Maximalisten

Målet med första långfilmen? Premiär i Cannes. Invigningstalare till nya utställningen? Bill Clinton! Hybris? Vi frågar Jens Assur.

Det är kallt inne i Studio Jens Assurs lokaler. Så kallt att de medarbetare som har slagit sig ner kring ett enormt, vitt konferensbord bär mössor, halsdukar, dunjackor och vantar. Jens Assur själv, den ende som står upp, nöjer sig med jeans och en varm tröja. Eftersom han i den mån det är möjligt försöker se det positiva i varje situation förklarar han att kyla ökar kroppens fettförbränning, vilket kommer att göra Studio Jens Assurs medarbetare »­fittast i Stockholm«.

Då ingen tycks finna någon tröst i detta berättar han att han har skickat ett mejl till hyresvärden och överväger att säga upp kontraktet om de inte fixar termostaten omgående.

Hyresvärden är byggherren Sven-Harry K­arlsson, ägare till Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken i Stockholm, även känt som »Guld­huset«, eftersom det täcks av skimrande guld­paneler. Byggnaden innehåller dessutom ett dussin lägenheter som Sven-Harry hyr ut till Dramatenskådisar, filmkonsulenter, TV-producenter och andra kulturarbetare. Jens Assur bor på fjärde våningen. När han ska till jobbet tar han hissen ner till studion, som ligger i en luftig hörnlokal på byggnadens markplan.

Annons

Den här morgonen är det månadsmöte. Fem av Studio Jens Assurs sex medarbetare har därför samlats kring konferensbordet för att berätta hur arbetet inom deras respektive ansvarsområden fortskrider. Överst på dagordningen står utställningen Africa is a Great Country, som öppnar på Liljevalchs i början av april. Samtliga väggar i konsthallen ska då täckas av enorma fotografier från tolv afrikanska länder. Dessutom planeras seminarier, föreläsningar och en storslagen invigning. Till den senare saknas för tillfället en av tre talare.

– Vi vill ha ett starkt namn, säger Jens Assur. Melinda Gates eller Bill Clinton. Det finns två personer till som jag kan tänka mig: Liberias president, som fick Nobelpriset, eller Rwandas president. Men då måste vi kanske ta kontakt med svenska ambassaden på plats?

Till utställningen ska Studio Jens Assur också producera en bok innehållande de fotografier som hänger på Liljevalchs. Jens förklarar att den i första hand inte bör betraktas som en bok, »utan mer som ett konstverk i sig, som man får i någon form av bärväska«. Alex Gjers, som ansvarar för studions konst- och fotoprojekt, sneglar mot provtrycket som ligger på bordet. Det har ungefär samma dimensioner som en rik ungkarls första plasma-TV.

– Det är för stort, säger han. Det är lite löjligt.

– Hmm …, säger Jens. Ska vi gå ner till 70 gånger 100 då?

– Det är 70 gånger 100, säger Alex. Det känns lite som ett practical joke faktiskt, att folk ska släpa med sig det där hem från Liljevalchs.

– 50 gånger 70 låter väl klokt då, säger Jens.

Nästa ämne att avhandla är filmatiseringen av Tomas Bannerheds Augustprisbelönade roman Korparna, som Jens Assur köpte rättigheterna till i fjol. Tanken är att den ska bli hans debut som långfilmsregissör. Redaktören Pelle Rådström förklarar att manusskribenten Kjell Sundstedts första utkast är så gott som färdigt.

– Vi måste göra den under våren, säger Jens. Det finns bara ett mål med den filmen, och det är att den ska hålla sådan kvalitet – innehållsmässigt, intellektuellt och filmiskt – att den kan komma till Cannes. Det skulle ge den vingar över hela världen. Det är absolut vad vi ska satsa på.

Några timmar senare är det dags att diskutera ännu ett kommande filmprojekt: Infiltratören. På pappret är Lasse Wierups reportagebok en rak, effektiv berättelse om den svenska polisinfiltratören Max. Jens Assur planerar dock en alternativ tolkning.

Klockan är strax efter två när manusförfattaren Piotr Marciniak kliver in på Studio Jens Assur. Han har tre dagars skäggstubb och ser ut att ha sovit dåligt föregående natt. Det är hans uppgift att omvandla Infiltratören till ett filmmanus, och så snart han har slagit sig ner förklarar Jens Assur upplägget:

– Istället för att ta det från A till Ö berättar vi den via tre tidsperioder, men parallellt. Historierna korsklipps, och Max är tre olika individer. Tänk White Material eller We Need to Talk About Kevin. Eller Pulp Fiction.

Multiplot? undrar Piotr.

Jens nickar. Han fortsätter att förklara det ambitiösa upplägget: eventuella twistar, berättartekniska grepp och idéer som »i historia ett väger Max 70 kilo, i historia två väger han 98 och är råtatuerad«.

Piotr är tyst en stund innan han säger:

Annons

– Jag tror det kan funka. Bara man ger honom ett mål.

Han exemplifierar med filmen Slumdog Millionaire, där målet för huvudpersonen är att få tillbaka kvinnan han älskar.

– Det är som fotboll, fortsätter Piotr. Du vet vad målet är: att få in bollen. Det är tydligt definierat. Sedan är det vägen dit som är det viktiga.

– Jag vet inte om jag håller med, säger Jens. Barry Lyndon, till exempel, vad är hans mål där?

– Men det är en annan typ av film. Det är en svårare ram. Tänk på det där klippet jag skickade, säger Piotr och syftar på en föreläsning där regissören bakom Toy Story, Hitta Nemo och Wall-E mässar om vikten av traditionellt, västerländskt berättande.

– Ja, men vilken var hans senaste film? frågar Jens.

Piotr är tyst.

John Carter! Det är ju det största fiaskot någonsin.

Jens reser sig och börjar vandra omkring i rummet.

– Okej, vi vänder på diskussionen. Vad skulle Max mål kunna vara?

Han svarar på frågan själv:

– Revansch.

– Exakt, säger Piotr.

