Kärlek med förhinder

För fem år sedan blev två unga amerikaner förälskade i Broder Daniel och bestämde sig för att göra en dokumentär om bandets mytomspunna frontfigur. Henrik Berggren kallade dem sina änglar och sade att de hade hittat honom när han »låg i sin grav«. Ändå blev det inte som någon tänkt sig.

För fem år sedan hörde den då 27-åriga PR-arbetaren Amelia Trask en låt med bandet Makthaverskan strömma ur högtalarna på en pub i Brooklyn. Amerikanskan tyckte om det hon hörde så mycket att hon tog kontakt med bandets skivbolag Luxury, som drevs av göteborgaren Rasmus Hansén. Han meddelade att Makthaverskan var på väg att lanseras i USA. Amelia erbjöd sig att göra press för bandet.

När Makthaverskan skulle uppträda i New York ett år senare hamnade Rasmus och några kollegor i Amelias lägenhet där de förfestade.

– Jag arbetade just då med lite pressmaterial till bandet, säger Amelia. Men jag hade problem med hur jag skulle beskriva dem. Var de postpunk? Powerpop? När vi satt där nämnde Rasmus deras »Broder Daniel-influens«. »Vilka är de?« frågade jag. Rasmus svarade: »De är jättestora i Sverige!«

Annons

Han klickade fram en Youtubevideo med det insomnade bandet. Klippet visade hur hundratals unga fans grät medan frontmannen Henrik Berggren framförde balladen No Time for Us.

– Amelia stod med en cigg i ena handen och en öl i den andra, säger Rasmus Hansén. Ölen förblev orörd och ciggen brann ner till aska medan hon lyssnade.

Amelia:

– Det enda jag kunde tänka var: Vad fan är det här?

– Sedan gick vi vidare till andra klipp, säger Rasmus. Jag minns att Amelia var lite sur över att hon inte kunnat lyssna på Broder Daniel under sina deppiga tonår. Varför hade inte de slagit igenom i USA?

Gänget fortsatte till en födelsedagsfest där de blev sittande i sovrummet och pratade om bandet. Rasmus hade tidigare haft lösa funderingar på att försöka lansera bandet utomlands; nu diskuterade han och Amelia möjligheten att göra det tillsammans.

– Vi hade massor av idéer som väl bara blev dummare och dummare ju längre kvällen led, säger Rasmus.

Dagen därpå begav sig Amelia Trask till sin kompis Sasha Hecht. De hade träffats ett år tidigare på en konsert och varit oskiljaktiga sedan dess. Amelia hade studerat på en internatskola i New Hampshire och planerat att bli jurist innan hon började skriva för en festivaltidning och halkade in i musikvärlden; Sasha växte upp i »Gossip Girl-miljö« på Manhattans Upper East Side och siktade på en karriär som neurolog innan även hon drogs till musiken. Som 19-åring var hon med och startade mediehuset Vice musikkanal Noisey och blev kvar där i tre år. Därefter hoppade hon runt mellan en mängd andra mediesajter.

 »Till och med en del riktiga fans verkade osäkra på om Henrik var en idiot eller ett geni.«

– När jag och Amelia träffades var vi överens om att branschen höll på att förändras, säger hon. Från början var vi en massa kids som älskade musik och ville ägna våra liv åt det. Men gradvis tog reklamen över allt mer. Stora bolag blandade sig i och försökte diktera vad artisterna skulle prata om. De sög det roliga ur alltsammans.

Vännerna hade sedan en tid tillbaka pratat om att de ville göra något annat, och nu återberättade Amelia alla historier hon hört om Broder Daniel. När hon visade filmklippen blev Sasha lika betagen som Amelia och snart satt de och läste svenska artiklar om bandet med hjälp av Googles översättningsfunktion.

– Vid en första anblick var allt kaos, säger Amelia. Medlemmar hade kommit och gått, bandet hade splittrats och Henrik Berggren verkade nästan ha försvunnit.

Sasha:

– Å ena sidan såg vi den fantastiska kultur som fanns kring bandet med deras fans som kallade sig »pandor«. Å andra sidan förstod vi inte vad det var med det här bandet som väckte så starka känslor. Till och med en del riktiga fans verkade osäkra på om Henrik var en idiot eller ett geni. Visste han vad han gjorde, eller hade han bara fått in en lyckträff? Vi ville verkligen begripa: Vad är det här för något som har orsakat så mycket kaos?

 

Annons

De två vännerna använde sina kontakter för att få till ett möte med den högt respekterade musiksajten Pitchfork.

– Det här var inte långt efter att Searching for Sugar Man hade gjort succé, säger Rasmus Hansén. Så jag tror att många letade efter liknande projekt.

