Trubbel i paradiset

Ett brittiskt gruvbolag har funnit en potentiell lösning på mänsklighetens energiproblem – i Sveriges mest stridslystna landsända. Filters Österlenkorrespondent följde den infekterade konflikten under ett års tid.

Solen gassar och det är drygt 20 grader trots att klockan passerat sex på kvällen. På den lilla gräsplätten vid Christinehofs slott bär besökarna fram klappstolar och breder ut filtar i sommargrönskan. Det minner om tiden då slottet lockade hit artister som Elton John och Bob Dylan och den sistnämnde ratade pumptvålen från Bliwa. Slottets snickare fick åka Österlen runt på jakt efter en särskild sorts hotellhandtvålar.

Men den här julikvällen 2018 har folk inte kommit för att se diviga världsartister. Stolarna närmast slottet intas av Leif Sandberg, Malin Henriksson, Christer Akej, Bo Herou … allesammans kommunpolitiker i Simrishamn och Tomelilla. Här finns också mer välbekanta ansikten som Gudrun Schyman, partiledare för Feministiskt initiativ och Simrishamnspolitiker, Lotta Hedström, före detta språkrör för Miljöpartiet och Tomelillapolitiker, samt Göran Rosenberg, författare och moderator i kvällens paneldebatt.

Där sitter även slottets ägare, greve Carl Piper, känd under smeknamnet »Röde greven« för sitt livslånga engagemang till vänster på den politiska skalan.

Annons

Det är också han som till sist greppar mikrofonen och hälsar alla välkomna:

– Det här är en viktig kväll som rör allas vår framtid. Att det letas mineraler är inget nytt för bygden. Det har gjorts försök tidigare och varje gång har intressenterna dragit sig tillbaka, mycket tack vare alla som bor här. Vi vill inte ha någon gruvindustri här!

Åhörarna nickar instämmande. Alla har följt nyheten som slog ner som en bomb i Österlen under försommaren. Det engelska bolaget Scandivanadium vill leta efter metallen vanadin i bygden. Därefter fick ett antal markägare besked om att bolaget hade lämnat in ansökningar till Bergsstaten om att få undersöka deras marker, varpå myndigheten beviljade två av de hittills elva ansökningarna. Bland åhörarna vid Christinehofs slott sitter oroliga bönder, kulturarbetare och nunnor och undrar vad som håller på att hända med deras paradis.

»I slutändan kan det handla om att vi måste kedja fast oss i grävskoporna.«

Abbedissan Moder Christa, vars kloster Mariavall ligger på en bit av den mark som Scandivanadium vill provborra på, blev nyss intervjuad av SVT och förklarade att »hela Österlen kommer att förändras om de får tillstånd att bryta vanadin«.

Det råder panik i bygden.

När miljöpartisten Lotta Hedström får mikrofonen manar hon till civil olydnad:

– Jag tror inte att politiken fixar det här. Det är vanligt folk som kan sätta stopp för detta. Och i slutändan kan det handla om att vi måste kedja fast oss i grävskoporna.

Gudrun Schyman instämmer:

– Civil olydnad är en del av demokratin. Vissa lagar håller inte måttet och då får man protestera mot dem. Det har skett förr och det kan ske igen.

Greve Carl Piper sitter och ler med armarna i kors. Han bjuder på en historia från förr, då ett annat bolag avsåg att undersöka Österlens marker:

– En skogsmaskin »råkade« då tappa sitt virke på en väg så att bolagets fordon inte kom fram dit de skulle. Sådant händer så lätt här ute …

Åhörarna skrattar och samsas i en spontan applåd.

Moderator Göran Rosenberg försöker nyansera bilden; vanadinet som Scandivanadium är på jakt efter är trots allt en eftertraktad metall som används för att producera batterier, något som behövs för att vi i framtiden ska kunna lagra bland annat solcells- och vindkraftsenergi.

– I USA finns ett uttryck, not in my backyard, säger Rosenberg. Man vill gärna ha förändring men inte där man själv bor. Är det inte risk att ni uppfattas så här?

Annons

Frågan får aldrig något svar. Deltagarna är ense: gruvbolag har inte på Österlen att göra.

Vanadin

Ett mjukt, metalliskt grundämne som inte återfinns i fri form i naturen utan bara i föreningar med andra ämnen. I dagsläget används vanadin främst i stålindustrin för att göra stålet mer hållfast, men behovet av flödesbatterier har ökat intresset för metallen. När Kina i fjol införde nya normer för byggnationer och höjde kraven på andelen vanadin som skulle ingå i byggnadsstålet, rusade priserna på vanadin i höjden, då efterfrågan förutspåddes öka explosionsartat de kommande åren.

De efterföljande veckorna hör upprörda människor från Sveriges sydöstra hörn av sig till Bergsstaten och dess högsta chef, bergmästare Åsa Persson. De flesta undrar hur hon ens kan överväga att låta ett litet, nybildat bolag från England borra på den bördiga mark de brukat i hundratals år.

Åsa Persson tvingas förklara att den svenska minerallagen är frikostig till sin natur. Vill ett bolag undersöka vad som ligger under marken har markägaren faktiskt ganska lite att säga till om. Misstänker man att där finns värdefulla mineraliska ämnen kan Bergsstaten i princip inte neka att dela ut undersökningstillstånd, förutsatt att gruvbolaget har ett klanderfritt förflutet och ekonomin i ordning. Det beror på att minerallagen är en så kallad exploateringslag som tillkommit för att staten ska kunna få reda på så mycket som möjligt om vad som finns i de svenska markerna – och vanadin är ett av de ämnen som pekats ut som särskilt värdefullt och därmed extra viktigt att lokalisera.

Bergsstaten

En avdelning inom förvaltningen Sveriges geologiska undersökning med uppgift att handlägga prospektering och utvinning av mineral. Funktionen bildades redan 1637 då Sverige ansåg sig behöva stärka en usel ekonomi via bergsbruk. Bergsstatens huvudkontor ligger i Luleå.

När de argaste skåningarna inte godtar den förklaringen uppmanar bergmästare Persson dem att överklaga beslutet. I samma andetag tillägger hon att de har små chanser att få rätt.

Få lyssnar på den där sista delen och månaderna efter mötet vid Christinehofs slott formerar sig en gerillarörelse. I augusti bildas nätverket VetoNu, med greven Carl Piper, abbedissan Moder Christa och miljökämpen Anita Ullmann som talespersoner.

De organiserar snart bygden mot bolaget Scandivanadium, vilket leder till svenskt protestrekord mot Bergsstatens beslut – över 350 överklaganden lämnas in.

Än en gång försöker bergmästare Åsa Persson dämpa skåningarnas oro. Hon säger att ett undersökningstillstånd bara är en formalitet. I nästa steg måste Bergsstaten i samråd med länsstyrelse och kommun bland annat ta hänsyn till om projektet krockar med annan näring på platsen. Sedan ska en eventuell gruva testas mot den svenska miljöbalken, och dessutom måste bolaget i slutändan försöka få igenom ett avtal med markägaren. Även om en gruva rent juridiskt kan dras igång mot markägarens vilja är det ovanligt.

