När allt rampljus riktades mot kvinnliga hiphopartister blev du snabbt en idol för många ungdomar. Hur känns det?
– Ibland känns det inspirerande men ofta blir det en börda. Det är mäktigt när unga tjejer tycker att jag gör bra saker och känner sig starka när de lyssnar på min musik. Det får mig att fortsätta skriva låtar. Samtidigt får jag ett stort ansvar när människor skriver att jag betyder mycket för dem. Ibland längtar jag efter att bara vara artist – en vanlig jävla rappare som bara gör musik och slipper vara ett bra föredöme.
Tror du att andra känner som du?
– Jag tror att många av oss kommer att gå in i väggen av allt ansvar vi fått på våra axlar. Många av mina kvinnliga kollegor pratar om att de är helt slut. Folk förväntar sig att vi ska vara superhjältar – snygga och starka, ta mycket plats och klara allt. Jag vill inte signalera att man måste vara så för att accepteras som kvinna, för vem kan leva upp till det? Jag minns när Rosh slog igenom och alla bara: »Wow, en tjej som är bra på att rappa!« och ville att hon skulle vara överallt hela tiden. Hon var så ung, men som tur var hade hon ett bra skivbolag som sa att hon skulle gå klart skolan och utvecklas i sin egen takt istället för att ställa sig direkt på de stora scenerna.
Vill du läsa mer? 0 kr första månaden!
Vi ger dig oväntade avslöjanden, möten med kulturens mest intressanta personer och berättelserna du inte vill missa. Bli Filterprenumerant.
Har du redan ett konto? Logga in här.
