Regerar. »Ibland känner jag mig stor och stabil – att jag är kung. Så vill jag att alla mä­nniskor ska må. Då hade vi inte haft krig, maktmissbruk eller härskartekniker.«

»Jag vill bara vara en vanlig jävla rappare«

Hiphopartisten Cleo har blivit förebild för en hel generation unga tjejer. Nu är hon trött på att vara en superhjälte.

När allt rampljus riktades mot kvinnliga hiphop­artister blev du snabbt en idol för många ungdomar. Hur känns det?

– Ibland känns det inspirerande men ofta blir det en börda. Det är mäktigt när unga tjejer tycker att jag gör bra saker och känner sig starka när de lyssnar på min musik. Det får mig att fortsätta skriva låtar. Samtidigt får jag ett stort ansvar när människor skriver att jag betyder mycket för dem. Ibland längtar jag efter att bara vara artist – en vanlig jävla rappare som bara gör musik och slipper vara ett bra föredöme.

Tror du att andra känner som du?

Annons

– Jag tror att många av oss kommer att gå in i väggen av allt ansvar vi fått på våra axlar. Många av mina kvinnliga kollegor pratar om att de är helt slut. Folk förväntar sig att vi ska vara superhjältar – snygga och starka, ta mycket plats och klara allt. Jag vill inte signalera att man måste vara så för att accepteras som kvinna, för vem kan leva upp till det? Jag minns när Rosh slog igenom och alla bara: »Wow, en tjej som är bra på att rappa!« och ville att hon skulle vara överallt hela tiden. Hon var så ung, men som tur var hade hon ett bra skivbolag som sa att hon skulle gå klart skolan och utvecklas i sin egen takt istället för att ställa sig direkt på de stora scenerna.

Hur har det här trycket påverkat dig?

– För ett tag sedan slutade jag fungera och hade inte ork att ta hand om vare sig mig själv eller min son. Jag var tvungen att prioritera bort en massa saker i mitt liv för att jag inte klarade av att ta så mycket ansvar. Det är svårt att säga nej, för när man blir tillfrågad att göra olika saker upplever man att man är kung. Om man tackar nej till saker känns det som om man också säger nej till att vara kung.

Du har ju också frivilligt axlat rollen som förebild genom att bland annat hålla i workshoppar på skolor?

– Ja, jag får väl skylla mig själv att folk ser mig som mer än en artist. Jag är öppen med vad som är viktigt för mig, och en del av det är att vara feminist och låta unga tjejer få prova på att rappa. En del trivs med att sitta tysta längst bak i klassrummen och tycker att det känns konstigt att stå och skrika i en mikrofon. Jag respekterar det, men anledningen till att vi gör det är att man ska få testa att använda sin röst och sin kropp på ett nytt sätt. Som tjej får man inte lov att prata högt eller röra kroppen aggressivt, så det finns en längtan efter att få göra det. Det handlar inte om att tvinga folk att ta plats utan snarare att ge dem möjlig­heten att göra det.

Vad innebär det för dig att ­personer ser upp till dig?

– Jag får höra en del starka berättelser. En gång för ganska många år sedan skulle jag och Syster Sol hålla i en workshop på Umeå Jazzfestival. Det var en tidig morgon och många hade varit ute kvällen innan, så när vi skulle köra igång hade bara en deltagare dykt upp. Jag kände mig helt opeppad, men vi körde ändå och hade jättekul i flera timmar och spelade in en låt tillsammans. Vi förstod att det här var en tjej som varit utanför och aldrig tagit den platsen förut, men efter vårt möte köpte hon musikutrustning och byggde en egen studio hemma. Henne kommer jag aldrig att glömma.

Så du kan ändå hämta kraft från att vara en förebild?

– Ja, och att stå på scen är den största kicken i världen. Jag är så inne i musiken att jag inte alltid tänker på publiken, men när jag ser det på film efteråt brukar jag titta på alla ansikten. Där står män­niskor och gråter och är otroligt påverkade. Om jag har en dålig period händer det att jag säger till mig själv: »Nathalie, glöm aldrig bort hur det är att stå där på ­scenen.«