Amelia och Sasha föreslog att de skulle göra en rakt berättad bandbiografi, och hemma i Göteborg skapade skivbolagsägaren Rasmus Hansén listor över personer som kunde vara intressanta att intervjua.

– I musikvärlden finns det några städer som varit viktigare än andra, säger Rasmus. Manchester, Liverpool, Seattle … Men Göteborg är en av världens bästa musikstäder någonsin – om inte den bästa. Få utanför Sverige inser det, vilket jag tycker är väldigt märkligt. Och ett av de mest inflytelserika banden härifrån är Broder Daniel.

För många svenskar är historien om Göteborgsbandet däremot bekant. Henrik Berggren – en femtonåring iförd slokhatt och smink – bildade bandet 1989 då han gick på friskolan Samskolan. Övriga medlemmar kom och gick: först parallellklasskompisen Håkan Hellström, senare gitarristen Anders Göthberg och basisten Theodor Jensen.

Broder Daniels två första skivor släpptes på storbolaget EMI och innehöll skränig rock kryddad med Berggrens nakna låttexter om ångest, ensamhet och utanförskap. Berggren präglade inte bara bandet uttrycksmässigt, utan stack även ut utseendemässigt. Hans signum var de glittriga stjärnor som han klistrade fast på kinderna.

Trots att skivorna sålde dåligt fick det stökiga bandet snabbt en hängiven följarskara. De odlade myten om sig själva som hårt festande pojkslynglar utan något till övers för ordning eller affärer, och föll i samma ekonomiska fälla som många andra samtida band. Berggren berättade senare att kontraktet med EMI gav bandet sex procent i royalty som skulle delas mellan de fem medlemmarna.

I slutet av 90-talet värvade de två skivbolagsmännen Isse Samie och Klas Lunding bandet till Dolores Recordings under ett kontrakt som innebar en smärre förbättring: tolv procent i royalty. De gav ut skivan Broder Daniel Forever och när regissören Lukas Moodysson använde bandets musik i Fucking Åmål fick de till slut sitt breda genombrott. Broder Daniel bokades till större och större scener, men det intensiva turnerandet – i kombination med ett lika intensivt drogbruk – slet på Henrik Berggren. Han insjuknade i sköldkörtelinflammation och bandet tog ett tvåårigt uppehåll innan de återvände med sin kanske mest kända låt: Shoreline.

När de 2003 släppte Cruel Town hade Håkan Hellström lämnat bandet och lanserat sin egen solokarriär. Albumet blev bandets sista verk och de slutade turnera 2006. Två år senare tog gitarristen Anders Göthberg sitt liv genom att hoppa från Västerbron i Stockholm, och Broder Daniels sista framträdande var en hyllningskonsert till honom på festivalen Way Out West. Därefter försvann Berggren från musikscenen medan de övriga medlemmarna gick skilda vägar.

– Broder Daniel levde vidare ändå, säger Rasmus Hansén. De har fött så väldigt mycket andra grejer: Håkan, förstås. Och Theodor Jensen startade The Plan, och från dem utvecklades Peter, Bjorn and John. De var viktiga för Bad Cash Quartet, som sedan blev Hästpojken. De band jag ger ut på mitt bolag – Makthaverskan, Westkust, Agent Blå – hade inte funnits utan Broder Daniel. Många av dem har till och med blivit framgångsrika utomlands. Men den chansen fick aldrig Broder Daniel själva.

Enligt Amelia (till vänster) och Sasha (mitten) var det nära att Henrik inte dök upp till deras första intervju, eftersom han var för nervös. Berggren minns det annorlunda: »Det var så viktigt att det inte fanns någon anledning att vara rädd.«

Ett halvår efter resan till New York bjöd Rasmus Hansén Henrik Berggren på middag för att presentera Sashas och Amelias idé om att göra en dokumentär om bandet. Henrik Berggren hade vid det laget tagit över sina föräldrars radhus i Västra Frölunda där han bodde hyresfritt. De stimpengar som då och då trillade in räckte till mat, men ibland fick hans pappa betala hans mobilräkning. Dessutom led Berggren av sjukdomen ME/CFS – kroniskt utmattningssyndrom. Han var deprimerad och för sjuk för att göra konserter.

Nu satt Rasmus Hansén framför Henrik och berättade att han, Amelia och Sasha ville introducera honom och Broder Daniel för en amerikansk publik.

– Det var asgrymt att höra det – som en dröm, säger Henrik Berggren. Jag har alltid stött på den där attityden att vad som helst som kommer från USA och England är bättre. Musikvärlden är en idiotisk tyckarhierarki, och den var nog som värst precis när Broder Daniel började spela. Jag fick alltid höra att jag inte skulle kunna göra något i utlandet för att jag var så dålig på engelska. Så sa de om mig. Fastän jag aldrig tyckte det själv.

