Alkemisterna

På bordet framför oss: en hushållspappersrulle utan hållare, ett hålslag, några oöppnade kuvert, två pain au chocolate – och 14 skimrande diamanter.

Professor Alix Gicquel, klädd i champagnefärgad laboratorierock och mönstrad Hermès-scarf, häller upp kaffe.

Vi befinner oss i hennes kontor på en forskningsanläggning i Villetaneuse, någon mil norr om Paris.

Annons

För 30 år sedan byggde Alix här sin första plasmareaktor. Där placerade hon sedan små diamantkristaller, eller »frön« som hon kallar dem, i en uppvärmd blandning av kolvätegas och väte. Under rätt tryck skulle fröet växa till en större diamant.

De första årens arbete resulterade dock enbart i att en svart glimrande massa av polykristaller bildades runt diamanten. Men Alix byggde nya maskiner, och så småningom lyckades hon få fröna att växa till större diamanter. Hon kunde sedan ta frön av dessa och upprepa processen.

Vid samma tid gjorde ett dussintal forskare i Indien, Ryssland och USA liknande genombrott. De flesta använde en annan metod: de återskapade det extrema tryck och den obeskrivliga hetta som råder 20 mil under jordens yta, där kol på naturlig väg omvandlas till diamanter.

De juvelerare som fick se resultaten blev dock inte särskilt imponerade. Diamanterna var ofta missfärgade och sällan större än några milligram.

Man antog allmänt att det var omöjligt att tillverka diamanter som uppfyllde kraven för att användas i smycken. Och de flesta laboratorier övergick till att serva tillverkningsindustrin med smådiamanter som användes som skär- och slipmedel.

Alix Gicquel fortsatte dock att experimentera, övertygad om att hennes teknik hade större potential.

– Det är som att göra egen yoghurt eller surdeg, säger hon. Du börjar med en bas, sedan utsätter du den för en miljö där den kan börja leva och växa.

Idogheten gav resultat. Häromåret kunde hon plocka ut ett dussintal ärtstora diamanter på mellan en och två karat ur reaktorn.

Nu lyfter hon upp en av dem med en pincett och håller upp den framför kvinnan i blåbågade glasögon på andra sidan bordet.

– Om du tittar på den så här ser du hur fint den reflekterar ljuset.

När Alix ska lägga ner diamanten på bordet igen tappar hon greppet så att den rullar ut över bordsskivan. I sista stund får hon fram en hand och hejdar ädelstenen från att falla ner på heltäckningsmattan.

– Ah, merde!

Kvinnan i blåbågade glasögon ler. Marie-Ann Wachtmeister lämnade häromåret Staffanstorp för att flytta till Paris och starta Courbet, världens första lyxvarumärke som säljer smycken med laboratorietillverkade diamanter.

I en bransch som i århundranden levt på att sälja ädelstenar och guld från gruvor har lanseringen varit kontroversiell. Genom att framhålla att Courbets diamanter kommer från laboratorier riktar man ljuset på branschens ömma punkt, det där som alla vet men som ingen talar om: att den traditionella utvinningen på ena eller andra sättet skadar miljön eller människorna i gruvornas närhet.

Den här förmiddagen har Marie-Ann åkt ut till Alix labb för att se hur det går med den laddning som just nu är under produktion.

Annons

Alix Gicquel gestikulerar mot diamanterna på bordet.

– När du håller dem mot ljuset ser du att de har toner av champagne eller konjak. Det beror på att det läcker in lite kväve under processen. Men de som ligger i reaktorn nu kommer att bli helt vita.

Hon tar ett bett på en pain au chocolate.

– Det hoppas jag i alla fall.

 

Varför vill människor ha diamanter?

Fram till relativt nyligen var det knappt någon som brydde sig om dem överhuvudtaget. Att bära dem på kroppen var under flera tusen år en helt och hållet indisk företeelse.

Diamanterna plockades då ur ett fåtal flodbäddar i kungadömet Golkonda och såldes till förmögna indier som trodde att ädelstenarna hade lyckobringande egenskaper. En del svalde dem till och med eftersom stenarnas effekt antogs vara större ju närmare kroppen man förvarade dem.

