»Jag är egentligen en romcom-kille«

SVT har beskrivit sin nya storsatsning Kalifat som »det svåraste och modigaste projekt som svenska manusförfattare gett sig i kast med«. Författaren Wilhelm Behrman håller inte helt med.

Enligt Internet Movie Database inledde du din karriär som manusförfattare med ett avsnitt av Rena rama Rolf.

– Jag jobbade som politisk reporter, men hade ingen riktig nyhetsnäsa. I mitten av 90-talet fick jag och några kompisar möjligheten att skriva manus vid sidan av. Det var på sätt och vis TV-branschens barndom – man fick chanser då som låter helt bisarra i dag.

Som att skriva ett avsnitt av Rena rama Rolf?

Annons

– Vi skrev faktiskt 16. För ett tag sedan dök det upp en läskig lista i tidningen Café där de gick igenom hur hemsk och sexistisk serien var. Men de hade inte ett enda exempel från något av våra avsnitt. Då blev jag nöjd. Än i dag är serien min största claim to fame. När folk frågar vad jag har skrivit brukar de vara helt tomma i blicken ända tills jag nämner Rena rama Rolf. Då vaknar de direkt.

Under 00-talet skrev du både buskis för Stefan och Krister och den romantiska komedin Fyra år till, men i dag är du mer känd för SVT:s kriminalsuccé Innan vi dör, som du – likt Kalifat – har skrivit tillsammans med thrillerveteranen Niklas Rockström.

– Niklas är min kusin, men vi lärde inte känna varandra förrän vi var i yngre medelåldern. Vi möttes på tåget ner till mormor som låg och dog i Linköping. Sedan visade det sig att vi hade samma jobb. Vi blev bästisar och har hållit ihop sedan dess. Till slut vågade vi ta steget och börja skriva tillsammans. Jag är egentligen en romcom-kille, men som manusförfattare måste man slå mynt av alla sina idéer. Man kan inte vara för smal.

På pappret kan det verka konstigt att just du ligger bakom Kalifat. Samtidigt har Craig Mazin, som skapade Chernobyl, även skrivit Baksmällan 3.

– Humor måste vara kärnfull, annars fungerar den inte. Jag betraktar den genren som det svåraste och mest tekniskt krävande man kan ägna sig åt. Den träning jag fått har varit ovärderlig. Att slippa vara rolig är som att äntligen få springa 400 meter utan tyngder runt fötterna.

Hur fick du idén till Kalifat?

– Upprinnelsen är en bild som gick runt i internationell press för några år sedan. Den är tagen av en övervakningskamera på Gatwick och föreställer tre brittiska tjejer i skolåldern som sticker för att ansluta till IS. Jag har en dotter i samma ålder och blev helt fixerad vid bilden. Jag laddade ner den till min telefon och bara satt och glodde på den i flera timmar. Till slut insåg jag att jag behövde skriva om den.

Regissören Goran Kapetanović, som tidigare bara gjort film, beskrev nyligen arbetet med Kalifat som »matematiskt och påfrestande«. Är TV matematiskt?

– Och påfrestande. Man kan inte gå på någon jävla feeling, utan får göra en krass bedömning av materialet och se vad det räcker till. Man höftar: Åtta avsnitt? Sedan är det bara att segla ut över det stora, tomma havet. Min och Niklas arbetsprocess går ut på att tidigt introducera cliffhangers. Vi bestämmer: det vore otroligt dramatiskt om den här personen efter två avsnitt hamnade i den här situationen. Och så tänker vi: Men det är ju omöjligt? För att ändå nå dit måste vi ta risker i skrivandet och försöka hitta de mest överraskande vändningarna.

Kalifat känns trovärdig i såväl skildringarna från Raqqa som vardagslivet i Järva. Har ni gjort mycket research?

– Det har vi. Men det är viktigt att poängtera att detta är en saga, en fantasi som vi har hittat på. Det finns en brittisk serie med snarlikt tema som heter The State. Den lider något oerhört av att vara så pedagogisk. Man har prioriterat ämnet framför berättelsen. All vår research har använts för att föra historien framåt.

Längtar du efter att skriva humor igen?

– Varje dag. Jag har skitmånga idéer på romantiska komedier. Så fort marknaden är redo kommer jag att skicka in dem.