sin Higgins, säger Löwenadler. När hon tycker att hon vuxit till Higgins nivå skaffar hon en egen Eliza.

Löwenadler försvann från konstvärlden och drabbades av sömnproblem.

– Jag förlorade människotron och kände mig förödmjukad. Jag blev bitter. Det ska man inte bli, men… det ledde till att jag undvek konstvärlden.

 

När den amerikanska investmentbanken Lehmann Brothers gick under 2008 förlorade Jan Eric Löwenadler återigen mångmiljonbelopp. Han tröstade sig med att köpa Damien Hirst-konstverket St Anthony’s Fire för cirka fyra miljoner kronor på Sotheby’s-auktionen »Beautiful Inside My Head Forever«.

Det genomgående temat i britten Damien Hirsts arbete är döden. Jan Eric Löwenadler älskade sitt nyinköpta konstverk.

– Det är som om skelettet dansar för mig, sade han när vi pratade i hans vinterträdgård.

Löwenadler förvarade »benranglet« i sitt andra hem i Nice, inrett helt i svart och vitt. Lägenheten matchade hans personlighet. Jan Erik Löwenadler beskrev sina två känslostämningar som förälskelse eller förakt. Goda vänner blev snabbt fiender bara för att bli uppskattade vänner igen.

– Jag är som Dickens. Det finns bara vita och svarta figurer. Inga grå. Det finns människor jag inte tål och människor jag tycker otroligt mycket om. Därför är det så viktigt för mig att jag med gott samvete kan se tillbaka på mitt liv och säga att jag alltid varit hundra procent hederlig när det gäller mina konstaffärer. Jag har alltid varit ärlig.

En dag när vi satt i hans kontor berättade Löwenadler plötsligt vad resultatet av femtio års konsthandlande skulle användas till efter hans död:

– Allt jag äger ska gå till välgörenhet och bekosta aidsmediciner i fattiga länder som Malawi. Jag har redan instruerat min jurist om detta.

Samtidigt som han var så uppenbart upptagen av tankar på döden berättade Jan Eric Löwenadler att han planerade för en comeback. Han hade köpt och lånat konst till en utställning med vännen Anita Nilert, hans gamla assistent från guldåren i New York. Dessutom skrev han på en själv­biografi, uppmuntrad av Jeanette Bonniers kusin Albert »Abbe« Bonnier.

– Jag har upptäckt att jag inte grubblar så mycket när jag arbetar. Jag mår bättre när jag är aktiv, sade Löwenadler.

Bara några veckor senare tog Jan Eric Löwenadler sitt liv.

Han hittades död i sitt hem i Nice den 24 juli, på sin fars dödsdag. När den fransk­a polisen öppnade dörren till lägenheten upptäckte de till sin förvåning både Löwenadlers kropp och ett skelett – St Anthony’s Fire, som blev det sista konstverk han köpte.

 

I slutet av augusti satte vännerna Lars Peder Hedberg, John Orosa, Marilla Andersson, Viviann Kempe, Sophie Wachtmeister och Jeanette Bonnier in en dödsannons i Svenska Dagbladet. Den pryddes inte av ett kors eller en vit duva som annars är brukligt, utan av en bild på Damien Hirsts skelett. Därför fick fick den inte placeras bland de övriga döds­annonserna. Istället för tröstande bibelcitat innehöll annonsen ett av Jan Eric Löwen­adlers egna uttalanden: »I motsats till andra har jag inte mina skelett i garderoben utan i salongen.«

– Vi ville att han skulle få sista ordet själv, säger Lars Peder Hedberg.

På Löwenadlers instruktion var de sex vännerna de enda som fick närvara på begravningen. Vännerna bestämde sig, efter en tids diskussion, för att berätta om självmordet i den nekrolog som skrevs av Lars Peder Hedberg – ett »uppdrag« som slogs fast i Löwenadlers testamente.

– Jan Eric talade alltid sanning, så det vore en förolämpning mot hans liv att då inte berätta hela sanningen om hans egen död, säger Lars Peder Hedberg. Han talade under en längre period om att han inte ville leva längre, senast när vi träffades i Nice strax före hans bortgång. Jag försökte förstås få honom på andra tankar – och trodde att jag lyckades. Men han lurade mig. Hans uppslitande skilsmässa tog död på en stor del av hans livsglädje. Han upplevde det som ett sådant svek. Det tog hårt på honom. Jan Eric var en intelligent och resonerande man som tog konsekvenserna av sina egna slutsatser. Jag finner ingen anledning att moralisera över detta.

Jan Eric Löwenadler vilar nu i familjegraven på Skogskyrkogården i Stockholm.

När hans testamente lästes upp stod det inget om bromsmediciner, utan Löwen­adler ville att hela den enorma förmögenheten skulle gå till de sex vännerna, en kusin som lever i Storbritannien samt till den Löwenadlerska släktfonden. Hur stor andel varje part skulle få ändrades så sent som dagen innan Löwenadler tog sitt liv.

Det är ännu oklart om bodelningen resulterar i att Jan Eric Löwenadlers konstverk och antikviteter säljs på auktion, men blir det så väntar Sveriges största försäljning av en privatsamling och en konsthändelse av internationell dignitet. En av vännerna tror att värdet på Löwen­adlers hem och övriga tillgångar över­stiger 100 miljoner kronor, en uppskattning som dock låter rejält i underkant.

I dag är flera av Jan Eric Löwenadlers vänner övertygade om att sommar­festen var konsthandlarens farväl. Carl Jan Granqvist:

– Vi var inbjudna till en middag i svart. Det var svart kaviar som serverades. Gudfadern Franz Lehárs musik spelades. Det var väldigt sofistikerat gjort, men nu förstår jag att vi var inbjudna till hans avsked. Det var ett oerhört värdigt farväl.