Zebastians känsla för snö

När Zebastian Modin var sex år gammal blev han blind på sitt vänstra öga. Några år senare förlorade han nästan all syn på sitt högra. Då bestämde han sig för att bli bäst i längdskidåkning.

Den mänskliga hjärnan är förunderlig.

Om du vid en bilolycka skadar det område av hjärnan som hanterar dina inlärda franskakunskaper kan du helt glömma bort hur man talar språket. Men bestämmer du dig för att lära dig franska igen, kan andra delar av hjärnan ta över lagringen av kunskapen.

Detsamma gäller om du förlorar eller skadar något av dina sinnen: blir du döv, blind eller förlorar luktsinnet slutar hjärnan inte att använda de aktuella områdena. Istället omstrukturerar den sig; en människa som föds blind – eller förlorar synen – har inte ett inaktivt syncentrum, utan använder det för att hantera andra intryck, som hörsel eller känsel.

Annons

Zebastian Modins minnen av Östersunds skidstadion är många. Han har åkt dess banor så många gånger att han kan alla upp- och nedförsbackar, kurvor och platåer. Precis som vem som helst lär sig vägen till skolan eller jobbet, lagrar Zebastian information om otaliga av världens skidbanor i sin minnesbank: finländska Vuokatti, tyska Oberried och Finsterau, sydkoreanska Pyeongchang. Fråga honom om enkilometersbanan i klassisk sprint från Paralympics 2010 i kanadensiska Whistler och han svarar rabblande:

– Den är platt från starten, sedan går den lätt nerför. Därefter svänger den till vänster, sedan en lång backe uppför tills man når en platå på mitten – sedan vidare uppför. Ner ganska fort och en sväng runt i 180 grader till vänster. Uppför samma backe som man tidigare åkte nerför, sedan går det ganska fort till en lång, skarp högerkurva som fortsätter utför tills man når stadion. Där är det platt i 100 meter tills man gör en 180-sväng och går in på upploppet mot mål.

Inte en enda detalj bygger på synintryck.

Johannes har tävlat i SM mot landslagsåkare som Emil Jönsson, Daniel Rickardsson och Calle Halfvarsson. Enligt Parasportförbundets sportchef Niclas Grön måste guiden vara på absolut elitnivå för att orka leda Zebastian under tävling.

När Zebastian nu står på Östersunds skidstadion, strax före klockan åtta på morgonen, knäpper han fast pjäxorna i skidorna. Sedan spänner han ett par målade glasögon över ögonen. De vaga aningar av ljus och konturer som hans högra öga kan uppfatta försvinner – och allt blir svart.

Medan Zebastian glider fram känner han den nyfallna, lätta snön vissla under skidorna. Bortanför skidskyttebanan brummar en plogmaskin dovt, från fjärran kommer surrandet från en snöskoter. En lätt doft av bensin blandar sig med den klara morgonluften som biter i kinderna. Termometern visar på sju minusgrader. Vindstilla. En ensam åkare tar sig förbi med gnisslande stavtag.

Framför sig hör Zebastian sin ledsagare Johannes Anderssons taktfasta stämma. Johannes har en headsetmikrofon kopplad till en högtalare som han knäppt kring sin midja, så att Zebastian – som åker fem, sex meter bakom honom – kan uppfatta varje kommando. I sitt huvud har Zebastian en ordbok av kärnfulla direktiv som triggar en direkt respons i hans motoriska minne. Vissa ord är uppenbara. Som »höger« eller »vänster«, ibland med tillägget »svag« eller »skarp«. Andra är varnande utrop, som: »Ojämnt!« Zebastians kompakta kropp spänner sig då för att kunna parera ett isigt eller knaggligt underlag. Med tiden har Zebastian lärt sig precis vad Johannes menar om han skriker att det är »mycket« eller »lite« ojämnt.

– Det är lite som att man lär känna en person, och det tar ett tag att lära sig vad den menar när den säger vad som är en »bra« eller »dålig« film. Man måste komma överens och ha samma referenspunkter – annars kan det gå illa.

Eller: »Spår från höger om två, ett … spår!«

– De klassiska spåren på en bana är ofta väldigt hårda, säger Zebastian. Är man inte förberedd på att det går från plant underlag till ett spår, är det lätt att tappa balansen.

Vissa är i det närmaste motivationsutrop: »20 till toppen!«

– Då vet jag att det är 20 meter till krönet på en uppförsbacke och att jag bara måste hänga i, och att jag sedan kan trycka på med skidorna när det blir planare.