Vid samma tid som handeln mellan Europa och Indien tog fart upptäckte hantverkare i Nürnberg att man genom att slipa dem med läder som smorts med diamantpulver och olja kunde skapa fasetter och maximera deras förmåga att reflektera ljus. Snart spreds idén om diamanten som smycke bland europeiska aristokrater och kungligheter.

Den målgruppen var dock så liten att världens samlade utvinning ända fram till slutet av 1800-talet bara uppgick till några kilo om året. Allt grävdes fram ur ett fåtal indiska och brasilianska gruvor.

Ta bara Oranjeflodens stränder i Sydafrika. De hade under hela mänsklighetens historia varit så rika på diamanter att folk vant sig vid att marken efter kraftiga regn kunde skimra som en stjärnhimmel. Barn lekte med stenarna. Boskap trampade på dem. Strutsar svalde diamanterna och lät dem passera genom tarmsystemet innan de släppte ut dem igen.

1867 plockade en femtonårig bondpojke vid namn Erasmus Stephanus Jacobs upp en särskilt blänkande sten och lade den i fickan på sin manchesterkavaj. Hemma gav han den till sin lillasyster som placerade den bland sina leksaker.

Några månader senare hade familjen besök av en granne som blev så fascinerad av stenen att han fick den.

Han visade den i sin tur för en gårdfarihandlare vid namn Jack O’Reilly, som frågade om han fick köpa den. O’Reilly misstänkte att han gjort ett fynd och skickade stenen till en mineralog för undersökning.

Annons

När svaret kom var gårdfarihandlarens lycka gjord: stenen han köpt för några småslantar var en diamant på drygt 21 karat.

O’Reilly-diamanten blev känd över hela världen. Snart invaderades Norra Kapprovinsen av lycksökare med hackor och spadar. 15 år tidigare hade många av dem deltagit i guldruschen i San Francisco. Därifrån tog de nu med sig det system som införts för att fastslå vem som hade rätt till fynden: den som ville sätta sin spade i jorden på en specifik plats fick köpa en inmutningsrätt av markägaren. De diamanter som sedan hittades tillföll den som mutat in platsen.

Systemet tog dock ingen hänsyn till de människor som bott på platsen i årtusenden, men som förlorat sina landrättigheter till kolonisatörerna. Flera av dem hade använt diamanter som verktyg, leksaker eller amuletter. Men inom branschen ogillade man fynd som inte registrerats på en inmutning. Vem visste var de kom ifrån?

Problemet löstes på sedvanligt kolonialistiskt manér: man stiftade en lag som förbjöd infödda från att muta in land. Det innebar att om en urinvånare ägde en diamant så hade hen inte fått den på godkänd väg.

Ett av områdena där flest diamanter hittades låg på en bondgård tillhörande de två bröderna Diederik Arnoldus De Beer och Johannes Nicolaas De Beer.

Tio år tidigare hade de köpt tomten för 50 pund. När de nu sålde den för 6 000 växte en hel gruvstad fram där deras djur en gång betat. Den fick namnet Kimberley. Den nystartade lokaltidningen Diamond News rapporterade om diamantstölder och färska fynd: »Stor lycka! Vi har fått veta att Coxon och Webster hittat 27 diamanter som värderats till 4 000 pund.«

Det dröjde dock bara något decennium innan jordskorpan var förstörd. Marken rasade. Uppsipprande grundvatten orsakade översvämningar. Tiden för ensamma lycksökare med hacka och spade var över.

Sannolikt hade historien tagit slut där om det inte varit för en man vid namn Cecil Rhodes. Han hade tjänat en förmögenhet på att hyra ut vattenpumpar till gruvarbetarna och använt pengarna till att gradvis köpa upp allt fler av områdets inmutningar.

När andra lämnade det uppgrävda hålet under Kimberley klev Cecil Rhodes in med en toppmodern maskinpark redo att schakta sig ner under den befintliga gruvan och bygga underjordiska tunnlar.

Han döpte sitt företag till De Beers, efter bröderna som en gång drivit en bondgård på platsen, och skyfflade snart upp diamanter i industriell skala.

För att marknaden inte skulle översvämmas köpte Rhodes upp alla sina konkurrenter. Snart kontrollerade De Beers diamantbranschens samtliga distributionsled. På så vis kunde företaget begränsa nya fyndigheter, styra utbudet och upprätthålla den enda faktor som gör diamanter riktigt värdefulla – uppfattningen om att de är sällsynta.

