Foto: Magnus Bergström

Hemlighuset

Bakom en anonym port på Östermalm gömmer sig Skandinaviens mest påkostade privata konsthall. Hit välkomnas endast en inbjuden skara, som mot tystnadslöfte skålar i dyra viner och avnjuter den excentriske ägarens goda smak. Martin Aagård berättar historien om den svenske »Renässansfurste­n« och den mörka sanningen om hur han tjänade sin förmögenhet.

Det finns en hemlig konsthall i Stockholm.

Den heter Jarla Partilager och ligger på Karlavägen 9 i en gammal livsmedelsbutik som länge fungerade som ett litet överklass-Ica. Alltså som ett vanligt Ica, fast finare. Om man ville skicka en kartong Kalles kaviar till sitt nya ambassadörs­residens i Moskva eller Buenos Aires vände man sig med fördel till Jarla Partilager.

Utifrån ser konsthallen inte mycket ut för världen. En stängd dörr i botten av ett bostadshus. Den har en hemsida med sparsam information: ett telefonnummer, uppgifter om vem som ställer ut för tillfället, en mailadress och så namnen på intendenterna.

Annons

Den 20 december i fjol hade Jarla Partilager vernissage för världens för tillfället mest uppmärksammade unga konstnär – dansk-islänningen Olafur Eliasson.

Eliasson har fascinerat den internationella konstscenen med sina naturmystiska och andligt anstrukna installationer i ett drygt decennium. När han 2003 konstruerade en artificiell sol på Tate Modern i London fick han publiken bokstavligen på knä; kritikerna vittnade om hur de förstummade åskådarna lade sig på golvet för att sola sig i glansen från den artificiella solen och den nya stjärna som med utställningen The Weather Project hade tänts på konsthimlen.

Ett fotografi på ett isländskt fjäll signerat E­liasson betingar i dag ett pris på runt 180 000 d­ollar på auktion. Den här våren öppnade han en retrospektiv utställning på Museum of Modern Art i New York och på museets filial PS1 i Brooklyn. Samtidigt. Det har ingen skandinavisk konstnär gjort tidigare.

På Karlavägen 9 hade Olafur Eliasson fyllt sex salar med isländsk samtidskonst. Ja, inte bara det, han hade faktiskt formgivit själva salarna.

Det magnifika golvet i den största salen var dekorerat med ett hundratal kvadrat isländsk lavasten i ett mönster av polygoner i skiftande färger. Man skulle kunna jämföra det med att hyra in Jackson Pollock för att skvätta färg på sitt badrumsgolv runt 1949. Ett stort badrumsgolv, dessutom.

På väggarna satt en rad av Eliassons landskapsbilder, de där som kan kosta en och en halv miljon styck på Christie’s.

Utställningens namn Winter solstice, vintersolståndet, kom sig av att han dessutom fotograferat ingången till Jarla Partilager under just vintersolståndet.

Det hela hade utan tvivel varit årets konst­händelse i Stockholm, kanske den största på många år – en utställning som på ren automatik skulle ha fått strålande kritik och blivit en publikmagnet. Om publiken hade varit välkommen.

 

Rykten hade cirkulerat i åtminstone ett år i de snäva stockholmska konstkretsarna.

»Det finns en miljardär som öppnat en hemlig konsthall på Östermalm«, sades det. Få rykten är så uppskattade i Stockholms konstkretsar som de om miljardärer som gillar samtidskonst.

Fortfarande på vernissagekvällen var förvirringen stor kring vem den snäva konstkretsen borde fjäska lite extra för. Varje tunnhårig man i kostym som passerade dörrvakten fick mer uppmärksamhet än konstnären själv, som för ovanlighetens skull var närvarande.

Den asiatiska serveringspersonalen som inte talade svenska var nästan påträngande uppmärksam. Vinet var av en kvalitet man inte får på något galleri i stan, inte ens de lite tjusigare på Hudiksvallsgatan. Och i takt med att vinet fyllde glasen tilltog förvirringen.

Det här är väl inget galleri? Inget är ju till salu.

Besök tas bara emot by appointment, förklarade en designer som varit med förr. Det är vanligt i New York.

Annons

– Men jag fattar faktiskt inte varför, sade designern. Är det snålt eller är det generöst?

I vernissagepubliken minglade inte bara Stockholms unga, hippa konstgarde med författare och andra kulturkändisar, utan även Stockholms­tidningarnas mest kända konstkritiker som Ingela Lind, Lars O Ericson och Milou Allerholm. Där fanns säkert fler.

För att ta sig till lavastensrummet var de inbjudna gästerna tvungna att kliva förbi en pneumatisk maskin som vispade runt i en sandhög med en halvminuts mellanrum. Det var som en liten miniöken med en minisandstorm. Eliasson gillar att jobba med hur elementen påverkar människan, men om han ville upprepa sin sol från Tate måste resultatet sägas ha varit ganska mediokert. Ingen lade sig ner i sanden för att lapa i sig samtidskonst. I rummet innanför hängde ett trassligt kopparklot som också verkade lämna de flesta helt oberörda.

– Jag får bara komma hit om jag lovar att inte skriva om det, viskade Svenska Dagbladets konstkritiker Clemens Poellinger. Vem som äger stället? Jag vet inte heller.