När Johannes säger »tio till stav« menar han att ungefär tio meter återstår tills Zebastian måste greppa hans utsträckta stav, varpå de kan dundra nerför en backe i så mycket som 60 kilometer i timmen.

Inom skidåkning för synskadade använder alla, oavsett graden av nedsättning, guider under tävling. Vissa ser så pass att de inte behöver bli ledsagade under hela loppet, men Zebastian – som tillhör gruppen B1, de som ser minst – måste ha hjälp av Johannes hela vägen. Inför varje tävling måste duon därför åka banan om och om igen. De måste planera varje kommando, så att det kommer vid exakt rätt tidpunkt under tävlingsloppet. Men ibland dyker överraskningar upp ändå: dagen före tävling kan det vara vindstilla, dagen därpå blåsa intensivt. Under tävlingens gång kan en annan åkare ramla, eller de andra guidernas högtalare överrösta Johannes. Allt kan bli en röra av direktiv och utrop på främmande språk.

– Jag har prövat att åka med de svarta glasögonen, säger ledsagaren Johannes. Det var otroligt läskigt och jag förstod hur viktig tilliten är. Att man som guide använder rätt ord vid rätt tillfälle, och att vi är synkade. Samtidigt måste jag vara tydlig och snabb med att fatta beslut om något oväntat händer.

Ett ord dominerar fullständigt när de åker tillsammans – oavsett om det är under tävling eller under dagens runda på Östersunds skidstadion. Johannes fick lära sig det direkt när han blev Zebastians guide för två säsonger sedan. Nu ekar det som ett pulserande mantra mellan Östersunds trätoppar. Trots sin egentliga innebörd är det inget motivationsord eller något positivt.

Annons

Sedan Zebastian Modin var tretton, fjorton år har »bra« alltid betytt: »Rakt!«

Vi människor glömmer bort det mesta som händer oss i vår tidiga barndom. De saker vi upplever innan vi utvecklat vårt språk är för svåra att lagra. Men Zebastian Modin fylls ändå av obehag när han tänker på operationssalar, narkosläkare, nålar och blod.

Första gången Zebastian opererades var han tre dagar gammal.

Han föddes med barnglaukom, en ögonsjukdom som upptäcks hos mellan fem och tio barn per år i Sverige. Den orsakas av att avflödessystemet för ögats kammarvatten inte fungerar ordentligt. När kammarvattnet börjar utvecklas hos ett foster under den sjätte graviditetsmånaden måste den hinna som täcker ögats avflödesvägar spricka – så att vattnet kan ledas undan. Men vid glaukom spricker inte hinnan ordentligt, varför kammarvattnet blir kvar i ögat. Trycket på ögat höjs – och skadar synnerven.

Allt detta fick föräldrarna Anette och Patrik Modin förklarat för sig av läkarna när deras första barn föddes 1994, och att operationer var nödvändiga för att inte Zebastian skulle bli helt blind.

– Vid den tiden använde man fortfarande tekniker som orsakade otroliga smärtor: man opererade med kniv i ögat, säger Anette Modin.

Under Zebastians småbarnsår tvingades familjen ofta åka från hemmet på Frösön till Uppsala för smärtsamma operationer. Hans syn var nedsatt på båda ögonen, men inte värre än att han kunde sitta framför datorn och spela Bygg bilar med Mulle Meck. Han lärde sig läsa – det gick fint att uttyda bokstäverna om han satt två, tre decimeter från datorskärmen.

– När jag började bli lite äldre frågade mamma och pappa min läkare om han tyckte att jag skulle lära mig punktskrift, säger Zebastian. »Han kan läsa bokstäver, måste han kunna det också?« Läkaren svarade att det var bäst att jag lärde mig punktskrift, för läget förbättras sällan för dem som fått synskador. Det blir nästan alltid sämre med åren.

Innan Zebastian hunnit börja skolan hade ögonläkarna börjat använda laser istället för skalpell. Han hade redan opererats 29 gånger när han återigen fick lägga sig på operationsbordet, i hopp om att läkarna skulle kunna sänka trycket i hans ögon.

– Men lasern tog väldigt bra, om man får säga så, berättar Anette. Näthinnan lossnade på det öga han såg bäst med. Läkarna försökte sätta fast den, men det gick inte.

Sex år gammal förlorade Zebastian synen på sitt vänstra öga, och efter 30 operationer orkade ingen i familjen driva någon process mot det kirurgiska misslyckandet.

