Gangstafika

Hur skulle din favoritlåt smaka? Konditorn Jimmy Wigh har svaret.

Konditorn Jimmy Wigh ­tittade på klockan. Snart var hans arbetsdag på ett hotell i centrala Göteborg slut och han väntade på att få gå hem. Medan högen av handrullade choklad­tryfflar växte framför honom vandrade hans tankar åt ett helt annat håll. På bussen till jobbet hade han som vanligt lyssnat på hiphop och nu fick vägguret honom att tänka på rapparen Flavor Flav, som alltid bar en stor klocka i en kedja runt halsen. Kanske kunde man hylla honom genom att servera en dessert på en urtavla? Jimmy visste att artisten alltid åt på KFC, men en dessert som smakar kyckling vore inte särskilt gott. Istället kom han på att man borde kunna få glass att se ut som kycklingklubbor genom att panera och fritera den.

Innan arbetspasset var slut hade han kommit på ett tiotal hiphopinspirerade efterrätter och hörde av sig till sin svåger Kalle Silfverleijon för att berätta om sin idé. Samma natt ringde svågern upp med ännu fler dessertidéer. De pratade om att göra en stor tårta formad som ett slagträ och att äta ur hundskålar som en hyllning till Snoop Dogg. Då Jimmy är en person som vill att allt ska ske på en gång ägnade han de följande dagarna åt att laga desserterna, fota dem och lägga upp bilderna på sociala medier.

I samma veva kom en vän från Stockholm på besök, och Jimmy ville visa Göteborg från dess bästa sida. Efter grillning på Masthuggsberget och graffitimålning vid Röda sten dukade Jimmy upp sin sockriga avsmakningsmeny. ­Utöver desserten på urtavlan serverade han kakor på ett schackbräde inspirerad av Wu-Tang Clans låt Da Mystery of Chessboxin’ och iscensatte ett styckmord på tallrikarna som en hyllning till Snoop Doggs Serial Killa.

Annons

– När vi hade ätit upp frågade jag honom om det var skrockigt eller helt idiotiskt. Han sa att det var det sjukaste han varit med om, säger Jimmy Wigh, som där och då bestämde sig för att satsa på allvar.

»I konditoribranschen är allting så putti­nuttigt, med hjärtan och ­gulligull. Därför är det kul att göra helt tvärtom.«

Egentligen var varken hiphop eller desserter nya intressen för Jimmy. Redan som tonåring tyckte han om att laga mat och gymnasievalet var enkelt: hotell- och restauranglinjen. Intresset för hiphop väcktes av en äldre kille i hans basebollag som gillade Gravediggaz och annan »mäktig musik«. Under en period länsade Jimmy Wigh skivaffärerna i uppväxtorten Enköping på alla plattor försedda med Parental Advisory-etiketten – en markering avsedd att varna föräldrar för stötande låttexter.

I tjugoårsåldern arbetade han på Enköpings enda nattklubb och hade tröttnat på »småstadsgrejen«. Han flyttade till Norge, där han arbetade på restaurang och träffade sin blivande fru. De flyttade till Göteborg, och Jimmy funderade på att vidareutbilda sig till konditor men var aldrig särskilt intresserad av att lära sig att göra »marsipangrisar och prinsess­tårtor«. Hans meriter räckte ändå för att få jobb på hotellet där han först kom på hiphop­desserterna.

Idén gick snabbt från att vara en rolig grej till ett sidoprojekt som tog allt mer tid och energi. Det var nämligen inte bara vännen från Stockholm som var såld på konceptet. Efter att bilderna fått spridning på sociala medier ringde en person från Enköping och frågade om man kunde få smaka desserterna. Jimmy lovade att laga menyn åt dem om de fixade en lokal och femton personer som var intresserade. I oktober förra året tog han med sig några vänner och åkte dit för att duka upp sina grejer.

– Efteråt var vi helt slutkörda. Samtidigt kände jag bara »hoppas att det finns någon mer som vill käka det här så att vi får göra om det snart igen«.

