Missförstådd. »Det mest­ ­förolämp­ande är när folk tror att vi leker vikingar. Det implicerar att vi bara skulle ägna oss åt historisk teater.«

Karin Birka Skogsberg om att vara hedning

När Sverige blev kristet för drygt tusen år sedan antogs ­hedendomen ha blivit historia. Karin Birka Skogsberg, rådsgydja i trossamfundet Forn Sed, bevisar motsatsen.

Vad innebär det att vara hedning?

– Forn Sed, vår religion, är jordcentrerad och polyteistisk. Jag tror att det gudomliga är inneboende i det fysiska. Jag har en hud som kan känna att solen skiner på den, alltså tillber jag solgudinnan. Vi skiljer inte på skaparen och det skapade. Jag tror inte att det finns ett gap mellan människan och det gudomliga som måste överbryggas med gudomlig nåd.

Men du har själv varit kristen.

Annons

–Som ung läste jag kristen teologi. Monoteistisk religion strävar från det jordiska, det är inte tillfredsställande för mig. Jag tänkte att jag skulle kunna förändra kristendomen med min syn på det gudomliga, men jag stångade bara pannan blodig mot en betongvägg.

Vad ledde dina tvivel till?

– Jag hamnade i en djup svacka, satt på sängkanten i en ostädad lägenhet med persiennerna fördragna. Jag ringde psykakuten och sa: »Jag behöver tala med någon som kan berätta hur universum hänger ihop.« De undrade vilken sorts medicin jag gick på, och erbjöd mig att tala med en präst. »De svaren kan jag redan«, sa jag. Jag insåg att jag fick söka vidare på egen hand.

Vad fann du?

– Jag fick nys om ett pagan pub moot på puben Wirströms i Gamla stan. Där satt ett gäng hedningar som ägnade sig åt schamanism och organiserade häxkonster. 2006 var jag på en hednisk konferens i Göteborg. Några kvinnor från Norge höll på med en stor ritual för gudinnan Freja. Under en av deras sånger blev jag djupt rörd, och sedan dess har jag inte varit mig lik.

Som rådsgydja ansvarar du för hedniska ceremonier. Hur går ett blot till?

– Vi samlas oftast i naturen och ställer oss i ring för att visa oss jämställda. Det är inte som i kyrkan där prästen står där framme. Vi viger platsen och åkallar de aktuella gudarna, sedan framför vi våra blotgåvor. Vi offrar aldrig djur. Det vanligaste är mjöd, men bröd, en frukt eller något sädesslag går också bra. Man kan också blota en sång eller en dans.

Och sedan?

– Vi avslutar med ett spektakel, där vi spelar upp en scen ur historien. Vid vårblotet kör vi slaget mellan Majgreven och Kung Bore. Trots att det är uppgjort på förhand kan det gå hett till. Förra året bröt han som spelade Bore ett revben. Efteråt skålar vi med våra horn.

Det går en del rykten om er hedningar.

– Under 90-talet fanns kopplingar till nazismen, den fotbojan har vi haft sedan Hitlers vurm för germansk mytologi. Det finns väldigt obehagliga partier som använder våra runor i sina fanor. Sådant mår jag fysiskt illa av. Vi har en stor öppenhet för alla etniciteter och sexuella läggningar.

Är ni öppna med er tro?

– Jag är det, men många vågar inte vara det på sina arbetsplatser eftersom de inte vill misstas för lajvare eller nazister. Vi är bara 350 medlemmar. Att organisera hedningar är som att valla katter. Det finns ett stort svängrum för egna tolkningar. På gott och ont. Många är sådana individualister att de inte ser någon poäng med gemenskap och istället går ut i skogen på egen hand.

Du utövar också din religion för dig själv.

– Varje torsdag är det Torshelg hemma hos oss. Man får en drink, lite chips och så lagar vi mat tillsammans. Det är jag, min man och våra barn Harald Handfaste och Birger Björnhjärta. Vi dukar fint, ställer fram gudabilder på bordet, tänder ljus och läser rituella texter. Vi ber till Tor och Freja, offrar något till dem, och sedan äter vi under ceremoniella former. Det är som en blandning av judisk sabbat och svenskt fredagsmys.

Annons