Tenstaevangeliet

Hur en gospelkör från förorten har hjälpt en generation av popstjärnor att finna sina röster.

Den 17 januari 2011 trängdes artister med bloggare, agenter och Leif Pagrotsky på Kungliga Operan i Stockholm. Det var dags för den årliga Grammisgalan. Arrangörerna gjorde sitt bästa för att tvätta bort bilden av att galan mest var en fyllefest för musikbranschen. Serveringspersonalen gled runt i vitpudrade peruker och stora spetskrås och bjöd på det årets nya modebakverk: franska macarons i olika färger. De enda som hade hörsammat inbjudningskortets uppmaning om »dresscode 1700-tal« var Bo Kaspers Orkester, som äntrade festen i svarta slängkappor och tids­typiska trekornshattar. Efter att halva galan hunnit passera hade Malena Ernman sjungit opera till housemusik och Redone tackat på svengelska för priset som Årets producent. Torsten Flinck hade förbryllat publiken med en monolog om »­dvärgar« innan Håkan Hellström utsågs till Årets artist och Robyn tog emot sin tredje grammis – för Body Talk-trilogin vann hon Årets kompositör, Årets kvinnliga artist och Årets album.

På scenen bjöd Magnus Carlson och The Moon Ray Quintet på »städad svennejazz«, enligt Nöjes­guidens beskrivning. Men när de sista ackorden i låten Ain’t There Something Money Can’t Buy klingade ut och Carlson lämnade scenen fortsatte bandet att spela. Tempot vreds upp en aning. Från scenens högra sida kom den då 23-åriga Jasmine Kara in. Från det tidigare så kontrollerade jazz­pianot bankades det nu ut toner i rask takt. I samma ögonblick som Kara kastade ut den första frasen »God don’t need no money!« reste sig alla som satt i de två främsta stolsraderna och vände sig mot resten av publiken. Strålkastarna tändes och lyste upp 52 personer i olika åldrar. Innan man hann skymta ett uns av nervositet i deras ansikten svarade de med unison stämma: »No no no!«

I fyra intensiva minuter fick Tensta Gospel Choirs tolkning av Reverend James Moores klassiker God Don’t Need No Matches grammisfolket att klappa och jubla. Petter twittrade nöjt att kören var det enda som lyfte en i hans smak hiphopfattig tillställning. Applåderna ljöd länge efter att kören bugat och satt sig igen.

Annons

Det var en storslagen hyllning till en kör som fostrat stora delar av den svenska artisteliten. Tillsammans har tidigare medlemmar ur Tensta ­Gospel Choir i dag samlat på sig tretton grammisar, ytterligare tolv nomineringar, fem amerikanska Grammy­nomineringar och fått hundratals miljoner spelningar på Spotify.

Det började med en ung tjej från Tensta.

Elektriskt. Gospeln fick en renässans på 90-talet då den började blandas med hiphop och soul. Körerna i Tensta har influerats mycket av artister som Lauryn Hill.
Kravlöst. Ungefär en femtedel av medlemmarna i Tenstas gospelkörer är kristna. Resten tillhör andra religioner, eller så är de ateister.

Michelle Nakagawa föddes i Japan och kom till Sverige med sin mamma när hon var fyra år. De bodde i Tensta i Stockholm, men som ung tillbringade Michelle hellre sin tid i Kungsträdgården i stadens centrum. Det var 80-tal och hiphoppen hade precis börjat sitt intåg i Sverige, och inne i staden hittade Michelle ungdomar som precis som hon letade efter egna sätt att uttrycka sig. Med bergsprängarna dundrande av hiphop och soul dansade Michelle och hennes vänner på trottoarerna. Det var bättre än att vara hemma. Hennes mamma var missbrukare och hennes styvfar rånade banker, och Michelle visste aldrig vad hon skulle komma hem till: polisbesök, husrannsakningar, ständigt nya inneboende. Det var som att leva i en krigszon. Michelle ville hjälpa sin mamma, men hade knappt några vuxna hon litade på, och få platser där hon kände sig trygg.