Gång på gång upprepar bergmästaren att det i dagsläget finns över 600 undersökningstillstånd i Sverige – men bara 14 gruvor. Risken för gruvnäring på Österlen är alltså minimal.

Men ingen tycks lugnad. När Scandivanadiums ägare David Minchin och Alex Walker i september 2018 sträcker ut en medlande hand och träffar VetoNu på Moder Christas kloster Mariavall, avrundar Carl Piper mötet med orden: »You just talk bullshit and I don’t like bullshit. Thank you.«

När det ett par veckor senare är dags för traditionen Österlen Lyser – där varje by ställer ut lyktor och lampor i höstmörkret – passar VetoNu på att anordna en ljusmanifestation vid Christinehofs slott. Moder Christa håller ett tal där hon säger att de ska »krossa« Scandivanadiums planer och refererar inte helt överraskande till Bibeln:

Annons

– Jag ser framför mig ett stycke ur Daniels bok där kung Nebukadnessar drömmer om en ståtlig staty helt klädd i ädla metaller, förutom fötterna som är av lera. En liten sten krossar fötterna och statyn rasar. Det är den bilden jag vill använda mig av i den här kampen.

VetoNu:s tredje talesperson Anita Ullmann ligger inte heller på latsidan. I en insändare i Lokaltidningen Ystad protesterar hon mot att Scandivanadiums VD David Minchin försöker framställa sig som en snäll småbarnsförälder vars främsta mål är att rädda världen. Planen, som Ullman avfärdar som »science fiction-liknande«, inbegriper gröna dagbrott som kommer att göra lite åverkan på miljö och natur. Ullman menar att någon sådan teknik inte finns och utmanar Minchin på debatt: »Era sakkunniga mot våra, så får skåningarna bedöma vem det är som vill rädda dem och världen.«

 

Januarivinden från havet blåser snålt in över Ystad. David Minchin huttrar och greppar tag i sin slitna, beigea jacka.

– Det är svårt att hitta bra vinterkläder på Oxfam.

Han berättar att han sedan flera år tillbaka köper alla sina kläder second hand, för att han »vill sätta så lite miljöavtryck i världen som möjligt«. Hans hustru är lika hängiven i miljöfrågan – hon jobbar på Världsnaturfonden.

– Miljöfrågan är vital, säger David. Vi vet inte när den mängd koldioxid vi släpper ut i luften triggar igång en katastrof, men vi vet att när den väl gör det är det för sent att göra något åt det. Våra barn kan inte säga: »Okej, våra föräldrar gjorde ett misstag, nu får vi fixa det.« Det kommer inte att finnas något att fixa, gör vi ingenting nu kommer alla att dö.

Vi slår oss ner i en korridor inne på hotell Prins Carl i centrala Ystad. Här har han bott så ofta det senaste halvåret att han betraktar det som sitt »andra hem«. Sitt första hem – en sliten radhusvilla – återfinns i Londons utkanter. David menar att han på många sätt känner sig mer hemma här på Österlen än i storstaden.

– Jag är uppvuxen på den walesiska landsbygden, i ett område väldigt likt det här, där man lever på jordbruk och turism. Problemet är att det moderna jordbruket inte erbjuder så många arbetstillfällen och då finns bara turism kvar. När jag pratar med folk här är det som att träffa dem där hemma. De talar om att det är vackert och att de trivs men att de snart måste flytta för att få jobb.

David säger att han vet »vilka positiva effekter en gruvverksamhet kan ha på ett sådant samhälle«. Efter att ha studerat till geolog i Southampton fick David sitt första jobb i norra Yorkshire, där uppdraget var att rädda en gruva som sysselsatte 3 000 personer i ett område präglat av arbetslöshet.

– Där var det protester för att folk ville ha gruvan kvar, här protesterar man för att man inte vill ha någon gruva.

David ler men blir i nästa stund allvarlig.

– Alla delar inte min uppfattning om att gruvor är bästa vägen framåt, det vet jag. Men jag gör det jag tror på, för jag har sett att den här industrin verkligen kan bidra med något positivt för samhället. Jag blev geolog för att jag ville resa runt i världen, men också för att jag vill bidra med något dit jag reser.

Han menar att det egentligen inte är gruvorna i sig som är intressanta, utan vad de kan åstadkomma.

– Mitt intresse är framför allt hållbarhet. Under åren i branschen har jag funderat mycket över vad jag som geolog kan göra. Jag är inte en sådan som letar efter guld, jag tycker inte ens om guld, det är en av de mest ointressanta metallerna som finns. Vanadin däremot … Geologen i mig älskar vanadin!

»Att han utöver gruvplanerna funderade på att sälja exklusiv ull från importerade peruanska alpackor var ett av skälen till att trakten inte tog honom på allvar.«

Davids ögon får något saligt över sig när han talar om metallen. För honom är det enkelt: ett av dagens största dilemman är att det finns gott om miljövänliga energikällor men ingen lösning på hur man bäst tar tillvara energin de alstrar. Vindkraft funkar bra när det blåser och inte alls när det är vindstilla, solkraft är utmärkt fina sommardagar men sämre mörka vinterkvällar. Att kunna lagra energi med flödesbatterier stora som containrar är en nyckel för framtiden. Och särskilt miljövänligt skulle det bli om dessa batterier innehöll vanadin, menar han.

– Det finns andra metoder, som litium. Men alla som äger en mobil vet att ett sådant batteri varar i tre till fem år. Med vanadin är det annorlunda. Ett batteri kan hålla i 40–50 år och när det inte fungerar längre är det helt återvinningsbart. Man kan alltså ta ut metallen och sätta in den i ett nytt batteri!

David har haft ögonen på utvecklingen i flera år. Lika länge har han drömt om att dra igång en egen gruva, driven av gröna värderingar där marken återställs efter förrättat värv, och där målet är att ta fram ett material som gör skillnad för framtiden. Vanadin öppnar för den möjligheten. Utöver att metallen kan användas för att lagra sol- och vindkraft behövs den för att få hållbarare telefoner och för att kunna producera fler och bättre elbilar.

När David Minchin nämnde allt detta för sin vän Alex Walker – en australiensisk börsmäklare som han lärde känna under sina år på det sydafrikanska prospekteringsbolaget Amed Funds – blev Walker lika begeistrad. Sedan dess har duon letat efter ett projekt att driva tillsammans.

När David en dag snubblade över en artikel om en norsk fältexpedition på Österlen, utförd av Oslo universitet 1982, hajade han till. I en liten by kallad Flagabro hade studenterna analyserat en nedlagd vanadingruva.

– Alex var föräldraledig, men jag skickade ett SMS till honom och bad om ursäkt för att jag störde. Han svarade direkt. När han strax därefter tog sin nyfödda dotter till Australien för att visa upp henne för släkten bokade han in några möten. Intresset var stort. Ett företag lade direkt upp 2,5 miljoner australienska dollar för att vi skulle kunna gå vidare med detta.