Rhodes använde sedan sitt växande inflytande i politiken, där han förfäktade »den anglosaxiska rasens överlägsenhet«. Han blev premiärminister i Kapkolonin och gav namn åt staten Rhodesia – nuvarande Zambia och Zimbabwe. När han dog 1902 efterlämnade han inte bara en av världshistoriens mest framgångsrika affärskarteller utan också en grund för Sydafrikas apartheidsystem.

I De Beers råvarukedja sorterades diamanterna redan i gruvan. Stenarna som var små eller brunfläckiga såldes till industrin, där deras hårdhet kom till användning i skär- och slipverktyg. Större stenar skickades vidare till verkstäder där de delades och slipades. Därefter fick diamanten sin gradering utifrån ett system med fyra kategorier som kallades »the four C:s«: carat (vikt), cut (slipning), color (färg) samt clarity (renhet).

Graderingen avgjorde sedan priset när diamanten såldes vidare till juveleraren som gjorde smycken av den.

 

Efter 1930-talets depression sjönk efterfrågan så mycket att De Beers ledning darrade. Skulle kunderna någonsin vilja köpa diamanter igen?

Man anlitade reklambyrån NW Ayer & Son, som orkestrerade en av historiens mest lyckade reklamkampanjer.

Byrån började med att rasera uppfattningen att diamanter enbart bars av kungligheter och miljonärer. Man köpte produktplaceringar i TV-serier och skickade diamantsmycken till tidens största kändisar. Vid tidpunkten var det ovanligt med diamanter i förlovningsringar, men Ayer & Son dundrade ut massiva annonskampanjer riktade mot unga män, där man förklarade att det bara fanns ett acceptabelt val för den som stod i begrepp att fria. Annonstexterna förklarade att en »lagom« summa för en diamantprydd förlovningsring motsvarade en månadslön. Sloganen »A Diamond Lasts Forever« förstärkte kopplingen mellan de uråldriga stenarna och idén om kärlek som aldrig dör. (Senare forskning har visat att par som ger varandra dyra förlovningsringar och arrangerar påkostade bröllop skiljer sig oftare än par som ger varandra mer modesta kärleksgåvor.)

De ekonomiska resultaten var omedelbara. Till och med i länder utan tradition av att köpa diamanter sköt försäljningen i höjden.

Trots den uppenbara orättvisan i att en naturresurs grävs fram av fattiga arbetare i konflikthärjade länder för att säljas som dyr statussymbol talades det länge tyst om branschens negativa sidor.

Men 1998 släppte organisationen Global Witness en rapport om hur rebellgrupper i flera afrikanska länder tagit kontrollen över diamantgruvor och använde förtjänsten till att finansiera sin krigföring.

Branschveteranen Martin Rapaport – känd för sin dagligt publicerade lista med guidepriser – slog larm om situationen i inbördeskrigets Sierra Leone, där rebellgrupper skövlade naturen och tvingade tusentals män, kvinnor och barn att arbeta som slavar med att gräva fram diamanter till ett värde av hundratals miljoner dollar. »Men det värsta är att inte att de jävlarna stjäl Sierra Leones diamanter, utan att de byter bort dem mot vapen. Vapen som används för att döda människor och hålla igång kriget.«

De Beers hade inte längre fullständig kontroll över marknaden men var fortfarande den enskilt största aktören. När företaget år 2000 ansåg att risken för bojkott blev för stor samlade de alla de stora diamantproducenterna i Kimberley. Resultatet, det så kallade Kimberleyprotokollet, förband marknadens aktörer att inte handla med konfliktdiamanter.

Certifikatet eliminerade de allra värsta problemen – men blev inte den garanti mot konfliktdiamanter som många hoppats. Protokollets definition av »konflikt« är exempelvis begränsad till rebellrörelser som vill störta ett lands regering – och bara det. Det är dessutom fortfarande näst intill omöjligt att spåra många diamanters ursprung. I Kongo byter en genomsnittlig diamant ägare åtta till tio gånger innan den lämnar landet. Och det är först när den kommit till en slipare i Antwerpen, Tel Aviv eller Surat som den certifieras och får ett unikt, spårbart nummer.

