»Vem vill gå här bland sågspån och damm?«

Varför blev du etuimakare?

– I 13-års­åldern pryade jag hos en bokbindare. Jag gillade att hålla på med skinn och papper, så när jag var 16 år började jag arbeta på etuifabriken Ernström och Medberg. Det var i början av 60-talet, så det fanns en massa jobb – man bara knackade på en dörr och sa att man ville arbeta. På den tiden kryllade Stockholm av guldsmeder som behövde etuier till sina smycken, vi var 15 anställda. Nu är det bara jag kvar, så det är en hantverkstradition som håller på att försvinna. Jag märker att allt färre är beredda att betala. Det är kungen, Nobelstiftelsen och några till som kan kosta på sig etuier – ingen vanlig människa lägger väl pengar på sådant?

Ett av dina uppdrag är att göra etuierna till Nobelmedaljerna. Hur gör man ett sådant?

– Man tar en trästomme och limmar på två pappskivor. Sedan putsar man lådan och sågar upp den för att få ett lock och en botten. Man sätter på gångjärn och klär etuiet med getskinn som man har tunnat ut med ett speciellt verktyg för att det ska gå att vika runt kanterna. Sedan klär man insidan med sammet och fäster en sidenkudde i locket. Till sist stryker man skinnet så att det blir snyggt. Skinnetuier är svårast att göra rent tekniskt, så det gäller att vara noggrann och stadig på handen. Man får ofta lim på fingrarna, så om man råkar peta på sidenet är det bara att börja om.