Undantaget var fritidsgården Tenstagården, som hade blivit en mötespunkt för ungdomarna i området. På 80-talet satsade de lokala politikerna resurser på att bygga upp en ordentlig ungdomsverksamhet, och det viktiga var att ungdomarna själva fick bestämma. Michelle startade en dansgrupp och började så småningom hålla lektioner för de yngre tjejerna. Snart blev hon anställd som fritidsledare.

Samtidigt började hon i en kyrkokör för att öva upp sin sångröst. Liksom många andra kyrko­körer vid den här tiden ingick gospellåtar i repertoaren, men de lät inte som en gospelkör, utan som just det den var: en traditionell svensk kyrkokör som för tillfället sjöng gospel. Michelle fastnade inte. Så bjöds kören in till Stockholms gospelkörfestival, där de fick lyssna på en äkta gospelkör från USA. Det var något helt annat än vad Michelle tidigare upplevt:

– De bara kastade ut sina röster, de kunde spricka eller vad som helst, säger Michelle Nakagawa. De vågade sjunga rått. Längst bak gick en gammal dam med käpp och sjöng för fullt. Man hörde smärtan, allt som låg bakom. Det bara exploderade i min hjärna. Det var ju det här jag skulle hålla på med.

Michelle hittade kopplingar mellan gospeln och sitt eget liv. Hur det var att växa upp och inte ha det där som alla andra tycktes ha. Liksom dansen blev gospeln ett sätt för Michelle att uttrycka sin smärta. Tillsammans med några andra bröt hon sig ur kyrkokören och startade Stockholm East Gospel Choir. Målet var att sjunga riktig amerikansk gospel, med influenser från hiphop och soul. De religiösa kopplingarna var inte viktiga, känslorna kunde komma någon annanstans ifrån.

Under 90-talet förändrades tillvaron i Tensta – inte minst på Tenstagården, som då fått namnet Blå Huset. Den ekonomiska krisen fick pengar att dras in och tjänster att skäras ner. Många ungdomar hade plötsligt ingenstans att ta vägen. Michelle ville ge något tillbaka till platsen som betytt så mycket för henne, och 1996 startade hon med hjälp av den lokala kyrkan ungdomskören ­Tensta Gospel Choir. Det var ett integrationsprojekt med stöd från flera aktörer och lockade ungdomar till kören genom att blanda in hiphop, R’n’B och soul, medan föräldrarna lugnades av att barnen gick till kyrkan på fritiden. Michelle berättar:

– Bor man i Tensta och inte har någon släkt i Sverige, är det lätt att man fastnar där. Det fanns de som aldrig varit på Östermalm, som aldrig åkt till Stockholms skärgård. Jag ville bryta barriärer, och gospeln blev ett redskap för det. Dessutom visste tjejerna att Mogge Sseruwagi från Tre Kronor var med i min andra kör och sjöng jättebra. Det lockade. Sedan kom killarna för att tjejerna var där.

Michelle hade ett ledord för kören: den skulle vara rättvis. Inom både hiphoppen och dansen hade det funnits de som förväntade sig att hon skulle nöja sig med att stå i bakgrunden för att hon var tjej. Så skulle det inte vara i Tensta Gospel Choir.

– Jag hade sett i andra körer att det alltid var några som fick sjunga solo för att de sjöng bra, och helt plötsligt innebar det att de var bra människor också. Allt sådant ville jag krossa, för det hänger inte ihop. I en grupp måste alla få plats. Det kanske inte alltid är de gapiga som ska synas. Och man måste vara trygg, det är då det låter bra.

I slutet av 90-talet drev Michelle både Stockholm East Gospel Choir och Tensta Gospel Choir. Båda blev alltmer populära och Tre Kronors Mogge Sseruwagi var inte längre det största affischnamnet. Bland dem som sökte sig till körerna fanns en ung, blond tjej vid namn Robin Carlsson. Hon hade släppt sitt debutalbum Robyn Is Here, fått en storhit med Do You Really Want Me (Show Respect) och nominerats till tre grammisar. Ändå var det svårt att ana att Robyn skulle bli en av världens största popstjärnor.

Motståndskraft. När Michelle Nakagawa ­grundade kören i Tensta tyckte hon att gospel­texterna var mer än en historisk kvarleva. »Det var ett levt nu, här i Sverige. Många i förorterna kände att de inte hade samma villkor som andra.«

Tensta Gospel Choir fortsatte att växa, och snart startades ännu en kör för en yngre generation, kallad just 2nd Generation. Bland medlemmarna i ungdomskören fanns två tjejer vid namn Lykke Zachrisson och ­Jaqueline Cummings.