I dag plockas knappt 30 ton diamanter till ett värde av 130 miljarder kronor årligen upp ur jorden. Av dessa handlas mellan fem och tio procent sedan illegalt. Med andra ord saknar den som köper en diamant fortfarande garantier för att den inte orsakat blodspillan.

Och även den som köper ett etiskt diamantsmycke från ett företag som själva övervakar sina leveranskedjor bidrar till stora utsläpp av koldioxid. För att anlägga en diamantgruva skövlas ofta stora arealer skog. Varje utvunnen karat kräver sedan att man bryter 250 ton malm och förbrukar 480 liter vatten.

 

Marie-Ann Wachtmeister och jag sitter hopknycklade i baksätet på en gammal Mini Cooper. Trots att jag böjer nacken pressas bakhuvudet in i biltakets bulliga stoppning.

Bakom ratten stönar Courbets PR-chef Charlotte Daehn åt Paristrafiken. Hon köpte bilen för att kunna köra sina barn till tisdagarnas tennisträning. I dag använder hon den för att kunna skjutsa sin chef, mig och Filters fotograf Magnus Bergström mellan laboratoriet och företagets kontor.

När bilen accelererar över gatstenarna fungerar chassit som resonanslåda åt vibrationerna från takets löst sittande takräcken. Det känns som att färdas inuti en tandläkarborr.

Fram till nyligen pendlade Marie-Ann mellan Skåne och Paris, men häromdagen skrev hon på köpekontraktet för en våning i sextonde arrondissementet. Flytten innebär en cirkelslutning. Marie-Ann Wachtmeister växte upp i Paris. Pappa Carl-Henrik Winqwist var generalsekreterare på Internationella Handelskammaren. Mamma Caroline Winqwist målade porträtt i olja.

Själv dansade Marie-Ann neoklassisk balett, drömde om att bli konstnär och jobbade under tonåren extra som modell i kampanjer för Schweppes, Coca-cola och Danon.

Efter ett misslyckat ansökningsförsök till en konstskola i Paris övertalades hon av sin mamma att flytta till Lund och plugga ekonomi. Efter examen hamnade hon på dagligvaruföretaget Procter & Gamble. Vid 23 års ålder hade hon klättrat till produktchefsassistent för Pampers.

– En dag fick jag ett samtal från en journalist på Tidningen Land: »Vi har hört att ni bleker blöjorna med dioxin. Dioxiner dras till fett, och man smörjer ju in barnens rumpor med fett.« Jag hade ingen aning om vad jag skulle svara. Vi fick tre jättejobbiga artiklar och det började buzza nere i Tyskland. Procter & Gambles egna vetenskapsmän sa att risken bara var teoretisk, men man bytte ändå blekningsmetod.

För Marie-Ann blev episoden ett uppvaknande.

– Jag trodde naivt att när ett företag har så välformulerade visioner om att göra gott, så gör man det. Men här blev det tydligt: stora företag gör inte något som är bra för miljön – om det inte också är bra för marknaden.

 »Det här är en märklig plats. Man brukar säga att män går hit och spenderar enorma summor för att köpa sig fria från sitt dåliga samvete.«

Medan karriären rullade vidare med toppjobb på det internationella konsultbolaget McKinsey och en egen konsultfirma inom telekombranschen utvecklade Marie-Ann ett allt större miljöengagemang. Samtidigt bubblade ungdomens konstnärsdrömmar i bakhuvudet.

På en fest hos några vänner träffade Marie-Ann en bekant med egen ateljé.

– Jag frågade hur det gick med konsten. Hon förklarade att hon lagt den på is, men att hon börjat gå en kurs i silversmide och frågade om jag ville följa med. Jag hade aldrig gillat smycken, men tänkte att det kanske vore kul att prova.

Marie-Ann tittar på de parisiska fasaderna som susar förbi utanför fönstret.

– Det är roligt när man blickar bakåt och identifierar ögonblick som leder till förändring. Om jag inte hade gått dit hade jag varit konsult i dag. Jag blev helt förälskad i arbetet i smedjan.

Vid samma tid diagnosticerades hon med Addisons, en autoimmun sjukdom som får binjurarna att sluta fungera normalt.

– Jag var så trött att jag knappt kunde stå och blev inlagd i två veckor för att bara ligga still och behandlas med kortisol. Men jag lyckades få dispens för att gå till mitt silversmide.