Allra längst in, bakom toaletten, fanns en avdelning som bröt av. I de oregelbundna hyllorna i ett mörkt bibliotek stod en trångbodd samling hiskeligt porslin med naturmotiv.

– Det är Diddans, berättade konsttidskriften Palettens redaktör Sophie Allgårdh, som just hade snappat upp informationen.

– Vem är Diddan? undrade jag.

– Hans fru.

Bortom Diddans porslinsbibliotek finns ytterligare ett rum med inredning som snickrats ihop av Eliasson. »Konsthallens hemliga avdelning«, enligt en besökare.

Redaktören dök snart upp igen med lite mer information.

– Han heter Gerard.

 

Ett par dagar efter vernissagen skrev Clemens Poellinger en krönika om Jarla Partilager i Svenska Dagbladet. Han fascinerades av det överdrivna hemlighetsmakeriet.

Alla andra höll sitt tystnadslöfte.

 

Annons

Konstnären Ernst Billgren blir ovanligt tyst när jag ringer upp.

– Det finns bara två saker jag inte kommenterar, det är kungahuset och Gerard De Geer.

År 2000 skrev Expressens Cecilia Hagen om ett badhus som Ernst Billgren byggt på Gerard De Geers slott Hanaskog utanför Kristianstad i Skåne. Hon beskrev det som ett badhus »à la nya tiders renässansfurste«. Billgren skulle ha fått ett »antal miljoner« för huset, utöver byggkostnaderna. Artikeln ledde till en del upprördhet från slottsägarens sida. Eller slottsägarens pappa, om man ska vara korrekt. Slottet ägs faktiskt numera av Gerard De Geers son Willem.

– Det där känner jag inte till, säger Ernst Billgren. Nej, det går bara inte. Det är för svårt…

Först måste vi noga påpeka att det finns två finansmän vid namn Gerard De Geer i Sverige.

Den ene är född 1949, visserligen snuskigt rik, men inte på långa vägar lika snuskigt rik som sin namne. Han är partner i riskkapitalbolaget Industrikapital och är tydligen känd som en trevlig prick med ett gott öga till lovande, unga entreprenörer. Det finns säkert en historia att berätta om honom också, men den får anstå till en annan gång.

För den här historien handlar om den Gerard De Geer som föddes 1947, och om honom är det få som skulle använda uttrycket »trevlig prick«. De flesta som råkat honom, antingen som affärsman eller konstkund, använder hellre ord som »mystisk« eller »hemlighetsfull«. Flera av hans forna affärs­bekanta menar att »otrevlig« är ett ganska smickrande omdöme om hans person.

Tidningen Veckans Affärer tillåter sig att kalla honom »sann elitist«.

Vill man vara petnoga på något slags riddarhusmanér kan man alltid klämma in ett »af Finspång« efter namnet för att vara helt säker på att man pratar om rätt Gerard De Geer. Men vi skonar Gerard Gösta Louis De Geer från det.

– Det ska skrivas med stort D! Det är nämligen ett holländskt namn. Det där kan reta mig oerhört ibland. Jag kan skicka ett mail som är rättstavat och ändå få tillbaka med litet »d«. Folk tror att det är franskt och försöker rätta till det, men det är alltså ett holländskt namn!

Konstnären Carl Johan De Geer, den berömde 68-rebellen och adelsmannen, den röde baronen i Sveriges konstliv blir nästan lite upprörd när jag ber honom reda ut vad De Geer egentligen är för sorts namn.

– Det där med af Finspång då?

– Det är inget som använts på hundratals år.

Sedan många år tillbaka har Carl Johan De Geer ingen vidare kontakt med släkten De Geer, inte heller med sin kusin Gerard. Carl Johans konstnärskap har under årens lopp ständigt återkommit till hans synnerligen komplicerade relation till sin högadliga bakgrund. Ett bekymmer som inte har blivit lättare med åren.

– Jag har varit på hans konsthall, den förbryllar mig med sin privata karaktär. Och jag förstod inte så mycket. Olafur Eliasson är säkert bra, men det är inte min konstnär. Jag gör ju mer… handfast brukskonst. Men jag tyckte golvet var väldigt fint. Isländsk lavasten i olika färger. Det tog ett tag innan man förstod vad det var man gick på. Men jag vill inte kritisera Gerard. Om han nu har pengar är det väl bra att han lägger dem på konst.

Själv har han aldrig sålt någon konst till kusin Gerard, som inte köpt några tavlor av Carl Johans fru Marianne Lindberg De Geer heller.

Liksom Carl Johan De Geers pappa var Gerard De Geers pappa diplomat. Carl Johans pappa stationerades i Bryssel och Warszawa och Gerards pappa Carl hamnade i Moskva.

När föräldrarna vistades utomlands lämnades barnen hos farföräldrarna på slottet Hanaskog i Skåne. Ibland under flera år i sträck.

– Han är nio år yngre, så vi var inte direkt lekkamrater, säger Carl Johan De Geer. Vad vi har gemensamt är ett barndomshem. Vi gick båda på Kviinge Folkskola. Jag har tagit några bilder av honom när han var liten, men jag har inte framkallat dem.

I filmen Med kameran som tröst del två berättar Carl Johan De Geer om livet i barndomshemmet på 26 rum och kök utanför Kristianstad. Ett ganska litet slott jämfört med grannslottet på 80 rum och kök. Det finns många slott i Skåne.