Zachrisson, vars föräldrar spelade i banden Dag Vag respektive Tant Strul, har berättat i en intervju med BBC att det var i kören hon lärde sig sjunga:

– Min mamma är ingen bra sångerska, och min pappa kan bara spela gitarr. I gospelkören, med många invandrare, sjöng de med sådan känsla, på ett sätt som inga vita i Sverige gjorde.

Annons

Lykke Li slog igenom med debutalbumet Youth Novels 2008, bara ett år efter att Cummings under artistnamnet Mapei hade fått sitt internationella genombrott med singeln Video Vixens. Sedan dess har de varit två av Sveriges främsta musik­exporter, och att Tensta Gospel Choir satt sitt avtryck hos dem är tydligt: Lykke Li, för hur hon blandat stora gospelarrangemang med andra musik­genrer, och Mapei, vars musik kallats »svensk gospel för 2000-talet«.

Snart gick också en ung Zhala Rifat med i 2nd Generation, där hon träffade Lykke Li och Mapei. Båda två har haft stor betydelse för hennes karriär. Mapei var den som uppmuntrade henne att satsa på musiken, och efter gymnasiet hängde Zhala med på hennes spelningar och körade. Ett par år senare följde hon med Lykke Li på en världsturné som körsångerska. Zhala var därtill den första artisten som fick skivkontrakt med en annan Tensta Gospel-bekanting, då hon skrev på för Robyns eget bolag Konichiwa Records.

En annan som hittade till Tensta Gospel Choir var en 17-årig Linda Pira. 2003 blev hon meddragen till ett uppträdande.

– Det var verkligen soul, säger Pira. Jag fick rysningar i hela kroppen och tänkte: »Oh my god, kan man sjunga så här?« Min favoritfilm sedan jag var liten är En värsting till syster 2, där Whoopi Goldberg spelar en nunna som startar en gospelkör med ett gäng stökiga ungdomar. I Tensta var det första gången jag fick uppleva något sådant på riktigt, med stämmorna och harmonierna.

Pira hade precis börjat på Fryshusets soullinje, där man fick lära sig att sjunga rakt och rent. I  Tensta­kyrkan stod folk istället och wailade med slutna ögon – mottot var att sjunga med själen istället för med hjärnan. Pira gick med i kören, och kom att bli kvar i två år. Få av körmedlemmarna har slagit igenom under tiden de medverkat i den – Linda Pira fick sitt stora genombrott 2013 och tilldelades priset Årets nykomling på Grammisgalan 2014 – men precis som Lykke Li menar Pira att tiden i Tensta Gospel Choir ­formade henne:

– Jag blev mer fri i min röst och började experimentera mer. Det gick inte alltid så bra att sjunga, men då testade jag att rapsjunga lite, och att rappa mer melodiskt. Det har definitivt påverkat min stil.

 

Michelle Nakagawa hade lämnat ­Tensta Gospel Choir 1999. Ledarplatsen i huvud­kören gick istället till Cedwin Sandanam, som gått med i kören som 17-åring. Han var inte troende, även om han kom från ett katolskt hem, och kunde enligt egen utsago egentligen inte heller sjunga. Det var umgänget som lockat honom, ändå fick han först leda ungdomskören och sedermera huvud­kören. Han förde in en annan agenda i ­Tensta Gospel Choir:

– När Michelle var ledare pratade vi inte så mycket om tro, säger Cedwin. Det handlade mer om värderingar, hur vi ska hantera varandra och lösa konflikter. Solidaritet kom i första rummet. Att förstå gospeln som genre och dess historia kom med att jag blev ledare.

Vid sidan om hade han jobbat som artist­manager, och kontakterna därifrån utnyttjade han för att nå ut med gospeln till en bredare publik. Tensta ­Gospel Choir började uppträda i en rad icke­religiösa sammanhang: Allsång på Skansen, företagsspelningar och till och med på klubbar som Fasching i Stockholm. Kören inledde också ett samarbete med Jenny Wilson 2009, vilket resulterade i en nyinspelning av hennes debut­album med gospelarrangemang och en Skandinavienturné. Samarbetet kallades bland annat för »det mest känslofulla Sverige skapat i musikväg«, och efter en konsert på Dramaten önskade DN:s recensent att Tensta Gospel Choir »alltid borde finnas bredvid Jenny Wilson«.

