»Växter och blommor är rätt sköna – de intrigerar inte så mycket«

Med sin nya roman Regnmannen får Jonas Karlsson utlopp för sin besatthet av naturen.

Hur började den här fascinationen?

– Jag lekte otroligt mycket i skogen i Värmdö där jag växte upp. När jag tänker på den där skogen så minns jag den som en svensk djungel nästan. Oftast lekte jag ensam, så jag vandrade runt och lät äventyren utspela sig i huvudet. Jag lekte krig och iscensatte olika äventyr. Även själva vildmarkslivet fascinerade mig. Jag tjatade verkligen på mina föräldrar om att få gå med i scouterna. Av någon anledning funkade det inte, så jag gjorde mina egna övningar där jag gjorde upp eld och sov i tält. Jag växte upp under väldigt ordnade förhållanden, så jag tror att jag längtade efter det där vilda.

Nu som vuxen refererar du till ditt skrivande som din »vuxenskog«. Varför?

Annons

– I min barndoms skog var det ganska dramatisk natur där man kunde gå vilse, samtidigt som den låg mitt i ett villaområde. Det var en rolig tillvaro, att leva rövare i skogen och sedan gå hem och dricka varm choklad. Jag gick in i och ut ur det vilda. Så känner jag att det är med skrivandet också. Men det går också att dra paralleller till trädgårdsarbete, där man försöker kontrollera den vilda naturen. När jag skriver börjar jag med en idé och sedan ser jag vart den tar vägen. Den får sticka iväg och leva sitt eget liv och sedan får jag fundera: »Hur kan jag lösa det här?« Det är återigen den ständiga konflikten mellan det vilda och det kontrollerade.

Nu skriver du om att tämja det vilda i trädgårdsromanen Regnmannen.

– Bokens huvudperson Ingmar förlorar kontrollen över sitt liv. Han har gått i pension som regissör och hans fru har dött. Han har blivit en föredetting. Nu ägnar han all sin tid åt att sköta fruns rosor. Trädgården blir ett sätt att få kontroll: tygla tillvaron, tygla tiden.

Så trädgårdsintresset blir ett sätt att leka gud?

– Jamen, det är väl precis det som det handlar om? Ingmar blir äldre, det har hänt något med världen, han känner inte igen sig längre. Och då vill han liksom ha någonting som han kan mästra över. Han börjar tänka: »Jag är ju nästan gud!« Oavsett vem man är hoppas man ju lite på att det är något speciellt med en. Jag pendlar själv mellan extrem omnipotens och stora mindervärdeskomplex. Att just känna att man kan styra över någonting tänker jag är hela grejen med att ha trädgård.

Är det så du själv ägnar dig åt växter?

– Ja, jag har växter på min balkong för att jag är fascinerad av det vilda, samtidigt som jag vill kontrollera det. Jag har drömt lite om att bli trädgårdsmästare och hade själv gärna haft en trädgård att mästra över. Men nu bor jag i stan, så jag får nöja mig med en odlingsvitrin, som är som ett litet växthus. Jag har några citrusväxter som jag försöker sköta om så omsorgsfullt jag bara kan. Det ger mig lugn och ro och rutiner – något som ibland kan saknas i den ganska hektiska TV- och filmvärld jag befinner mig i. Som skådespelare ägnar man också en hel del tid åt att undersöka sociala dragkamper, det är ju något väldigt spännande med folk som håller koll på och mäter sig med varandra. Växter och blommor är å andra sidan rätt sköna på det sättet att de inte intrigerar så mycket.

Och hur ser det ut med vildmarkslivet numera?

– Min fascination har avtagit. Jag tror det hände när jag fick barn, då tillbringar man tillräckligt mycket tid med yllevantar och täckbyxor. Det där romantiska skimret har falnat, och jag har ingen som helst längtan efter att sova i tält längre.