Farfadern var riksdagsman för Bondeförbundet, men slutade i protest när partiet gick i koalition med Socialdemokraterna. Han flyttade hem till godset för att istället ägna sig åt sin stora hobby – landskapsmåleri.

Farfadern gillade Gud och landskap och tyckte att alla raggare borde sättas i fängelse oavsett om de gjort något eller inte, berättar Carl Johan De Geer i sin film. Han gasade mullvadar med bilavgaser, sköt harar från fönstret och levde ett liv som kretsade kring årstidernas skiftningar.

– Hans målningar föreställde träd! Han var på något sätt ekologiskt medveten utan att veta om det. Gerard fick nog som jag höra om vädret hemma i slottet. »Nu håller höskörden på att vattna bort« och sådant.

Farmodern ägnade sin tid åt att lyssna på opera – främst Verdi och Puccini – och hade en märklig övertygelse att männen i den De Geerska släkten inte genomgick någon pubertet. Hon serverade dessutom alltid ett speciellt kamomillté.

I Carl Johan De Geers film blir det utgångspunkten för en fantasifull historia om adelskapet som en sorts genetisk varulvsåkomma som endast kan botas med en blomma som växer på vulkanen Vesuvius sluttningar.

– Jag visade min film för De Geerska släkt­föreningen i höstas på Waldemarsudde, men dem k­ommer jag nog aldrig att träffa igen.

Slottet Hanaskog gick så småningom i konkurs och möblerna fick säljas på exekutiv auktion. Sedan många år är slottet i Gerard De Geers ägo. Kusin Carl Johan fick inte spela in sin film på plats, utan fick nöja sig med ett snarlikt slott i Södertälje.

 

När Gerard De Geer i början på 80-talet startade ett Londonkontor åt SE-Banken var det en smärre skandal. Det blev förstasidesrubriker i Financial Times. Anledningen var att han tog med sig en sextett högadliga och framgångsrika bankirer från sin tidigare arbetsgivare Hambros bank, bland dem bankens internationelle chef Leslie Melville.

Det hela var dåvarande chefen för SEB International, Jacob Palmstiernas idé.

Han hade tidigare försökt locka tillbaka De Geer till SE-Banken, som han flytt för att han tyckte att den var för byråkratisk. Gerard kunde tänka sig att flytta hem till Sverige igen om han fick lika mycket betalt som han hade i London.

Efter skatt.

– Då hade han fått lika mycket som bankens ledning tillsammans. En god illustration till dåtidens svenska marginalskatter och den lön han hade, säger Jacob Palmstierna, som i dag ägnar sig åt att bygga vindkraftverk på sitt renässansslott Maltesholm utanför Kristianstad, några mycket välriktade stenkast från De Geers slott.

Det blev såklart ingenting av det. Men Gerard De Geer hade en i sitt tycke mycket bättre idé som han presenterade för Palmstierna över en tallrik strömming och potatismos. Varför inte starta en dotterbank i London?

Sagt och gjort. Under Kristi Himmelsfärdshelgen 1982 anordnade Palmstierna en träff med Marcus Wallenberg som välsignade upplägget. De högadliga gossarna från London fick 30 procent av det nya företaget, banken fick 70.

Avundsjukan i Stockholm blev stor. Inte bara fick »Seven up«, som gänget fyndigt kallades i brittisk finanspress, en fantastisk deal, de bodde dessutom i London och slapp den förhatliga svenska marginalskatten.

– Somliga var förbannade på mig, eftersom jag gick lite bakom ryggen på dem, det erkänner jag, säger Jacob Palmstierna.

För att mjuka upp stämningen tog Palmstierna initiativ till en försoningsmiddag på restaurang Riche i Stockholm mellan de sju London-gossarna och bankens svenska tradingavdelning.

– Jag tror det var »Anton« Hedenström som var kronprins på tradingsidan, en utomordentlig person, som frågade en av dem: »There is a railway station in London called Euston, how come?« Och Lord Euston svarade: »Yes, that’s the station my father lost in a poker game one night.«

Att de sju kom från vad Palmstierna beskriver som »den yttersta överklassen« bidrog till att det blev något av en kulturkrock. Det blev till och med en strid om namnet – Enskilda Securities. Bankens styrelseordförande Curt G Olsson och några andra ville inte att det gamla anrika namnet »Enskilda« skulle användas, men Marcus Wallenberg och Hans Cavalli röstade för. Det blev som Wallenberg ville.

Några år senare köpte SE-banken de sju överklassherrarnas ägarandel, och de fick hundra miljoner att dela på.

Enskilda Securities blev Sveriges första investmentbank av internationell kaliber och en av SE-Bankens mest lyckade affärer, men varken Palmstierna eller De Geer avslutade sina karriärer i SE-banken särskilt elegant.

Palmstierna blev indragen i en av dåtidens stora skatteskandaler eftersom han hade sålt sitt hus till sin arbetsgivare och hyrde tillbaka det för en löjligt låg summa. Väl i tingsrätten friades han visserligen från anklagelserna, men skadan gick inte att reparera. Han fick gå.

Utan Palmstiernas stöd var Gerard De Geers tid på SE-Banken utmätt.