– Han kommer ju helt klart ur en samhällsklass där man vill klättra uppåt. Hela revanschen i att flytta från en småstad är ju egentligen att hämnas på staden. Jag tar mitt pick och pack och visar att jag är bättre än ni.

– Ja, säger Piotr. Jag gillar revansch.

Annons

– Jättebra. Nu sitter det här. Vad gör vi nu? Jag skulle säga åka bort i fyra dagar utan att göra något annat. Vi tar in på något ställe och har med oss en fet jävla whiteboard. När kan du?

– Inte förrän om en månad.

– Inte jag heller. Bra, då gör vi så. Vi bestämmer det. Vi måste åka någonstans där det är trevligt. Rom!

Jens Assur lutar sig över konferensbordet och börjar bläddra i en låda med stora negativ. Infiltratören i all ära – Africa is a Great Country är betydligt mer brådskande. Det senaste halvåret har Jens Assur tagit sammanlagt 3 000 bilder med en specialbyggd japansk storformatskamera. 40 av dem ska skannas in, bearbetas och blåsas upp till formatet 3,5 gånger 2,5 meter. Det enda tryckeriet i Europa som kan skriva ut så stort utan skarvar ligger i Tyskland, och därför är det hög tid att välja ut exakt vilka 40 bilder som gäller, så att de kan tryckas och fraktas till Sverige i god tid innan utställningen öppnar.

Piotr, som har rest sig upp, verkar osäker på om mötet är över eller inte. Han bestämmer sig för det senare:

– Men vi diskuterar vidare kring det här med revansch och vilja.

Jens tittar upp från konferensbordet.

– Herregud, jag som tyckte det var så skönt att det var klart. Men okej, ta kommandot du. Vill du inviga vår nya whiteboard?

En stor tavla lyfts fram och lutas mot en av glasväggarna. Piotr ställer sig och ritar olika pilar över en tidslinje medan han diskuterar huvudpersonens drivkrafter med Jens.

– Jag vill bara hitta något att haka upp det på, säger Piotr. Motsvarigheten till att E.T. ska flyga hem eller att Rocky ska få sitt guldbälte. Vi behöver det …

– Men skillnaden är att vi inte berättar en så enkel historia, säger Jens. Vår har mycket fler likheter med Barry Lyndon eller så. Den måste vara mer komplex.

Han börjar prata om den svårmodiga österrikiska regissören Michael Haneke och ger sig in i en utläggning om vilken skandal det var att hans Det vita bandet snuvades på en Oscar för Bästa utländska film 2009.

– Jag gillar inte Michael Haneke, säger Piotr.

– Det kanske är kärnan i problemet med vår kommunikation ibland, säger Jens.

Piotr kontrar:

– Jag tycker att Karate Kid är en bättre film än något som Haneke har gjort.

Jens stirrar misstroget på honom.

– Nää…

– Jo. Jag har ingen hipsterängslan i mig. Jag vill bara vara publikfriande.

Jens ler.

– Och vi vill bara ha premiär i Cannes.

Jens Assur

Född: 1970

Yrke: Fotograf, regissör och producent.

Produktion i urval: Och himlen därovan (fotobok och utställning, 2001), Victims of War (k­ampanj för Röda Korset, 2006), Den sista hunden i Rwanda (kortfilm, 2006), Hunger (fotoböcker och u­tställning, 2010), Killing the Chickens to Scare the Monkeys (kortfilm, 2011), A Society (kortfilm, 2012), Africa is a Great Country (fotobok och utställning, 2013).

Jens Assur tillbringade sina första år i livet i Stora Blåsjön i nordligaste Jämtland, en by med ungefär 90 invånare. Hans föräldrar drev ortens fjällhotell, och till det hörde en utförsbacke där Jens Assur började åka slalom ungefär samtidigt som han lärde sig gå. När han var fem flyttade familjen till Vilhelmina för att ta över fjällhotellet där, och ytterligare ett par år senare flyttade de till Bollnäs, för att ta över fjällhotellet där.

Jens tränade utförsåkning flera gånger i veckan och ägnade helgerna åt att tävla. Han tillhör samma generation som Pernilla Wiberg, Thomas Fogdö och Fredrik Nyberg, och mötte dem också i backarna. Vanligtvis åkte han i mål ett par sekunder efter dem.

– Och i slalom är det lång tid.

När Jens var i tioårsåldern skilde sig hans föräldrar. Pappan flyttade till Norge, Jens och hans mamma bosatte sig i Sundsvall: »Som att flytta från Stockholm till New York om man är uppväxt där jag är.«

– Men det var också ganska tufft, för jag kom till en hård skola. Åttan i högstadiet är ingen bra tid att byta, för du kommer till en grupp individer som har varit nära varandra under stora delar av livet. Det var svårt att hitta en plats. Jag var inte alls förtjust i högstadiet och tyckte det var en enorm befrielse att komma till gymnasiet.

Efter ett år på ekonomisk linje lade han ner utförsåkningen. Tävlingssystemet förändrades för att passa dem som satsade fullt ut, och för Jens fanns det ingen anledning att »åka runt och titta på prispallen med en kikare«. Han var betydligt mer intresserad av musik. På stereon i hans rum snurrade Iron Maiden, Saxon, AC/DC och Accept. Sundsvall var dessvärre inget självklart turnéstopp för 80-talets heavy metal-giganter, och för att se spelningar var han tvungen att ta sig till Stockholm. I ett försök att spara in rese- och biljettkostnader klev han in på lokaltidningen Dagbladet, sökte upp chefen och frågade om han kunde få recensera och fotografera konserter.

Han skaffade en begagnad kamera av märket Yashica, och efter en positiv rapport från Monsters of Rock på Råsunda blev han erbjuden att skriva matchreferat från lokala hockey- och fotbollsmatcher. Snart jobbade han extra med att skriva porträtt, reportage och nyhetstexter. Lönen investerade han i ny kamerautrustning: först en billig Nikon, sedan en Nikon F3 – »den ultimata presskameran på den tiden«.