Hans önskan uppfylldes – i dag har Jimmy, svågern och några vänner ett fullt utvecklat koncept som går under namnet Mixtape Menu. Bland annat har en keramiker knutits till projektet, vilket innbär att desserterna numera serveras på egendesignade tallrikar med hiphop­motiv. Eftersom de vill ge besökaren en upplevelse snarare än en måltid får denne en vecka i förväg ett välkomstbrev och fem gram vitt pulver i en påse. Precis som knarklangare jobbar Jimmy Wigh och hans vänner efter devisen »första är gratis«, men påsens choklad- och kolapulver är inte fullt lika beroendefram­kallande som kokain. När det är dags för själva middagen möts gästerna av ett långbord utsmyckat med AK-47:or, butter­flyknivar och vita linneservetter. Från högtalarna pumpas hiphop­låtar från 90-talet, men musiken ändras allteftersom nya rätter kommer in. I ett hörn står en person med munskydd och förkläde och kokar blåbärs­kola som är misstänkt lik metamfetamin. En annan eldar lagerblad, vilket får hela lokalen att lukta hasch, och i köket arbetar Jimmy Wigh koncentrerat med att få hallon­sås att se ut som blodstänk.

– I konditori­branschen är allting så putti­nuttigt, med hjärtan och gulli­gull. Därför är det kul att göra helt tvärtom. Plötsligt kan jag använda symboler som knogjärn och handgranater, för nu är det vi som bestämmer.

Middagen – som från ­början bara bestod av efterrätter – ­fortsätter sedan med en mer matig del. Gästerna serveras råbiff på samurajsvärd och bryter bröd med varandra som symbol för »deg«. Middagen avslutas med ett »möte« där besökarna uppmanas att komma ut som missbrukare: »Hej, jag heter Jimmy och jag är sockermissbrukare.« Som minne av måltiden får deltagarna med sig en pollett med texten: »As­anonyma sockermiss­brukare«.

Jimmy beskriver gästerna som en blandning av »hiphopskallar och restaurangmänniskor«.

– Vissa är inte så inne på hiphop, och det är intressant att se hur de tar emot desserterna eftersom de inte har koll på vad vi refererar till. Under middagarna berättar jag lite hur vi tänker kring ­rätterna, men jag står inte med en pekpinne, för jag vill att alla ska få bilda sig en egen uppfattning, säger Jimmy Wigh.

I våras skulle de anordna två middagar i Göteborg, och efter tre timmar var båda fullbokade. Trots populariteten arbetar Jimmy heltid på en golfbana i Kungsbacka och förbereder måltiderna på kvällar och nätter.

– Det här är ett roligt sätt få ut sina idiotiska idéer, men det är ingenting vi blir rika av, säger han. I framtiden är drömmen att sluta på våra andra jobb och bara göra vår grej.

»Deras grej« är dock inte lika uppskattad av alla.

– Det finns folk i branschen som tycker att vi gör något radikalt som man inte får. De förstår inte vad vi gör, men så har de inte ­heller varit på våra middagar. I början kände jag ibland för att lägga ner allting, men sedan insåg jag att det alltid kommer att finnas folk som tycker att man ska vara på ett visst sätt.

Annons

Ni har anklagats för att ›kombinera något så lustfyllt som mat med mänskligt lidande och misär‹.

– Det är inte våldet i sig vi romantiserar. Det enda våra pistoler skjuter är krasse och guld. Knogjärnet är förvisso en symbol för hat och det är fegt och ondskefullt att använda det till att slå någon på käften. Eftersom jag tycker att designen är fin vill jag ta tillvara på den och fylla knogjärnet med kärlek istället. Om folk retar sig på vår symbolik kan de välja att inte titta. Vi har ju en tanke med allting, så om man blir provocerad kan man bara fråga varför det ligger en pistol på bordet.

Varför ligger det en pistol på bordet?

– Det är en hyllning till rapparen The Notorious B.I.G. som har en låt som heter Who Shot Ya. Senare blev han själv skjuten. Han kallades för Big Poppa, så när vi serverar hans efterrätt ligger det en massa poppers på bordet. Eftersom han kom från New York – The Big Apple – är pistolen gjord av äppelpudding.