Under fotbolls-VM 2002 flängde jag runt Japan ihop med en journalist som tidigare arbetat som kock, så sannolikt var det han som fick oss att stanna till framför en köttbutik i Tokyo. Där låg styckdetaljerna uppradade med snittytorna mot skyltfönstret så att man såg dem i genomskärning. Bitarna var sorterade och prissatta efter graden av marmorering – den allra fetaste, så vit att det snarare rörde sig om talg med insprängda partier av muskulatur, var dyrast. Hur dyr är det omöjligt att minnas så här långt efteråt, utöver att vi häpnade.
Tiden före dagens internet präglades av informationsbrist, varför många av historierna som spreds var mer spännande. Vilka källor guideboken och Kocken hade till sina upplysningar om det mytomspunna wagyuköttet är oklart, men utöver att kossorna påstods få massage och lyssna på klassisk musik fick de tydligen dricka öl, eller om det nu var rödvin. Att det såg annorlunda ut var hursomhelst odiskutabelt.
Även om man inte ska generalisera vågar jag påstå att svensk köttkultur befann sig i botten vid ungefär den här tidpunkten. Gourmeter och yrkesmässigt insatta som Kocken visste att fett är en fenomenal smakbärare och att smakintensiteten ökar med djurs ålder – men medelsvensson ville helst ha sitt nötkött fettfritt och klarrött, som filén från en ung stut. Hamnade en marmorerad och vinröd detalj från någon gammal ko i köttdisken betraktades den som oaptitlig. Fett skar man bort. Japanernas inställning kändes därför lika förfinad som excentrisk.
Veckan därpå skulle Sverige spela i Kobe, och vi befann oss plötsligt i den japanska köttkulturens högborg. Hela resan var en lågbudgetaffär – vi hade tågluffarkort, levde på gatumat och bodde på kapselhotell eller enkla ryokan – och prislistorna utanför stekhusen avslöjade att det nog inte skulle bli några Kobebiffar för oss. Likt i de flesta japanska storstäder fanns dock ett område nära den största tunnelbanestationen där pulsen var högre och priserna lägre. Mitt i röran av stimmiga barer och raglande fotbollssupportrar sprang vi på ett trångt hak med kolgrillar på borden och grälla färgbilder på finfördelade nötkreatur. De flesta menyförslagen var bortom räckhåll för oss men även de billigaste såg lovande ut, och snart matade vi tunna strimlor wagyu över det vitglödgade gallret. Ett blixtsnabbt fräs, sedan upp igen med ätpinnarna, och in i munnen.