– Jag tyckte alltid att det var svårt att skriva, säger han. Jag satt och kämpade med orden: oändliga möjligheter att skriva en ingress, oändliga möjligheter att skriva ett slut, oändliga möjligheter däremellan. Fotografernas arbete verkade mycket mer lekfullt. De visste direkt vilken bild de skulle ta, och den kunde säga allt. Det fanns en direkthet där som jag var väldigt förtjust i.

Tyvärr var Jens Assurs bana som nyhets­reporter mer eller mindre utstakad. Hans mamma tjatade på honom att söka till journalisthögskola­n, och hans chef på Dagbladet ville inte låta honom byta spår. Först efter att han hade tagit ett avbrott från arbetet – »lite i protest« – blev han insläppt i mörkrummet. Året var 1990 och Jens var 20. Han ägnade sin första sommar som fotograf åt att »plåta sådant man plåtar om man jobbar på en tidning i en mellanstor stad«: bilolyckor, lokala kändisar och sport.

– Jag hade en idé om att bilderna skulle berätta något, vara distinkta. Det jag hade sett när jag skrev, att fotografer kunde fånga hela min text i en enda bild, det var mitt mål.

När sommarvikariatet var över tog han och hans flickvän tåget från Sundsvall ner till Stockholm. Därifrån skulle de tågluffa vidare ut i Europa under några månader. I ryggsäcken hade Jens även ett kuvert fullt av fotografier och ett rekommendationsbrev från sin chef på Dagbladet. Han ringde till Aftonbladet, som sökte vikarier, och förklarade att han inte var hemma när de gjorde sina intervjuer – kunde han komma upp nu istället? De svarade nej. För att inte riskera samma svar från konkurrenten Expressen bestämde sig Jens Assur för en mer direkt metod. Medan hans tjej väntade på tåget tog han tunnelbanan till redaktionen, ringde på dörren och frågade efter fotochefen. Den kedjerökande mannen tittade på hans bilder, ringde några samtal och frågade sedan: »Kan du börja om en månad?« Jens ringde sin mamma, som var övertygad om att hennes son blivit lurad: »Så där enkelt kan det ju inte gå.«

 

När Jens Assur kom tillbaka från tågluffen stuvade han in sina CD-skivor i en bil, åkte ner till Stockholm, klev in på Expressens redaktion en vecka för tidigt och erbjöd sig att börja omedelbart. Samma kväll skulle Gif Sundsvall spela en avgörande fotbollsmatch mot Häcken, och eftersom Jens kände till området skickades han dit – trots att tidningens sport­fotograf Peter Widing redan var på plats. Widing undrade vad det var för en liten långhårig typ som plötsligt dök upp i en Expressen-bil och började fotografera hans match.

– Peter var en jätte­stjärna på tidningen, säger Jens. Jag visste vem han var och gick fram, men han ville knappt hälsa på mig, så sur var han.

Jens Assurs bilder hamnade på förstasidan och mitt­uppslaget i sportdelen. Nästa dag åkte han till Gällivare för att fota skidåkaren Jan Boklöv, som brutit benet. Även de bilderna hamnade på förstasidan och mittuppslaget.

– Jag hade ett väldigt flyt där i början.

Ett annat av Jens Assurs tidiga fotojobb finns dokumenterat i en artikel från april 1991, då Expressens reporter Paula H­ammerskog skickades ut för att pröva den nya flugan bungyjump. Efter en stunds ångestladdad tvekan kastade hon sig ut från 55 meters höjd med endast en gummisnodd runt fötterna. Upplevelsen summerad: »Du milde vad skönt att det är över!« När hon pustade ut på marken förklarade Jens Assur att de hade ett problem: Paula hade inte tittat in i kameran under hoppet.

– Jag var väldigt fokuserad på bilden på den tiden, säger Jens. Och väldigt lite fokuserad på den som skulle bli fotograferad. Så hon fick hoppa igen.

Anekdoterna säger någonting om Jens Assurs arbetsmetoder, men också om Expressens resurser. I början av 1990-talet, innan internet och den avreglerade TV-marknaden slagit igenom, levde kvällstidningarna gott. Medarbetarna flög business class – om de inte använde tidningens egna plan. Att hyra en helikopter för ett jobb ansågs helt okej, åtminstone för dem som arbetade hårt.

– Började jag nio kom jag in sju, säger Jens. Slutade jag sex stannade jag kvar, utan att sätta upp övertid. Och får man jobba mycket utvecklas man snabbt. Jag tyckte förresten inte ens att jag jobbade, utan såg det som mitt liv.

När Jens Assur hade varit på Expressen i ett drygt år fick han höra att den profilerade utrikeskorrespondenten Ulf Nilsson skulle göra en serie reportage från olika platser i Afrika. Assur tjatade på Nilsson tills han erbjöds att följa med. Ett par veckor senare flög duon mot Mogadishu i ett tvåmotorigt Beachcraft, fullastat med förnödenheter och prytt med Röda korsets logotyp. Det första som mötte dem i det kollapsade Somalia var en karavan med så ­kallade technicals, ombyggda flak­bilar lastade med tungt beväpnade män i psykedeliska t-tröjor.

Nilsson och Assur följde med Röda korset till deras akutsjukhus, beläget i ett ombyggt fängelse omgärdat av höga murar. Nästa förmiddag väntade Jens vid de stora plåtgrindarna när en fallfärdig bil närmade sig. I baksätet låg den åttaårige pojken Abdul Mohammad, som samma morgon hade trampat på en landmina. Vänsterfoten var så söndertrasad att den knappt såg ut att tillhöra en människa.

– Jag började fotografera, säger Jens Assur, och mitt under fotograferingen började jag gråta. Jag var nog inte illa berörd av den fysiska skadan, utan av att Abdul såg helt oberörd ut, trots att det här för alltid skulle påverka hans liv. Han var inte medveten om vad som hade skett, han hade inte ont, han var som vilket barn som helst.