Han säger att det ligger i linje med hur han upplever Broder Daniel-åren i efterhand.

– Det var ofta en kamp för att få igenom min vilja, och jag kände mig otroligt kvävd och alltid i krig. Då tänkte jag ofta: USA kan vara min enda räddning. Men eftersom alla hade den attityd de hade så blev det aldrig av.

Annons

Ur tomma intet verkade det nu ha dykt upp tre personer som tog hans drömmar på allvar och visade, som Berggren själv säger, »att verkligheten var precis tvärtom«. Rasmus satte Henrik i kontakt med Sasha och Amelia, och de förde samtal om projektet över telefon.

– Vi försökte vara väldigt respektfulla, säger Sasha. Det här var en människa som varit ensam länge, och blivit mystifierad av medierna – och vi var outsiders. Ska man öppna sig för en utomstående vill man inte bli missförstådd. Men han svarade direkt: »Ni behöver inte oroa er. Jag litar på er eftersom ni hittade mig.«

– Det som snabbt slog oss var att Henrik är extremt intelligent, säger Amelia. Han talar fem språk, och det visade sig att han läste filosofi på gammalgrekiska och studerade Shakespeare på en distanskurs på Harvard. Den blandningen av indiepopsjäl och sofistikerad intelligens gjorde honom otroligt rolig att lära känna och prata med.

De pratade i »timtal« varje helg i flera månader medan de planerade filmprojektet. Henrik berättade om åren med Broder Daniel och fyllde i luckorna om vad som hänt sedan bandets uppbrott.

– När jag pratade med dem såg de in i min själ med en gång, säger Henrik Berggren. Jättekonstigt. En mystisk upplevelse. Någon från andra sidan världen har hittat en på något sätt – när man ligger i sin grav. Så upplevde jag det faktiskt.

 

Dokumentärprojektet gav Henrik Berggren ny energi och snart berättade han att han hade planer på att göra ett soloalbum. Han började skicka demoinspelningar till filmtrion i den takt de spelades in.

– Ingen annan hade intresserat sig för vad jag gjorde, säger han. Men de lyssnade och gav mig kommentarer på grejerna jag skickade. Deras entusiasm gjorde jättemycket för mig. Den hjälpte mig. Jag vet inte, men jag hade kanske inte ens gjort skivan om jag inte kommit i kontakt med dem.

Ett år efter dokumentäridéns födelse flög Amelia och Sasha till Göteborg för att spela in en testintervju med Henrik som kunda visas för eventuella finansiärer. Först när de kom till Sverige insåg amerikanerna att Henrik Berggren var en »ikon för så många«.

– Vi såg direkt hur folk helt stängde av när han var i närheten. Mot slutet av resan firade vi Rasmus 30-årsdag utanför stan. Henrik hade inte varit på någon fest på länge och ville gärna följa med. När vi dök upp med Henrik kändes det som att komma med ett lejon i koppel. Alla frös till is och höll sig på avstånd. Henrik ville bara umgås, men det blev så konstigt.

Amelia Trask:

– Det tog ett tag, men mot slutet av kvällen stod Henrik och sjöng Broder Daniel på karaokemaskinen med folk från Makthaverskan. Det var helt surrealistiskt.

När ett skivsläpp började kännas allt mer realistiskt bestämde sig Henrik Berggren för att skaffa managerhjälp. Berggren – som »sätter stolthet i att aldrig läsa igenom några kontrakt« – ville ha hjälp med det han var för sjuk och ointresserad av att sköta.

I USA fortsatte Amelia och Sasha att leta efter samarbetspartner till filmen. Pitchfork hade köpts av mediejätten Condé Nast som lagt sajtens dokumentärsatsning på is, men filmarna var ändå vid gott mod. De hade bra material att visa upp för potentiella finansiärer och flera andra intervjuer på gång. Bland de tidigare Broder Daniel-medlemmarna fanns ett hett villebråd: Sveriges nu största levande popstjärna, Håkan Hellström.

Hellström hade precis lämnat storbolaget Universal för den nya indieetiketten Woah Dad! som drevs av samma personer som en gång i tiden haft hand om Broder Daniel – Isse Samie och Klas Lunding. De övriga två grundarna, Joel Borg och Niklas Lundell, kom från bokningsbolaget Luger och hade tidigare varit med och arrangerat festivalen Way Out West.

Det var alltså via Woah Dad! filmarna kunde komma i kontakt med Håkan Hellström. Rasmus Hansén ordnade ett möte med Joel Borg, och i början av 2016 flög filmarna till Sverige på nytt.