– Det blev i sig en så stor sak, för både »Zebben« och oss, att ta hand om. Då bestämde vi oss: »Nu får det vara bra för en stund. Han måste få må bra på insidan och landa i sig själv.«

Det blev inga fler operationer. Istället lade Anette och Patrik all sin kraft på att låta honom leva »som vilken unge som helst«. När Zebastian ville lära sig cykla köpte de alltså en cykel.

– Vi ville aldrig säga till honom: »Det här är svårt, det här går inte.« Det kanske inte alltid var praktiskt, men det fungerade för det mesta. Ungarna körde gatlopp på sina cyklar, tre i bredd, och det gick jättebra. Förutom en gång då någon hade flyttat en lyktstolpe några centimeter ut i vägen. »Zebben«, som trodde att den stod längre in, dundrade rakt in i stolpen och det vart en riktig stjärnsmäll.

Zebastian var förtjust i att sporta mer än något annat, och intresserad av allt vad lagidrotter hette. Han älskade att lyssna på Radiosporten och tidigt om morgnarna ringde han till sin mormor för att be henne läsa alla tabeller i olika idrotter på text-TV: »Division två södra, division två Västra Götaland …« Fick han höra resultaten för en specifik serie kunde han räkna om och uppdatera tabellen själv i huvudet.

Annons

Anette Modin säger, halvt skämtsamt, att föräldrarna ibland var oroliga över att »någon skulle komma och hämta Zebastian« för att de inte skötte om honom ordentligt. En dag efter att Zebastian börjat skolan fick Anette ett samtal. Det var pappan till en klasskamrat i Zebastians klass.

– Han sa: »Zebbe är hos oss, så du vet det.« »Ja, jag vet. Vad kul«, svarade jag. »Behöver jag tänka på något?« frågade han. Jag svarade: »Nej, han säger till i så fall.« »Jo … för han har klättrat väldigt högt upp i ett träd här. Går det bra?« »Jadå, det går bra.«

 

Zebastian ville inget hellre än att, som han uttrycker det, »vara som alla andra«. Han spelade fotboll, innebandy och basket under rasterna och efter skolan. Ofta var han målvakt.

– Jag förstod att det var ansträngande på ett helt annat sätt för mig, säger Zebastian. Jag behövde ha en väldigt vit boll för att kunna urskilja den, och inte spela inomhus, för då smälte allt ihop med golvet. Men jag var inte sämre än någon annan.

Zebastian kastade sig alltid huvudstupa in i brottningshögarna som de unga pojkarna i klassen bildade. Inte sällan var han den som tog initiativet.

– Jag tyckte om att vara med i de där högarna och kräla. Det har lärt mig att det är okej att slå sig. Att det inte är hela världen om det gör ont.

Han fortsätter:

– Det handlar också om att lära människor hur de ska behandla mig, och där har det varit viktigt med idrotten och upptågen. Jag har alltid tyckt att det varit viktigt att folk ska få tycka vad de vill om mig, men då ska det vara på grund av något jag gjort, inte för att jag inte sett. Folk som ska vara snälla och tycka synd om mig – dem gillar jag verkligen inte.

Anette Modin berättar att Zebastian behövde assistenthjälp i skolan, varpå man föreslog »någon gammal dam som hade ett år kvar till pensionen«. Då svarade föräldrarna nej. De ställde som krav att assistenten skulle vara en ung person, helst med idrottsbakgrund: »Om Zebben klarar att springa milen på 45 minuter, då ska assistenten klara det också.«

Varje år åkte Zebastian till Tomteboda i Stockholm, där årskullar av synskadade barn samlades för en veckas aktiviteter. Anette säger att hon såg hur många av barnen levde upp under besöket. För Zebastian var det mest en pina.

– Många av aktiviteterna var lugna, säger Anette. Vi skulle fika tillsammans och barnen fick göra saker som att sy en liten duk av en tygbit. Då minns jag hur Zebben skrek: »Ni kan dra era jävla fransar själva!« Sedan stormade han ut och slängde igen dörren.

Zebastian:

– Jag ville ju sporta, precis som jag gjorde hemma. När vi hade idrott på Tomteboda kändes det som att det var huvud, axlar, knä och tå, ungefär.

Anette igen:

– Vi fick förklara att vi förstod – vi ville inte heller sy några dukar – men att man ibland måste rätta in sig i ledet också. När de ringde för att informera om nästa årsmöte hann Zebben svara före mig och sa: »Vi kommer inte tillbaka nästa år.« Och det gjorde vi faktiskt aldrig.

När det inte är snösäsong tränar Zebastian rullskidor. Mamma Anette minns med fasa hur han en gång ramlade och var tvungen att »duscha av understället«, eftersom det hade fastnat i såren.