När fotografiet hamnade i tidningen några dagar senare varnade Ulf Nilsson för att det var »något av det vidrigaste Expressen har p­ublicerat«. Uppmärksamheten blev enorm. Den dittills okända konfliktzonen Somalia hamnade på agendan och en debatt om landminor blossade upp.

– Ingen bild har betytt mer för mig. Jag hade en idé om att berätta med bilder, och så kunde konflikten i Somalia komprimeras till den här bilden, som fick genomslag i hela det svenska samhället. Då har hela ens ­journalistiska vision besannats. Och då ville jag inte plåta f­otbollsmatcher längre. Eller kändisar som går på röda mattan. Eller inredningsreportage. När jag väl hade varit där ville jag bara åka till nästa k­onfliktområde, och nästa, och nästa. Det blev hela min inriktning. Och det fick ju konsekvenser.

»Jag tyckte att jag bidrog till någonting. Men nu började jag tappa den känslan, och f­underade istället på vad det hela egentligen hade för betydelse, vem jag gjorde det för.«

Jens Assur slapp varken helt ifrån fotbollsmatcher eller röda mattan-jobb. Däremot ägnade han större delen av de kommande åren åt att skildra situationen i Palestina, turbulensen kring Sydafrikas första demokratiska val, Tjernobyl, det sönderfallande Jugoslavien … Samtidigt som priserna haglade över honom var han i ständig konflikt med de reportrar han reste med. Bråken handlade alltid om samma sak: tid. Reportern ville göra intervjuer och samla in fakta. Jens Assur ville åka till fronten – för det var där bilderna fanns.

– På en svensk dagstidning såg arbetssättet ut så att reportern var arbetsledare medan fotografen gick bredvid. Reportern pratade med ett antal personer som gav citat till texten, och det var dem fotografen tog bilder på. Men de bilderna sa ingenting. Jag tittade mer på hur man arbetade internationellt, där fotograferna själva satte sin agenda. Jag stred väldigt hårt för att införa det sättet att arbeta även här.

En av Jens Assurs hjärtefrågor var att fotografen och den skrivande journalisten skulle ha samma status – vid ett tillfälle jämförde han situationen med den för »kvinnor på arbetsmarknaden eller svarta i USA«.

– Egentligen var den diskussionen inte ny, säger Roger Turesson, då fotograf och senare bildchef på Expressen. Snarare är det så att statusen har gått fram och tillbaka genom åren, men just när Jens kom in befann sig Expressen i en svacka där man inte riktigt trodde på bilden. Som jag minns det var det främst den äldre generationen som störde sig på Jens. De tyckte att saker gick lite för fort och att han var lite för kaxig. Personligen tyckte jag att han var en vitamin­injektion.

I debatter, intervjuer och morgonsoffor drev Assur tesen att många fotografer förtjänade sin lägre ställning, eftersom de främst satt i ett rum »och väntade på att någon skulle säga åt dem vad de skulle göra« istället för att själva ta ett journalistiskt ansvar. Han kallade delar av kåren »utbytbar« och »medelmåttig«, och i mitten av 90-talet slutade han till och med att kalla sig fotograf – istället tog han sig titeln »bildjournalist«. Kollegorna svarade med att kalla honom »elitist«, »ensamvarg«, »kaxig« eller, som Ulf Nilsson senare uttryckte det: »En envis, självisk liten jävel.«

– Det är helt sant att jag tänkte på mig själv, säger Jens Assur. Jag var väldigt målmedveten. Jag hade en idé om vad jag ville och kunde göra, men också vad jag inte ville göra, stå för eller associeras med. Men jag känner aldrig att jag har stått i vägen för någon annan. Alla kunde förhålla sig till sitt arbete på samma sätt. Det handlar om att ta ansvar för sig själv.

Exempel:

– Många fotografer lämnade en bunt bilder och sa: »Välj dem som är bäst.« Jag lämnade en bild och sa: »Mittuppslaget.«

Även om han och reportrarna bråkade i yrket hade de vanligtvis goda relationer privat. Han hade inga problem att hitta resesällskap – att åka med honom var trots allt en garanti för att ett reportage skulle få stort utrymme i tidningen.

Sommaren 1994 reste han och reportern Mats Larsson till Rwanda för att dokumentera det pågående folkmordet. När de kom fram till byn Nyarubuye möttes de av en fruktansvärd syn. Tusentals lik torkade i solen. Skolbyggnaden var full av döda barn. Det gick knappt att röra sig utomhus utan att trampa på en kropp. Jens Assurs första reaktion var: »Jag kan inte fotografera det här. Vi kommer aldrig att kunna publicera en enda bild.«

– Men sedan händer någonting när man går omkring i det där. Man börjar komponera bilder: »Om jag backar lite här så blir den bättre.« Jag säger inte att det är fel – någonstans är målet att ta bilder som berättar, och då är det naturligt att tänka: »Hur kan jag göra den här bilden så intressant som möjligt?« Men bara att behöva gå omkring i den miljön och ha det resonemanget med sig själv … det påverkar. Att jobba med j­ournalistik i de här områdena kräver en hårdhet och ett fokus. Och det kan ibland skrämma.

– Efter 1994 kände jag att det fanns någonting osunt i hela sättet jag arbetade på, att kasta sig från det ena stället till det andra och jaga de bra bilderna. Ingenting annat hade något värde. I dag Israel, i morgon Sarajevo, sedan tillbaka till Mogadishu. Jag började för första gången längta hem. De första åren var jag så dedikerad, jag tyckte att jag bidrog till någonting. Men nu började jag tappa den känslan, och funderade istället på vad det hela egentligen hade för betydelse, vem jag gjorde det för.

Vid det här laget betraktades dock Jens Assur som en sådan stjärna att han kunde sätta sig med Expressens chefredaktör Christina Jutterström och förhandla fram ett kontrakt som innebar att han slapp gå på schema, att han svart på vitt aldrig mer behövde fotografera kändisar på röda mattan och att han skulle få lägga all sin tid på att arbeta med längre reportage i Sverige eller utomlands.