Enligt dem var Borg entusiastisk å artistens vägnar och försäkrade att bolaget skulle kunna bli en bra samarbetspartner för filmen.

Under Sverigebesöket träffade de även Paul Blomgren DoVan, VD för produktionsbolaget Gothenburg Film Studios.

– Vi hade några större spelare i Stockholm som var intresserade, men när vi mötte Paul så bestämde vi oss för Gothenburg Film Studios. Vi hade redan hyrt utrustning av dem till vår första intervju med Henrik och vi skulle ju berätta en historia om Göteborg. Paul var en Göteborgskille. Det kändes rimligt.

»Han har förhandlat om rättigheterna till flera stora filmer. Våra jurister är the shit

Amelia, Sasha och Paul skrev snart på en så kallad avsiktsförklaring – ett avtal för att fastställa ramarna för deras samarbete. De kom överens om att Amelia och Sasha ägde projektet och att Paul skulle jobba som producent, bland annat med ansvar för finansiering och ekonomi. Vid samma tid föreslog Blomgren DoVan i ett mejl en idé om hur de kunde få med Håkan Hellström i filmen: Joel Borg på Woah Dad! hade ställt sig positiv till att trion fick filma Hellström när han gav två spelningar i New York ett par månader senare. Kanske kunde de även få tillfälle att spela in en intervju med stjärnan då.

En knapp månad före de två spelningarna berättade Paul för filmarna att Hellström inte ville att vare sig konserterna eller någon intervju skulle spelas in, utan att nämna någon specifik anledning. En vecka senare var det nya bud: konsertinspelningarna fick grönt ljus, men någon intervju fanns det inte plats för. Paul skrev ändå att Joel Borg och Håkan Hellström var »positiva till filmen« och ville ordna ett intervjutillfälle i Sverige istället.

– Vi fick höra att Håkans medverkan skulle ge oss den boost vi behövde för att få pengar av Svenska Filminstitutet, säger Amelia. Vi behövde ju finansiering, så vi kände bara: »Kör på!«

 

Henrik Berggren hade nu kommit så långt med sin nya skiva att han var redo att börja förhandla med skivbolag. Eftersom albumet skrivits samtidigt som filmen började spelas in var tanken att de skulle släppas samtidigt, och att en stor del av den nya musiken skulle höras i filmen.

– Vårt mål var hela tiden att slutföra filmproduktionen innan skivan kom ut, så att filmen kunde ge kontext till albumet, säger Amelia Trask. Vi visste att det var en väldigt personlig skiva, och vi såg att de tillsammans kunde bli ett vackert paket. Det var konceptet.

För Henrik Berggren var det en självklarhet att dokumentärfilmarna skulle ha rättigheterna att använda hans musik utan att betala något extra, men det var inte bara upp till honom. Även det kommande skivbolaget var tvungna att ge sitt medgivande. Amelia och Sasha hävdar att de då kontaktade Berggrens managementteam, bestående av Ebba Lindqvist samt Anders Larsson och Pontus Sillrén från United Stage, och att de gav ett löfte om att dokumentärens musikrättigheter skulle förhandlas in i kommande skivkontrakt.

– De sa att de skulle ta hand om det.

(Berggrens management menar att något sådant löfte aldrig gavs.)

Medan skivkontraktsförhandlingarna pågick började det bli knapert för amerikanskorna. De hade sagt upp sig från sina jobb för att arbeta heltid med filmen, men det hade fortfarande inte kommit in några pengar i projektet. Paul Blomgren DoVan arbetade på en ansökan till Svenska Filminstitutet, men Sasha och Amelia var otåliga och ville själva försöka skaffa finansiärer i USA.

– Allt material vi filmat fanns hos Paul i Göteborg, säger Amelia Trask. Så vi hade ett möte där vi sa: »Du får inget att hända på den svenska sidan.« Vi gjorde en lång lista över potentiella investerare och hade kontakt med CAA, ett av de stora managementbolagen i USA, för att de skulle hjälpa oss.

I november, åtta månader efter att trion skrivit under sitt första och enda avtal, meddelade amerikanskorna att de ville att Paul skulle få en mindre producentroll i projektet, där han skulle bistå Amelia och Sasha vid inspelningarna i Sverige snarare än ha någon makt över filmen.

Paul ställde sig tveksam till upplägget. Efter att amerikanskorna presenterat sin plan på hur de själva ville sköta projektet och berätta historien om Broder Daniel meddelade Paul att han inte längre ville investera i filmen. I ett mejl förklarade han sin hållning: musikrättigheterna var ännu inte säkrade och han tyckte dessutom att handlingen var för tunn för den svenska publiken och för de prestigefulla filmfestivaler amerikanskorna siktade mot. Han hade redan stått för majoriteten av produktionskostnaderna och ansåg att projektet var för svagt för att han skulle vara säker på att få tillbaka de pengar han satsat.