En eftermiddag i oktober 2005 promenerade Zebastian hem från skolan tillsammans med några vänner. Solen sjönk långsamt vid horisonten och Zebastian minns hur han tänkte: »Fan vilken vacker solnedgång – alldeles röd och fin.«

En efter en vek vännerna av hemåt, tills Zebastian var helt själv. Han märkte hur han fick svårare och svårare att hitta. Väl hemma kunde han inte avgöra om lampan på hans rum var tänd eller inte.

Familjen åkte till sjukhuset där man förklarade att Zebastian fått en blödning i sitt högra öga. Ingen kunde peka på någon specifik orsak – alla brottningsmatcher, snöbollskrig och bråk hade säkerligen höjt riskerna – men klart var att glaukomet gjorde det omöjligt för Zebastians öga att hantera blödningar på samma sätt som ett friskt öga.

Det blev allt svårare för honom att hänga med i bollsporter. Istället började han med simning. Det gick fint att följa de svarta linjerna som var målade på bassängens botten.

– Tidigare hade jag mest idrottat för att det var kul, men med simningen upptäckte jag hur skönt det var att träna för att bli trött. Det kändes som något min kropp verkligen behövde.

När Zebastian fyllt 13 år föreslog paret Kvicklund, bekanta till familjen, att han skulle pröva att åka längdskidor. De hade två barn som var några år äldre än Zebastian, som båda åkte för Östersunds skidklubb. Under vintern guidade de honom någon gång i veckan och lärde honom grunderna i klassisk längdskidåkning: att staka sig fram i spåret, skjuta ifrån med skidorna, saxa sig uppför backar. Zebastian hade aldrig varit intresserad av skidsport men märkte hur åkningen gav samma resultat som simningen: den tröttade ut honom. Dessutom:

– Genom alla lagsporter hade jag vant mig vid att sport skulle vara svårt. Att spela fotboll mot folk som såg var utmanande. På något sätt tror jag att jag gillade utmaningen i att lära mig att åka skidor, fastän jag inte såg så mycket.

Följande försommar, en kväll i maj, spelade Zebastian basket med sina kompisar. Kvällssolen sken på korgen – perfekt för Zebastian som behövde en så vit planka som möjligt för att kunna urskilja vart han skulle skjuta. Under matchens gång började lagkompisarna pika honom för att han missade så grovt. Skotten flög åt alla håll, utan att Zebastian förstod varför.

På väg till skolan morgonen därpå började han gå i sicksack: ena stunden knastrade grus under skorna, andra stunden gick han på gräs. På idrottslektionen skulle klassen spela fotboll, men Zebastian såg inte ens bollen när han hade den rakt framför fötterna. Sedan blev det svart.

Zebastian hade fått en andra blödning i sitt högeröga. Trycket i ögat var så högt att en operation riskerade att göra honom helt blind. Blödningarna hade i sin tur orsakat ärrbildning på hornhinnan.

Kvar var ett suddigt synfält – där han i bästa fall ibland kunde urskilja enstaka färger, ljus och konturer. Det skulle aldrig bli bättre igen.

 

Det fanns ingen klubb för skidåkare med synnedsättning, varken i Östersund eller någon annanstans i Sverige, så Anette och Patrik ordnade så att Zebastian fick börja träna och tävla med Östersunds SK. Föräldrarna annonserade för att hitta en riktig ledsagare. En inte helt lätt uppgift: måste skidåkaren ledsagas under hela lopp innebär det att guiden måste vara lika bra, eller ännu bättre.

Albin Ackerot hade nyligen tagit examen från ett skidgymnasium och vid sidan av sin egen satsning började han träna flera gånger i veckan med Zebastian. De utvecklade ett gemensamt kodspråk att använda sig av i spåren och långsamt gled Ackerot över till att i första hand vara Zebastians ledsagare.

Snart intresserade sig Svenska Parasportförbundet och bjöd in Zebastian till ett träningsläger i jämtländska Åkersjön 2007. Den dåvarande förbundskaptenen Niclas Grön minns:

– Han kunde absolut inte åka skidor. Han var otroligt entusiastisk och väldigt intresserad, men han ramlade konstant. Jag tror att det tog 30 minuter för honom att åka en bana på två kilometer.

Grön säger att han tillbringade det mesta av lägret med att lära Zebastian att åka ordentligt.

