Friskis & bråkis

Hans idé har sparat miljarder åt staten, fått hundratusentals svenskar att må bättre och lagt grunden till en av landets största folkrörelser. Själv mår Johan Holmsäter inte så bra. Filter berättar om motions­visionen som sprang ifrån sin egen skapare.

Friskis & Svettis informatör Lotta Törnberg avslutar rundturen med att peka in i en ljus lokal där omkring hundra deltagare studsar omkring till schlagervinnaren Anna Bergendahls This is my life. Åhörarna trycker fascinerat näsan mot glaset.

– This is the original, jympa. That’s like our Levi’s 501.

– Wow, there’s a lot of charisma involved here, säger Stephen Taylor med skorrande nyhetsankarbaryton.

Annons

Den erfarne amerikanske TV-journalisten är i Sverige på reportageresa tillsammans med kollegorna Stephenie Overman och Andrew Holtz. Trion är specialiserad på hälsa i arbetslivet. Friskis & Svettis är ett självklart stopp på vägen.

Lotta Törnberg ber gästerna att slå sig ner i en orange soffgrupp strax innanför entrén. På bordet finns broschyrer och vattenflaskor. Generalsekreteraren Anna Iwarson hälsar delegationen välkommen till Friskis & Svettis Kungsholmen.

– So… tell me how this works. How is it organized? frågar Stephen Taylor.

Iwarssons fingrar sprattlar entusiastiskt över den förteckning hon håller upp mot väggen med hjälp av Svenska institutets utsända. Här är Friskis samtliga föreningar nedplitade. Intill varje förening står antalet medlemmar skrivet i blå tusch. Stockholm 62 411 medlemmar, Aberdeen 780…

Iwarsson har mycket att skryta om. Under hennes tio år som generalsekreterare har medlemsantalet ökat med 120 procent. I mars nådde Friskis & Svettis för första gången en halv miljon medlemmar, mer än var tjugonde svensk, trots den ökade konkurrensen från kommersiella gym som Sats, Actic (före detta Nautilus) och Fitness24Seven. Nyckeln till framgångarna är de egna anläggningarna. När Iwarsson tillträdde hade endast 20 föreningar egna träningslokaler, nu förfogar 70 av föreningarna över egna gym.

Anna Iwarsson gör paus för frågor.

– So it’s basically all volunteers. But you’re paid, right? frågar Taylor medan han riktar sin kulspetspenna mot Iwarsson och Törnberg.

Iwarsson nickar. Som generalsekreterare uppbär hon en ersättning på över en halv miljon. Friskis har dessutom 450 anställda, men det är de 15 000 volontärerna som är blodet i föreningens ådror. 7 000 instruktörer, 6 500 värdar och 1 500 styrelsemedlemmar. Varför de ställer upp? För att de gillar att ingå i ett positivt sammanhang, säger Iwarsson. Reportrarna nickar intresserat. Barack Obamas historiska sjukvårdsreform har skapat ett enormt sug efter hälsofrämjande insatser. Åtskilliga miljarder dollar kommer att gå åt när 32 miljoner tidigare oförsäkrade amerikaner ska omfattas av sjukförsäkring. En landsomfattande ideell förening som kunde få vanligt folk att röra på sig, som kunde få världens överviktigaste land i bättre form, det vore något.

Andrew Holtz säger att i USA är det mest välutbildade människor som går på gym. De som skulle vara mest betjänta av träning har inte råd eller tid.

– Would a truckdriver be likely to come here? frågar han.

– Yes, both him and the office-worker, säger Lotta Törnberg. It’s very welcoming here.

– Are you planning to come to the US? undrar Stephenie Overman.

Iwarsson berättar att Friskis finns i Bryssel, Aberdeen, London, Köpenhamn, Oslo och Vanda. Och så är de stora i Paris, där det bor många svenskar.

– Men USA, fortsätter hon, I don’t know… But Swedes abroad, they miss Friskis when they move. We’re like Ikea, H&M, midsummer, sill and...

Iwarsson vänder sig till Lotta Törnberg – »Vad fan heter nu sill?« – men fortsätter innan informatören hinner sufflera:

Annons

– …sill and potatoes.

– But who founded the organization?

– His name is Johan Holmsäter. Amazing man. He came up with jympa.

Lotta Törnberg inflikar att av Friskis & Svettis totalt 50 motionsformer är jympan fortfarande den populäraste. Stephen Taylor kisar ner i anteckningsblocket.

– So how do you spell this… gynphaw?

Iwarsson bokstaverar.

De amerikanska journalisterna vill gärna veta mer om vad som skiljer Friskis från kommersiella aktörer. Anna Iwarsson fiskar upp ett häfte ur handväskan. I »svarta boken« finns föreningens värderingar sammanfattade.

Anna Iwarsson slår upp boken, harklar sig och säger.

– We are not against smoke, sex and drink.

De amerikanska journalisterna skruvar på sig.

– We smoke, have sex, drink…

Iwarsson gör en konstpaus.

– …and work out!

Amerikanerna skrockar generat. Stephen Taylor tappar greppet om sin flaska och spiller lite vatten i soffan. Anna Iwarsson ler åt de långväga gästerna. På nationaldagen ska hon återgälda visiten. Svenska institutet har bjudit in henne att föreläsa om Friskis & Svettis framgångsrecept på svenska ambassaden i Washington. Iwarsson grubblar fortfarande på vem hon ska ta med sig.

En person är som klippt och skuren för uppdraget – Johan Holmsäter, Friskis & Svettis visionäre grundare, han som uppfunnit den jympa Iwarsson nyss visat upp.

Annons

Men Johan Holmsäter ingår inte i Anna Iwarssons planer.

Det finns en anledning till det.