Amelia och Sasha blev upprörda. De skickade ett svavelosande mejl där de förklarade hur missnöjda de var med Pauls insats. Efter en tids förhandlingar lade Paul Blomgren DoVan fram två lösningar på hur trion kunde gå vidare. Antingen kunde Gothenburg Film Studios ta över som majoritetsproducent, vilket innebar att bolaget skulle få makten att ta ekonomiska och kreativa beslut kring filmen. Eller så kunde Amelia och Sasha betala tillbaka de pengar han redan investerat i projektet, och Paul fortsätta att bistå dem i deras arbete mot betalning om de så önskade. Den totala kostnaden för projektet uppskattade han till drygt 800 000 kronor.

Eftersom dokumentärfilmen var så viktig för Amelia och Sasha att de till och med slutat på sina vanliga jobb valde de alternativ två.

– Det var så stressigt, säger Amelia. Vi ville spela in flera intervjuer den vintern men hade inga pengar. Samtidigt kunde vi inte få andra finansiärer förrän vi löst saken med Paul. Ovanpå det var jag hela tiden rädd för att Henrik skulle dö. Han hade varit drogberoende i 25 år, han var sjuk – jag var rädd att hans hjärta skulle stanna på grund av allt amfetamin han tagit. Jag tänkte: »Tänk om han dör och filmen aldrig får se dagens ljus?«

Amelia och Sasha tog hjälp av »en av de bästa nöjesadvokaterna i USA«, Simon Pulman.

– Han har förhandlat om rättigheterna till flera stora filmer, säger Amelia. Våra jurister är the shit!

Men förhandlingarna drog ut på tiden. Amerikanskornas advokat skickade tolvsidiga kontrakt till Gothenburg Film Studios, medan Paul ville nå en enklare lösning: Amelia och Sasha kunde få allt material efter att de betalat för det.

Pulman ville så klart att hans klienter skulle betala så lite som möjligt. Den enskilt största utgiften var inspelningarna av Håkan Hellströms konserter i New York, runt 300 000 kronor. De hade visat sig tämligen meningslösa eftersom Hellström, efter flera vändor fram och tillbaka, via ombud tackat nej till intervjumedverkan i filmen då han inte ville »ta någon uppmärksamhet från Henrik«. Efter påtryckningar från Pulman landade konsertkostnaderna till slut hos Gothenburg Film Studios, men faktum kvarstod: de arbetslösa amerikanskorna behövde skramla fram en halv miljon kronor för att få tillgång till filmmaterialet. Snabbt.

Filmarna spelade in de sista scenerna till dokumentären kvällen innan Berggrens första singel To My Brother, Johnny släpptes.

Två år hade gått sedan Amelia Trask och Sasha Hecht första gången mötte Henrik Berggren och väckte honom ur hans dvala. Berggrens återkomst till rampljuset tycktes komma allt närmare: han hade skrivit på ett skivkontrakt för sitt soloalbum Wolf’s Heart med indieetiketten Woah Dad!.

Men för amerikanskorna gick det fortfarande trögt. Berggrens skivkontrakt hjälpte inte: det innehöll inte någon klausul som gav dem rättigheter att använda hans nya musik. De hade inte heller rättigheterna att använda Broder Daniels tidigare låtar – och en musikdokumentär utan musik är ganska poänglös. Filmarna var oroliga över om de ens skulle kunna slutföra projektet.

– Jag kände mig ansvarig för alla som berättat saker för oss, säger Amelia Trask. Vi hade fångat Göteborg år 2016, när Henrik Berggren spelade in nytt material i hemlighet. Vi hade 20 timmar intervjuer där Henrik blottlade sig fullständigt, vi hade intervjuer med folk som delade sina innersta hemligheter med oss. Och du vet ju hur svenskar är: de berättar aldrig någonting för någon. Jag var så tacksam mot dem som litat på mig, och det kändes som att jag skulle svika dem.

För att få använda musik i en film behövs två separata avtal: ett med upphovsrättspersonen och dennes företrädare, ett med det skivbolag som äger själva inspelningarna.

När så filmarna började förhandla med Woah Dad! vidhöll de att de blivit lovade musiken gratis. Joel Borg menade att han aldrig hört talas om något sådant avtal och skrev att bolagets advokat hade rått honom att inte ge bort rättigheterna. Han föreslog en annan lösning: de kunde få rättigheterna mot att Woah Dad! fick hälften av intäkterna från filmen.