Under finanskrisen i början på 90-talet hamnade De Geer i konflikt med Peter »Pirre« Wallenberg och Curt G Olsson. Han hade blivit för »styv i korken« skrev affärstidningarna.

– En omskrivning för att han blivit alldeles för girig, vilket inte är ovanligt inom investment banking, säger en person som var med på den tiden.

Gerard fick sluta hösten 1991. Trösten blev 8 miljoner dollar i avgångsvederlag. Istället utsågs han till ordförande för Banque Scandinave en Suisse.

Jacob Palmstierna tror att De Geers personlighet kan ha legat honom i fatet.

– Han är knepig. He goes his own way som man säger. Oerhört bestämd. Höga krav på omgivningen. Inte särskilt svensk. Det är liksom inte mycket MBL om man säger, utan han är starkt affärsmässig. Men kunderna gillade honom och han gjorde en mycket god insats för SE-Banken. Han är oerhört särpräglad. He’s no organizational man.

Jag påpekar att så gott som alla som går med på att uttala sig om De Geer kräver att få vara anonyma, vissa verkar mer eller mindre rädda för honom.

– Han är inte direkt någon pleasing person, säger Palmstierna. Men han har visat vänfasthet mot mig. Jag åkte ju ut i kylan 1989 och det var rättegång mot mig. Men när Gerard hade en stor fest för D­iddan som fyllde 40 på det där slottet man kan hyra i Djursholm så gav han mig värdinnan till bordet. Det är lite typiskt för Gerard. Och det var en stor gest. Han gör det han tycker är rätt. Han glömde inte att jag hjälpte honom då. Men han blir ju inte instantly populär.

 

I slutet av 1992 besökte den blott 37-årige ordföranden i Rysslands så kallade »privatiseringskommitté«, Anatolij Tjubajs, den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner för att fråga om han kände en viss Gerard de Geer. Tjubajs behövde en person med vana att hålla i stora internationella företagsaffärer.

– Jag kände ju Tjubajs ganska väl och det gjorde att han frågade mig, för Gerards namn hade kommit upp som en av rådgivarna till det nya privatiseringsministeriet i Moskva. Jag kunde bara bekräfta att det var en utmärkt person med stor kompetens och rätt kontaktnät. Vilket behövdes i början av den här ryska verksamheten, säger Örjan Berner, som i dag ägnar sig åt diverse styrelseuppdrag och är generalsekreterare i föreningen Svenskar i världen.

– Rollen handlade ju väsentligen om att attrahera utländska investerare till den ryska privatiseringen. Och att hålla i främst de internationella kontakterna.

Tipset kom från Anders Åslund, den svenska öststatsforskaren som blev Harvardekonomen Jeffrey Sachs högra hand i genomförandet av den »chockterapi« som efter Sovjetunionens fall skulle omvandla kommunistisk planekonomi till kapitalism.

På en konferens i Harvard i februari 1992 där Åslund medverkare kom Tjubajs rådgivare på en idé.

Samtliga 150 miljoner ryska invånare skulle erbjudas så kallade privatizatsonny tjek, privatiseringscheckar eller »vouchers«. Kupongerna kunde under en begränsad tid användas för att köpa aktier på vad som i slutändan skulle bli cirka 16 000 företagsauktioner.

Kupongerna delades ut på sparbankskontor eller av portvakter mot en avgift på 25 rubel. Kupongens värde, 10 000 rubel, stod stämplat på framsidan.

»Vouchern är en biljett för var och en av oss till en fri ekonomi«, förklarade president Boris Jeltsin i ett tal till nationen i augusti 1992.

Ett uttalande han skulle få äta upp många gånger.

 

Som Anatolij Tjubajs rådgivare på privatiseringsministeriet fick Gerard De Geer en insyn i de företag som skulle privatiseras som ingen annan, utöver Tjubajs själv, kunde ha.

– Mer centralt kunde man inte sitta, säger Örjan Berner. Han var ju rådgivare åt privatiseringsministern. Han såg vilket värde dessa företag åsattes vid auktionerna och kunde jämföra med andra ekonomier som var likartade, som Polen och andra ställen.

De Geer anlitade raskt flera svenskar till privatiseringsministeriet. Bland de första var den då 26-årige Martin Andersson, en bilhandlarson från Nyköping som gått tolkskolan, kunde ryska och som jobbat som vakt på ambassaden i Moskva. Deras fortsatta affärer skulle passa som godnattsaga för investmentbankirer. Till och med för de riktigt giriga.

För den ryska befolkningen var aktiemarknaden ett helt okänt fenomen och få visste vad de skulle göra med papperslappen de kvitterat ut.

Samtidigt befann sig den gamla kommando­ekonomin i fritt fall och de löner och pensioner som över huvud taget betalades ut gjordes på gränsen till värdelösa av inflationen. Det eventuella framtida värdet av att äga en andel i ett företag – om det nu överlevde – vägde lätt mot behovet av mat för dagen.

När Dagens Nyheter besökte Tjubajs 1992 hade priset för den som ville köpa en voucher redan urholkats till 4 500 rubel. I takt med att den ekonomiska situationen blev allt mer desperat sjönk det ytterligare tills skrupelfria investerare kunde byta till sig vouchers för kapitalvaror som kylskåp, mikrovågsugnar och så småningom till och med några flaskor vodka.