 

Bilförarna i Stockholms innerstad fick ge sig till tåls den 26 april 1978. Från Humlegården ringlade en procession medicinstudenter som iklädda vita rockar och munskydd rullade en sjuksäng över asfalten. Bredvid droppställningen fanns ett plakat med texten: »Mera motion. Mindre operation.« Förbipasserande höjde förundrat på ögonbrynen när den tusenhövdade karavanen gjorde halt i den hårt trafikerade korsningen Sveavägen-Kungsgatan. Mitt under värsta rusningstrafik lade sig demonstranterna ner på asfalten och gjorde armhävningar. »Bilisterna kan tuta och gorma bäst de vill«, tänkte ordningsstörarnas ledare Johan Holmsäter. Att för ett par ögonblick hejda rusningstrafiken var en viktig symbolisk provokation för den 31-årige gymnastikläraren.

Väl framme på Sergels torg skuttade Johan Holmsäter upp på podiet. Rapports utsände stack fram en mikrofon: »Vad är egentligen syftet med det här jippot?« Johan förklarade att det var en »massmotionsdemonstrationsmanifestation.« Stockholms studenter hade en barack på 75 kvadratmeter att motionera i. Nu skulle baracken rivas. Johan krävde att makthavarna ordnade en toppmodern idrottsanläggning åt stadens studenter. Med en svepande gest över det fullspäckade torget visade han att detta var en fråga som inte kunde förhalas.

När musiken började dåna ur högtalarna släppte den nervositet Johan känt tidigare under dagen, och snart guppade hundratals kroppar i takt med hans varsamt konstruerade rörelser. I den böljande massan såg Johan urtvättade t-tröjor, noppiga mjukisbyxor och pannband. Det var en rågrå, mulen dag och inlevelsen var stor bland deltagarna. Alla gav järnet, till och med några vinddrivna existenser som lösgjort sig från dunklet vid tunnelbanespärrarna.

Uppslutningen fick Johans bröstkorg att häva sig av mod. Nu skulle han göra det. Han skulle starta en jympaförening som vem som helst kunde komma till. En som var billig. Där inga krav existerade.

Johan hade namnet klart – Friskis & Svettis. Några av hans vänner tyckte att det lät äckligt men det struntade han i. Namnet förklarade precis vad föreningen handlade om: »Friskis« var förebyggande friskvård, »Svettis« var själva jympan och »&«:et var bryggan som löpte däremellan. Han hade filat på konceptet i åratal.

Johan Holmsäter njöt. Rörelserna harmonierade med musikens puls. Snart var han helt inne i vad han gjorde. Den dagen på plattan omgavs han av hundratals vänner.

 

Svensk gymnastik har aldrig varit ett självändamål. För Pehr Henrik Ling, den svenska gymnastikens fader, var kroppsövningar ett sätt att stärka den svenska folksjälen efter förlusten av Finland 1809. Drygt hundra år senare, på 1940-talet, blev husmorsgymnastiken ett sätt för hemmafrun att klara av den dubbla rollen som hushållerska och förvärvsarbetande.

För Johan Holmsäter var gymnastiken kort och gott ett sätt att må bra. När han i mitten av 70-talet lockade studenter att jympa pratade han om »rörelseglädje« och om att »leva skönare«.

Johan Holmsäter föddes 1947 men blev inte långvarig hemma. Medan fadern, den lovande konstnären Carl-Olof Holmsäter, söp med Jussi Björling på Operabaren satt Johans mamma Rigmor ensam hemma och förtvivlade. Föräldrarna skiljde sig när Johan var ett år gammal.

– Hon var ensam med ett barn, hade svårt med försörjningen och en före detta man, pappa, som inte tog något som helst ansvar, säger Johan Holmsäter. Mamma kunde försvinna. Hon vräkte i sig piller och försvann ut i skogen. Då blev det skallgång och magpumpning och bältessäng.

Rigmor Holmsäters psykiska tillstånd blev inte bättre av att sonen togs ifrån henne. Hon åkte in och ut på Långbro och Beckomberga, behandlades med elchocker och ikläddes tvångströja. Johan slussades mellan släktingar och institutioner. Mest tid spenderade han på barnhemmet Nyboda.

– Jag kommer så väl ihåg morgnarna. Man gick upp och duschade kallt, en syster stod redo med tvättlappen. Snabb frukost och så iväg till skolan med ränseln på ryggen. Det var en oerhört kylig, institutionell miljö.

Johan kom ofta för sent tillbaka till barnhemmet. Tiden liksom bara försvann där han låg på solstekta fiskebryggor och kisade ner på aborrarna som långsamt vågade sig närmare det guppande flötet. Genom att fullständigt förlora sig i nuet kändes hans tillvaro OK. Idrotten kunde fylla samma funktion. Ensambarnet stod ofta och kickade en boll mot väggen medan han drömde om »Nacka« Skoglund och »Kurre« Hamrin.

Andra dagar rymde han från Nyboda, han sprang hem till mamma bara för att kontrollera att hon var där. Det kändes i alla fall lite bättre om han såg att det lyste i fönstret.

När Johan var nio år hämtade pappa Carl-Olof honom från barnhemmet. Johan fick bo med fadern och hans nya kvinna Gertrud. Hushållet var fattigt och Johan började dela ut tidningar för att dryga ut kassan.

– Jag visste att om man presterade bra så ansågs man lite bättre. Jag älskades inte för den jag var utan för det jag gjorde. Jag vande mig vid att jobba från tidig morgon till sen kväll.

Efter fyra år ansåg styvmodern ändå att pojken var för dyr i drift. Johan skickades till ungdomshemmet Skoga Haga. Hans pappa hade inga invändningar, åtminstone inga som hördes. Sorg, förlust, ilska, svek… Johan vägrade grotta ner sig i allt som vällde upp inombords. Han rörde på sig istället. Löpte som en vettvilling, spelade fotboll, sysslade med femkamp på elitnivå, slogs, jobbade, utbildade sig, blev vuxen. Genom att ständigt vara i rörelse lyckades han hålla mörkret på avstånd. Rörelseglädje.