Jag frågar hur han som har haft hela världen som arbetsfält lyckades snubbla över just en nedlagd gruva ute på den skånska bondvischan. David ler:

– Låt mig säga så här: min googlehistorik är väldigt konstig.

 

Flagabro är inte mycket till ort. Några hus, en del skog, lite åker. David Minchin rattar vant bilen nedför den lilla grusvägen och parkerar intill en trave avverkade trädstammar. Längre vill han inte köra. Han vill inte stöta sig med bonden som äger marken.

– Jag har varit här ute så mycket det senaste halvåret att folk snart börjar undra vad det är för en kuf som går runt och lyfter, tittar och luktar på stenar inne i skogen.

Han leder mig genom buskagen och uppför en liten kulle. Där stannar han och pekar:

– Här är den. Europas största vanadingruva genom tiderna.

För en lekman ser det bara ut som ännu en skogsdunge med en intilliggande bäck. Men som geolog kan David förklara hur här såg ut en gång i tiden. Han får dock förlita sig på sitt öga och en och annan gissning, för någon vidare dokumentation har han inte hittat. Han har en teori om varför.

– De bröt vanadin här 1942, mitt under kriget, och vanadin användes i stridsvagnar. Det kan också förklara varför man inte bröt mer – man ville antagligen få upp tillräckligt för att det skulle täcka det svenska behovet men inte så mycket att man skulle behöva ge tyskarna något.

David lyfter upp en bit sten som ligger lös på marken. Hemma i bokhyllan i London ligger en likadan – ett minne från hans första tur hit till Flagabro.

Han säger att han går igång på att vanadin är ett tråkigt material. Tråkigt är bra. En geolog vill att en bit av ett ämne ska ha precis samma innehåll som en annan bit av samma sort. Då slipper man överraskningar.

– I grund och botten handlar det här om att ta ansvar, säger David. Jag är förfärad över hur vi i väst kan blunda för produktion som sker utanför Europa, bara för att vi ska få ha coola prylar. Nu tar vi vanadin från Kongo, Ryssland, Kina … Det finns en stor poäng att ta fram vanadin inom EU, med all den kontroll och transparens det skulle innebära.

Han tittar ut över området.

– För ett otränat öga är det svårt att tro att här har varit en gruva, och det är precis så vi vill att det ska vara. Alex och min ambition är att skapa den grönaste gruvan i världen här på Österlen. Lyckas vi inte med det så blir det inget.

Att folk här nere har svårt att tro på detta vet han. Motståndet har inte gått honom spårlöst förbi. Han visste också att det skulle uppstå hinder längs vägen, men kanske inte fullt så tidigt i processen. Provborrning är, enligt David, att likställa med att borra ett vanligt brunnshål – där man tar upp ett hål på tio centimeter i diameter – och sådana finns det redan hundratals av i närheten av där vi står just nu.

– Vi målas upp som en gigantisk industri och så är det inte, säger David. Men en sak vill jag verkligen säga och det är att jag är bra på det här. Att hitta något och göra verklighet av det. Jag säger det inte av arrogans utan för att jag vet att det är så. I dag är vi ett litet företag med stora drömmar, men om fem år är vi ett stort företag med stora drömmar.

Han säger att han träffat många markägare som till en början var positiva, men som efterhand blivit avvaktande, antagligen för att grannar och omgivning tryckt på.

– Jag förstår dem. Det nya är alltid skrämmande och de vet ännu inte exakt hur vi ska göra det här, och hur lite påverkan det kommer att ha på deras marker. Men i slutändan handlar det också om ekonomi, för det ligger mycket pengar i grön omställning och det här området har möjlighet att gå i bräschen för det arbetet. Den gröna omställningen kommer att bli en gigantisk industri och jag tror att Sverige skulle kunna bli ledande på området.

David Minchin i Flagabro där vanadin utvanns på 1940-talet. David är rädd för att misslyckas med sina planer: »Om ett litet företag inte kan genomföra något leder det oftast till att ett större företag gör det istället. Lyckas motståndarna få bort oss riskerar de något värre här nere. Då har de vunnit slaget men förlorat striden.«

På ett sätt kan man säga att David Minchin har haft maximal otur. När slösurfandet efter vanadinfyndigheter ledde honom rätt in i den österlenska myllan visste han inget om traktens historia. Det mineralrika alunskiffret som ligger i marken har lockat lycksökare till trakten förr.

Redan på 1970-talet försökte Boliden etablera urangruvor här. Kommunpolitikerna var till en början positiva, men en massiv protest lyckades snart vända opinionen varpå bolaget drog sig ur.

I slutet av 1990-talet var det dags igen, då företaget Geoforum Scandinavia AB ville leta zink i området. Under devisen »Inga gruvor på Österlen« drog befolkningen åter ut i strid. De fick stöd av Hasse Alfredsson som hade sommarhus utanför Tomelilla. »Rör inte vår Änglamark!« utbrast han i sitt sommarprat 1999 som han delvis ägnade åt ämnet. Komikern var långt ifrån den enda kändisen som slöt upp bakom kampen. Samma sommar deltog Freddie Wadling, Ola Magnell, Totta Näslund, Mikael Wiehe, Dan Hylander och Mats Ronander i en stödgala för Inga gruvor på Österlen vid Christinehofs slott. Till slut gav även Geoforum Scandinavia upp.

Därefter dröjde det åtta år innan nästa utmaning uppenbarade sig. Denna gång i form av den danske miljonären Erik Söndergaard och hans fru Bettina Persson, ägare av Gärsnäs slott. Paret deklarerade att de ville dra igång gruvdrift på en 1 000 hektar stor yta i trakterna kring Hammenhög. Planerna var storslagna: Söndergaard ville forsla alunskiffret med tåg till en nedlagd Barsebäcksreaktor för att där utvinna aluminium, och sedan frakta tillbaka stenarna till Österlen för att återställa landskapet.

Men dansken upplevdes aldrig som ett reellt hot mot den vid det laget rutinerade motståndsrörelsen. Att han utöver gruvplanerna funderade på att sälja exklusiv ull från importerade peruanska alpackor var ett av skälen till att trakten inte tog honom på allvar. Ett annat var att han vid ett tillfälle hyrde ut Gärsnäs slott till porrfilmsproduktionen Besatt av sex. Filmen – som handlar om en häxa som kastar en besvärjelse över ett filmteam som därefter blir så kåta att de har sex överallt – blev visserligen en internetsuccé, men det var också den enda framgång Söndergaard fick under sin tid på slottet.

Desto allvarligare blev gruvhotet ett år senare när Shell bestämde sig för att utvinna naturgas ur skiffret och sökte undersökningstillstånd på 25 procent av Skånes totala areal. När den österlenska gerillan nu formerade sig på nytt gjorde man det under det vitsiga namnet Heaven or sHell. Undersökningstillståndet överklagades hela vägen upp till Regeringsrätten, men byråkratin var så seg att Shell till slut hann få ner en provborr i marken.

Allt slutade ändå gott för Heaven or sHell. I mars 2011 meddelade energijätten att man inte avsåg att gå vidare med naturgasprojektet.