 

Det fanns tre olika sätt att privatisera de ryska företagen. Det mest omtalade var genom så kallade »voucherauktioner«.

Gerard De Geers uppgift var att hjälpa utländska företag att köpa 100 procent aktier i vissa företag, i en verksamhet som pågick vid sidan om voucherauktionerna och som inte var särskilt populär bland ryssarna.

Tack vare sitt arbete hade De Geer insett hur undervärderad den ryska marknaden var. »Det är oklart varför en kakfabrik i Ryssland ska vara värd en tjugondel av en polsk kakfabrik, när de gör lika bra kakor«, förklarade han senare till den exklusiva affärstidningen Chief Executive. »Det här är den ryska revolutionen baklänges.«

I augusti 1993, efter ett drygt år som rådgivare på privatiseringsministeriet, fick Gerard De Geer grönt ljus av Tjubajs att starta en egen investmentbank. Den andra investmentbanken på rysk mark.

Namnet blev Brunswick Ltd, adressen svit nummer 5516 på det anrika Moskvahotellet Metropol, det hotell i vars matsal bolsjevikpartiet en gång höll sin första kongress. Den före detta vakten Martin Andersson blev VD och De Geer styrelseordförande.

Brunswick Ltd började köpa vouchers för Gerard De Geers avgångsvederlag från SE-Banken. Affärsidén var att förse västerländska investerare med aktier i ryska företag. De Geer och Andersson började helt enkelt privatisera den marknad de själva hade utvärderat och övervakat.

Själva köpandet var en mycket handfast, men allt annat än riskfri syssla. Mattias Westman på Prosperity Management Capital, ett bolag som efter några år bröt sig loss från Brunswick, förklarade i en intervju med Veckans Affärer hur handeln kunde gå till:

»Vi brukade skicka en mäklare som hängde utanför fabriksgrindarna för att köpa direkt av arbetarna. Men det gällde att välja en mäklare som såg tillräckligt kraftig ut för att inte riskera att bli misshandlad!«

När Brunswick skulle hjälpa Norsk Hydro att köpa delar av en fosfatfyndighet blev deras mäklare mordhotad och affären ställdes in.

I Anders Åslunds bok Russia’s Capitalist Revolution: Why Market Reform Succeded and Democracy Failed berättar en anonym rysk oligark förtjust om tiden: »Det finns tre sorters affärsmän i Ryssland. Den första sorten är mördare. Den andra sorten stjäl från privatpersoner och den tredje sorten är helt ärliga affärsmän, som jag själv, som bara stjäl från staten.«

Första året man kunde handla med aktier i Moskva steg värdet på aktiemarknaden med 400 procent. Två år efter starten toppade Brunswick Moskvas mäklarliga och fick tidskriften Euro­moneys pris som bästa investmentbank i Ryssland.

Ett berömt citat av Anatolij Tjubajs ger en ganska bra sammanfattning av de här åren: »Många beundrar Margaret Thatcher för att hon privatiserade många företag, men jag privatiserade lika många som henne var femtonde minut.«

Faktum är att det inte är någon överdrift.

Thatcher privatiserade ett knappt dussin brittiska företag om året. I december 1992, när den ryska privatiseringen nådde sin absoluta topphastighet, privatiserades över 11 865 ryska företag på bara en månad. Om man räknar med att Tjubajs hade åtta timmars arbetsdag så blir det 12,3 privatiserade företag varje kvart.

Mellan 1992 och 1994 förvandlades 106 000 ryska företag från statliga till privata och i en av sina få intervjuer, med Dagens Nyheter 1995, kallade Gerard De Geer de två åren för »den största omdaningen av ett land i världshistorien«. Han liknade situationen vid 30-talets USA, då en total outsider kunde starta från noll och göra sig en förmögenhet.

Upplysningen att han själv var allt annat än en outsider, lät han nogsamt bli att notera.

»Han är intressant eftersom han är en sorts antiperson. Mystiskt klädd. Så annorlunda som man kan vara som affärsman i Sverige.«

År 1997 såldes hälften av Brunswick till den schweiziska investmentbanken UBS Warburg. Timingen var perfekt. Det var strax före den stora asienkrisen. De båda grundarna blev miljardärer.

När Boris Jeltsin år 2000 efterträddes av den yngre och ekonomiskt mer kunnige Vladimir Putin var det slut på de mest hysteriska guldgrävaråren i Ryssland. Putins administration lovade att granska flera av de största affärerna i efterhand, och inledde en politik där staten krävde tillbaka hela eller delar av privatiserade företag och naturtillgångar.

Marken började snart brännas under fötterna på många av de så kallade »oligarker« som blivit miljardärer under privatiseringsyran. Somliga valde att lämna landet för gott. Andra drogs in i slitsamma rättsprocesser.

2002 sålde Gerard De Geer sina delar i det ryska oljebolaget Khanty Mansijsk Oil för 2,2 miljarder kronor, och året därpå sålde han och Andersson den andra hälften av Brunswick till UBS Warburg för ungefär 1,5 miljarder kronor.

Martin Andersson flyttade till London och försvann ur affärstidningarnas spalter innan det 2007 kom fram att han blivit delägare i en av Rysslands största banker, MDM. Han sitter även som direktör i det svenska bolaget Sveafastigheter.