 

Efter studier vid Zürichs motsvarighet till Gymnastik- och Idrottshögskolan fick Johan anställning som idrottslärare på Stockholms studenters idrottsförening 1975. På den nyöppnade motionspolikliniken fick tröttkörda studenter genomgå rigorösa konditionstester och Johan frågade ut dem om deras kost- och levnadsvanor. När studenterna förklarade att de inte hade tid att motionera frågade Johan inkvisatoriskt: »Jaha, och hur många timmar i veckan kollar du på TV?«

Johan Holmsäter hade rört sig så snabbt att han inte noterat hur den övriga befolkningen i allt högre grad saktat ner. TV:n hade tagit sig in i varje vardagsrum, massbilismen hade slagit igenom och ungdomarna drack mellanöl och lyssnade på musik. Fystesterna vid mönstringen visade att varje årgång unga män var i sämre form än den förra.

– Jag såg hur dåligt folk mådde, säger Johan. På kliniken hade jag 35-40-åringar som inte rörde sig över huvud taget. Jag tänkte: »Vilken sorts förebild är de här föräldrarna för sina ungar?« Jag såg förfallet som ingen pratade om. Alla var upptagna med att debattera kärnkraften. Jag gjorde hälsan till min uppgift.

Inte sällan lyckades den karismatiske idrottsläraren locka patienterna till den fredagsjympa han höll i GIH:s stora sal. Den blev snabbt omtalad bland Stockholms studenter. Här tränade killar och tjejer sig svettiga tillsammans medan ELO och Supertramp skrällde ur kassettbandspelaren.

Johan stavade jympa med j för att särskilja den från den glädjelösa gymnastik av militär- eller uppvisningskaraktär som tidigare dominerat. Den modellen var inte bara sträng – rörelserna var ofta dåliga för kroppen också. Jympan var dessutom ett långfinger till den prestationsbaserade idrotten. Det var inte fråga om renlevnad eller tävling, förklarade Johan för skeptikerna. Han talade istället om att lägga en god vana till de dåliga. Hela passet hade en partyatmosfär över sig. Det var crazy. Så crazy att alla deltagarna, kvinnor och män, kunde duscha och klä om tillsammans. Efteråt gick man ut och drack pilsner.

Jympapassen knåpade Johan ihop under lediga kvällar och nätter genom att applicera de kunskaper han förvärvat i Zürich. Han skrev in kroppsrörelserna i ett schema som var baserat på låtarnas tempo. Musikens takt skulle visa vägen. Först uppvärmning så att kroppen fick sig en rejäl genomblödning, sedan tänjde man ut musklerna, därefter några minuter med maximal belastning, avslutningsvis en lugnare låt. Genom att lägga in en smidighetsövning direkt efter ett konditionsavsnitt kunde man trycka tillbaka den nedriga mjölksyran. Det var minutiöst uträknad intervallträning – i partyskrud.

Widich Ferlander, senare ordförande för Friskis i Stockholm, var en av många som såg fram emot fredagarnas studentjympa:

– Det var jympa enligt Friskiskonceptet redan då. Musiken var taktad och anpassad till de rörelser man gjorde, det var lätt att göra rätt. Det var ett jäkligt genomtänkt koncept och något helt nytt. Några år senare kom Jane Fonda och Susanne Lanefelt med sin mer stajlade gymping. Men Johan var först.

Johan märkte snart hur motionspolikliniken fungerade som en sluss till regelbunden motion. När sjuka och försoffade studenter fick en spark i ändan dök de upp på Johans jympapass – helt frivilligt. Johan började skissa på en plan för något större. Han började drömma om friskhus istället för sjukhus. Han såg framför sig ett slags hälsobasar där jympalokaler låg vägg i vägg med restauranger och forskningslaboratorier.

– Jag såg avsaknaden av holistiska idéer. Sjukvården är fortfarande en miljö som präglas av sjukdom, förhållningssättet är att bota det som är fel. Jag ville ha ett friskhus med flowerpowerbilder i entrén, små kanaler där folk simmade omkring, en massa växter, vattenjympa för överviktiga, gym, medicinsk träningsterapi, restauranger där man hjälptes åt att laga mat, ett köpcentrum. Allt i ett. Det är fortfarande så jag tänker mig Karolinska eller Huddinge. Längst in i huset, där kan sjukvården hålla till.

 

Johan kom i kontakt med Christian Kaijser. Han var VD för två hälsovårdscentraler och arbetade med den då nya företeelsen företagshälsa. Kaijser gick igång på Johans idéer och föreslog ett samarbete. Kajser hade gott om trötta arbetare men få aktiviteter att remittera dem till. Han tipsade Johan om att Salénrederierna hade en idrottshall som ofta stod outnyttjad. 1978, några dagar före motionsmanifestationen på Sergels Torg, cyklade Johan bort till Salénhuset på Mäster Samuelsgatan. Johan förklarade att han ämnade starta något som hette Friskis & Svettis. Salénrederiernas anställda fick jympa gratis om Johan och hans kumpaner fick använda företagets lokaler. »OK«, sa personalchefen. »Kör!«

Friskis & Svettis höll sitt första pass i Salénhuset i augusti 1978. Med sig hade Johan ett stort följe entusiaster från studentjympan. Den färgstarka manifestationen på Sergels torg hade gjort sitt för att väcka allmänhetens intresse. Dessutom fick Johan draghjälp av sin gamla arbetsgivare Snöresor, som sålde träningskort och annonserade för Friskis i utbyte mot fri träning för de anställda. Win-win. När träningskorten började säljas ringlade en kö på flera hundra meter från Birger Jarlsgatan till Engelbrektsplatsen.

Efterfrågan översteg snart tillgången och de tio instruktörerna behövde bli fler. Johan använde varje pass till att scouta lämpliga instruktörer som sedan utbildades i expresstakt så att Friskis kunde fortsätta växa.