– Zebastian var på en sådan extrem basnivå och kunde åka lite klassiskt, men han hade aldrig sett hur man åkte skate. Hur visar man det för någon som inte kan se? Det tog tid, men jag fick följa med honom i backen och visa allt från hur han skulle hålla armarna till hur han skulle föra skidorna.

Zebastian utvecklades undan för undan, och året han fyllde 15 skickade förbundet honom på några världscuptävlingar. Niclas Grön imponerades av Albins och Zebastians samarbete, men ännu mer av den senares träningsvilja:

– Han hade en sådan otrolig vinnarskalle och vad vi brukar kalla för »öppen kropp«: han var redo att satsa så hårt, och hans kropp svarade på träningen. Han gav sig aldrig. En sådan ung kille med en sådan vilja har världens största potential. Efter ett år gick det verkligen upp för mig att han kunde bli något riktigt stort.

Zebastians största styrka enligt Johannes: »Han är otroligt duktig på att hitta toppformen inför viktiga tävlingar, och är väldigt tydlig med sin satsning.«

Med tanke på hur framgångsrikt Sverige är inom längdskidåkning är paraskidsportsvärlden i landet förvånansvärt liten. Sveriges landslag till de största tävlingarna i Paralympics har sällan bestått av mer än någon åkare i varje klass.

På paratävlingar sorteras åkarna i olika klasser beroende på funktionsnedsättning: sittande, stående och synskadade. De synskadade delas i sin tur upp i tre kategorier: B1, som Zebastian tillhör, innebär att åkaren har ingen till mycket lite syn, B2 har något bättre och B3 bäst. Samtliga B1:or åker med mörkläggande glasögon och guide och måste ha hjälp runt hela banan. B2- och B3-åkare kan i många fall använda sig mer sparsamt av guiderna, som kan kliva av och på under loppets gång.

Beroende på kategori får man olika avdrag på sin tävlingstid. En B3-åkare får inget avdrag, en B2:a drar av en procent och en B1:a drar av tolv.

Under 2000-talet har en åkare tronat över alla andra: kanadensaren Brian McKeever, som vid 19 års ålder började förlora synen till följd av Stargardts sjukdom. Som 22-åring tog han två guld och ett silver i Paralympics 2002 i Salt Lake City. Fyra år senare upprepade han samma bedrift i Turin.

2010 blev McKeever den första skidåkaren i världshistorien att tas ut till både de olympiska och paralympiska spelen, inför tävlingarna på hemmaplan i Vancouver.

Det svenska paralympiska landslaget hade letat efter lovande åkare – och hittat en i Zebastian Modin. Inte ens 16 år fyllda togs han ut till Paralympics 2010, där han var den yngsta deltagaren i hela spelen. Från att mest ha åkt lokala tävlingar kastades han in i parasportens allra största spektakel: där var tusentals idrottare, ledare och funktionärer. Därtill ännu fler åskådare och varenda stor tidning och TV-kanal i världen.

Under spelen dominerade i vanlig ordning Brian McKeever och hans bror Robin, då de tog guld på både tvåmilen och milen. Men till tävlingens sista dag hade Zebastian lyckats ta sig till final i den klassiska sprinten.

– På sprintbanan fanns det en otroligt tuff utförsbacke som gick över i en skarp kurva, minns Niclas Grön. Den körde han och Albin om och om igen inför tävlingen för att verkligen lära sig. Det är Zebastian i ett nötskal: han vill ha koll på varenda liten detalj.

Efter att ha presterat bättre än vad någon räknat med kände Zebastian sig på gränsen till sjuk. På finaldagen rosslade halsen och huvudet bultade. Han tvekade inför att ens delta i loppet, men Niclas Grön menade att det var ett tecken på att han var i toppform: »Värm upp och se hur det känns!«

När startskottet gick såg Grön direkt att Zebastian och Albin hade förutsättningarna för att göra ett »superlopp«. Skidorna gled som de skulle och paret höll jämn takt med stjärnorna McKeever och den närmaste konkurrenten, ryssen Nikolaj Poluchin. När de tre paren nådde upploppet in mot stadion var publikjublet så högt att Zebastian inte längre hörde Albin Ackerots instruktioner.

De tog sig i mål 7,3 sekunder efter McKeever och 2,8 sekunder efter Poluchin. Bronset blev Sveriges första och enda medalj under skidtävlingarna i Vancouver.

– McKeever hade varit ohotad i så många år, säger Grön. Och så kom en så ung grabb och utmanade honom! Vid målgången kramades och grät vi ledare – det var så stort och oväntat.

