Varför började du jobba med kastrering av katter?
– Katter förökar sig obehindrat. Jag vill kastrera så många som möjligt för att inte antalet hemlösa och oönskade katter ska fortsätta att öka explosionsartat. Det är ett konkret sätt att ge katter ett drägligt liv och att minska smittspridning. Jag är djursjukskötare och sedan jag startade Kastreringsbussen tillsammans med en veterinär för ett år sedan har vi kastrerat över 500 katter i Skåne.
Hur hittar ni alla katter?
– Vi jobbar på uppdrag från katthem, gör hembesök och arbetar på kliniker som vi lånar. Det är inte så att vi åker runt och letar efter vilda katter i buskage och parker. Rent strategiskt är det bra att åka runt i en pimpad buss. Vi syns, för den är röd och märkt »Kastreringsbussen«. Folk brukar stanna till, posera och fotografera. Det är intressant att många män verkar tycka att bussen är lustig eller kanske lite hotfull. En gång ringde en nervös kvinna som sett vår buss och beskrev en specifik orange katt: »Den får absolut inte kastreras.«
– Ibland kommer vi ut till gårdar och hem där det finns hur många katter som helst, det är som en sluten värld. Många tappar greppet om vad en rimlig katthållning är. Det går lätt överstyr. Avkommor från bondgårdar vandrar ofta in i byar och bildar kattkolonier. Vi brukar prata med ägarna samtidigt som vi arbetar med katterna. Jag vill närma mig kärnan i problemet och berättar om smittskydd, livskvalitet och regelverk.
Hur svårt är det att kastrera en katt?
– Hankatter är egentligen superlätta. De sövs ned, pungen rakas och sen är det två snitt och ut med testiklarna. Såret lämnas öppet och drar ihop sig själv. För honkatter krävs ett bukingrepp där äggstockar och livmoder plockas ut.
Är sommarkatter – stadsbor som köper söta kattungar till lantstället och lämnar kvar dem efter sommarlovet – en myt eller sanning?
– Sommarkatter är en myt sprungen ur en verklighet. Medvetenheten hos både barn och vuxna har ökat. Men i dag sorteras många katter in under fenomenet sommarkatter. Folk lämnar sina katter när de blir sambor, flyttar eller inser att de trots allt kanske är lite allergiska. Konsekvensen av att det finns många katt- och djurhem som tar emot oönskade husdjur är att folk gör impulsiva köp. Men jag vet inte hur folk som dumpar sina katter tänker egentligen. Det händer att tamkatter helt enkelt lämnas i parker eller vid koloniträdgårdar. Kanske tänker de: »Här är det grönt och fint, här trivs redan andra katter.«
– När jag jobbade inom vanlig veterinärvård såg jag djurägare som verkade tycka att det är okomplicerat att få sitt friska djur avlivat. Antalet avlivningar inför sommarlov och långresor ökar, det är ett slags modernt sommarkattsfenomen.
Du jobbar heltid med Kastreringsbussen och brinner för djurrättsfrågor. Vad driver dig?
– Mitt djurrättsperspektiv utgår från individens, alltså djurets, och inte djurägarnas önskemål. Det vi människor gör ska gagna djuret, inte tvärtom. Själv har jag en hund och tre kastrerade honkatter, men jag tycker det är komplicerat med husdjur. Med Kastreringsbussen vill jag förflytta empatin från gulliga hemmakatter till de övergivna katter som verkligen behöver den. I sommar ska vi kastrera en stor kattkoloni i Landskrona. Alternativet som samhället erbjuder är att de skjuts av kallhamrade skyddsjägare. För mig är man i gränszonen för vad man moraliskt kan göra om man ser döden som ett alternativ. Hemlösa och förvildade katter är ett problem skapat av människan. Jag känner mig maktlös om jag tänker på att jag ska kastrera varje katt i Sverige, så jag håller fast vid tanken att varje insats är värt någonting för individen. Jag kommer att ha att göra hela livet. Lyckas vi kastrera 70–80 katter i sommar kommer jag att vara nöjd.