– Jens gjorde ett reportage om nynazister som vi kallade för »Tidsbilder«, säger Roger Turesson. Materialet presenterades väldigt stort, jag tror det var över 20 sidor. Sedan blev det ett återkommande format. Och det var tack vare att han var drivande och lyckades snacka in det där. På det sättet skapade han en plattform för andra fotografer också.

De fria tyglarna innebar dock inte att konflikternas tid var förbi. Vid ett tillfälle hade Jens Assur gjort ett bildreportage om Sverige som klassamhälle. Tidningen hade avsatt 18 sidor, men lördagskvällen före publicering fick Jens höra att det krympt till tolv. Han ringde upp Jutterström och förklarade att han inte kunde stå för jobbet om det bara fick tolv sidor. I sådana fall skulle han rentav bli tvungen att säga upp sig. Nattredigerarna fick snällt rita ut jobbet över 18 sidor igen.

1997 tog veteranen Staffan Thorsell över som chefredaktör. Han var varken öppen för påkostad bildjournalistik eller guldkantade kontrakt.

Bara veckor efter hans tillträde sade Jens Assur upp sig på riktigt.

 

De följande tre åren ägnade han åt att färdigställa mastodontprojektet Och himlen därovan, som till stora delar bestod av fotografier han tagit under sina år på Expressen. Satsningen bestod av 31 bildreportage uppdelade på två böcker om 256 sidor vardera. Per-Olov Enquist skrev förordet, Jan Eliasson skrev efterordet. Boken kompletterades med en utställning på Arbetets museum i Norrköping, en utställning på Kulturhuset i Stockholm samt en utställning i Assurs uppväxtstad Sundsvall, där kommunen tvingades bygga en ny konsthall för att få plats med de massiva bilderna – som tillsammans vägde över tre ton.

När utställningen turnerat färdigt slutade Jens Assur att kalla sig »bildjournalist«. Under ett par år i mitten av 2000-talet, då han ägnade sig åt »allt annat än arbete«, övervägde han till och med att lägga ner fotograferandet helt och hållet och söka till Dramatiska institutet. Istället skaffade han en polaroidkamera, »flyttade fokus till min egen vardag och vår del av världen«, dokumenterade Stockholms nattliv och drev tesen att staden hade mer gemensamt med planetens andra metro­poler än med Sverige i övrigt. Resultatet ställdes ut på Moderna Museet, och Assur såg sig nu snarare som konstnär. Samma år omdefinierade han sig ytterligare en gång.

 

Jens Assur hade aldrig stått bakom en ­film­kamera när han flög till Sydafrika för att spela in kortfilmen Den sista hunden i Rwanda. Ändå hade han lyckats skrapa ihop en budget på tre miljoner kronor och fått Jonas Karlsson och Reine Brynolfsson att ställa upp i huvudrollerna. Filmen kretsar kring en luttrad journalist och en ung, äregirig fotograf som reser till Rwanda för att dokumentera folkmordet.

Jens Assur beskriver de första dagarna av inspelningen som »det hittills hemskaste jag har varit med om i mitt liv, bortsett från mina upplevelser i katastrofområden«. Finansiärerna hade tillsatt en oerfaren producent eftersom de ville använda projektet till att låta människor i branschen testa sina färdigheter. Producenten tog semester strax före inspelningsstart och valde att inte följa med till Sydafrika. Efter en vecka i Natal-provinsen stod det klart att han inte heller hade registrerat något bolag, vilket innebar att pengarna som Jens Assur hade samlat in inte gick att betala ut. Han blev tvungen att förklara för skådespelarna, filmarbetarna och det syd­afrikanska teamet att han inte kunde ge dem någon lön. Inspelningen var millimetrar från att kollapsa.

Till slut sköt SVT, SF och SFI till de pengar som krävdes, och när teamet återvände till Sverige lyftes producenten bort. När Den sista hunden i Rwanda hade premiär på Göteborgs filmfestival var Jens Assur osäker på om han någonsin ville göra film igen. Den tesen stärktes när filmen inte vann något pris och den vanligaste reaktionen var att den var »bra, men ni hade ju en stor budget och fick åka till Afrika«.

När filmen kom ut på de internationella festivalerna blev mottagandet ett helt annat. Den vann priser i Italien, Australien och USA. I Frankrike tog den hem Grand Prix på festivalen Clermont-Ferrand, världens mest prestigefulla festival för kortfilmer.

– Mottagandet som Den sista hunden i Rwanda fick i USA har varit extremt viktigt, säger Assur. När jag kom dit kände jag mig väldigt hemma. När människor i Sverige läser ett manus på 120 sidor tänker de: »Vad är det som är fel?« I USA tänker man: »Vad är det som är bra i de här 120 sidorna, vad kan vi lyfta upp?« Detsamma gäller med m­änniskor. All den energi jag fick där tog jag med mig framåt. Den har hjälpt mig och bolaget något enormt de senaste åren.

»Jag bestämde mig efter det för att jag a­ldrig mer tänker låta min framgång vara ­beroende av en annan person. Ingen annan ska få avgöra om jag lyckas eller inte.«

Morgonen efter mötet med manusförfattaren Piotr försvinner Jens Assur från kontoret för att putsa på utkastet till Hot Nasty Teen, en kortfilm inspirerad av rättegången mot Göran »Kapten Klänning« Lindberg, polischefen som 2010 dömdes för flera grova sexualbrott.

Jens Assur vill sätta ihop ett team och spela in filmen omgående. Ingen av företagets övriga fem medarbetare tycker att det är särskilt klokt.

– Jag har ibland en idé om att vi kan göra allting samtidigt, säger han. Det är där de andra måste dra i handbromsen.

Det är egentligen bara de sista åren som Studio Jens Assur har bestått av fler människor än Jens Assur själv. Förstärkningen behövs, särskilt om man vill jobba på det snabba sätt Assur förespråkar. Hans förra mastodontprojekt Hunger – som bestod av fem fotoböcker, en ambitiös utställning och en föreläsningsturné – färdigställdes på åtta månader.