– Egentligen handlade det aldrig om att rättigheterna skulle vara gratis, säger Amelia Trask. Men 50 procent av vinsten är inte ett realistiskt bud! Vi skulle gärna ha betalat något för rättigheterna, men vid den tidpunkten hade saker pågått så länge att vi inte var beredda att ge någon ett jävla öre.

Läget komplicerades ytterligare av att Woah Dad! höll på att köpa loss rättigheterna till Broder Daniels låtkatalog. Henrik Berggren och fyra av de övriga fem tidigare bandmedlemmarna hade redan skrivit på och godkänt försäljningen. Men när Berggren fick höra att Amelia och Sasha hade förvägrats rättigheterna till musiken gratis – som han lovat – skickade han ett mejl till sitt management och sitt skivbolag: »Det smärtar mig att se mitt drömprojekt sjunka som Titanic«, skrev han, och förklarade att om hans skivbolag förhindrade att hans solomusik användes i dokumentärfilmen om honom, ville han inte utsätta Broder Daniels katalog för samma risk. Därför hade han bett den siste medlemmen att vänta med sin signatur tills saken med musikrättigheterna var löst.

Såväl skivbolaget som managementteamet svarade Henrik att ingen av dem var ute efter att förhindra filmen – tvärtom framhöll de att de hoppades att den skulle bli av. Hans management skrev att de aldrig lovat att rättigheterna skulle vara gratis, och att de aldrig någonsin hade hört talas om att en filmproduktion skulle få gratis musikrättigheter. Dessutom tyckte de att avtalen som Amelia och Sasha skickat var för ospecificerade och riskerade att ge dem rättigheter att använda musiken hur som helst.

De otåliga filmarna skruvade snart upp tonläget och hotade med att byta inriktning på filmen: fick de inte musikrättigheterna gratis skulle de istället göra en film om hur »Henrik missköts av sitt eget team«.

Berggren svarade sitt management att han skulle »skämmas ihjäl« om han inte gav »amerikaflickorna«, som han tillgivet kallade dem, åtminstone rättigheterna för Wolf’s Heart gratis – »oavsett hur praxis har sett ut sen Lykurgos«. De gav honom beskedet att om hans vilja var att inte ta något betalt, så skulle de följa den, och ordnade snart upphovsrättavtalet för Wolf’s Heart. Då återstod bara inspelningsrättigheterna. Woah Dad! sänkte sitt bud till att gälla fem procent av intäkterna, men filmarna stod på sig och kopplade på nytt in sin advokat.

– Till slut hade vi 20 000 dollar i advokatkostnader, säger Amelia Trask. Att hålla på och diskutera rättigheter till musik som kanske inte ens skulle ha existerat om det inte vore för vår film, medan artisten själv bad dem att skriva på … Vi trodde inte våra ögon.

Till slut blev det som Henrik Berggren ville: »amerikaflickorna« fick använda Wolf’s Heart gratis. Därefter skrev den sista bandmedlemmen på avtalet som gjorde att Broder Daniels låtkatalog hamnade hos Woah Dad!.

 

Äntligen hade Amelia Trask och Sasha Hecht säkrat den musik de kände var så viktig för sin dokumentär. Men de hade fortfarande inte något av filmmaterialet i sin ägo – och hade inte hittat något sätt att betala den dryga halvmiljonen som krävdes. Under våren 2017 hade filmarna dessutom börjat misstänka att Paul Blomgren DoVan i själva verket ville använda det inspelade materialet till en egen dokumentär.

Henrik hade meddelat amerikanskorna att hans management frågat honom om han gick med på att man filmade hans repetitioner och konserter till ett kommande projekt som han skulle ha »full kontroll över«. Idén till filmen, skrev Berggren, hade tydligen kommit från Gothenburg Film Studios.

– Vår advokat hade hela tiden rått oss: »Se till att säkra rättigheterna till Henriks livshistoria!«, säger Amelia. Och vi hade svarat: »Nej, det är lugnt, det kommer inte att vara några problem. Ingen annan ska göra någon dokumentär.« Sedan såg vi det och tänkte: »Holy shit! De tänker faktiskt göra en annan dokumentär.«

Berggrens managementteam menar att det rör sig om ett missförstånd: dokumentationen av turnén gällde i själva verket ljud och stillbilder för att skapa en fotobok och ett livealbum.

Paul Blomgren DoVan förnekar att han haft några planer på att göra en egen Broder Daniel-film.