Gerard De Geer försvann från den storfinansiella scenen och bosatte sig bland annat i Hong Kong, Thailand, en våning på Strandvägen i Stockholm och sitt slott i Skåne. Han började undvika all uppmärksamhet. Inga intervjuer, inga fotografier. Ingenting.

Han samlade på konst, skrev affärstidningarna.

– Det är lite Greta Garbo över det hela, säger en gammal affärsbekant.

En annan, som likt så många andra endast uttalar sig mot anonymitetslöfte, är desto mer kritisk:

– Jag gillar inte det han gjorde där borta. Jag är lite rädd för honom. Men han är intressant eftersom han är en sorts antiperson. Mystiskt klädd. Så annorlunda som man kan vara som affärsman i Sverige.

Gerard Gösta Louis De Geer

Ålder: 60

Utbildning: Civilekonom­examen från Handels­högskolan i Stockholm

Bor: Hong Kong, Thailand, Stockholm, Kristianstad

Samma dag som den storslagna vernissagen på Jarla Partilager ifjol, hölls Gerard De Geers 60-årsfest. Han hade hyrt Nordiska museet.

De 250-300 gästerna välkomnades till Djurgården av gycklare och eldslukare. Väl inne på museet möttes de av en sal pyntad med träd, och fat som dignade av petit fourer, tårtor, allehanda bakverk, praliner, färska frukter och bär. Det var ett överflöd, långt mer än någon kunde äta. Vinet som noga provats fram var av exklusiva årgångar. Som det anstår en Östermalmsfurste var till och med porslinet antikt.

Om Eliassonutställningen var årets utställning, så var festen årets fest.

– Jag rör mig ju inte i de här kretsarna, men det kändes inte som att festen hörde hemma i den här tiden, säger en i serveringspersonalen.

Enligt hennes beräkningar gick enbart maten loss på minst 400 000 kronor.

– Det slår allt jag varit med om.

På scenen stod Rigmor Gustafsson, Blacknuss Allstars och den brittiske twostepstjärnan Craig David som flugits in för att spela sina hits från tidigt 2000-tal.

En av gästerna på festen hävdar att Gerard De Geer inte ville hälsa på Craig David. Han hälsade i och för sig inte på serveringspersonalen heller, enligt gästen. Däremot höll han ett magnifikt tal till kvällens andra festföremål – Olafur, konstnären. Det första mötet med Eliassons konst hade blivit en vändpunkt, förklarade Gerard De Geer för sina middagsgäster.

– Talet gick ut på att han varit med om en omvälvande upplevelse första gången han såg Olafurs verk. Det hade förändrat hans liv. De hade blivit själsfränder och nu sitter de om nätterna i Gerards vinkällare och pratar om livet, berättar gästen.

Olafur Eliasson höll ett tacktal tillbaka. Och det hör väl till god ton.

– Men ärligt talat, han skulle förmodligen ha dansat naken på bordet om Gerard hade krävt det, som någon sade.

 

Idag är Gerard De Geer den enskilt störste ägaren av Olafur Eliassons konst i världen. »Han var den första som köpte honom«, säger flera bedömare och vänner.

Under de tio år De Geer har samlat på Eliasson har värdet ökat runt 1 000 procent. En prisökning som påminner om den ryska aktiemarknaden i mitten av 90-talet. Eliasson har blivit en mycket rik och välmående konstnär på kuppen. I dag är han bosatt i Berlin, har ett 15-tal assistenter och en enorm ateljé.

Det senaste året har han blivit representerad på Guggenheim, fått Mirópriset och visat konst i väsktillverkaren Louis Vuittons skyltfönster. I sommar ska han bygga fyra vattenfall från Brooklyn Bridge i New York mot en faktura på 96 miljoner kronor.

En av hans assistenter förklarar artigt att S­tudio Olafur Eliasson tyvärr inte kan hjälpa till med någon intervju. Det är så mycket förfrågningar hela tiden. Eliassons främsta gallerist, Tanya Bonakdar, är inte heller intresserad av att prata.

– Jag kan inte hjälpa dig på något sätt, hälsar hon på telefon från New York.

Att De Geer, Eliasson och Eliassons gallerist ingår i ett litet ménage à trois av ekonomiska beroenden är ingen kontroversiell gissning. Ekvationen är enkel.

I en konstvärld där värdet av varan enbart bestäms av rykten och medial exponering skulle priset på Eliassons konst dumpas radikalt om De Geer sålde sin stora samling. Och tvärtom så vet alla aktörer på den galopperande konstmarknaden att en konstmagnat kan påverka priset på en konstnär uppåt, bara genom att köpa tillräckligt många verk. Konstmarknaden är enklare att manipulera än en IT-bubbla.

För Stockholms superrika har investeringar i konsthallar blivit den nya Porschen. Familjen B­onnier öppnade sin konsthall 2006, året därpå finansierade familjen Wästberg ett gallerihus på Hudiksvallsgatan i samma stadsdel. Mannen bakom Babybjörn, Björn Jakobson, har långt framskridna planer på att öppna en konsthall på Värmdö och byggherren Sven Harry Karlsson aviserade i fjol att han ska bygga ett konstmuseum bara ett hundratal meter från Bonniers. Men alla ska vara öppna för publik och alla lägger stor energi på att marknadsföra sig.

