Hade du glömt att vi skulle göra den här intervjun?
– Nej, jag hade både skrivit in det i min papperskalender och i googlekalendern – plus att jag i går kväll skrev upp det på en lista över saker som ska hända i dag. Så gör jag alltid numera, skriver listor på saker som ska hända nästa dag – det är mitt bästa tips till alla som är rädda att glömma viktiga saker.
Hur är det att vara tankspridd?
– Tankspriddhet är egentligen en fin egenskap. Den visar på en förmåga att leva i sina inre tankar, och på att fokusera starkt på en avgränsad uppgift. Men visst kan konsekvenserna bli rätt dåliga. Om man till exempel ägnar 20 minuter i veckan åt att leta efter saker innebär det 90 arbetsdagars ständigt letande under ett 40-årigt yrkesliv. Själv har jag en låda i hallen där jag direkt lägger nycklar och mobil när jag kommer hem. Jag kallar den dagislådan, den är jättebra.
Varför startade du Tankspriddas Riksförbund?
– Vi startade egentligen redan på 80-talet i Lund, det var jag och några vänner som tyckte att vi tankspridda behövde stöd i ett samhälle som kräver att man ska hålla reda på så mycket på en gång. Vi kände oss förtryckta. Men vi glömde både att registrera föreningen och att ragga fler medlemmar. Men ungefär 20 år senare kom jag ihåg det här – då grundade jag föreningen på riktigt. Exakt när det var har jag glömt, men vi har tydligen missat vårt tioårsjubileum.
Vad gör ni?
– Vi är över tusen medlemmar i dag, men vi borde vara fler eftersom tankspriddhet är en högst mänsklig egenskap. På vår sajt kan man dela sina berättelser med likasinnade och få stöd. Som mannen som skrev om hur han glömde att ta med sig lunchlådan som stod på TV:n. Istället tog han med sig TV:n. Eller kvinnan som råkade äta upp sin hunds mediciner. Obegripligt för en del, men vardag för många av oss.
Nu har ni också utropat en egen dag.
– Ja, »De sura degarnas dag«. Tanken är att vi ska fokusera på våra surdegar som ligger i hjärnan och jäser till små dåliga samveten, vilket till slut skapar »distraktionsgegg« som bidrar till att göra oss tankspridda. Man behöver inte fixa alla surdegar den här dagen, men man fixar så mycket man kan och bestämmer när man ska ta tag i resten. Poängen är att rensa ut, det är när man har för mycket i huvudet som man gör konstiga saker. Som att ta bussen till bilprovningen, lägga plånboken i kylskåpet eller åka till jobbet när man är ledig.
Är det lättare att leva som tankspridd i dag med all teknik som finns?
– Det har blivit bättre på många sätt, även om tillvaron är mer stressig. Det finns appar som kan påminna oss om födelsedagar, och vi kan hitta borttappade väskor genom en tagg på väskan och genom GPS. Tillvaron är också mer flexibel, det har blivit mindre fyrkantigt på många sätt. Fler kan till exempel jobba hemifrån och behöver inte passa exakta tider. Men människan har också svårt att anpassa sig till den nya tekniken, som mobilen som vi tittar på hela tiden – det är också att gegga ner hjärnan.
Vad har du själv gjort för tankspridda saker?
– Som liten var jag en av dem som skänkte enorma mängder handskar, mössor och skolböcker till allmänna förlustfonden. Som vuxen har jag till exempel tagit med mig soppåsen till jobbet, åkt till landet och lämnat dörren hemma på vid gavel och flera gånger kommit hem med sådant som inte var mitt, men som jag råkat plocka på mig – som till exempel andras tändare när jag var rökare. Inte bara en gång, utan ofta, var fickorna fulla av dem.
Du kallade också mig för Anna när vi mejlades vid, trots att min mejladress innehåller mitt namn.
– Sådär gör jag jämt, det kommer från min mamma. Hon brukade räkna upp hela släktens namn innan hon kom till mig. Men usch, det var ju pinsamt. Ursäkta.