Johan Holmsäters PR-geni gav rörelsen kronisk växtvärk. Han övertalade arrangörerna av Lidingöloppet att låta honom och hans lärjungar klättra upp på bajamajjor för att därifrån värma upp deltagarna inför starten. Friskis & Svettis drog igång utejympa i Rålambshovsparken. Amerikanska TV-programmet USA Today gjorde ett stort inslag och franska dagstidningen Le Soir rapporterade om det svenska fenomenet »le gymnastique gigante«.

Johan ledde tolv intensivpass i veckan samtidigt som han utbildade ledare och arbetade med marknadsföringen. En nattpatrullerande Securitasvakt informerade Saléns ledning om att han vid upprepade tillfällen sett en uteliggare knoppa i ett kyffe intill företagets gymnastiksal. Det var Johan. När han inte hann hem fick kontorets heltäckningsmatta tjänstgöra som madrass. En hopvikt frottéhandduk, ofta fuktig sedan kvällspasset, fungerade som huvudkudde.

– Jag älskade att vara mitt uppe i det där. Jag höll på att bygga upp en referensmodell som andra skulle kunna ta efter. Mellan 1978 och 1982 funkade Friskis & Svettis precis som jag ville. Det var verkligen för alla. Vi hade ryggjympa och vattenjympa för folk med särskilda besvär, vi hade jympa för alkoholister på Gympalatset och jag utbildade sjukgymnaster som körde pass för mentalpatienterna på Långbro.

 

Det började bli ordentligt tryck på Stockholmsföreningen. För att Friskis & Svettis skulle kunna spridas över landet behövdes en manual. Calle Cederschiöld, som var rörelsens ordförande, visste att den fanns – men bara i Johans hjärna. »Johan«, sade Cederschiöld bekymrat. »Om du tittar åt fel håll vid ett övergångsställe riskerar hela Friskis att gå under.« Johan lyssnade och började med hjälp av Friskismedlemmen Annika Gärderud att skriva ett utbildningsmaterial. Samtidigt fortsatte han att utbilda ledare och kvalitetssäkra nystartade föreningar.   

I april 1983, mitt uppe i skrivandet, tog Johan sig an ännu ett projekt. Efter ett och ett halvt år i psykoanalys kände han sig rustad att förlikas med sin pappa. Carl-Olof Holmsäter levde sedan några år tillbaka med sin nya hustru Lena i den småländska byn Bygget. Han var märkt av sprit, ålder och skuld. En stroke hade gjort gubben ännu skröpligare.

Far och son tog långsamma promenader genom det steniga höglandet. De pratade som de aldrig gjort tidigare. Johan mindes den lille pojken som följt med sin pappa till skärgården för att måla av sälar. Den lille pojken som gned kinden mot pappans solvarma skinnjacka. När det började bli dags att ge sig av sade Johan:

– Pappa, jag älskar dig för den du är. Jag vet att du kanske inte blev den pappa du hade hoppats men jag måste älska dig för den du är. Och det gör jag.

Carl-Olof Holmsäter hörde vad sonen sade och fick ett kraftigt epilepsianfall. Han överlevde, men blev sängliggande, i sämre skick än någonsin.

Några dagar senare fick Johan ett samtal från Lena som sade att pappan bara hade timmar kvar. Johan var mitt uppe i att utbilda ledare för Friskis och förklarade att han helt enkelt inte kunde åka därifrån.

Natten som följde vaknade Johan av att fönsterrutorna skakade. Han slog upp ögonen och såg sin far sitta och spela piano i rummet. Johan satte sig yrvaken upp i sängen och såg hur pappan långsamt tynade bort. Ett telefonsamtal nästa morgon bekräftade hans aningar: Carl-Olof Holmsäter hade dött klockan fem i två på natten.

Efter begravningen stretade Johan på med utbildningsmaterialet, samtidigt som han fortsatte åka runt landet för att få ordning på alla nya filialer. För första gången började Friskis & Svettis kännas som en belastning. Det var inte kul längre, mest måsten, en massa röster som skrek åt honom att bli klar. Johans läkare noterade det höga blodtrycket, viktminskningen och de röda rodnaderna som spred sig över kroppen. Han rådde Johan att lämna rörelsen, men patienten svarade att det inte kom på fråga. Utbildningsmaterialet var avgörande för Friskis & Svettis fortsatta expansion. Allt hängde på honom.

 

Johans plan var att hans eget bolag Friskt Vågat, försäkringsbolaget Skandia och Stockholmsföreningen skulle äga Friskis & Svettis utbildningskoncept gemensamt. På så sätt skulle man skapa en rågång mellan det ideella och det kommersiella. Friskisjympan skulle fortsätta arrangeras med hjälp av frivilliga, medan den kommersiella sidan av bolaget kunde göra de investeringar som krävdes för att Friskis & Svettis skulle förverkliga »slussen«, bryggan mellan sjukt och friskt. Johan ville skapa storskaliga samarbeten med företagshälsovård och försäkringsbolag. Det var den gamla idén om Friskishuset som lockade. Dessutom ville han trygga sin egen ekonomi.

Styrelsesammansättningen ändrades frekvent i den ständigt expanderade rörelsen och hösten 1984 slutade Widich Ferlander, Calle Cederschiöld och Leif Holmberg, tre av de styrelseledamöter som stod Johan närmast. Ferlander ringde då Johan för att varna honom:

– »Akta dig«, sade jag, »nu har du tappat ditt skyddsnät.« Vi i styrelsen hade två riktlinjer. Ett: att värna medlemmarnas intressen. Och två: att värna Johan. Friskis var hans idé och vi ville se till att han inte råkade ut för det öde som ofta drabbar starters, de blir kickade. När vi försvann fick Johan plötsligt ont om vänner.