När Albin och Zebastian landade på Östersunds flygplats väntade en jublande mottagningskommitté. Medaljfiranden ordnades på skolan och varje tidning och TV-program ryckte i dem. Till Idrottsgalan 2011 nominerades Zebastian till Årets idrottare med funktionsnedsättning.

Såväl skid- som parasportvärlden hade fått en ny stjärna.

 

Följande höst började Zebastian på Östersunds skidgymnasium. Anette och Patrik ansträngde sig återigen för att ge sonen så goda förutsättningar som möjligt: efter samtal med rektorer och ansvariga fick Albin Ackerot arbeta som Zebastians assistent både under skidträningen och i skolarbetet.

– Mina föräldrar var väldigt viktiga, säger Zebastian. För det var inte alls så att skolan bara tog in mig. Inte särskilt många med funktionsnedsättning har gått på idrottsgymnasium. Tack vare det fick jag gå med likasinnade, jag fick ett sammanhang och folk att träna med fyra gånger i veckan. Istället för att plugga en vanlig linje och träna på fritiden.

Enligt förbundskaptenen Niclas Grön, som lämnade sin post samma år, betalade Zebastians »träningsintelligens« sig mer och mer. Klasskamraterna fick ofta se sig besegrade – inte minst vad gällde Zebastians starkaste gren, stakning.

Ju mer han tränade och tävlade, desto mer hemma började han känna sig i parasportvärlden.

– Jag förstod att det var mina tävlingar, att det var där jag kunde jämföra mig med folk på samma villkor och se hur bra jag egentligen kunde bli. Annars skulle det ju inte finnas något Paralympics. Om man ska vara rent krass: jag skulle aldrig kunna bli så bra som åkarna på den absoluta elitnivån. Däremot kunde jag göra så mycket som möjligt för att bli så bra som möjligt, och minska glappet.

Efter bronset i Vancouver hade Zebastian siktet inställt på ännu större framgångar i nästa Paralympics. På vägen radade han upp medaljer och pallplatser: etta i världscupsprinten i Voukatti 2011, etta i världscupstafetten 2012, silver i klassisk sprint i VM i Sollefteå 2013, tvåa i den totala världscupen 2012/2013.

– Jag hade hela tiden inställningen att när jag kom till Sotji, då skulle jag vara som bäst. Visst är världscuper och världsmästerskap stora tävlingar, men de är bara steg på vägen till det allra största, som händer vart fjärde år.

Han fick som han ville: Zebastian och Albin Ackerot tog silver i skatesprint, brons på tvåmilen och silver i den mixade stafetten tillsammans med Helene Ripa.

 

Zebastian hade praktiskt taget lärt sig att åka skidor tillsammans med Albin Ackerot, de hade tränat tillsammans i sex år. Men nu bestämde sig Albin för att sluta. Zebastian var för bra; han tränade och tävlade så intensivt och var så stark att det krävdes mer träning av Albin än vad han orkade med för att hålla jämna steg.

– Jag förstod honom och respekterade beslutet – det är bättre att lägga av än att fortsätta göra någonting halvdant. Samtidigt var det väldigt tungt. Jag blev så uppgiven: »Vad ska jag göra nu?«

Paret skildes åt efter studenten och Zebastian fick leta efter en ersättare. Men kraven för tjänsten var svåra att matcha. Zebastian presterade på en så hög nivå att han behövde en riktig elitåkare, samtidigt som ledsagaren omöjligen skulle ha tid att satsa fullt ut på sin egen elitkarriär.

Därtill krävdes förstås personkemi, både i och utanför skidspåret.

– Man kan vara bättre eller sämre som guide i spåret, men det är inte där svårigheten ligger, säger Zebastian. Det viktiga är att man funkar som par vid sidan av, för då funkar man också under tävling. Det finns de som kanske inte vill träna så mycket, som inte vill resa bort på tävlingar, som inte är flexibla inför hur den andra personen vill ha det. Ska man jobba så tajt med någon måste man kunna ge och ta av varandra.

Familjen Modin lade ut en jobbannons och fick flera svar, men efter provträningar föll aspiranterna ifrån en efter en. Till slut, för att ens kunna tävla, fick Zebastian ta akut hjälp av en kompis som varit lovande junior men sedan slutat.

Zebastian nådde inte upp till samma form som i Sotji, och under hösten domnade benen ibland bort eller blev svåra att röra på efter att han ansträngt sig.

Han hade drabbats av så kallat kompartmentsyndrom: det hade inte kommit tillräckligt med blod till musklerna på framsidan av benen. Läkarna förklarade att han behövde opereras omedelbart; då fanns det en stor chans att han skulle bli helt återställd. Men risken fanns också att Zebastian aldrig skulle kunna tävla på elitnivå igen.

