Stank. »Jag använder ett lim som är gjort på hudar och skelettdelar. Själv tycker jag att det luktar gott, men många tycker att det luktar hemskt.«

»Vem vill gå här bland sågspån och damm?«

Om inte Sveriges enda etuimakare hittar någon som kan ta över måste kungen snart lämna över Nobelmedaljerna i  ­plastpåsar.

Varför blev du etuimakare?

– I 13-års­åldern pryade jag hos en bokbindare. Jag gillade att hålla på med skinn och papper, så när jag var 16 år började jag arbeta på etuifabriken Ernström och Medberg. Det var i början av 60-talet, så det fanns en massa jobb – man bara knackade på en dörr och sa att man ville arbeta. På den tiden kryllade Stockholm av guldsmeder som behövde etuier till sina smycken, vi var 15 anställda. Nu är det bara jag kvar, så det är en hantverkstradition som håller på att försvinna. Jag märker att allt färre är beredda att betala. Det är kungen, Nobelstiftelsen och några till som kan kosta på sig etuier – ingen vanlig människa lägger väl pengar på sådant?

Ett av dina uppdrag är att göra etuierna till Nobelmedaljerna. Hur gör man ett sådant?


Prova Filter i två månader för 19 kronor!

Därefter 39 kronor/månad. Avsluta när du vill.

Beställ här

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto