»Jag har blivit ett investeringsobjekt«

19-åriga Kajsa Rinaldo Persson, en av landets största tennistalanger, säljer bokstavligen sig själv för att finansiera sin satsning mot världstoppen.

Vad är det egentligen du har gjort?

– Blivit ett investeringsobjekt, kan man säga. Jag säljer andelar i mig själv. Jag får in pengar nu och om det går bra för mig i framtiden så får andelsägarna 20 procent av mina prispengar. Jag är den första damtennisspelaren i världen som har gjort så.

Varför behöver du snabba cash?

Annons

– Jag är rankad 699:a i världen. För att klättra måste jag spela internationella turneringar – och det kostar. Jag försöker alltid hitta billiga flyg, men det tickar lätt iväg ändå. Spelarhotellen kostar 70 till 80 euro per natt. Det är inte svindyrt, men stannar man 21 nätter så blir det ändå pengar. Prispengarna på min nivå är blygsamma, så för att gå jämnt ut måste jag vinna hela turneringen. Jag går verkligen inte plus på min tennis i nuläget.

Tennis kan väl dessutom klassas som materialsport?

– Ja! Bara ett racket kostar två och ett halvt tusen, och en rulle senor går loss på 1 200 spänn. Men det är resor som är den stora utgiftsposten. Till skillnad från andra idrotter så finns det ingen lågsäsong, det är tävlingar året om, vilket skapar hets. Den som har råd att åka på allt kan skrapa ihop fina rankningspoäng, även om personen inte går särskilt långt. Det finns många mediokra spelare som är högre rankade än vad jag är.

Anar jag en bitterhet?

– Jo, lite. Man ser någon komma med tränare och fystränare och hela kittet … Det kan vara någon som har rika föräldrar, ungen är inte ens bra. Vilket slöseri! Jag har inte ens råd att ta med mig tränare på turneringarna. Det gör det svårare att utvecklas, jag måste ju själv göra analysen: »Hur gick det? Vad behöver jag ändra?« Det är jäkligt svårt att skilja på hur spelet kändes och hur det faktiskt var.

Hur kärvt är livet egentligen som aspirerande tennisproffs?

– Mina kompisar ser på Instagram att jag är utomlands och tänker: »Jaha ja, Kajsa solar, badar och äter väl gott nu igen.« I själva verket tillbringar jag kanske natten på någon deppig budgetflygplats för att sedan äta frukost, lunch och middag med mig själv på hotellet. I tre veckor. Ibland lär man känna någon som man kan hänga med, men stämningen på den här nivån är … speciell. Det är kallt, mycket skitsnack. Man är så väldigt mycket konkurrenter. Utanför courten är man jättetrevlig, men på banan hälsar man inte ens.

Du lovar bort en femtedel av dina framtida inkomster för en relativ spottstyver. Har det inte funnits andra sätt att ragga pengar?

– Nej. Som junior kunde jag leva på stipendier. Jag fick pengar från Stefan Edbergs stiftelse och Wallenbergstiftelsen, men när man upphör att vara junior kan man inte längre söka. Jag har skickat ut mitt CV till mängder av företag, med förfrågan om spons, och 90 procent svarar inte ens. Svensk damtennis får inte supermycket uppmärksamhet och i min hemstad Växjö är konkurrensen särskilt tuff. Vi har ishockeylaget Växjö Lakers, Östers IF i fotbollen, och så innebandyn. Damtennis hamnar långt ner.

Så du sålde din talang istället. Vilka meriter framhåller du för att locka investerare?

– Som junior har jag sex SM-titlar i singel, fyra i dubbel. Som senior har jag vunnit en 10 000-dollarsturnering på ITF-touren och representerat svenska landslaget i Federations Cup. Och så har jag faktiskt slagit Johanna Larsson som är 51:a i världen! Sist vi möttes, i Elitserien, vann jag en tresetare. 11–9 i tiebreak i avgörande set.

Hur har försäljningen gått, då?

– Hittills har 47 procent av andelarna sålts. Krängs allt så får jag in 345 000 kronor. Alla pengar har hittills gått till att resa. I år kommer jag att spela 25 turneringar, det är i alla fall fem mer än vanligt.