– Vi gick in med en ärlig avsikt att göra en svinbra dokumentär, säger han. Men den ambitionen gick inte att driva i mål. Jag har väl samlat på mig både åsikter och känslor om vårt samarbete, men jag vill inte recensera det utåt. Det tycker jag inte är schyst. Vi landade i en överenskommelse om att Sasha och Amelia skulle få full frihet att driva projektet vidare med Henrik. Jag har respekterat den och jag önskar dem all lycka.

Amelia och Sasha blev ändå så oroliga att de följde sin advokats råd och bad Berggren skriva på ett avtal som gav dem ensamrätt att berätta hans livshistoria. Artisten accepterade; han säger att han svurit filmarna »evig trohet«.

– De andra flippade när de fick höra det, säger Amelia. De blev så jäkla sura. Ingen kommer att vilja arbeta med Henrik i framtiden, menade de, eftersom ingen får göra mer än en femminutersfilm med honom.

Medan filmarna sökte efter sätt att betala Gothenburg Film Studios för sitt material hade Henrik Berggrens album Wolf’s Heart släppts. Fansen var lyriska över hans återkomst, Berggrens glittriga kinder prydde snart vart och vartannat tidningsomslag i landet och recensenterna skrev övervägande positiva recensioner. Tio år efter att Henrik Berggren senast stod på en scen drog han återigen storpublik med sin sommarturné.

– Det var hur enkelt som helst för mig, säger Henrik Berggren. Jag råkade precis ha fått in pengar från min turné och visste inte vad jag skulle göra med dem. Och där satt de i den tekniska problematiken. Det var helt självklart att jag skulle betala.

 

Den följande sensommaren tillbringade Amelia och Sasha i Amelias lägenhet i Brooklyn. De hade äntligen fått allt material och alla avtal på plats. Tobias Bauer, medlem i bandet Agent Blå och producent för filmen sedan Rasmus Hansén lämnat projektet, flög över från Sverige och hjälpte amerikanskorna att transkribera alla intervjuer och organisera det digra inspelningsmaterialet. De fortsatte diskutera hur de skulle få filmen finansierad – och om det var »något de lärt sig av allt det här«, säger Sasha, var det att »arbeta med människor man litar på«. För att påskynda processen laddade de ner ett redigeringsprogram och studerade instruktionsvideor för att kunna börja klippa filmen själva.

Under en löptur råkade Amelia på en vän som nyss fått jobb på crowdfundingplattformen Kickstarter.

– Då föll allt på plats, säger Sasha Hecht. Så vi sa »fuck it«. Vi behöver inte etablissemanget. Vi har kontakterna, vi har filmen. Låt oss bara göra färdigt den själva!

Amelia Trask:

– Vi hade kommit hela vägen tillbaka till där vi började.

Med hjälp av tjänster från kollegor och vänner slutförde de klippningen av dokumentären sommaren 2018, och i oktober drog de igång en kampanj på Kickstarter för att samla in pengar till postproduktionen. De lade upp ett klipp på Facebook där Amelia vädjade till omvärlden att donera pengar till projektet. I videon tittar hon in i kameran och säger: »Under de senaste fyra åren har vi varit under attack från människor och organisationer med mycket mer pengar och mycket mer makt än vi.«

Sasha och Amelia verkar övertygade om att de utsatts för en komplott.

– Ju längre tiden gick, desto tydligare blev det att alla pratade med varandra bakom ryggen på oss, och att de försökte använda oss för att vi var de enda som fått tillgång till Henrik, säger Sasha Hecht. De ville använda oss för att göra en svensk film.

Producenten Tobias Bauer beskriver det annorlunda:

– Det kändes som att bli utfryst. Jag försökte ha kontakt med en del av de inblandade personerna, men det var som att kommunicera med en vägg. Man kunde skicka ett mejl, och det var inte så att svaret dröjde några dagar – det var att man inte fick något svar alls.

Han fortsätter:

– Jag blev intresserad av filmprojektet för att det kändes som om det verkligen kunde bli stort. Amelia och Sasha har många kontakter och det har ibland pratats om stora investerare och distributörer. Men det känns som om alla glömde av att de hade att göra med två unga förstagångsfilmmakare.

2017 fattade Entourage-stjärnan Adrian Grenier tycke för Berggrenprojektet och lyckades samla ihop flera intresserade investerare. När affären inte gick i lås gick han vidare till att göra en dokumentär om världens ensammaste val. Ovan filmteamet: Tobias Bauer, producent, Amelia Trask, regissör och manusförfattare, samt Sasha Hecht, producent och manusförfattare.