 

Greve Carl Piper skrockar:

– Som jag minns det kom det där beskedet från Shell en dag innan något politiskt beslut skulle komma. Det var väl mest för att rädda sina egna ansikten som de lade ner alla planer. Många ansåg nog att vi hade vunnit.

Carl Piper är en lång, ståtlig man med grånat hår. Vi träffas i hans hem Högestads gods som funnits i släkten Pipers ägo sedan tidigt 1700-tal. Godset utgör tillsammans med Christinehofs slott en av Sveriges största jordbruksegendomar – totalt äger Carl Piper en och en halv procent av Skånes yta.

Smeknamnet »Röde greven« uppstod när han som aktiv socialdemokrat i slutet av 1970-talet föreslog att hans anställda skulle bli delägare i godset. Innan dess kallades han »Rallygreven« eftersom han 1974 vann SM i Swedish Touring Car Championship, dåtidens motsvarighet till STCC.

– Själv såg jag aldrig striden med Shell som en seger, säger Carl. Det var inte läge att sätta någon viktoria på skallen. Det var en stor framgång, visst, men min känsla var hela tiden att det skulle vara dags igen inom tio års tid.

Han tittar på Göran Gustafson som sitter bredvid honom. Tillsammans har de varit med om varenda strid sedan Boliden kom till Österlen på 1970-talet. Faktum är att det var så de träffades. När Carl flyttade från Barsebäck i västra Skåne till sina gamla släktegendomar på Österlen var Göran i full färd med att ta strid mot urangruvor.

– Alla politiker tyckte att det var jättebra med gruvor först, säger Carl. De såg bara pengar. Göran var den ende som pratade förnuftigt och förklarade riskerna med att bryta uran ur alunskiffer.

Göran nickar. På den tiden var han ordförande för Naturskyddsföreningen och brann för miljöfrågan. Engagemanget har inte svalnat med åren – gruvstriden mot Scandivanadium är den femte som Göran och Carl utkämpar tillsammans.

– Varje gång har vi varit på väg mot stora ingrepp i berggrunden och landskapet, säger Göran. Alunskiffer är en mycket komplex sedimentär bergart som innehåller svavel, tungmetaller, uran och många andra ämnen som kan skada miljön.

»Nu har det gått så långt att mäklare runt om på Österlen ringer till oss på VetoNu för att höra om vissa hus är inmutade.«

Han berättar att man för att få ut vanadin med dagens teknik måste mala ner skiffern och sedan laka ur vanadinet med syror. Lakresten deponeras sedan i de utbrutna dagbrotten där urlakning och vittring fortsätter, varpå miljöfarliga ämnen lösgörs. Dessa kan via sprickor i berggrunden i framtiden nå ända ner till den underliggande sandstenen.

– Och den rymmer mycket av vårt livsviktiga grundvatten där kommunerna och jordbruken tar sitt dricksvatten till människor och djur, säger Göran. Om ny teknik ska användas måste bolaget visa att den fungerar i full skala för just alunskiffer. 

Göran tittar på Carl som skakar på huvudet. Att Scandivanadium utlovat gröna dagbrott som ska göra minimal åverkan på naturen ger de inte mycket för. Inte heller att vanadin kommer att revolutionera miljökampen.

– I dag går 90–95 procent av allt vanadin till metallindustrin – för att göra byggnadsstål tåligare, för att göra bilar lättare, säger Göran. Bara en liten del går till de här batterierna. Och att de dessutom talar om små dagbrott på 20 hektar som inte påverkar naturen och över vilka ett nytt landskap kan byggas upp är ohederligt.

Göran plockar fram en bunt med papper där han har skissat på olika scenarier. Ett dagbrott på 20 hektar skulle bli avsevärt större. Schaktmassor, processanläggningar, slamdammar och vägar skulle utöka arbetsområdet betydligt.

– Hela 22 000 hektar är inmutade och 10 000 av dessa innehåller enligt bolaget brytvärd alunskiffer, säger Göran. Detta har deras investerare lockats med. Men 10 000 hektar skulle kräva 500 små dagbrott på 20 hektar! Om det går så långt gräver man upp 10 000 hektar av det skånska kulturlandskapet och fyller igen med den farliga lakresten. Sedan bygger man ett helt nytt landskap ovanpå.

Eftersom Göran har ägnat ett helt yrkesliv åt att vara lärare har han pedagogiskt nog ritat ut en just så många hektar stor kvadrat över Stockholm. Den visar ett gruvområde vars ytterpunkter skulle gå strax norr om Solna och Lidingö och strax söder om Hästhagen och Midsommarkransen.

Carl granskar Görans skisser och suckar tungt. För honom räcker det att blicka tillbaka på sin egen släkthistoria för att inse att hela gruvidén är galen. Under 1700-talet bedrev hans anmoder Christina en av dåtidens mest framgångsrika industrier i närheten av Christinehofs slott – Alunbruket i Andrarum. Skogen i trakten skövlades för att virket behövdes till de stora ugnarna, och än i dag ligger slagghögarna från brukets storhetstid orörda eftersom ingen vet hur mycket gifter de innehåller.

– Jag blev orolig efter att ha träffat de här engelska grabbarna, säger Carl. De talar om att återställa landskap, att de ska fylla containrar med schaktmassor … Det är, ursäkta uttrycket, löjligt. Har de ens fattat själva vad de vill göra? När vi sa till dem att man inte ens får flytta på gamla stengärar i Sverige blev de helt förbluffade.

Carl Piper och Göran Gustafson har utkämpat fem gruvstrider tillsammans. Carl behöver bara titta på släktingen Christinas gamla alunbruk, i närheten av Christinehofs slott, för att hitta motivation till sina protester.

Senvintern 2019 blir det allt tydligare vilket inflytande greve Carl Piper och de andra kring VetoNu har i trakten.

Organisationen välkomnas till informationsmöten – av politiska partier, byalag och kommunala förvaltningar. Och i mars bjuder man själv in skånska riksdagsledamöter, regionråd och kommunpolitiker till en informationsrunda där ett femtontal beslutsfattare skjutsas Österlen runt för att träffa oroliga markägare.

Lobbyarbetet ger effekt. Scandivanadiums undersökningstillstånd fastnar ständigt i byråkratiska återvändsgränder. Först bestämmer Länsstyrelsen Skåne att Ystad-Österlenregionens miljöförbund ska arbeta fram nya direktiv för provborrningar. Det tar sin tid. När de väl närmar sig mål uppmanar Tomelillas moderata kommunalråd Per-Martin Svensson, en gång i tiden rikskänd som TV-bonde som sökte fru, miljöförbundet att säga nej till provborrningar – trots att de formellt inte kan göra det. För att förstärka budskapet utbrister Svensson i Ystads Allehanda: »Personligen kommer jag aldrig att låta någon komma in på min mark.«

Trakten tycks ställa sig bakom gerillarörelsen. Runt hela Österlen syns VetoNu:s plakat nedstuckna i åkrarna. Versal svart text mot gul bakgrund sprider budskap som »Inga gruvor här tack«, »Bruka eller förbruka jorden« och »Lantbruk ingen gruvdrift«.