Efter några månaders smidande fick hon en utmaning av sin syster: Vore det möjligt att göra en ring med utbytbara stenar?

Hon började skissa under utdragna konsultmöten. Snart hade hon konstruerat en kloinfattning som kunde öppnas och stängas.

Idén gav livet en ny riktning. Hon fick patent på ringen, sade upp sig och gav sig in i smyckesbranschen på heltid.

En dag kontaktades hon av chefen för smyckesjätten Poiray.

– Manuel Mallen sa direkt: »Vi vill ha globala rättigheter till din uppfinning.« Jag drog till med ett pris och vi skrev ett licensavtal.

Den modulära ringen blev snart Poirays bäst säljande produkt. För Marie-Ann innebar det att hon inte behövde arbeta med annat än att fakturera licenspengar. På den nyvunna fritiden utbildade hon sig till yogalärare. Efter en hektisk karriär och ett omvälvande sjukdomsbesked såg hon en lugnare framtid framför sig.

Då ringde Manuel Mallen igen. Han hade fått en uppenbarelse när han besökt ett diamantlaboratorium i Antwerpen och sett hur långt utvecklingen gått. Nu hade han sagt upp sig från Poiray och skulle starta ett nytt varumärke.

– Han ville göra smycken med laboratoriediamanter och återvunnet guld.

När laboratoriediamanter tidigare sålts i smycken hade de alltid marknadsförts som en billigare budgetversion – trots att det med blotta ögat i princip är omöjligt att skilja dem från gruvdiamanter. Den annorlunda kristallsammansättningen gör dock att labbdiamanterna måste klyvas på ett annat sätt innan de slipas.

Manuels idé med Courbet var att föra in laboratoriediamanter i de lyxigaste sammanhangen och marknadsföra sig som ett ekologiskt och etiskt alternativ till konkurrenterna. Med lika exklusiva priser, visningslokaler och förpackningsaskar.

Ville Marie-Ann bli VD och designer?

Några timmar efter bilturen promenerar Marie-Ann Wachtmeister längs trottoaren på Place Vendôme. Det vidsträckta torget räknas som världens centrum för försäljning av juvel- och diamantsmycken.

Framför smyckestillverkaren Boucherons tunga marmorfasad vankar två vakter med automatvapen dinglande över höfterna. Utanför Rolex butik väntar två chaufförer i höga hattar och jacketter. Nedanför en Chaumetskylt sitter två unga biträden i pressade skjortor på huk med varsin hemrullad cigarett och iakttar ett rysktalande par som släntrar in hos Patek Philippe, där armbandsuren kan kosta upp till tolv miljoner kronor.

– Det här är en märklig plats, säger Marie-Ann. Man brukar säga att män går hit och spenderar enorma summor för att köpa sig fria från sitt dåliga samvete. Och så har du den där fallossymbolen i mitten av allt.

Hon pekar på den 44 meter höga kolonnen som bär upp en staty av Napoleon.

När Courbet i våras öppnade ett eget showroom på adressen Place Vendôme 7 blev reaktionerna starka. New York Times beskrev det hela som »ett myteri«.

– Alla vet att diamanterna som säljs här har skadat miljön på det ena sättet eller det andra. Men det här är hjärtat i branschen. Och vi vill vara ett seriöst alternativ till Cartier och de stora varumärkena. Ska vi driva förändring måste det ske inifrån. Vi måste upplevas som lika lyxiga som alla de andra. Symboliskt är det helt nödvändigt att vi sitter här.

Hon sveper med armen mot butiksfasaderna.

– Men innan vi öppnade hade jag inte förstått hur konservativ branschen är. Folk tycker att vi har gått in i det mest heliga och gjort något förbjudet. Det gör att vi får en roll som aktivister. Juvelerarna hatar oss. De har gått långa utbildningar, varit lärlingar och investerat tid och yrkesstolthet i att lära sig att slipa gruvdiamanter.

Uppståndelsen blev ännu större i somras, när den amerikanska handelskommissionen förbjöd termen »syntetiska diamanter« och fastslog att »laboratoriestenar som har samma optiska, fysiska och kemiska egenskaper som diamanter som grävts fram i en gruva också är diamanter«.