Den kommande utställningen Africa is a Great Country är färdigställd inom lika snäva tidsramar. Jens Assur gjorde den första resan sommaren 2012, till Maputo i Mocambique. En av bilderna därifrån, den första som valdes ut att ingå bland de 40 som snart kommer att hänga på Liljevalchs, föreställer landningsbanan på stadens flygplats, täckt av märken från den blomstrande, kommersiella flygtrafiken. Mycket av det övriga materialet kretsar kring samma tema: hamncentraler fulla av containrar med varor, köpcenter, golfbanor, vägbyggen, medelklassområden med pastellfärgade hus i prydliga rader. Fokus ligger på städerna och målet har varit att skildra det dagliga livet och ge en annan bild av kontinenten än de två ytterligheter som vanligtvis når hit: det pittoreska Afrika – »safari, lejon, massajer som hoppar« – och den sortens eländesrapportering som Jens Assur själv var en vital del av under 1990-talet.

– Jag tycker att de flesta reportage som vi gjorde från Afrika verkligen hade ett värde, säger han. Men även om varje bild jag tog var sann kan man diskutera ifall de, tillsammans, gav en sann bild av Afrika. Vi fokuserade ju bara på konflikt, eftersom det var där nyhetsvärdet låg. Vi berättade aldrig om det dagliga livet. De flesta svenskar har ju en klar bild av hur livet ser ut i New York, London, Shanghai eller Tokyo. Men säger du Kigali, Dar es Salaam eller Monrovia – därifrån finns väldigt få bilder.

Ett vanligt negativ är 3,5 gånger 2,4 centimeter. De som Jens Assur har använt är 18 gånger 13 centimeter. Därmed kan han presentera bilder som är skarpa rakt igenom, trots att de i sitt slutgiltiga format kommer att mäta mer än två gånger tre meter. När han till exempel visar en bild från slumområdet »Garbage City« i Kairo på en datorskärm liknar den först bara ett myller av skräp­högar och fallfärdiga hus. Men så snart han zoomar in framträder mängder av detaljer i full skärpa: en gestalt som rör sig i ett fönster, säckar med källsorterade tomburkar, en grupp m­änniskor som har fest på ett tak.

För att kunna ta bilden av stadsdelen, som knappast är Egyptens stolthet, klättrade Jens upp till en stenkyrka insprängd i ett berg och riggade upp sin kamera. Han hann knäppa tre bilder innan han blev bortkörd av en kort man med en lång påk.

I Liberias huvudstad Monrovia tillbringade han ett par timmar i häkte sedan en polisstyrka fått för sig att han fotograferade USA:s ambassad, i nigerianska Lagos tvingades han muta tre beväpnade vakter bara på promenaden ut från flygplatsen, och i Dar es Salaam ägnade han dagar åt att kryssa runt bland ministerier för att skaffa de sju olika sorters tillstånd som krävdes för att få fotografera i hamnen och på flygplatsen.

Trots den sortens strapatser överväger de positiva erfarenheterna. Rwanda, som han besökte för andra gången sedan sin resa 1994, har utvecklats till ett av Afrikas mest välmående länder med en årlig BNP-tillväxt på över sju procent. I Botswanas huvudstad Gaborone fick han låna en brandbil i tre dagar för att kunna ta ordentliga bilder av bostadsområdena. Och när han väl släpptes ur häktet i Monrovia ringde landets högsta polischef upp honom personligen, bad om ursäkt och erbjöd teamet poliseskort under resten av vistelsen.

Jens Assur säger att han har velat genomföra det här projektet länge, men att tiden först nu är rätt. Dels för att en skildring av kontinentens växande medelklass kändes som en naturlig fortsättning på Hunger, dels för att man »nästan inte kan slå upp en internationell tidning i dag utan att någon pratar om Afrika och dess framtid«.

Precis som med Hunger är anspråken höga. När den utställningen öppnade 2010 skrev flera kritiker att hans »välbekanta globaliseringskritik« redan hade diskuterats, och kanske kom några år för sent.

– Uppenbarligen inte, eftersom det ändå kom 60 000 människor på utställningen, säger han. Och under ett år var jag inbjuden till partier, organisationer och företag över hela Sverige och talade inför mellan 300 och 1 000 personer. Men vi öppnade väl upp för möjligheten att falla på eget grepp. Vi gjorde hungerböckerna, skickade ut dem till 1 500 opinionsbildare i landet, fick utrymme i alla mediekanaler och sa: »Nu ska vi prata om det här.« Då är det klart att det kan komma en motreaktion där någon säger: »Jo, fast det här är ju inget nytt.«

Han fortsätter:

– Det är möjligt att Africa is a Great Country är ett så perfekt projekt att det blir lätt att kritisera. Vi pratar om någonting som ligger oerhört rätt i tiden. Vi gör det på Liljevalchs. Vi påstår att vi ger en annan bild av Afrika. Bara att påstå någonting sådant är ju att bjuda in till boxningsmatch. Där kan jag tycka att andra kulturarbetare ibland gör det lätt för sig när de inte vill tala om sina verk. Då kan de inte heller få något motstånd. Men jag är den förste att erkänna att i alla ämnen vi skildrar så finns det oerhört många som vet mycket mer än vi. Men det är inte dem vi försöker nå. Vi vill snarare hjälpa dem att nå ut ytterligare, genom att skapa intresse hos den bredare allmänheten.

 

När Jens Assur själv ska beskriva sin främsta egenskap säger han att det är förmågan att »identifiera ett intressant ämne, skapa ett projekt och nå en publik«. Det konstnärliga arbetet utgör tio procent. Resten är logistik och administration.

Eftersom Studio Jens Assur varken ägnar sig åt reklamfilmer eller annan kommersiell verksamhet vid sidan av kräver projekten vanligtvis minst en utomstående finansiär. Assur har gjort en fotobok om svenskarnas relation till Thailand i samarbete med Ving och ett projekt mot rasism tillsammans med TV4.