Plötsligt ville alla ha gospel. Cedwin Sandanam berättar att det blev ett stående skämt bland ljudtekniker att artisterna brukade säga: »Ja, just det, och så undrar vi om ni kan sätta tjugo mickar här, för vi ska ha en gospelkör som kommer in och sjunger i slutet av den här låten.«

Samtidigt som Tensta Gospel Choir steg i popularitet kunde Cedwin ändå inte skaka av sig känslan av att något var fel. Han framhöll gärna att körens medlemmar representerade olika etniciteter, att majoriteten kom från förorten och att låtarna de sjöng var viktiga under medborgarrättsrörelsen i USA på 50- och 60-talet. Ändå kändes det som om de ofta bara var ett bekvämt alibi. Dessutom var de en kyrkokör, även om bara runt en femtedel av medlemmarna var troende. När då tio personer dök upp för att sjunga på en gudstjänst, samtidigt som 52 personer var med och uppträdde på Grammisgalan, fick det konsekvensen att några av medlemmarna, som tröttnat på den dåliga uppslutningen, bröt sig ur och bildade sin egen kör: Tensta Gospel Revelation. Cedwin kände att något gått förlorat. Var de ens en riktig gospelkör längre, eller bara en coverkör som sjöng »ooh aah« bakom andra artister? ­Själva essensen med gospel­musiken, den som gett kraft till Michelle Nakagawa, Cedwin och många av de artister som deltagit i kören, tycktes ha hamnat i skymundan.

Cedwin vände sig till religionen. Han ville att körmedlemmarna skulle vara medvetna om var sångerna de sjöng kom ifrån, för att kunna hitta ett sätt att koppla dem till sitt eget liv, oavsett om de var troende eller inte.

– Det låter lite sadistiskt kanske, men det måste finnas lidande i gospeln, säger Cedwin. Lyssnar man på äldre gospel innehåller den nästan alltid berättelser: ett livsöde, antingen från Bibeln eller från en människas vardagsliv. Man använde gospeln för att kunna ge hopp och styrka i en vardag som inte var så bra. Hur använder man då gospeln när vi har en bra tillvaro?

På repetitionerna lät sången stum, och det var svårt för medlemmarna att hitta rätt känsla för texten. En kväll avbröt Cedwin och bad alla sätta sig i en ring. Han läste ett utdrag ur Bibeln, som förklarade låtens ursprung. Därefter fick körmedlemmarna en efter en berätta hur de tolkade låten och hur de kopplade den till saker de själva varit med om. En halvtimme gick, sedan provade de att sjunga låten igen. Cedwin:

Annons

– Det är den häftigaste upplevelsen jag varit med om. Kören har aldrig någonsin låtit bättre än vad den gjorde vid det tillfället. Vi fick svart på vitt vad det har för betydelse att fylla sången med mening.

Fristad. Linda Pira: »Jag var ganska högljudd och jobbig som tonåring. I kören pratade man med varandra på ett annat sätt, där fanns ett slags lugn.«
Självlärd. Cedwin Sandanam: »Jag är inte klassiskt skolad i musik, men redan innan jag blev ledare kunde jag känna hur det liksom kittlade i händerna och fötterna under repetitionerna.«

Gospeln uppstod trots allt som en följd av slaveriet. De västafrikaner som fördes till USA för att säljas som slavar på 1700-talet tilläts inte behålla sin egen religion. Istället döptes de och kristnades, efter att slavägarna försäkrat sig om att det inte skulle göra slavarna till fria män och kvinnor. Musiken var en stor del i många västafrikanska religioner, och för att förhindra att de utövades tog man ifrån slavarna deras instrument. Men rytmerna och harmonierna levde kvar, genom handklapp och a cappella-sång.