I avtalet mellan Friskis & Svettis serviceaktiebolag och Johans bolag Friskt Vågat stod att Johan under framtagandet av utbildningsmaterialet, utöver månadslön, skulle få en royalty som parterna skulle komma överens om i ett separat avtal, förslagsvis tio kronor per nytillkommen medlem. Johan tjatade på den nya styrelsen, men ingen ville kännas vid avtalet. Han mådde allt sämre och kände att hans skapelse var på väg att glida honom ur händerna. Våren 1985 for Johan och hustrun Lena till Svenska Huset i grekiska Kavala, där han skrev klart det sista av utbildningsmaterialet på sin reseskrivmaskin.

Några veckor senare hölls en årsstämma i Helsingborg för Friskis & Svettis samtliga föreningar. Där bestämdes att Friskis & Svettis skulle bilda ett riksråd och att organisationen skulle förbli ideell. Ett riksråd? Då skulle det inte bli något samarbete med Skandia. Inget delägarskap. Inget Friskishus. Johans besvikelse var så stor att han knappt uppfattade vad som hände därnäst. Kostnaden för utbildningen av de uppsvampande föreningarna hade satt Stockholmsföreningen i skiten – med skulder på 900 000 kronor höjdes röster för att föreningen skulle försättas i konkurs. Det nybildade riksrådet erbjöd sig att ta över skulderna mot att man fick rätten till Friskis & Svettis logotyp och det utbildningsmaterial som Johan lämnat över bara några veckor tidigare. »Stopp!« skrek Johan. »Så där kan ni inte göra, ni kan inte ge bort något som inte är ert!« Men förslaget röstades igenom.

 

Johan Holmsäter lämnade Friskis den 30 juni 1985 då hans kontrakt med serviceaktiebolaget löpte ut. Efter att riksrådet bildats var ingen intresserad av att förnya kontraktet. Rörelsen som Johan startat hade bytt DNA.

Widich Ferlander:

– Många ville komma till köttgrytorna. Johan hade ju inget anställningsskydd så det var juridiskt möjligt för Friskis & Svettis att göra så där. Om det var etiskt riktigt kan man diskutera. Jag vet att det gjordes ansträngningar för att Johan skulle kunna vara kvar men det var olika agendor som möttes. Johan ville ta in Skandia och den viljan var han ganska ensam om.

Johan själv beskriver tiden efter årsmötet som »ett enda chocktillstånd«. Han kände att barndomens mörker hunnit ikapp honom. Med tryck över bröstet drog han på sig träningskläder och joggingskor, men kom knappt runt husknuten innan kroppen sade nej. För första gången i sitt liv orkade Johan inte rusa vidare. Han grät istället.

– Var fanns mina vänner? Ingen ville ta upp mitt ärende, man skrattade lite besvärat och så gick man vidare. Jag kände mig fan våldtagen. Jag var arbetslös med fru, en son och en andra på väg. Hade jag inte haft min familj hade jag säkerligen funderat över både det ena och det andra. Jag kände en skam jag inte varit i närheten av sedan jag var liten. Just det där, att bli bortvald. Det rev upp sår.

 

Friskis & Svettis fortsatte sitt segertåg utan Johan Holmsäter. Man arrangerade utejympa under sommarhalvåret och i stort sett varje svenskt motionslopp inleddes med att en Friskisinstruktör »plockade äpplen« på ett lastbilsflak.

Föreningens utbud inskränkte sig dock länge till jympa i olika former. Allt jympifierades. Nymodigheter som step-up kallades brädjympa. Aerobics blev trixjympa. Pump benämndes jympa med stång. Försiktigheten bottnade i en omvårdnad om grundtanken. Det inkluderande och lättillgängliga som jympan stod för fick inte slarvas bort.

Vid mitten av 90-talet genomgick föreningen emellertid en förändring. Nu började man se individuell träning som ett värdefullt komplement till jympa. Folkrörelsen började bygga egna kompletta friskvårdsanläggningar. Friskis & Svettis blev helt enkelt vad man är i dag: ett prisvärt träningsalternativ, om än något anspråkslösare än de stiligare konkurrenterna.

Pia Lindeskog på Folkhälsoinstitutet menar att Friskis & Svettis betytt mycket för den svenska folkhälsan.

– De gick i spetsen när man gjorde det lätt och kul att träna. Framförallt fick de igång en massa kvinnor som annars inte hade något intresse av att motionera. Rörelsen i vår vardag har ju minskat drastiskt. Fler och fler blir tjänstemän och allt färre går eller cyklar till jobbet. Vi har fjärrkontroll till TV:n och vi behöver inte längre ta ett steg för att svara i telefon. Vi har byggt in en inaktivitet i välfärden. Trapporna i hus kallas inte trappor längre – de kallas nödutgång. Vi har ansträngt oss för att inte behöva anstränga oss. Friskis behövs i ett sådant samhälle.

 

Sedan utträdet från Friskis & Svettis har Johan Holmsäter fungerat som ett komplement till sin skapelse. Han kom på benen igen 1986 när Dagens Industris chefredaktör Hasse Olsson bad honom att skriva krönikor om hälsa och framgång. Smickrad av intresset skrev Johan  outtröttligt om sambandet mellan god livsstil och prestationen på jobbet – ett samband som hans eget företag Liv & Lust senare skulle slå mynt av.

De senaste tjugo åren har Liv & Lust arbetat med den förebyggande hälsovård Friskis & Svettis aldrig förverkligade. Genom att mäta anställdas hälsa hjälper Johan företagsledare att identifiera dem som behöver förändra sin livsstil. Det räcker inte med tipspromenader och fruktfat, som han brukar säga. Det räcker heller inte att dela ut träningskort, sådant kommer de redan välmående till gagn. Han vill förändra företagskulturer, få cheferna att betrakta hälsa som en gemensam resurs. Det synsättet har han lyckats förankra hos företag och organisationer som Peab, Vasakronan, Sida och Telia.