Hunger bekostades till stora delar av Lantbrukarnas riksförbund. När han började samla in material till Africa is a Great Country fanns dock ingen finansiär.

– Sida sa nej två gånger, säger han. Andra gången lyfte jag luren och sa: »Ni har fattat fel beslut. Träffa mig igen så ska jag berätta varför.« När jag hade förstått varför de sa nej så kom jag på ett nytt sätt att övertyga dem. Till slut sa de ja. Och med det stödet visste jag att vi skulle ha betydligt mycket lättare att övertyga andra.

Jens Assur pratar ofta sådär. Människor som pratar som han brukar vara management­konsulter eller börsbolagsdirektörer. Deras mål brukar vara att vinstmaximera eller strömlinjeforma organisationer – inte att få med poetiska filmer i tävlingssektionen i Cannes. Den som följer honom under en vecka inser dock vad som krävs för att driva igenom de maximalistiska projekt han ägnar sig åt.

När Sida hade klivit in som medfinansiär till Africa is a Great Country blev det mycket riktigt lättare att övertyga andra aktörer, av alla möjliga slag: Liljevalchs, Kinnevik, Afrikagrupperna, Postkodlotteriets kulturstiftelse …

Det innebär också att han tvingas ägna sig åt ständiga jongleringskonster för att alla ska bli nöjda – med ersättningen, exponeringen, inflytandet och utformningen. För att nå dit krävs inte sällan »20 möten om dagen«.

 

En eftermiddag i Sven-Harrys Restaurang, som ligger ungefär tre meter från Studio Jens Assur, gör jag ett illa formulerat försök att fråga Jens om det finns någon motsättning i att vara både konstnär och företagsledare. Han föreslår, något förvånande, att jag ska prata med Monique Wadsted, en bekant till honom som kanske främst är känd för att ha representerat Hollywood i målet mot Pirate Bay. Så jag ringer upp henne.

– Konstnärer skapar sällan utrymme för sina visioner genom att vara entreprenörer och driva företag. De flesta har någon annan som sköter det affärsmässiga, men för Jens är också den delen förknippad med lust. Han är en kreativ visionär och en strukturerad företagsledare i en och samma person. Det är en ovanlig egenskap.

Jens Assur vidareutvecklar:

– När jag presenterade ett projekt för den konstnärlige ledaren på en stor kulturinstitution sa han: »Vilken otroligt bra presentation. Vilken reklambyrå har tagit fram den?« Det var såklart ingen alls. Men det är så ovanligt att konstnärliga kreatörer kan föra sina projekt framåt och presentera dem som idé, genomförande, lansering. Den här personen såg det som någonting positivt. Men jag har också träffat en chef som blev lite provocerad. Han tyckte att jag tog hans jobb ifrån honom.

När Jens Assur insåg att Wikipediasidan »Jens Assur« bara bestod av ett fåtal meningar gav han en projektanställd journalist i uppgift att författa en matig historik över hans yrkesverksamhet. Han spårar sitt administrativa kontrollbehov tillbaka till den nästan havererade inspelningen av Den sista hunden i Rwanda.

– Jag bestämde mig efter det för att jag aldrig mer tänker låta min framgång vara beroende av en annan person. Ingen annan ska få avgöra om jag lyckas eller inte. Och det enda sättet att nå dit är att ta kommandot över hela processen.

Trots det påpekar Assur ofta att han är »väldigt öppen för andra människors tankar och idéer«.

– Jag har en stark vision, men sedan delegerar jag oerhört mycket, och låter folk ta ett stort ansvar längs vägen.

 

Utanför de stora panoramafönstren i Jens Assurs lägenhet är förmiddagshimlen grå. Samuel Frölers röst ljuder från soffan där en av Jens söner sitter uppkrupen och tittar på Shrek. Själv äter han en äggmacka, lutad mot den vita, moderna köksbänken. Under de tre veckor som har gått sedan vi sågs sist har han hunnit besöka festivalen Clermont-Ferrand med Studio Jens Assurs tredje kortfilm A Society, ställa in en fotoresa till Etiopien, välja ut majoriteten av de 40 bilder som ska visas på Liljevalchs och diskutera Korparna med en av Filminstitutets konsulenter. Föregående dag satt han dessutom i ett nytt möte om Infiltratören.

Jag frågar om han tror att han och Piotr någonsin kommer att kunna enas kring manuset. Han säger att han tror det. Han säger att det Piotr menade med sina Karate Kid-referenser är att filmen behöver en tydlig framåtrörelse.

– Och där har han helt rätt.

– Men vi hade ett nytt möte i går, och efter det stod det helt klart att om vi ska göra Infiltratören så ska vi inte göra det bästa manuset om en infiltratör, utan den mest originella filmen. Efter framgångarna med Snabba cash jobbar vartenda produktionsbolag i Stockholm med historier om den undre världen. Alla har läst samma manusböcker och vet precis när plotvändningarna ska komma. Det är helt ointressant.

Han fortsätter:

– Om Haneke skulle göra en film om en i­nfiltratör, hur skulle han göra den? Han skulle inte göra vilken film som helst. Han skulle aldrig r­egissera Taken. Det är samma sak med Kubrick. Hans filmer är tidlösa. Du kan se en av hans filmer från 70-talet och de skulle lika gärna kunna vara inspelade i går. Jag säger inte att jag är som K­ubrick eller Haneke – inte på något sätt. Jag vill bara att vi ska inspireras av dem, för de vet vad de gör.

Jens sambo Jennie Eriksson kommer ut från badrummet tillsammans med den andre av deras två söner, som är nybadad och insvept i en handduk. Sedan tre år tillbaka är Jennie anställd av Studio Jens Assur och arbetar som projektledare för både foto- och filmprojekten. Utöver Den sista hunden i Rwanda och A Society har studion även gjort kortfilmen Killing the Chickens to Scare the Monkeys.

