»Vi kunde ha blivit avstängda resten av livet«

Hur stod det till med jämställdheten när du började spela?

– I slutet av 60-talet och i början av 70-talet var Billie Jean King den stora stjärnan, men när hon vann US Open och Wimbledon fick hon prissummor som i jämförelse med männens var löjligt låga. Vi tjejer skulle vara glada om vi fick vara med och spela på bakbanor och vi behandlades annorlunda i största allmänhet. När jag spelade Fed Cup på 60-talet – som är kvinnornas motsvarighet till Davis Cup – ringde jag Svenska tennisförbundet och frågade om vi kunde få pengar för att lämna in våra tenniskläder till tvättning. Då fick jag svaret: »Lilla gumman. Ni är tjejer, ni kan göra sådant själva.« Vi spelade på rött grus och fick stå i flera timmar på kvällarna och gnugga strumpor och klänningar – tid som vi egentligen hade behövt till att träna, sova och prata taktik. Herrarna fick däremot lämna in sina kläder för tvättning på hotellen.

1973 var du med och bildade Women’s Tennis Association, som skulle främja den professionella damtennisen. Varför?

– I Amerika slängde kvinnorna sina behåar och den amerikanska kvinnorörelsen gick i bräschen för jämställdhet. Det var viktigt även för mig att bli behandlad på rätt sätt, och tennisen var inte jämställd. 1970 bildades »The Original 9« som deklarerade att vi numera var professionella och skulle spela i egna turneringar för damer: The Virginia Slims Circuit. Det var den utlösande faktorn. Mellan 1970 och 1973 träffades vi spelare flera gånger och pratade om vad vi skulle göra – och om vi var starka nog. Skulle människor verkligen komma och titta på damtennis? När vi väl bestämt oss för att bilda Women’s Tennis Association, höll vi vårt första officiella möte på Gloucester Hotel i London veckan före Wimbledon 1973. Vi låste dörren. Inte för att hindra människor från att komma in, utan för att förhindra att spelare lämnade rummet därför att de tyckte att det var för kontroversiellt. Bille Jean King valdes till ordförande och jag till sekreterare.