Det blir allt mer uppenbart att detta inte är någon traditionell gruvstrid, en sådan där ett gigantiskt internationellt bolag klampar in och får lokalbefolkningen att sparka bakut, en sådan som har en mäktig förövare och lika många svaga offer. Här på Österlen håller de drabbade i taktpinnen, medan fåmansföretaget Scandivanadium brottas med att få någon att ens lyssna på deras argument.

Till skillnad från när den internationella jätten Shell kom till Österlen 2008 går det heller inte att kategoriskt dela in kontrahenterna i goda och onda. Snarare tävlar båda sidorna om att överträffa varandra i vem som vill miljön mest väl.

En eftermiddag i början av april arrangeras en klimatmanifestation vid stationen i Tomelilla. I halv storm och inför ett tiotal åhörare bjuder konstnären Lena Viredius på sin egenskrivna låt Mother Earth We Hear You. Refrängen – »now the time has come, we hear our mother’s voice, we make another choice« kunde lika gärna ha kommit ur Scandivanadiums VD David Minchins mun.

Men i dag är det inte hans miljöengagemang som står på dagordningen. Efter att Viredius har tagit de sista tonerna överlämnas mikrofonen till VetoNu:s Stellan Oscarson. Föreläsningen avhandlar gruvindustrins menliga inverkan på miljön och Oscarson höjer ett varningens finger gällande Scandivanadium.

– De säger en sak till sina finansiärer och en annan sak till markägarna, förklarar Oscarson. Omfattningen på det som de vill göra här är betydligt större än de vill ge sken av.

Åhörarna nickar. Oscarson får applåder innan han fortsätter berätta sin sanning om vad gruvdrift egentligen innebär för befolkningen.

– Nu har det gått så långt att mäklare runt om på Österlen ringer till oss på VetoNu för att höra om vissa hus är inmutade. Ingen vill köpa om de riskerar att få en gruva på tomten om några år.

Oscarson talar väl, är påläst och övertygande. VetoNu hamrar in sitt budskap så effektivt att det är svårt att tänka sig att en enda kotte kan tycka annat än att mineraljakt inte har på Österlen att göra.

Men det är inte riktigt sant. Per Weihed, professor i malmgeologi i Luleå, säger i en intervju med SVT Nyheter Skåne att många som protesterar »inte tänker längre än näsan räcker«. Han diskvalificerar VetoNu:s argument om hur tidigare gruvdrifter har resulterat i misär – som till exempel de ännu kvarvarande slagghögar från alunbruket som greve Carl Pipers släktingar åstadkom på 1700-talet. »Jag tycker att det är märkligt att göra jämförelser med en historisk gruvbrytning. I dag sker processerna i slutna system«, säger Weihed.

Ska man tro David Minchin finns det även Österlenbor som tror att Scandivanadiums projekt är en tänkbar väg mot en miljövänligare tillvaro.

När jag träffar David Minchin på ett kafé ett stenkast från Tomelillas station berättar han att han stöter på allierade under sina ständiga resor till trakten. Få vågar dock ställa sig bakom hans planer offentligt av rädsla för att grannar ska vända sig emot dem eller att kunder ska försvinna från de näringar de driver.

David säger att han precis kom från ett besök på Eons anläggning i Simris utanför Simrishamn. Där har energiföretaget skapat Sveriges första lokala energisystem som gör byn helt självförsörjande på grön el. Detta har företaget åstadkommit genom att installera ett stort vanadinbatteri.

David är förundrad över att den typen av visioner kan existera på samma plats som motståndet mot hans gruvplaner är så kompakt. Geologen i honom är också frustrerad.

– Det råder panik här. Folk måste försöka lugna ner sig. Det handlar om ett litet borrhål, helt ofarligt. När vi vet mer om vad som finns i marken kan vi börja diskutera. We need to do the science! Det handlar ändå om miljön och vår framtid.

David skakar på huvudet och ler:

– Fast ibland känns det tufft. Vi kämpar inte bara med att övertyga ett bondesamhälle, vi har ju både adeln och kyrkan emot oss också.

Österlens åkrar pryds numera av VetoNu:s budskap. Elisabeth Logård och Stellan Oscarson i aktionsgruppen förser traktens befolkning med protestmaterial.

Mariavall ligger väl dolt i skogen strax bredvid riksväg 19, mittemellan Tomelilla och Brösarp. En snirklig grusväg leder fram till en öppen gårdsplan där betongkolossen Jesu Moder Marias kloster tornar upp sig. En man och en kvinna är i full färd med att packa in sina väskor i en bil. När jag har parkerat stegar mannen fram för att ta i hand.

– Tjena! Du ska träffa Moder Christa? Jag är hennes brorsa. Vi har varit här en vecka och hjälpt till.

Då vinkar Moder Christa själv från trappan till klostret, där hon ligger på alla fyra och torkar upp glassplitter från en burk lacknafta som ramlat i backen. När hon strax därefter har slagit sig ner i ett av klostrens mötesrum förklarar hon varför:

– Vi har tagit bort gamla heltäckningsmattor. Det har gått åt så mycket lacknafta att det luktar som i en sniffaffär i vissa rum. Nu ska golven dammbindas.

Moder Christa hette från början Ylva. Hon kommer från en familj som inte var religiös och valde att studera teknisk fysik på Uppsala universitet. Under studietiden växte sig tanken på att ägna livet åt Gud sig starkare och 1992 inträdde hon hos Mariadöttrarna i Vadstena. Till Mariavall kom hon 2010. Sex år senare tog hon över som abbedissa – en roll som föregångaren Moder Tyra Antonia hade axlat i 51 år.

– I rollen som abbedissa ingår att engagera sig i samhälleliga frågor som berör klostret, säger Moder Christa. På så sätt var det naturligt att gå med i den här kampen mot mineraljakt, men jag ska erkänna att jag funderade en del innan jag bestämde mig. Det var inte självklart att jag skulle vara emot detta.

Med sin bakgrund som fysiker tyckte hon att det lät spännande med vanadin och flödesbatterier. Men ju mer Moder Christa googlade och läste in sig, desto mer skeptisk blev hon.

– Och när jag sedan läste vad Minchin sa i intervjuer … jag fick det inte att hänga ihop. Han lät som en miljökämpe från 70-talet. Han uppgav inga referenser utan motiverade sin vilja att göra detta med att hans hustru skiljer sig från honom om han inte strider för miljön.

Moder Christa menar att hon har blivit alltmer förfärad ju mer hon lärt sig om gruvindustrin. Hon upplever den som »en omoralisk rörelse« som ofta framstår som arrogant i förhållande till sin omvärld.

– När Minchin och Walker kom hit till klostret för möte pratade de om hur de skulle återställa allting som det en gång var efter att gruvan lagts ner. Jag frågade: »Hur återställer man en 80 år gammal gran?« Det hade de inget svar på.

Moder Christa medger att hon ändå köper Minchins resonemang om att alla måste ta ansvar för den konsumtion som mänskligheten eftersträvar. Även hon anser att världen står inför ett gigantiskt hot och hon tror att det kommer att förändra tillvaron som vi känner den.