Johan Holmsäter har konstaterat hur hans idéer slagit rot i samhället. På 90-talet började allt fler arbetsplatser med friskvårdstimme och 2001 lanserades fysisk aktivitet på recept; läkare tar hänsyn till ålder, kön, kroppskonstitution och hälsostillstånd och remitterar sedan patienten till lämplig aktivitet. En sluss mellan sjukt och friskt. Motion istället för medicinering.

Pia Lindeskog:

– Johan Holmsäter har bidragit till att förändra hur  många ser på hälsa. Samhället har ett ansvar för att folk rör på sig, tidigare var det liksom upp till individen. På Folkhälsoinstitutet kollar vi i dag på hur närmiljön ser ut, hur kan den uppmuntra till fysisk aktivitet och rörelse? Hur ser skolgårdarna ut? Finns det grönytor nog? Hur kan man ta sig till idrottsanläggningen?

 

Johan Holmsäter och Friskis & Svettis verksamheter löpte parallellt fram till 2002 då de åter sammanflätades. Då ringde Friskis & Svettis dåvarande ordförande Cristopher Friis och berättade att han var intresserad av att inleda ett samarbete med Liv & Lust. Johan tackade ja, allt gammalt groll till trots. Att sälja in systemet för hälsoprofilbedömningar till Friskis kunde bli en fin affär. Dessutom vore det förstås en prestigeseger.

Johan tog fram en kund åt Friskis & Svettis och överlämnade några av de frågeformulär som hans företag använder. Men affären gick i stöpet.

– Vi hade kommit mycket långt men det stöp på fördelningen av ekonomin. Tyvärr. Vi värderade våra insatser lite olika, säger Peter Rogeman som skötte förhandlingarna för Friskis & Svettis.

Johan grämde sig ett tag men slog sedan saken ur hågen.

Året därpå satt han hemma hos sin flickvän Ellika Mårtensson, då nybliven instruktör hos Friskis & Svettis. På bordet låg en färsk upplaga av den utbildningsbok han skrivit tjugo år tidigare. Johan konstaterade stolt att hans jympa fortfarande utgjorde stommen. Lite nya bilder, uppdaterad formgivning men annars samma rörelsebank. »Men vad i helvete är det här?« utbrast Johan när blicken landade på försättsbladet. »Text: Annika Gärderud.« Johan tog med sig boken och ilade hem till Mariefred. Han bad sin son Linus att jämföra bokens innehåll med den förstaupplaga som bar hans namn på omslaget. Johan förklarade inte vad saken gällde, utan bad bara Linus stryka under eventuella likheter. »Men pappa, det är ju precis samma alltsammans«, sade den konfunderade sonen efter ett tag.

Dagen därpå träffade Johan Stockholmsföreningens ordförande Cristopher Friis och riksrådets dåvarande ordförande Ann-Katrin Silverstolpe. Johan lade de två böckerna bredvid varandra och pekade på passagerna som hans son markerat. Friis och Silverstolpe höll med om att det fanns ett problem. De bad Johan att ta fram mer underlag. När Johan återkom hade Stockholmsföreningens generalsekreterare Peter Rogeman tagit över ärendet, samme Rogeman som fört Friskis talan vid det havererade samarbetet.

Johan hänvisade till det gamla avtal som svart på vitt förklarade att han efter att ha lämnat över utbildningsmaterialet 1985 skulle bli delägare till rättigheterna. Fram till dess skulle han kompenseras med en royalty om tio kronor per ny medlem. Johan hade varken fått royalties eller delägarskap. Dessutom hade andra tagit åt sig äran för hans idé. Johan förklarade för Rogeman att han ville göra upp i godo. Han föreslog att man skulle kalla in de tre personer som undertecknat Johans anställningsavtal i början av 1980-talet. På så vis kunde de raskt
få saken ur världen. »Nja«, sade Rogeman, »så kan vi inte göra. Det här måste gå rätt till juridiskt.« Generalsekreteraren lovade att återkomma.

Sedan hände ingenting.

 

År 2006 stämde Johan Holmsäter Friskis & Svettis riksråd på tio miljoner kronor för att ha använt sig av hans utbildningsmaterial. Det blev inledningen till en segdragen rättstvist. Johan kom med inlagor som Friskis & Svettis representanter parerade med invändningar. 2007 gav Stockholms tingsrätt Friskis & Svettis företrädare en reprimand för att ha fördröjt processen.

– Det var taktik, säger Johan Holmsäter. Genom att ständigt fördröja kunde de uttömma mina ekonomiska möjligheter att fullfölja.

I december 2007, två månader efter att Johan fyllt 60 år, erbjöd Friskis & Svettis företrädare Johan 700 000 kronor mot att han släppte sina anspråk. Johan bad dem fara och flyga.

– Jag kände mig kränkt. Det var som att bli sparkad i skrevet. Att en organisation som jag gett varje sekund av mitt liv kunde behandla mig så jävla illa. Man kände sig ju som någon Don Quijote mot väderkvarnarna. Jag var så naiv. Ett kollektiv kan aldrig ta ansvar, aldrig. I dag vet jag det.

Trots fejden fortsatte Johan att träna på Friskis & Svettis i Salénhuset. Ofta hade han med sig uppfordrande flygblad som han delade ut till medmotionärerna. Det hände att han avbröt passen för att informera medlemmarna om den pågående tvisten. »Det är kanske dags att gå till mötena och påverka«, sade Johan, »så att inte de överbetalda tjänstemännen får bestämma hela tiden.« På årsstämman 2008 togs Johans ärende upp. En motion från en av medlemmarna förordade att Johan och riksrådet skulle göra upp i godo. Handuppräckning kunde inte klargöra resultatet så ja- och nej-sidorna fick ställa sig på var sin sida av rummet. Förslaget röstades ner med minsta möjliga marginal.