– Vi var inställda på att lägga allt krut på att utbilda kunderna. Diamantindustrin är mäktig och vill att laboratoriestenar ska betraktas som fejk. I Frankrike är det fortfarande lagstiftat att en laboratoriesten ska kallas »syntetisk«, trots att det är fel. En syntes är en process där man sätter ihop flera material. Man kan inte syntetisera fram en diamant: det är kol. Men så kom amerikanska handelskommissionen med det där. Tajmingen var osannolikt bra.

Alltsammans har försatt Marie-Ann och kollegorna i en intressant situation. Plötsligt sneglar hela branschen mot en nisch där Courbet skaffat sig ett försprång.

Varje vecka tillsänds de ädelstenar och guldprover för miljontals kronor från leverantörer som vill arbeta med dem. Nyligen gick De Beers ut med nyheten att de ska lansera en egen linje med laboratoriediamanter. Många bedömare menar dock att kollektionen, som kommer att vara billigare än det övriga sortimentet, bara har som syfte att förstärka bilden av laboratoriediamanter som billigare kopior.

Storleken är dock fortfarande en begränsning. Alix Gicquel kan inte göra större diamanter än två karat. Förvisso är 80 procent av alla smyckesdiamanter som säljs mindre än så; men många av de lyxigaste juvelerarna runt Place Vendôme säljer också praktjuveler som är betydligt större.

Jag frågar hur Marie-Ann ser på utvecklingen: Om tekniken utvecklas, och allt fler tillverkar laboratoriestenar, finns det då inte en risk att de snart förlorar sitt värde?

– Jag får höra det där ibland, att alla kommer att börja göra diamanter. Då känner jag bara: Good luck! Man måste bygga sina egna reaktorer som kostar 1,5 miljoner euro och är så stora att de sväljer ett helt rum. Extremt få människor i världen vet ens hur man gör. I dag finns 20 tillverkare av diamanter i smyckeskvalitet, som producerar mindre än 2,5 miljoner karat om året. Det motsvarar alltså fyra procent av antalet smyckesdiamanter som bryts ur gruvor. Gruvdiamantindustrin har arbetat hårt för att vi ska tro att »äkta diamanter« är sällsynta. Men det stämmer inte.

Jag påtalar att Courbet i sin marknadsföring talar så mycket om gruvornas miljöpåverkan men så lite om konfliktdiamanter. Varför?

– Min grundhållning är att planeten behöver hjälp. Vi måste sluta gräva i jorden. Vi måste sluta skövla regnskogen och förstöra vår jord. Gör vi det löser vi de mänskliga problemen med gruvutvinning också. Då säger folk till mig: »Men om man stänger gruvorna förlorar folk sina jobb.« Ja, det är inte lätt, men man kommer ändå att stå inför samma problem när gruvorna sinar och stänger.

Dagen därpå sitter Marie-Ann på Courbets kontor framför en smycketillverkare med kraftigt målade läppar. Hon har fått i uppdrag att göra en prototyp på en av Courbets ringar. Marie-Ann förbereder sig för en stor lansering i USA och vill att de ska ha flera tillgängliga tillverkare för varje kollektion när de ökar produktionen.

Marie-Ann tar tillverkarens ring, sätter den på fingret bredvid sin egen och granskar dem genom ett förstoringsglas.

– Titta här, säger hon. Stenen är för stor.

Hon drar ringen av fingret och lägger den i handflatan.

– Och så är den för lätt. Det känns inte tillräckligt lyxigt.

När mötet är avslutat frågar jag om det inte finns en självmotsägelse i att vilja förändra världen och att verka inom diamantbranschen. Vore inte det bästa om alla slutade att köpa diamanter helt och hållet?

– Det är klart att det allra bästa om man vill vara medveten och ekologisk är att skita i allt det här. Ingen behöver en diamant. Man måste inte klä sig fint, och man är inte tvungen att manifestera sin kärlek med smycken. Men folk vill det. Den växande medelklassen i Indien och Kina kommer inte att dra ner på sin konsumtion. Då gäller det att man har utvecklat ett hållbart alternativ.

Hon fingrar på sin diamantring.

– Och det är mycket lättare att komma till en grupp och säga »fortsätt med det ni gör men gör så här« istället för att skrika: »Sluta med allt ni gör!«