1921 publicerades Gospel Pearls, den första samlingen med svarta gospelsånger, av och för svarta samfund. Den fick stor spridning och hjälpte till att lägga grunden för en gemensam svart musikkultur. Bluespianisten och kompositören Thomas Dorsey blandade in jazz och blues i sina gospelsånger och gav dem till sångerskan Mahalia Jackson, som blev enormt populär även utanför kyrkoväggarna. Sister Rosetta Tharpe förfinade kombinationen av gospel och blues med sitt virtuosa gitarrspel och unika sångstil. Tillsammans utgjorde de en del av den första vågen av svart populärkultur, men öppnade också upp för en konflikt inom gospelrörelsen som funnits kvar sedan dess – hur sekulär gospeln kan tillåtas bli.

1957 bjöds ett par gospelkörer in till jazz­festi­valen Newport Jazz Festival. Det ledde till livliga debatter i kyrkosamfunden. Jazz ansågs uppmuntra till synd, och många menade att gospeln inte skulle befatta sig med sådana sammanhang. Andra tyckte att det var bättre att sträcka ut en hand till jazzpubliken och låta gospelns budskap nå ut till dem som bäst behövde det.

Den progressiva sidan vann, och körernas framträdande på festivalen – framför allt då Mahalia Jackson stod i frontledet – blev en stor succé. Fem år senare stod Jackson vid Lincolnmonumentet i Washington och sjöng I Been ‘Buked and I Been Scorned precis innan Martin Luther King höll sitt berömda tal I have a dream.

När soulen slog igenom kom de stora stjärnorna från gospeln: Aretha Franklin, Sam Cooke och James Brown, för att nämna några. Även hos senare popartister som Michael Jackson och i hiphoppen kan man höra element från gospelns grundpelare: »call and response«, upprepandet av fraser som kommer från pastorns utrop och församlingens svar.

 

Tenstakyrkan stod klar 1973. Huskroppen är i vitt tegel, och över den höjer sig en utbyggnad med brunmålad träpanel och stora fönster som släpper in ljus i församlings­lokalen. I dag delar tre körer på kyrkan: ­Tensta ­Gospel Choir, dess ungdomskör Joyful Noice och utbrytarkören Tensta Gospel Revelation.

Den här måndagen sitter hälften av medlemmarna i Joyful Noice på de främre kyrkbänkarna och lyssnar. Den andra hälften står i koret och repeterar Up Above My Head, en låt av den moderna gospelns superkändis Kirk Franklin. »I  hear music in the air, I hear music everywhere, there must be a God somewhere«, sjunger de, medan medlemmarna i Tensta Gospel Choir går ner i källaren bakom scenen via en skranglig spiral­trappa. Där står ett svart piano i ena hörnet, bredvid soffor klädda med blommigt tyg. I dem börjar det landa jackor, mobiltelefoner och tygpåsar, allt eftersom körsångarna dyker upp. De drar undan borden och ställer stolar i en stor ring. Några börjar sjunga:

– Praise the lord, praaaise, praaaise …

Cedwin drar igång repetitionen. Efter en timme ansluter Tensta Gospel Revelation, eftersom de ska sjunga ett par låtar tillsammans. En av Revelations medlemmar är också den senaste soloartisten som kommit ur Tensta Gospel Choir: Sabina Ddumba. Hon har sjungit i kyrkokör i hela sitt liv, och när hon var 14 år följde hon med en vän till Tenstakyrkan. Det blev en avgörande upplevelse, precis som när Michelle Nakagawa hörde den amerikanska gästkören ­nästan två decennier tidigare. De första åren i Tensta blev en intensiv skola, och Sabina utvecklades snabbt. Efter ett tag planade inlärnings­kurvan ut. Hon blev otålig, och var en av dem som startade ­Tensta Gospel ­Revelation.

I slutet av augusti förra året uppträdde Sabina och körkompisen Melinda De Lange på Polarprisgalan med en tolkning av Chuck Berrys Havana Moon, och under hösten har hon åkt mellan Stockholm, Los Angeles och London för att spela in material till sitt debutalbum. Första singeln ­Scarred for Life var en av de mest spelade på P3 förra året, och uppföljaren Effortless blev snabbt en av Sveriges mest nedladdade låtar på Itunes.

Ddumba har jobbat med en mängd olika producenter och låtskrivare, men en del skriver hon alltid själv: körarrangemangen. De kommer från gospeln, liksom hennes sätt att kanalisera sina känslor genom sången.

