Andrea Gunnarsson om kattkastrering

Varför började du jobba med kastrering av katter?

– Katter förökar sig obehindrat. Jag vill kastrera så många som möjligt för att inte antalet hemlösa och oönskade katter ska fortsätta att öka explosionsartat. Det är ett konkret sätt att ge katter ett drägligt liv och att minska smittspridning. Jag är djursjukskötare och sedan jag startade Kastreringsbussen tillsammans med en veterinär för ett år sedan har vi kastrerat över 500 katter i Skåne.

Hur hittar ni alla katter?

– Vi jobbar på uppdrag från katthem, gör hembesök och arbetar på kliniker som vi lånar. Det är inte så att vi åker runt och letar efter vilda katter i buskage och parker. Rent strategiskt är det bra att åka runt i en pimpad buss. Vi syns, för den är röd och märkt »Kastreringsbussen«. Folk brukar stanna till, posera och fotografera. Det är intressant att många män verkar tycka att bussen är lustig eller kanske lite hotfull. En gång ringde en nervös kvinna som sett vår buss och beskrev en specifik orange katt: »Den får absolut inte kastreras.«

– Ibland kommer vi ut till gårdar och hem där det finns hur många katter som helst, det är som en sluten värld. Många tappar greppet om vad en rimlig katthållning är. Det går lätt överstyr. Avkommor från bondgårdar vandrar ofta in i byar och bildar kattkolonier. Vi brukar prata med ägarna samtidigt som vi arbetar med katterna. Jag vill närma mig kärnan i problemet och berättar om smittskydd, livskvalitet och regelverk.

Hur svårt är det att kastrera en katt?

– Hankatter är egentligen superlätta. De sövs ned, pungen rakas och sen är det två snitt och ut med testiklarna. Såret lämnas öppet och drar ihop sig själv. För honkatter krävs ett bukingrepp där äggstockar och livmoder plockas ut.