En sak har Amelia Trask och Sasha Hecht inte tappat under hela projektets gång: sina högtflygande ambitioner. De hoppas att I’ll Be Gone, som filmen heter, ska få premiär på någon av USA:s mest prestigefulla festivaler, som Sundance eller Tribeca. Filmen lägger stort fokus på de människor som genom åren påverkats av Broder Daniel, som de »pandor« som fortfarande träffas för att lyssna på och prata om bandets musik, samt de musiker som följt i bandets fotspår. Men i centrum står ändå Henrik Berggren, som iklädd sin karaktäristiska cape och hatt närgånget berättar om sitt liv medan han fläker ut sig i en gigantisk säng.

När jag talar med Berggren över telefon – han föredrar det framför att träffas på grund av sin »sjukdom, knarkerier och dylikt« – berättar jag att jag fastnat för en av hans formuleringar i ett mejl. Att han »upplevt att människor försökt trycka ner och ställa sig i vägen« för honom hela hans liv.

– Jag har alltid haft den känslan, jag tror jag kände den även tidigt i livet. Men speciellt med Broder Daniel. Att man ska tryckas ner på något sätt. Jag vet inte, men vissa har blivit så otroligt provocerade av mig. Av för mig okänd anledning. Jag har sagt så extrema saker om mig själv – att jag är den ende som talar sanning och så där – och det irriterar väl folk, antar jag. Antingen måste man acceptera det, eller så måste man bli arg.

Han fortsätter:

– Jättemånga som sagt att de har agerat i mitt intresse har ytterst inte trott på mig. Inte brytt sig och inte förstått vad de haft att göra med.

När jag frågar honom om han kan specificera, svarar Berggren:

– Det handlar framför allt om att man inte gör någonting. Passivitet. Man gör ingenting om man inte bryr sig om eller inte tror på något. Men också att jag inte tas på allvar. Det är någonting jag stört mig på, alltid, att det är svårt att ta mig på allvar. En så otroligt naiv uppfattning om vad som är seriöst eller inte. En feg uppfattning liksom. Jag har med tiden visat att jag är värd att bli trodd. Men för att arbeta med mig så krävs det tydligen att man gör helt tvärtom mot vad man vanligen gör, för det händer så konstiga saker kring mig som aldrig annars förekommer. Så ju mer professionell man är och van vid sitt jobb, desto mer problem blir det för mig.

Känner du att filmprojektet tagits på allvar?

– Jag fattar inte hur det gick till, allt det där. Alla säger olika. Men jag känner väl på mig att det inte tagits på allvar någonstans. Att man hellre följt sina rutiner. Jag kan inte säga någonting med säkerhet, men jag känner igen det så väl. Samma grej upprepas hela tiden liksom. Och det är inte illvilja det sker av. Utan bara dålig fantasi på något sätt. En oförmåga att kunna tänka djärvt. Det är också att deras kontroll ifrågasätts. Att de inte fattar allting eller har koll på allting. Flickorna kom i kläm angående rättigheterna. Men jag tvivlar inte en sekund på att managementet haft mitt bästa för ögonen hela tiden och jag har känt mig väl omhändertagen av både dem och skivbolaget.

Hur involverad var du i alla turer kring filmen?

– Jag var tydlig med att det var Amelias och Sashas film, inte min. Jag har varit helt okej med vadhelst de vill göra. För alternativet är att jag lägger näsan i blöt, och jag tror resultatet blir sämre då. Jag brukar alltid ha näsan i blöt i allting, även om jag väl inte har all kontroll i slutändan. Och det beror framför allt på att ingen är tillräckligt driven och vill någonting. Det står och faller med mig i slutändan. Men med Sasha och Amelia fanns en annan vilja, utöver min, som var lika stark. Jag behövde inte gå in där, för de brydde sig.

Du betalade ändå en halvmiljon för att de skulle få rätten till filmmaterialet. Det verkar inte som om pengar är så viktigt för dig?

– Jag drivs definitivt inte av pengar primärt, sekundärt eller tertiärt. Det kommer jättelångt ner på listan. Jag vill gärna ha pengar, men jag skulle inte kompromissa med någonting för dem. Jag förstår inte vad det är för poäng med dem på det sättet: Vad är det man gör med dem? Det är asjobbigt att inte ha några pengar alls, för då blir det jätteproblem plötsligt. Den minsta sak går inte att genomföra.

Efter utgifterna till filmen – är du tillbaka på ruta ett i dag?

– Lite sämre faktiskt. Jag är helt pank. Förvånansvärt jobbigt. Jag hade glömt lite hur det var att inte ha några pengar.

Hur ser du tillbaka på filmprojektet? Var det värt det?

– Jag kallar Amelia och Sasha för mina änglar. Jag ser på dem så. De är alltid på min sida. Vad som än händer. Att man känner sig sedd och förstådd – det är obetalbart.

 

FOTNOT: Joel Borg och Henrik Berggrens managementteam har tackat nej till att medverka i artikeln.