Gerard De Geer är enligt de flesta bedömare den ende konstsamlaren av verkligt internationell klass i Sverige. Han samlar koncentrerat; ett fåtal konstnärskap för mycket pengar.

Enligt uppgift hade han en bra samling svensk konst med bland annat Lena Cronqvist, Cecilia Edefalk och Max Book, som han sedan sålde av för att bygga sin samling med internationell samtidskonst. Utöver Eliasson har han bland annat samlat Thomas Schütte och Carla Klein.

Och frågan kvarstår: om det hade varit en ren investering borde han väl ha gjort som de flesta konstsamlare och stoppat tavlorna i ett bankfack någonstans?

En stockholmsgallerist bryr sitt huvud:

– Utställningen måste ha kostat minst 50 miljoner, beräknar han utifrån sitt besök på Eliassonvernissaget.

Vinterns utställning var bara den första av sammanlagt tre separata soloutställningar med Olafur Eliasson på Jarla Partilager. Det är bara att göra matematiken.

Som en jämförelse kostar det uppmärksammade Magasin 3, den privata konsthall som finansieras av finansmannen Robert Weil, ungefär 30 miljoner i drift. Per år.

Moderna museets budget år 2008 är 110 miljoner kronor.

– En kille som Robert Weil har ju en uttalad agenda, säger galleristen. Han skänker 50 miljoner om året, och det ger honom en aura han kan ta med sig in i styrelserummen. Men vad vill egentligen De Geer?

 

David Neuman, intendent på Magasin 3 i Stockholm, är en av dem som är välkomna till Karlavägen 9. Han brukar använda sig av Jarla Partilager när han får internationella besök. Den är en del av kulturlivet som hittills saknats i Sverige, menar han.

Han håller inte med om att det är en sluten arena. Jarla Partilager har sin publik – som består av de personer som vet om att stället finns.

– Han har rätt att skapa sin egen relation till allmänheten. Det är lite ledsamt att inte fler får se utställningarna, men det är inte omöjligt, bara komplicerat, att ta sig dit. Och ibland kräver en samling att det inte är så mycket folk. Jarla Partilager har en fantastisk, privat känsla. Och de konstnärskap jag har sett där hör till den absoluta samtidstoppen bland konstnärer. Det privata utställningsrummet är fantastiskt.

David Neuman undviker att använda ordet »konsthall« i sammanhanget.

– Det är mer ett slags förlängt boenderum, även om han inte bor där. Han har en bostad i Stockholms innerstad, det vet jag. Och på Jarla Partilager finns en liten privatdel där man kan gå in ibland. Det är inte ovanligt att personer med stora finansiella resurser intresserar sig för konst. Det uppstår en polarisering i ens liv när man håller på med finanser och man vill kommunicera på ett annat sätt. Och det resulterar i att man blir betagen, nästan possessed. Men så väl känner jag inte Gerard att jag vet. Men om man säger… han vill nog förlänga sitt mentala vardagsrum. Vilket jag respekterar till fullo.

Det mentala vardagsrummet sträcker sig redan ut i Europa. Enligt arkitekterna Pierre Jorge Gonzales och Judith Haases hemsida har de inrett en utställningslokal på 358 kvadrat i Berlin, som ska vara en filial till Jarla Parti­lager i Stockholm

På hemsidan finns fina bilder på det som kallas Jarla Partilager Berlin. Lokalen har parkettgolv. Enligt Pierre Jorge Gonzales och Judith Haase ska utställningar rotera mellan Stockholm och Berlin.

Det finns en möjlighet att de har gjort det som en överraskning. Hermine Pagmar Hansson, som är intendent på Jarla Partilager i Stockholm, vill i alla fall inte kännas vid expansionsplanerna.

– Jag är inte insatt i om det kommer att öppna något i Berlin eller inte. Jag arbetar i Stockholm med verksamheten här och har ingen aning om vad som är sagt eller bestämt utanför den verksamheten. Det kan bara de som äger Jarla Partilager svara på.

Och därmed är frågan givetvis död, eftersom Gerard De Geer inte låter sig intervjuas.

– Jag kan skicka frågan vidare, säger Hermine Pagmar Hansson. Men jag vet att han kommer att tacka nej till det.

Hon har rätt, så klart. I ett e-mail några dagar senare förklarar hon att De Geer »inte är intresserad« av någon intervju.

Att starta en konsthall av internationell toppklass och sedan i princip förneka att den finns, måste väl sägas vara hemlighetsfullt till det löjligas gräns. Men så är också Gerard De Geer en »very secret person«, som Jacob Palmstierna förklarar på sin oefterhärmliga svengelska.

– Det är nästan så att han inte tycker om människor, säger Palmstierna.

Sedan nyanserar han sig:

– Jag kan berätta en episod. När tsunamin kom befann han sig i Thailand. Och det var väldigt nära att Diddan omkom. Han har ett hus i Thai Lak eller vad det heter. Diddan var på stranden, men hon överlevde genom ett under. Då startade Gerard en hjälpverksamhet för att ordna skolor, skolmaterial och lärare, allt helt anonymt. Han gillar sannerligen inte att skryta. Det var en stor insats i det kaos som uppstod. Helt vid sidan av alla organisationer! Han är en mycket mångfasetterad person. Människor är olika, och han är mycket olika.

