Stank. »Jag använder ett lim som är gjort på hudar och skelettdelar. Själv tycker jag att det luktar gott, men många tycker att det luktar hemskt.«

»Vem vill gå här bland sågspån och damm?«

Om inte Sveriges enda etuimakare hittar någon som kan ta över måste kungen snart lämna över Nobelmedaljerna i  ­plastpåsar.

Varför blev du etuimakare?

– I 13-års­åldern pryade jag hos en bokbindare. Jag gillade att hålla på med skinn och papper, så när jag var 16 år började jag arbeta på etuifabriken Ernström och Medberg. Det var i början av 60-talet, så det fanns en massa jobb – man bara knackade på en dörr och sa att man ville arbeta. På den tiden kryllade Stockholm av guldsmeder som behövde etuier till sina smycken, vi var 15 anställda. Nu är det bara jag kvar, så det är en hantverkstradition som håller på att försvinna. Jag märker att allt färre är beredda att betala. Det är kungen, Nobelstiftelsen och några till som kan kosta på sig etuier – ingen vanlig människa lägger väl pengar på sådant?

Ett av dina uppdrag är att göra etuierna till Nobelmedaljerna. Hur gör man ett sådant?

Annons

– Man tar en trästomme och limmar på två pappskivor. Sedan putsar man lådan och sågar upp den för att få ett lock och en botten. Man sätter på gångjärn och klär etuiet med getskinn som man har tunnat ut med ett speciellt verktyg för att det ska gå att vika runt kanterna. Sedan klär man insidan med sammet och fäster en sidenkudde i locket. Till sist stryker man skinnet så att det blir snyggt. Skinnetuier är svårast att göra rent tekniskt, så det gäller att vara noggrann och stadig på handen. Man får ofta lim på fingrarna, så om man råkar peta på sidenet är det bara att börja om.

Hur kommer det sig att just du gör dem?

– Min chef tillverkade dem i 60 år. När han dog trodde jag att vi skulle bli av med uppdraget eftersom han inte hade berättat för någon hur man gjorde. Men jag hade ofta kikat över hans axel när han arbetade, så det slutade med att jag fick ta över. Nu har jag gjort dem i 35 år, men jag kommer nog inte att kunna bräcka honom.

Du är Sveriges enda etuimakare. Kommer du att vara den sista?

– Jag kommer att arbeta tills jag dör, men sedan tvivlar jag på att det finns någon som vill ta över efter mig. Det känns lite sorgligt, men vem vill gå här bland sågspån och damm? Förut gick hantverkskunnande vidare i generationer, men mina söner arbetar på fånganstalt, på bilbesiktningen och på posten och de bara garvar åt mitt yrke. Fast mina barnbarn brukade sitta på mina axlar när jag arbetade i verkstaden. Nu är de nio år, så det kanske vore en idé att börja lära upp dem. Jag orkar nog inte gå via Arbetsförmedlingen, för jag skulle bli galen av att lära upp någon som gjorde fel stup i ett. Jag har blivit ombedd att bli kunglig hovleverantör, men det går inte för ett av kriterierna är just att man måste ha en efter­trädare. Kungen ska inte behöva stå där en dag och räcka över Nobel­medaljerna i plastpåsar.

Det kan inte vara så många som tackar nej till att bli kunglig hovleverantör?

– Jag gör mycket grejer till kungen ändå: etuierna till hovmedaljen och till ordensmedaljerna som han delar ut på sina utlandsresor. En gång frågade de om jag ville träffa honom, men då var man tvungen att bära kavaj och då kände jag: »Då skiter vi i det.« Däremot var jag på pris­ceremonin i Konserthuset en gång när han delade ut Nobelmedaljerna. Det var ingenting att se. Pris­tagarna stod och klämde på etuierna och jag tänkte bara: »Öppna dem åt rätt håll nu så att inte medaljerna ramlar ur.« Om jag hade blivit bjuden på själva ­festen hade jag tackat nej. Det är högtravande och man får vänta länge på maten. Men samtidigt är det en häftig känsla att veta att mina etuier är spridda bland berömda personer över hela  ­världen.