– Sedan 1700-talet och Newton har människor levt i tron att vi är starkare än naturkrafterna. Nu slår jorden tillbaka. Hittills har vi klarat oss utan Gud, men nu inser vi att vi ändå är ganska små. Jag tror att vi bättre kommer att förstå vad ett ord som gudsfruktan innebär, att det är något förskräckande som samtidigt kan vara kreativt. Om vi vet vem vi är i förhållande till alltet kan vi tillsammans försöka hitta lösningar. Och om det är så att vi till slut måste bryta upp jungfruligt vanadin ur markerna vill jag inte att det är gruvnäringen eller penningen som bestämmer det åt oss.

Moder Christa ler:

– Något sådant kan inte ens jag tro på.

Hon knyter samman händerna framför sig på bordet och säger att hon ibland förundras över tilltron till ständig utveckling, att mänskligheten tycks tro att det är fritt fram att förbruka resurserna och samtidigt hoppas att ny teknik ska lösa alla problem. Som om vi alla skulle kunna flytta till Mars när Tellus går i graven.

Hon tystnar. Det märks att den här striden börjar ta ut sin rätt. Moder Christa är trött på den mediala uppmärksamheten och orolig för att hela processen är så seg. Att få medborgarna på fötter är en sak, att behålla deras engagemang är en annan.

– Våra budskap är så många och svåra – vi protesterar mot företaget, mot gruvnäringen i stort, mot en orättvis minerallag, och ju längre det går, desto större specialister blir vi på respektive område. Då är det svårare att hålla kvar folks intresse. För Minchin och Walker är det jätteenkelt – de kan bara upprepa samma sak gång på gång.

Moder Christa är orolig för framtiden. I september avser hon att samla ett antal representanter för olika religiösa inriktningar i en interreligiös bön på Christinehofs slott. »Det ska handla om vad vi gör med vår planet och om de hot vi står inför«, säger hon.

David Minchin anser för sin del inte att det är »jätteenkelt« att kommunicera sitt budskap till Österlenborna. I mitten av maj sitter han med pannan i djupa veck på Brösarps Gästis pub efter att Tomelillas politiker vägrat att anta miljöförbundets plan om provborrning och istället skickat ut det på en ny remissrunda.

– Det som borde ha gått på sex veckor har tagit flera månader, säger han.

Katarina Erlingson nickar bredvid. Sedan några veckor tillbaka är hon Scandivanadiums »skånska ambassadör«. Dels ska hon överbrygga språkförbistring då David misstänker att många drar sig för att prata med honom på grund av att de inte känner sig bekväma med sin engelska, dels kan Katarina som gammal regionpolitiker för Centerpartiet öppna dörrar till beslutsfattare.

Men det sistnämnda har visat sig svårare än vad båda trodde.

– Jag har förvånats över att personer som jag känner väl inte ens vill prata med mig längre, säger Katarina. Dessutom skryter de om det. Frågan har blivit så infekterad, det råder ett vi mot dem-tänk och man slår sig för bröstet för att man är motståndare till detta. Det tycker jag är konstigt, för som politiker är det ens plikt att lyssna och lära sig saker, även om man inte håller med i sakfrågan.

David misstänker å sin sida att motståndarna sprider falska rykten om Scandivanadium, särskilt när det gäller ersättningsnivåerna till markägarna. Han har förståelse för att organisationen kring VetoNu inte delar hans uppfattning om att gruvor kommer att revolutionera Österlen, men han önskar att samtalsklimatet var vänligare.

– Den gången Alex och jag mötte VetoNu på klostret var vi artiga och ville svara på alla deras frågor. Men uppfattningen där och då var mest att de tyckte att vi satt och ljög om allting.

Han avbryts av en servitör som kommer fram till bordet.

– Ni är här för Rotarymötet? Vill ni ha något att dricka innan?

David säger att han antagligen hade behövt en pint men att det nog är klokare med ett glas vatten. Inom kort ska han socialisera med medlemmarna i Rotary Kivik, för att därefter hålla en föreläsning om vanadin. Föreningen tog själv kontakt med honom. Han blev glad, men nu undrar han vad han gett sig in på.

– Jag gillar inte att tala inför folk. Jag är geolog och trivs bäst i en källare, ensam med en massa stenar.

När han en halvtimme senare skakar hand med Rotarymedlemmarna vid bordet inne på restaurangen släpper nervositeten något. Alla är trevliga och verkar nyfikna på ämnet.

– Det är trevligt att träffa folk som faktiskt pratar med mig, här nere pratar folk mest om mig, skojar han innan han för första gången i livet sätter tänderna i stekt fläsk med löksås.

Vid sin sida har han Inga Christensen, kvinnan som tog initiativet att bjuda in honom. Hon berättar att hon också sitter i styrelsen för Kivik Art Centre och gör sitt bästa för att förklara stiftelsens segdragna konflikt med Ulf Lundell.

A famous author lives next door to the installation and he has been very angry for the 18 metre high tower created by David Chipperfield and Antony Gormley.

David häpnar.

– Chipperfield?! Gormley?! Han borde väl betala för att få ha sådana konstverk i sin trädgård?

Inga och David enas om att rädslan för det nya finns överallt – och särskilt på Österlen.

När middagen är avslutad förflyttar sig sällskapet till den närliggande lokalen Bankhuset. Drygt 30 åhörare slår sig ner på stolar och lyssnar när Rotary Kiviks president Bitte Müller-Hansen hälsar alla välkomna och sedan delar ut priser i det senaste konstlotteriet.

– Och nu över till kvällens huvudperson, säger Bitte. Vi har läst mycket om vanadin i tidningarna den senaste tiden. Men ibland kan det vara bra att gå till källan, så Inga … du kan väl presentera vilka vi har här.

Inga ställer sig upp och berättar varför hon kontaktade David. En ledare i Svenska Dagbladet i februari fick henne att haja till. Särskilt meningen: »Gruvnäringen är Sveriges äldsta industriella verksamhet. Med samma miljöprövning och lokala gruvmotstånd som vi har i dag hade svenskt välstånd inte kunnat skapas.«

– Jag tänkte: Så här får det inte gå till, säger Inga. Så jag gick in på Scandivanadiums hemsida och skickade ett mejl för att fråga om de kunde tänka sig att komma till oss och prata. David svarade direkt.

Hon lämnar över ordet till Katarina och David. Tillsammans för de fram sitt budskap. De talar om den globala uppvärmningen, om att det krävs nytt tänk och ny teknik för att rädda världen, om att vanadin och flödesbatterier kan lösa problemet med att lagra klimatsmart energi …

– Det är något magiskt med den här metallen, säger Katarina. Det är snudd på en trollerimetall. Den kan användas i ett batteri som håller i 30 år och sedan kan allt återanvändas igen!

De talar också om dagbrotten, som inte ska vara större än 500 gånger 500 meter.

– Alltså åtta gånger mindre än Dalby dagbrott som vi åker förbi dagligdags utan att lägga märke till det, slår Katarina fast.