»Det var rena hot­metoder. När det inte gick den väg han ville så använde han metoder som man helt enkelt inte använder i västvärlden.«

Den 28 april rapporterar The Art Law Blog, en blogg som uteslutande handlar om konst och juridik, att Gerard De Geer har stämt Jean Michel Basquiats autentificieringskommitté på 15 miljoner dollar.

Redan på 80-talet köpte De Geer målningen Fuego Flores av den berömde graffittimålaren, och 2005 lovade kommittén att bekräfta om tavlan var äkta. De Geer väntar fortfarande på svaret.

Ett par dagar senare hakar Kate Taylor i New York Sun på, och berättar att De Geer dessutom vill ha 10 miljoner dollar från konsthandlaren Carl Flach samt den svenske New York-galleristen S­tellan Holm om tavlan visar sig vara falsk.

Det är bara en stämning av flera som efterlyser transparens i konsthandeln, skriver New York Sun. Ironiskt nog klagar De Geer i sin stämningsansökan på att Basquiatkommittén numera undviker att svara i telefon och att deras advokat vägrar att svara på meddelanden.

Än mer ironiskt är det att stämningen är inlämnad av Gerard De Geers bolag Sarastro Limited. Ett offshoreföretag registrerat på Bermudas. Offshoreföretag på Bermudas är kanske det mest klassiska sättet att tvätta pengar, hålla inkomster hemliga och slippa betala skatt. På Bermudas finns tre olika bolag med namnet Sarastro registrerade. De gör affärer lite här och var i världen – i de internationella affärsloggarna ryms spår från ett kosmetikabolag på Caymanöarna, ett fastighetsföretag i Tyskland och det ryska oljeborrningsföretaget Integra.

Annars tycks Gerard De Geer ha funnit en ny favoritmarknad på sistone.

I mars i år gjorde han comeback i de svenska finanstidningarna. Återigen hade han investerat pengar i en tidigare planekonomi med nyväckt kapitalmarknad. Tillsammans med Icongrundaren Jesper Jos Olsson och fastighetskonsulten Peter Leimdörfer har han i största hemlighet startat en fastighetsfond i Kina, White Peak.

»Doldisens fond blickar österut«, löd rubriken i Dagens Industri.

Olsson och De Geer startade redan 2004 företaget China Projects Holding tillsammans. De driver även företaget China Production Partner, som nyligen bytt namn till Cowin. Nu hade de skrapat ihop 600 miljoner kronor som investerats av diverse pensionsfonder och kända finansfamiljer.

I den korta intervjun med Dagens Industri förklarade De Geer sin investeringsfilosofi: de bästa investeringarna görs i emerging markets, förutsatt att lagstiftningen fungerar. Och det gör den. Till skillnad mot i Ryssland.

»Det handlar fortfarande om väldigt blygsamma belopp. Vi vill ha det så. Det ska gå att göra ett antal affärer under kort tid, för här går allt med blixtens hastighet.«

En av Sveriges mest kända affärsmän, som haft ett kort men intensivt samarbete med Gerard De Geer, är inte förvånad.

– Han är ju van att jobba i ickedemokratier. Det är vi väl alla nuförtiden, men att köpa produktion därifrån är en sak, att göra affärer en annan. Det kräver en helt annan sorts nypor. Men eftersom han är van att jobba i icke öppna samhällen så har han de nyporna. Man måste jobba med politiker på ett inte alltid öppet sätt.

Sedan säger den luttrade affärsmannen:

– Jag är lite rädd för honom. Han är en väldigt hårdhudad affärsman. Många som gjorde affärer med honom blev oerhört chockade av hans metoder. Inte direkt kriminella, men det var rena hotmetoder. När det inte gick den väg han ville så använde han metoder som man helt enkelt inte använder i västvärlden.

En annan svensk näringslivshöjdare konstaterar bittert:

– Det är ingen trevlig person att göra affärer med.

Men ingen av dem vill prata öppet om det. »Rör man runt i gammal skit så får man alltid lite på sig själv«, som en av dem säger.

 

Så tystnad råder fortfarande kring hemlighuset på Karlavägen och de hemliga pengar som finansierat det. De flesta verkar vilja bevara konststockholms lilla, stora hemlighet.

Den 30 maj är det dags för konungarikets konst- och kulturelit att njuta av Renässansfurstens gästfrihet igen. Då öppnas Summer Solstice, den tredje utställningen av Olafur Eliasson på Jarla Partilager.

Sarastro, som gett namn till De Geers företag på Bermudas, är namnet på den hemlighetsfulle överste­prästen i Mozarts frimuraropera Trollflöjte­n. En kultledare som till varje pris vill sprida ljus och upplysning över världen.

Mozarts librettist fick namnet från Zarathustra, den forniranske religionsstiftare som Friedrich Nietzsche lånade för att predika idealet om övermänniskan i boken Sålunda talade Zarathustra.

I andra strofen i Sarastros mest berömda aria In diesen Heil’gen hallen, i dessa heliga salar, sjunger den bistre översteprästen om sin boning: »Inom dessa heliga murar, där människan älskar människan, kan ingen förrädare lura.«

En passande melodi för den invigda skara som några gånger om året skålar i Jarla Partilagers vernissagevin, som betalats med pengar från investeringar i några av världens mest ökända marknader, undangömda i ett skatteparadis och till slut förvandlade till något så fint som samtidskonst.