– Jag sjunger som bäst efter att jag har gråtit. Då sjunger man så att det går rakt in i hjärtat. Jag tror att det är det popmusiken behöver, äkta känslor.

En annan artist som slagit igenom de senaste åren är Kristin Amparo, som var med i kören 2010. Sedan dess har hon samarbetat med artister som Cleo, Nina Persson och Oskar Linnros, och deltog i Melodifestivalen 2015. Förra året toppade hon hitlistorna med två samarbeten, Din soldat med Albin och Dance Our Tears Away med John de Sohn. Hon har ofta tagit hjälp av medlemmar från kören vid både inspelningar och livefram­trädanden, som på Världens barn-galan 2014.

– Kören kändes som en familj som man snabbt blev en del av, säger Amparo. I Tensta Gospel Choir använde man musiken för att må bra, för att kanalisera känslor. De är riktigt bra på att sjunga. En traditionell svensk kör låter väldigt vackert, men där handlar det mer om att man ska låta likadant, inte alltid använda allt man har. I Tensta Gospel kan alla släppa på sina hämningar och sjunga rakt från botten av hjärtat.

Arvtagare. När Tenstakörerna har rest till USA och träffat gospelkörer har amerikanerna blivit förvånade när de hört vilka låtar svenskarna sjunger, och sagt: »Min pappa sjöng den här under medborgarrättsrörelsen, kan ni den?«

Tensta Gospels grundare Michelle Nakagawa sysslar inte med musik längre. Hon fortsatte att leda Stockholm East Gospel Choir, men för några år sedan gick hon in i väggen. Istället är hon snart färdigutbildad psykolog. De flesta av hennes kurskamrater fnyser åt religion, men Michelle ser på kyrkan med andra ögon. Det var där hennes familj fick hjälp när hon var yngre, och i de kristna gospeltexterna hittade hon ett sätt och uttrycka och tolka sina känslor som vuxen. Samtidigt var det hennes sätt att sekularisera gospeln som gjorde Tensta Gospel Choir till något unikt.

– Men hade jag inte haft kyrkan att hålla i handen när jag var yngre, hade jag sjunkit som en sten. Det behöver inte vara så hela livet, man behöver inte bli fanatisk, men det kan vara något som gör att man orkar när livet känns meningslöst.

Michelle minns när en vän hade besökt en av hennes konserter med Tensta Gospel Choir någon gång på 90-talet:

– Hon sa: »Jag hör Gud i din kör, trots att ni inte är troende. I min kör, där folk tror på Gud, är det inte så.« Jag tror det beror på att alla sjöng ut, att det fanns en råhet som gjorde det levande. Den tror jag fortfarande finns kvar i Tensta.

Detsamma tror Cedwin Sandanam – även om körerna fortfarande består av en majoritet icke-troende.

– Ändå sjunger vi varje vecka ett budskap om glädje, kärlek och respekt och att vi ska ställa oss ödmjuka till att vi bara är människor. Det tycker jag är en mäktig grej och det tror jag många tar till sig.

Genom åren har Cedwin från flera håll fått höra Tensta Gospel Choir kallas för en plantskola för artister. Det har fått honom att fundera över begreppets innebörd.

– Det är inte så att det finns ett visst framgångsrecept – »gå med i vår kör så gör vi dig till stjärna«. Men medlemmar har sagt att här får man vara sig själv och uttrycka sig fritt. Det kan börja en person som är väldigt blyg och som inte vågar säga så mycket, men efter ett år står de på tunnelbanestationen och freestylar med sina kompisar.

Framför allt hoppas han att gospelns budskap ska följa med de gamla medlemmarna ut i deras solokarriärer. De senaste åren har Cedwin upplevt ett uppsving för popmusik som bär på ett budskap. Som exempel nämner han just Kristin Amparos Din soldat. Förhoppningen är att det ska kunna bädda inte bara för att fler av körens medlemmar ska slå igenom, utan också för att en ren gospel­artist ska slå brett.

– En bra gospelsångare måste ta med sig själv  och sina tillkortakommanden i musiken, säger Cedwin. Sången är tio procent, uttrycket 90 ­procent.