Liv till varje pris

En höstdag i slutet av 1990-talet, när Sara var 17 år gammal, knackade hon på dörren till skol­sköterskans mottagning. Sara såg ut som en vanlig tonåring, betedde sig som en vanlig tonåring och kände sig som en vanlig tonåring. Samtidigt hade hon räknat ut att någonting inte var som det skulle. Hon var den enda tjejen i sin klass som inte hade fått sin mens, och flera gånger hade hon råkat höra sin mamma diskutera detta högst privata problem med sina väninnor. Det var lika pinsamt varje gång, men hon sade aldrig ifrån. Nu hoppades hon få veta vad som var fel.

Efter en kort frågestund förklarade skol­­sköt­erskan att Sara borde uppsöka en ungdomsmottagning. Där fick hon svara på ytterligare ett antal frågor innan sköterskan bokade en tid hos en specialistläkare. Ingen av dem antydde vad felet kunde vara, men av sättet de såg på henne började Sara misstänka att hon i värsta fall skulle behöva genomgå någon form av operation.

Några dagar senare satte hon sig på morgonens första buss till Borås. Hennes föräldrar trodde att hon var i skolan, hennes vänner trodde att hon var hemma sjuk. Specialisten tog blodprover, genomförde en gynekologisk undersökning och bokade sedan in Sara på en titthålsoperation. När hon vaknade förklarade specialisten varför hon inte hade fått sin mens. Äggstockarna var normala, äggledarna såg ut som de skulle, men där hennes livmoder borde sitta syntes bara ett tunt, litet streck. Mycket tydde på att Sara led av MRKH – ett medfött ­syndrom som drabbar en kvinna på 4 500 och som innebär att vissa organ i bäckenet inte utvecklas som de ska under fosterstadiet. Livmodern, och i många fall de inre delarna av vaginan, saknas därför helt.

Specialisten skickade Sara till en fertilitets­expert på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg för ännu en undersökning. Efter blodprover och ­röntgen konstaterade han att skadorna på hennes inre vagina var så små att de inte skulle påverka hennes möjligheter att ha sex. I allt väsentligt skulle Sara kunna leva ett fullständigt normalt liv.