Stämningen gick mot domstol. Johan var segerviss och stridbar men han hade ett stort problem – hans pengar började ta slut. Han erbjöd sin advokatbyrå en andel av den eventuella vinsten om de stod för de fortsatta kostnaderna. Advokatbyrån avböjde med hänvisning till sin företagspolicy.

Johan hade ett alternativ kvar – att belåna huset i Mariefred. Han bjöd över sina barn på middag för att förankra draget. »Pappa«, sade de, »vi skulle bli väldigt ledsna om du tvingades flytta härifrån.«

Våren 2009 satte sig parterna ner för ett sista försök till förlikning. Det var sista given och Johan visste att han skulle bli tvungen att lägga sig. Nu handlade det om att kamma hem så mycket som möjligt. Han förklarade att han ville ha en justering i historieskrivningen. Han, Johan Holmsäter, skulle stå som tydlig avsändare på hemsidan, i verksamhetsberättelsen samt i utbildningsmaterialet. Han tog med sig ett textförslag som han presenterade för motståndarsidan.

Friskis representanter förklarade att detta skulle gå att ordna men ändrade sig senare samma dag. Nästa fredag kom deras slutbud: 2,7 miljoner kronor mot att Johan släppte sina anspråk. Johan var upphovsman till materialet och fick använda det som han ville, men det fick Friskis & Svettis också. Johan sade ja till erbjudandet men tvärt nej till den hand som sträcktes fram över förhandlingsbordet.

»Så skitiga och oetiska händer skakar jag inte«, sade han till Friskis & Svettis riksrådsrepresentant Anna Klingspor. »Jag har heder, det äger inte ni!«

När Johan gick därifrån kände han mest en skorrande tomhet. Men någonstans i bakgrunden fanns också en lättnad över att processen äntligen var över.

– Jag hade två val, att lägga mig eller strida vidare. Barnen ville ju inte se sin pappa stå utanför Centralen med en tiggarkopp framför sig. Hade jag inte haft barn hade jag krigat vidare. Ingen tvekan. Det är i sådana lägen man förstår killen som flög in i skatteskrapan i Oklahoma. Den där kärleken jag känt så starkt bara försvann. Någon knipsade av något från kroppen på mig och så var det borta.

 

Ingen inom Friskis & Svettis är speciellt sugen på att kommentera tvisten med Johan Holmsäter. Stockholmsföreningens verksamhetschef Peter Rogeman förklarar att han inte vill »rota i de förvecklingar som varit« och Annika Gärderud, vars namn på försättsbladet föranledde stämningen, vill inte säga något som kan förnya antagonismen.

Friskis & Svettis generalsekreterare Anna Iwarsson säger att för henne kom stämningen som en överraskning.

– I första skedet kände jag bara: »Hjälp, vad är det här?« Det var otroligt tråkigt att det behövde gå så långt. Stämningen tog väldigt mycket energi men det var en viktig fråga att komma i mål med. Vår uppfattning har hela tiden varit att har vi gjort fel så ska vi rätta till det. Exakt vad som hände har jag inte rotat i. Organisationen började växa väldigt snabbt. När en person startar någonting så vill man ju ha koll på läget. Sedan kommer det in nya personer med andra viljor och då uppstår konflikter. Jag tror det växte för snabbt. Johans baby hade en större kraft än han mäktade med.

Att Friskis & Svettis medvetet skulle ha tonat ner Johans betydelse håller hon inte med om.

– Vi visar en video om Johan för alla som går vår grundutbildning. Johan är en fantastisk inspirationskälla. All ära åt honom, men utan det team han hade omkring sig hade vi inte varit där vi är i dag. Och det är ju ingen som har hindrat honom från att vara Friskis & Svettis grundare i alla dessa år. Han har ju tagit med sig material och koncept. Det är ett år sedan vi förlikades nu, det känns som att vi vill gå vidare båda två.

Den känslan delas dock inte av Johan Holmsäter. Han försitter inte ett tillfälle att fortsätta försöka fostra sin »baby«. På senare tid har han framförallt kritiserat Friskis & Svettis förvandling från folkrörelse till konventionellt gym – en kritik han inte är ensam om. 2008 skrev Ola Helt, före detta ordförande för friskvårdsföretagens branschorganisation Frisk, debattartikeln »Svettigt att möta Friskis« i Aftonbladet. Frisk anser att Friskis & Svettis »sedan länge lämnat den allmännyttiga, ideella plattformen« och motsäger sig därför att föreningen erhåller aktivitets- och utbildningsbidrag.

Friskis & Svettis toppmoderna friskvårdsanläggningar sticker i ögonen på konkurrenterna. Särskilt som de subventioneras av staten. Som ideella idrottsföreningar slipper Friskis föreningar betala moms på sina tjänster. Instruktörer och värdar får visserligen en liten ersättning för sin insats, men dessa belopp överstiger aldrig 22 200 kronor om året varför man också slipper betala sociala avgifter. Ola Helt kallar Friskis & Svettis »en organisation som har gått från en idé om gratis gemensam motion till direkt näringsverksamhet i stil med vilket friskvårdsföretag som helst«.

Anna Iwarsson håller inte med:

– Tre procent av vår omsättning utgörs av bidrag, tre procent. Och vadå »inte allmännyttiga«? Under hela 2010 kör Stockholmsföreningen »Stockholm världens friskaste stad«, en jättekampanj där vi ordnar gratis joggingrundor och stavgång och en massa annat. Och det där med momsen är bara larv. Vi slipper inte betala moms. Vi måste kostnadsföra momsen eftersom den inte är avdragsgill för ideella idrottsföreingar, så det är snarare en konkurrensnackdel. Alla företag är välkomna att bilda en ideell idrottsförening, varsågoda.

 

Lunchtid är rusningstid för Friskis & Svettis på Mäster Samuelsgatan i Stockholm. När Johan släntrar in iförd svarta shorts och en svart t-shirt med motiv från musikalen Cats är han sist in i jympasalen.

