När blev du medveten om att idrotten inte var jämställd?
– Jag kommer från en idrottsfamilj och har spelat tennis och fotboll sedan jag var barn. Trots att jag inte hade verktygen för att analysera det, märkte jag tidigt att kön spelade roll. Och efter ett tag började jag se mönstret: jag som kvinna var alltid ett undantag. I tjugoårsåldern var jag tennistränare i USA några somrar. Då fick jag höra saker gällande kön, kropp och utseende som mina manliga kollegor slapp. En gång fick jag en boll i huvudet under en träning och min äldre chef sa inför de tio männen jag tränade: »It’s okay, she likes it rough.« Det gjorde det ännu svårare för mig att göra mitt jobb.
För några år sedan arbetade du med inkludering och jämställdhet i AIK. Det gick inte så bra.
– Nej. En del inom klubben var väldigt stolta över initiativet, men en grupp supportrar var rädda att deras klubb skulle förändras – eller, som någon skrev, att den skulle bli sedd som en »bögklubb«. I september 2013 skulle vi starta en tennisförening inom AIK och jag var föreslagen till ordförande. När vi skulle besluta om föreningen på årsmötet kom det väldigt många människor. Det var då stämningen började trappas upp: »Vi ska inte ha någon jävla tennis. Hon är för extrem. Hon är infiltratör.« Män läste upp saker som jag hade skrivit på Twitter och argumenterade för att jag försökte ta över klubben. En supporter sa ifrån: »Det här är en häxjakt. Ser ni inte vad som händer?« Men efter mötet fortsatte drevet på nätet – och till slut blev jag mordhotad. Någon skrev ut en bild på mitt ansikte, satte upp den på vad de trodde var min chefs ytterdörr och stack en kniv i pannan.