»Jag kan inte veta om David och Alex är ärliga i sitt uppsåt, men jag tror det. Visar det sig att det inte är så får ni väl hänga mig också.«

Sedan visar David en egenproducerad film – med rubriken Österlen is a beautiful part of the world, what would the impact be? – där han med hjälp av Google Earth har klippt samman bilder från stenbrott som smälter in så väl i landskapen att de inte går att upptäcka från vägar och vandringsleder. Han berättar att en gruva i Australien blev så insynsskyddad att den ställde till bekymmer för lokalbefolkningen:

– Turister kom dit och undrade var gruvan var, men ingen visste. Till slut byggde staden en plattform som turisterna kunde gå upp i för att få en skymt av gruvan.

Efter genomgången lämnas ordet fritt för åhörarna och många passar på. Hur djupt ligger fyndigheterna? Max 40–50 meter ner, svarar David. Går det verkligen att återställa landskapet? Tekniken finns och ger möjlighet att skapa än bättre odlingsmark med rätt komposition, menar David. Hur ska de tjäna pengar? David berättar att de inte tänker sälja vanadin utan hyra ut det till batteritillverkare. Därmed kommer de att kunna göra en ny affär när batterierna har tjänat ut sin roll om några decennier.

– Hur många markägare i Tomelilla rör det här? undrar någon.

– Sex stycken, svarar David. När vi började i oktober pratade vi med alla, men med tiden har det dött ut. Nu pratar ingen med oss.

Katarina kastar tillbaka en fråga till Rotarymedlemmarna:

– Träffar ni folk varje dag som pratar om detta? För det mest frustrerande för mig är att ingen vill prata eller lyssna.

Längst bak i lokalen mumlar en av åhörarna:

– Ja, det får de till och med uppmaningar om. »Släpp inte in dem! Lyssna inte på dem!«

Katarina nickar:

– Vi misstänker att det finns de som misskrediterar oss, de som säger att detta är ett gruvbolag som alla andra som bara vill komma hit och skita ner. Jag kan inte veta om David och Alex är ärliga i sitt uppsåt, men jag tror det. Visar det sig att det inte är så får ni väl hänga mig också.

 

Maj övergår i juni. Rapsen blommar över. Någon sommarfrid råder inte. VetoNu fortsätter att fira triumfer och när Tomelillas politiker slutligen samlas för att säga sitt om de provborrningsanmälningar som miljöförbundet har handlagt vägrar de fatta ett beslut. De sinkar istället processen ännu en gång genom att skicka tillbaka frågan till länsstyrelsen.

När David Minchin släpper ett pressmeddelande som svar på politikernas besked skräder han inte orden: »Beslutet skadar Skånes anseende som region att driva företag och investera i, och Sveriges anseende som föregångsland i klimatarbetet.«

Samtidigt stiger temperaturen inne på VetoNu:s Facebooksida, där medlemmarna rasar över att Business Sweden riktar reklam mot utländska gruvbolag genom att beskriva Sverige som »hard rock paradise«.

Och hemma i Elisbeth Logårds trädgård i Spjutstorp träffas VetoNu:s aktionsgrupp – bestående av Elisabeth och Stellan Oscarson – för att förbereda nästa attack. Eftersom sommaren står för dörren och turisterna snart invaderar Österlen är det dags att upplysa alla om dårskapen med gruvor.

Det är Stellans idé. I våras upptäckte han en mobilapp som kunde producera löpsedlar och tryckte som aprilskämt upp ett gäng med VetoNu:s logga i toppen. »VetoNu mutar in område på månen«, löd en rubrik. »Trump hotar med sanktioner – höjda tullar på rapsolja och spittekaga«, en annan.

Nu har aktionsgruppen tagit fram nya varianter med mer allvarliga budskap. En löpsedel lyfter fram ett uttalande från Scandivanadiums styrelseordförande Brandon Munro. I en intervju förklarade han att de planerade gruvorna kommer att göra minimal skada på landskapet eftersom »it will only be farmland«, något som eldade på sydöstra Skånes lantbrukare rejält. En annan löpsedel tar åter upp att traktens mäklare frågar VetoNu om gruvplanerna för att kunna svara på kundernas frågor.

– Löpsedlarna ska synas överallt i sommar, förklarar Stellan.

Han vänder sig till Elisabeth för att fördela uppgifterna. Tar någon Icaaffären i Lövestad? Har den gamla rotundan Solhällan i Löderup dragit igång för säsongen? Vem kör förbi handlaren i Smedstorp? Ligger det inte ett nytt kafé i Andrarum?

– I början var det lite svårt att övertyga butiker och affärer att sätta upp anslag, säger Stellan. Många var försiktiga med att visa sin inställning. Men numera sätter man snarare upp löpsedlar för att visa att man har tagit ställning. Så är det, det tar alltid lite tid innan folk ställer sig i frontlinjen.

Parallellt med aktionsgruppens arbete sitter VetoNu:s ordförande Anita Ullmann hemma på sin gård utanför Andrarum och jobbar med organisationens själva kärnfråga: att en gång för alla sätta stopp för utländska gruvföretag som vill undersöka svenska marker.

VetoNu heter som de gör för att de vill ändra minerallagen så att lokala beslutsfattare – länsstyrelse eller kommunfullmäktige – får rätt att neka bolagen tillstånd för provborrning.

Först då kan motståndsrörelser som VetoNu vara säkra på att ha något att säga till om. Som juridiken ser ut nu räcker det inte att skapa en stark folklig opinion och övertyga lokala politiker att sinka processen. I slutändan har gruvföretagen lagstiftningen på sin sida – och förr eller senare kommer Bergsstaten att gå in och peka med hela handen.

Den forna kommunpolitikern Anita Ullmann menar att detta är ett demokratiproblem.

– Även om alla säger att »nej, gruvdrift funkar inte här« fattas det ändå beslut om provborrning. Men vi har folkvalda politiker här som företräder oss. Något måste de väl ändå ha att säga till om?

Hittills har hon kämpat i motvind. Så sent som i maj antog riksdagen ett förslag från näringsutskottet som innebär att regeringen istället ska utreda hur man förenklar och förkortar tillståndsprocesserna, i syfte att »stärka den svenska gruvnäringen«.

Men hon är ändå hoppfull. I januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Centern, Liberalerna och Miljöpartiet föreslås att »regelverket för när utvinning av mineraler får ske från alunskiffer skärps«.

– Men vad det innebär specifikt vet vi inte. Inte heller hur långt gånget det är.

Anita är luttrad och vet att byråkratin skyndar långsamt. När hon stred mot Shell tog hon sig ända till Bryssel för att uppvakta EU-parlamentet i hopp om att få till en lagändring. På flera sätt var den kampen lik dagens mot Scandivanadium, menar hon.

– Utländska bolag fungerar likadant. De pratar till en början bara om provborrning och hur ofarligt det är, men planerna för att dra igång gruvor är mer framskridna än de avslöjar. Scandivanadium talar om gröna dagbrott, men det spelar faktiskt ingen roll om de är gröna eller svarta. Jorden här används redan till något och är viktig för hela Sveriges matproduktion.