Drygt hundra motionärer flockas kring instruktören Mikael Ringvall. Musiken går igång och Ringvall tar några rejäla kliv i sidled samtidigt som han slänger med armarna. Basen mullrar ur högtalarna och instruktörens »yeee-hah« resonerar i lokalen. Det märks att det är ett intensivpass: träningskläderna är lite dyrare och kropparna lite mer välskulpterade än på bas- och mediumjympan. De flesta är stammisar men slänger ändå en blick då och då åt instruktörens håll, för att kontrollera att de gör rätt. Johan behöver inte ens snegla. Det var han som uppfann det här. Det var här, i Salénrederiernas motionssal, han höll det första Friskis & Svettispasset för 32 år sedan.

Många tycker att det är konstigt att Johan fortfarande går hit, efter allt som hänt. Han minns blickarna från tiden då den juridiska tvisten fortfarande pågick. Värdarna och instruktörerna som tittade på honom med fördömande springor till ögon. Johan var den där jobbiga. Bråkstaken.

Motionärerna kutar runt i cirkel. Så stannar de upp, ställer sig bredbenta och sträcker armarna snett uppåt. Muskeluttänjning. Händerna vecklas långsamt ut och stängs igen, blir till knytnävar som jabbar i luften. Friskis & Svettis 62-årige grundare hänger bra med, det gör man när man äter rätt, tränar fyra gånger i veckan och förflyttar sig runt stan på cykel. När det blir dags att lägga sig på rygg och luftcykla lägger Johan till ett extra moment. Trampandet kombineras med situps där han touchar knäskålarna med fingertopparna.

Den här delen av Friskis & Svettis älskar han. Det är ledningen han inte tål. Tjänstemännen som han menar försöker ta hedern av honom. Han vill att hans barn ska kunna gå på Friskis om trettio år och säga: »Det var min pappa som byggde allt det här«, utan att någon säger emot dem. Johans största rädsla är att utplånas ur historien.

Den rädslan förefaller obefogad. Knappar man in Friskis & Svettis på Wikipedia står Johan Holmsäter som grundare. Samma sak på föreningens hemsida: »1978. Johan Holmsäter startar Friskis & Svettis i Stockholm.«

2004 mottog Johan Smilbandspriset ur kungens händer. Detta för att »ha byggt upp en folkrörelse kring rörelse för folket«. 2008 fick han Kunskapspriset, den gången med kronprinsessan Victoria som utdelare. Motiveringen löd: »För att han har lyckats få en avsevärd del av det svenska folket att förstå hur viktig motionen är för hälsan och för att han genom sin skapelse Friskis & Svettis erbjudit ett lättillgängligt och inspirerande sätt att utöva denna motionsgymnastik. Johan Holmsäter är en hälsomissionär och en brinnande inspiratör som gjort mer för svensk folkhälsa än kanske någon annan.«

Johan erkänner att det trots allt skulle vara skönt att lägga Friskis & Svettis bakom sig, hela resan har känts som ett tre decennier långt intensivpass utan slut. Han säger att han snart kan »kapa förtöjningarna helt« men att han först vill ha ett »värdigt avslut«. Hemma i Mariefred är skrivbordet belamrat med pärmar, overheaddiagram, nötta utbildningsböcker och solblekta nummer av Friskispressen. Påskhelgen ägnade han åt att skriva synopsis på två böcker om Friskis. Först tänker han släppa en retroversion av motionsboken. Sedan, när han förargat sin gamla förening, kommer kronan på verket – Friskissagan. Berättelsen om hur det egentligen gick till när Friskis & Svettis startade. Han talar om att säkerställa historieskrivningen.

Sedan finns det en sista sten att vända på.

Efter att Friskis & Svettis 2002 avböjt att samarbeta med honom drog föreningen igång en egen liknande verksamhet med hälsoprofilbedömningar riktad mot företag. För några månader sedan fick Johan veta att Friskis & Svettis – vid ett samarbete med Handelsbanken – använt formulär som är intill förväxling lika dem han lånade ut 2002. Frågorna var till och med uppradade i samma följd. Han har funderat mycket på det där den senaste tiden. Om några veckor ska han ta upp saken med sin advokat Johan Åberg.

 

Vårsolen strilar in i jympasalen. Scooters bombastiska technodänga Move your ass studsar mellan väggarna och Johan gnider bort de salta svettdropparna kring ögonen mot t-shirtens ärm. Mikael Ringvall sätter händerna bakom öronen och mimar till musiken. »You still feel allright? You want some more?«

– Yeea-hah! hojtar instruktören.

– Eeeeee-hah, svarar deltagarna.

Ropen påminner om de exalterade läten utförsåkare ger ifrån sig när de slänger sig nerför branterna.

Under den gemensamma stretchningen blir instruktören Mikael Ringvall förtrolig. Han är frustrerad över en sak på jobbet. Riktigt förbannad faktiskt. Han har just skrivit till en viktig kund och förklarat att han är trött på deras dryga attityd.

– Vad tycker ni, gjorde jag fel? undrar Ringvall.

– Nej för sjutton!

Rösten kommer från lokalens bakre regioner.

Johan, som hittills nöjt sig med att vara en i mängden, fortsätter. Han berättar om den italienske 1700-talskompositören Luigi Boccherini.

Folk vänder sig om.

– Han var anställd vid spanska hovet den där killen. När kung Carlos III bad honom skriva om en passage – vet ni vad han gjorde då? Då svarade Boccherini med att lägga in passagen på ytterligare ett ställe. Han fick kicken direkt. Man måste våga stå för sina värderingar. Oavsett vad det kostar.

– Väl talat, säger Ringvall. Ja, hörreni, det där var Johan, han som startade alltsammans.

– Jag trodde han var död, hojtar någon.

– Närå, säger Johan samtidigt som han fäller ned överkroppen och fattar tåspetsarna. Inte än.