Han låg hemma medan hans lagkamrater tränade och tävlade, och hans gymnasiekompisar pluggade, arbetade eller reste. En månad efter operationen kunde han långsamt trappa upp träningen. Han fick en ny guide som han trivdes med.

– Efter sommaren meddelade guiden att han inte längre ville vara med. Jag hade varit så nära att kasta in handduken flera gånger det året. Det var grej på grej på grej. Men jag hade hittat nya saker att lura i mig själv varje gång, det skulle bli bättre. Nu fanns det inget kvar att lura mig själv med.

21 år gammal var Zebastian Modin redo att lägga av. Han sökte in till Mittuniversitetets ekonomiprogram.

Tintintavlorna i Zebastians vardagsrum är ingen slump: han heter nämligen Tintin i mellannamn. Fast varken han eller hans föräldrar är egentligen särskilt förtjusta i seriefiguren, förklarar han.

Högar av pjäxor och skor möter en i hallen till Zebastians tvårummare i Östersund, alldeles norr om Mittuniversitetets campus. I vardagsrummet hänger en tvättlina med ett tiotal färgglada nummervästar från olika tävlingar vid sidan av tre Djurgårdens IF-halsdukar. Ett prisskåp fyllt av medaljer i alla valörer går inte att öppna. Zebastian tappade bort nyckeln för ett tag sedan och varken han eller pappa Patrik har kunnat hitta den.

– Efter gymnasiet trodde jag inte att jag någonsin skulle plugga mer. Men när inget blev som jag planerat tänkte jag att det kanske skulle passa att gå i skolan. Det var ett bra beslut, för det var så skönt att få ett annat sammanhang. När folk frågade hur det var med mig kunde jag svara något om hur dåligt det gick med skidåkningen – men det var det. Sedan kunde man prata om något annat.

Några gånger om året åker Zebastian till Stockholm för att besöka sin lillebror Felix, och för att gå på fotboll. Han har säsongskort på Djurgårdens ståplatsläktare och går på ett tiotal matcher per säsong. Fotboll är kanske den sämsta sporten för honom att följa eftersom den låter så lite – hockey och basket, som han tidigare intresserade sig passionerat för, är bättre – men känslan av att vara en del av Djurgårdens publikhav är oslagbar.

– Det finns de i klacken som kanske inte är Guds bästa barn alla gånger. Men jag har gått på Stockholmsderbyn ensam, för att det är viktigt för mig att få göra det jag vill på egen hand, och jag har alltid känt mig välkommen där.

Zebastian påtalar ofta vikten av att få vara fri.

– För många som inte ser kan fysiken vara ett problem: man kan bli stillasittande, inte våga gå ut, inte orka röra på sig … Men det är inte ett problem för mig. Jag behöver käpp när jag går, speciellt i områden jag inte känner till, men dyker det upp en kant – då hoppar jag till, och så är jag med i matchen igen. Det är en trygghet att min kropp är så stark. Jag ramlar inte om jag blir knuffad på dansgolvet. Snarare är det den andre som åker i backen. Jag tror att idrott är extra viktigt för människor med olika former av nedsättningar. Du behöver inte bli elitidrottare, men tränar du lär du dig att ha kontroll över din kropp, som blind kan du lära dig att hitta … En man som slipade skidor åt oss i landslaget sa en gång: »Smäller man in en krona i parasporten får man tusen tillbaka.« Det vill säga: den kronan är värd så mycket i så mångas liv.

Zebastian pratar snabbare och hans lågmälda jämtländska sjunger mer när han talar om saker han upprörs över eller bryr sig om.

– Om du inte ser eller om du sitter i rullstol, eller vad det nu är, så blir det så mycket lättare för folk att klistra på dig någon sorts identitet. Därför måste du vara mycket mer än vad andra är. Det behöver inte vara på alla sätt, men du behöver ha någonting som sticker ut. Jag tror att människor behandlar andra så som de ser att de kan behandla dem. Hade jag varit tam och tillbakadragen hade folk förutsatt saker och behandlat mig på ett annat sätt – med längdskidorna och allt jag gjort i livet har jag kunnat visa vem jag är. Visat att andra ska ta mig på allvar.

I slutändan återvände Zebastian Modin till längdskidåkningsvärlden. Våren 2016 flyttade en ung SM-åkare från Österlen upp till Östersund. Zebastian och Johannes Andersson testade att åka tillsammans – och äntligen föll bitarna på plats igen. Från att knappt ha tävlat på två säsonger radade paret upp segrar och vann den totala världscupen.