– Det underlättar om man jobbar med det här ihop, säger hon, för det finns inga vattentäta skott mellan arbete och fritid. Allt går ihop.

Hon tar en smörgås och slår sig ner vid bordet. När hon ska berätta hur hon och Jens träffades avbryter han henne:

– Nu finns en risk att du låter väldigt töntig.

– Jag vet, säger Jennie. Men jag skiter i det. Jag visste vem Jens var när vi träffades första gången. Ett halvår tidigare hade jag sett en dokumentär om honom på TV. Och då blev jag lite kär i honom.

Dokumentären, Aktiebolaget Jens Assur, ger en mångbottnad bild av huvudpersonen. Den visar bland annat hur han tvingar anställda på Arbetets museum i Norrköping att flytta tre ton fotografier ett par centimeter till vänster några dagar innan Och himlen därovan öppnar, och innehåller minst fem sekvenser där han kallas »kaxig«.

Jag frågar om Jennie aldrig tänkte: »Vilken jobbig jävel det där verkar vara!«

– Nej, säger hon.

– Alltså det här om att jag skulle vara jobbig, säger Jens. Det kan nog vara ett av de jobbigaste… Jag är faktiskt inte det. I varje intervju måste jag stå till svars för sånt som hände 1990. Du kommer till Expressen, som då var den mest fantastiska arbetsplatsen, och möter människor som är exceptionellt skickliga, men som också är stora egon och tävlingsmänniskor. De vill ha bästa sidan, största bylinen, högsta lönen. Då måste du möta dem på det sättet. Man måste vara hård mot de hårda.

Jag tar upp den första morgonen på Studio Jens Assur, då han inom loppet av en timme nämnde Cannesfestivalen två gånger, föreslog Bill Clinton och Melinda Gates som invigningstalare till Africa is a Great Country och tvingades inse att dimensionerna på den tänkta fotoboken kanske var lite väl tilltagna. Jag frågar om det är så att folk ibland måste invända mot hans storslagna visioner. Jennie s­varar istället.

– När du säger såhär: »Melinda Gates ska inviga«, då sitter vi andra och tänker: »Men hur fan kommer han på det? Varför skulle hon vilja komma hit?« Och den där stora boken går ju inte ens att trycka! Vem ska printa de där tre meter stora bilderna? Du har ju inte de där spärrarna. Du tycker att allt är möjligt, och förvånansvärt ofta går det ju att lösa också. Ibland upplever man sig lite som en bromskloss när man arbetar med dig, för att man tänker: »Men vänta nu …«

– Sida har skrivit ett brev till Melinda Gates, säger Jens. Det gick iväg i förra veckan. Jag kan inte skriva ett brev till henne, men Sida, som satsar en miljard i ett av hennes projekt, de kan. Om jag var hon skulle jag tacka ja. För att jag har fått en miljard. Hon kanske tackar nej, någon mer kanske tackar nej, men andra kommer att tacka ja. Man bjuder in världens tio bästa talare. Målet är att vi ska ha tre till fem av dem. Är det ett misslyckande om inte alla kommer? Jag tycker inte det. Clinton kunde inte, för han var i en annan del av världen. Fine. Han har sett brevet. Hans sekreterare Mr Chang skrev att Clinton önskar oss lycka till. Det tycker jag är värt något.

På frågan om var de storslagna ambitionerna kommer ifrån tänker Jens Assur efter en stund.

– Pappa kanske hade lite av det där drivna som jag har. Han tänjde lite på gränserna, gick sin egen väg och brydde sig inte om så många andra. Jag minns att när han drev en liten skidbacke i B­ollnäs så hade de skaffat landets första snökanoner. Då såg han till att statsministern kom och invigde. Jag vet inte riktigt hur han lyckades med det. Pappa försvann tyvärr ur bilden när mina föräldrar skilde sig. Han lever i Norge nu, tror jag. Om jag ska vara riktigt ärlig så vet jag inte vad han har gjort de senaste åren.

Han funderar på hur det, i kombination med hans kringflackande uppväxt, kan ha påverkat honom.

– Många upplever mig kanske som hård, men jag är egentligen en väldigt känslig person. Där­emot är jag osentimental. Jag kan älska platsen där jag bor, men jag har aldrig några problem att lämna den. Jag kan sälja saker utan att det spelar någon roll. Och jag har en osentimental inställning till mitt eget arbete också.

Han återgår till att prata om filmprojekten:

– Jag kan förstå att målen kan låta som hybris. Men kan vi nå upp till dem? Vår första film vann merparten av världens festivaler. Vår andra kom till Cannes och har fått närmare tjugo festival­priser världen över.

Tillbaka till utställningen:

– Vi har två talare klara: den ena är Nkosazana Dlamini-Zuma, Afrikanska unionens president som har suttit tio år som utrikesminister i Sydafrika, och den andre är Hans Rosling. Sannolikt kommer även Richard Dowden, världens främsta Afrikakännare. Och om målet är att de ska komma, då måste projektets grund leva upp till att de ska vilja komma, och då måste bilderna jag ställer ut också leva upp till det. Det blir synergi­effekter.

Jag säger att det är modigt att vara så öppen med sina storslagna mål, eftersom det lätt öppnar för omgivningens löje.

A Society gjorde vi på rekordtid, säger Jens. Från manus till film på en månad. Och jag sa: »Nu gör vi det här för att komma till Cannes andra året i rad.« Vi var med bland de sista femton, men kom inte med bland de tio sista. Man kan se det som att bland 3 000 filmer så kom vi med bland de femton sista. Men genom att säga att vi ska komma till Cannes och inte göra det, blev det plötsligt ett misslyckande. Så visst, man öppnar för misslyckanden, men vad fan gör det! Det är väl okej att misslyckas?

– Såg du det som ett misslyckande? undrar jag.

– Nej, men jag har viss kritik mot den filmen, som jag lägger helt hos mig själv. Det jag ville göra är exakt det jag har gjort. Jag var lojal mot visionen och idén. Men jag borde helt enkelt ha haft en bättre vision, och en bättre idé.