Anita Ullmann är ändå nöjd med att budskapet de har hamrat in tycks ha gått fram. Det gick fort att mobilisera Österlenborna den här gången. De har vunnit gehör hos politikerna. Nationella medier har rapporterat löpande – så sent som i april uppmärksammade SVT:s Agenda deras kamp.

Anita är medveten om att det delvis är tack vare Österlens varumärke. Det är lättare att väcka uppmärksamhet i en trakt där Stockholms beslutsfattare tillbringar sina semestrar än att nå igenom bruset med en tvist från ännu en avlägsen avkrok i Norrland.

Men framgången handlar också om VetoNu:s erfarenhet. De är effektiva tack vare tidigare konflikter, de fungerar som ett litet företag där alla har sina specifika uppgifter. Att Tomelillas politiker vågade vägra fatta beslut om provborrningar var ett bevis på att VetoNu:s kampanj fungerar – och på att politikerna håller fast vid den linje de lanserade på det första informationsmötet på Christinehof sommaren 2018.

– Tyvärr ser läget värre ut i Hörby, säger hon. Vi får se hur vi ska hantera det.

Som kommunpolitiker i Hörby stred Anita Ullmann mot både sverigedemokrater och vindkraftsmotståndare innan protesterna mot Shell tog vid. »Att säga ifrån när jag tycker att något är fel är nog en del av min personlighet.«

Vid infarten till Lyby, strax utanför Hörby, sitter en VetoNu-skylt nedstucken i åkern bredvid riksväg 13: »Kan du tänka dig en gruva här?« Två kilometer därifrån väntar två herrar som i varje fall inte utesluter möjligheten.

Otto Millbourn och Oscar Scholtz är bröder och ägare till 100 hektar mark i anslutning till gården. Otto köpte 30 hektar redan i slutet av 1990-talet och tillsammans med Oscar köpte han ytterligare 70 för några år sedan. Bröderna bor inte här men håller på att bygga ett fritidshus. De är i fastighetsbranschen och hyr ut lokaler och lägenheter, bland annat i byn. Markerna använder de för skogsbruk, odling, jakt och viltvård. När Scandivanadium meddelade att de ville provborra på marken blev de, till skillnad från sina arga grannar, mest nyfikna.

– Det var väl något av en perfect match, säger Otto Millbourn. Vi ägnar oss åt borrning varje dag eftersom vi också har ett företag som sysslar med bergvärme. Vi förstod direkt vad Scandivanadium ville göra. Att provborra är ren kunskapsinhämtning. Om någon vill komma hit och lägga pengar på att undersöka vår mark var det bara att säga ja. Om de efter det tycker att det är något att satsa vidare på får de presentera en plan för det. Så får vi fatta beslut då.

Vi hoppar in i Ottos bil och åker ner mot skogen. Hörby kommun gav i april klartecken för provborrning. Otto och Oscar meddelade i sin tur Scandivanadium att de var välkomna att provborra de fem hålen de ansökt om när de ville – förutom under sommaren eftersom kronhjortarna nedkommer med kalvar då.

– Jag skulle tro att de borrar här i augusti eller september, säger Otto.

Han tycker i grund och botten inte att det är så mycket att tjafsa om. Alla som köper en fastighet vet att äganderätten har undantag, menar han.

– Ibland går samhällsrätten först. Vi åkte alla hit på en väg. Den kanske någon lantbrukare inte tyckte skulle dras just där för många herrans år sedan, men nu gjorde man det ändå.

Brodern Oscar i baksätet håller med. Han tycker att frågan har blivit alldeles för infekterad och är inte säker på att motståndet kommer att bestå.

– Lantbrukare lever på sin jord, säger han. Kan de odla grödor och tjäna pengar på det så gör de det. Kan de avsätta en liten del för gruvor och tjäna ännu mer kan de nog välja det alternativet istället.

– De som är emot talar i väldigt stora bokstäver, inflikar Otto. Det sitter ju protestskyltar lite överallt här. Jag vet inte om man kan säga att vi tillhör andra sidan, men vi har ingen skylt i varje fall. Vad skulle det stå på den? »Vi följer lagen«?

Han stannar bilen mitt ute bland vildvuxet gräs och pekar.

– Och där har vi redan ett hål.

Myndigheten SGU, Sveriges geologiska undersökning, borrade här redan på 1990-talet. Ett rör sticker fortfarande upp ur marken och pumpar oupphörligt ut vatten.

– När David såg hur SGU hade gjort här började han garva, berättar Otto. »Så skulle jag aldrig få lämna någonting«, sa han.

Otto Millbourn och Oscar Scholtz har redan ett hål, uppborrat av SGU, på sin mark. »Den här konflikten är intressant eftersom den ställer global nytta mot lokala uppoffringar«, säger Oscar. »Och jag är i varje fall redo att lyssna om någon tror att vi kan göra en insats för miljön.«

Oscar säger att de i dagsläget inte vet hur de skulle ställa sig till en gruva. Provborrningen är en annan sak. Där handlar det om att ta ansvar.

– Vill man ha en mobiltelefon, vill man köra elbil, vill man ha det här livet som vi i västvärlden vill ha … Ja, då ser jag faktiskt inte att någon har rätt att säga nej till provborrning. Man måste ändå ge samhället möjlighet att ta reda på vad vi har i våra marker. Allt annat skulle jag säga är omoraliskt.

Vi tittar ut över markerna och funderar över tvistens många bottnar. Varken David Minchin eller VetoNu kan med exakthet veta om vanadin kommer att spela en avgörande roll i en grön omställning. En gruva på Österlen, även om allt löper smärtfritt, ligger många år bort och vilken teknik och vilka mineraler som är i ropet då kan man bara sia om.

Men här på den skånska landsbygden i Hörby kommun står åtminstone en sak klar: ingrepp och förändringar av naturen görs hela tiden. På en åker långt bort i öster reser sig tre vindkraftverk som markägare för ett tiotal år sedan fick tillstånd att hysa trots grannarnas protester. Liknande schabrak återfinns överallt i hela Sverige, och huruvida de förfular landskapet eller inte är upp till betraktaren att avgöra. Precis som det skulle vara om gruvor plötsligt uppenbarar sig här runt Lyby eller runtom på Österlen.

David Minchin kommer i varje fall att sträva vidare för att realisera sin dröm, och han hoppas att provborrningarna i Lyby ska vända opinionen. Som han sade när jag talade med honom efter Rotarymötet:

– Får vi bara något att visa upp kan det påverka hur man ser på hela frågan i Tomelilla. Och oavsett kommer vi att kunna visa att provborrning är precis så ofarligt som vi har sagt hela tiden. I efterhand tror jag att många kommer att säga: »What was all that fuss about?«

Jag vänder mig till bröderna Otto och Oscar och undrar hur de tror att stämningen kommer att vara i byn när borrarna väl sätts i marken. Otto rycker på axlarna.

– Ja, hade vi varit i Frankrike hade väl folk kedjat fast sig och protesterat, säger han.

Oscar ler:

– Jo, men sådana är vi väl inte här?