Den förre förbundskaptenen Niclas Grön, i dag sportchef på Parasportförbundet:

– Zebastian är one of a kind. Helt unik. Det finns ingen på hans nivå i landet.

»Ett tag tappade jag mitt idrottsintresse lite, och kom på mig med att inte veta vilka som slutade femma i Allsvenskan, till exempel«, säger Zebastian. »Men i och med att jag började följa Djurgården kom det tillbaka – och det tycker jag är bra.«

Zebastian Modin vankar av och an i hallen medan Johannes Andersson hukar och brottas med stavar och skidutrustning.

– Fan! Att det alltid ska vara någonting, hasplar Zebastian ur sig.

Sedan:

– Jag måste fan duscha.

– Gör du så, säger Johannes.

Badrumsdörren slår igen.

Med sin sävliga skånska känns Johannes lite apart mitt i den jämtländska vinteridyllen. Han är utbildad landskapsingenjör och kombinerar arbetet som ledsagare med att åka en del egna tävlingar och studera ekonomi på distans.

– Ingen annan har ett liknande jobb, konstaterar Johannes Andersson. Det finns så få människor som passar för det, när man själv måste vara bättre än åkaren. Det finns inga andra som jag och Zebastian i Sverige.

Zebastian menar att han i samarbetet med Johannes äntligen fått en »ge-och-ta-relation« som fungerar. Johannes håller med:

– Man måste ha ett fungerande samspel. Vi är ett par som är en del av ett lag. Vi har tränare, förbundskaptener och vallare runt omkring, som alla är en del av en helhet. Men utåt är det Zebastian som är tävlande och får uppmärksamheten. Å andra sidan får båda medalj om vi vinner – det säger lite om hur viktig och delaktig guiden är.

Zebastian kommer ut ur badrummet med håret i blöta piggar. Johannes bär ner utrustningen i lägenhetens förråd. Zebastian tar sig åt ryggen: under dagens träning började den krampa och han har ingen aning om vad det beror på.

– Fan, svär han igen. Gunnar Hammarberg, som jag tränar med och har som lite bollplank, sa att jag har två lägen: »Antingen så vinner du eller så råkar du ut för ett terrordåd på väg till tävlingen!« Det är lite så. Det händer så mycket grejer – det är ingen mellanmjölk här inte. Först tar man tre medaljer i Sotji, sedan får man två säsonger där man funderar på att lägga av … och så vinner jag världscupen året efter det! Och nu detta … Snacka om att inte veta var man står.

Det är lätt att förstå oron: i mars går Paralympics i sydkoreanska Pyeongchang, där han på allvar ska mäta sig med de allra största. Brian McKeever, nu 38, gör sitt kanske sista paralympiska spel och har i en intervju utnämnt Zebastian till sin arvtagare.

När jag frågar Zebastian hur han orkade ta sig tillbaka efter motgångarna svarar han på klassiskt idrottsvis att »träningen gick bra«, att han var »där rent mentalt« och att det var »kul med skidor igen«. Men han går snabbt över till en djupare analys av sig själv.

– Eller … inte kul. För kul har man när man går på Gröna Lund och spelar chokladhjul. Det är barnkalaskul. Skidor är inte kul, det är snarare intressant och spännande och alla sådana där ord. Att tävla i skidor handlar om att bli trött, både fysiskt och psykiskt. Och om att vara redo för att bli det. Jag har alltid behövt känna respekt för det jag ska göra, vara inställd på att det ska bli jobbigt och vara redo att härda ut. Det är vad jag lärt mig av allt jag varit med om. Jag vill känna att det finns ett större syfte med det jag håller på med.

Han är redan en veteran i Paralympicssammanhang: Pyeongchang blir hans tredje mästerskap. Men allt är annorlunda den här gången.

– I vanliga fall fokuserar man i fyra år och blir glad om man lyckas. Men för mig har de senaste fyra åren inte varit några vanliga år – det har varit fyra långa, krångliga år. Så många gånger som jag tänkt att »det blir inga fler Paralympics«. Så om jag tar medalj nu i Pyeongchang …

Zebastian Modin knackar skrockfullt med knogarna på köksbordskanten.

– Jag har kämpat hela mitt liv med så många olika saker för att komma dit jag är i dag. Då skulle jag få bevisa att jag vann över mig själv och över allt runt omkring. Alla hinder som ställdes upp i min väg. Ett efter ett.