Matguruns dilemma

När Peter Blombergsson började föda upp ankor på sin gård i Jämtland för åtta år sedan trodde han att slakten, själva ­dödandet, skulle bli lättare med tiden. Tyvärr har det visat sig fungera precis tvärtom.

Peter är i vanlig ordning samlad när han styr stegen mot en ranglig träkåk, ett av sex hus på tomten där ankorna sover. Allt omkring honom är grått. Dimman som ligger över grantopparna. De sötaktiga slöjorna av tobaksrök som hans cigarett lämnar efter sig. Presenningen som täcker ank­husets fönster. Till och med ankhuset självt.

Den utomstående betraktaren kan inte se vad som pågår där inne, men ljuden tränger ut. Dova människosteg över det knarrande golvet följs av vingflax och ett stegrat kacklande. Kort där­efter kommer Peter ut med en anka i famnen. Det är ett ståtligt exemplar. Djurets långa vackra hals övergår i ett huvud som skiftar i grönt och violett. Peter tar några kliv ut på gårdsplanen samtidigt som han ömt stryker ovansidan av ankans huvud. Han avlägsnar en flaga smuts från näbben och fortsätter att klappa. När ankan lugnat sig lättar Peters vänstra hand från dess hjässa samtidigt som högerhandens grepp, det om djurets hals, hårdnar. Peter sträcker ut armen och vevar runt ankan, snärtar den i luften som en våt handduk. Den häftiga rörelsen får ankans nacke att knäckas omedelbart, men det tar en stund innan livet går ur den. Benen sparkar spastiskt och vingarna flaxar så desperat att ankan slår sig själv i huvudet. Sedan är det över.

Peter tar med sig ankan till byggnaden intill, till ett rum som domineras av en stor arbetsbänk i trä. Den tidigare så stolta nacken slokar livlöst. Peter fortsätter att klappa, känner hur djurets kvar­dröjande värme strålar upp i honom. Efter en stund sänker han ner liket i en genomskinlig plastlåda. Det syns på honom att det är jobbigt. Peter ser ledsen ut, ledsen och högtidlig.