»Vissa exploderar i början«

Jag ska vara bäst i världen när jag är 35, tänkte Erik Gunhamn när han började med styrkelyft. Tio år senare har han kommit halvvägs.

Hur kom det sig att du hade en så långsiktig plan så tidigt?

– När jag var 15 gick jag och en kompis ner till Kalmar AK:s gym. Vi tittade på de stora killarna som körde med fria vikter, och började på roddmaskinen i hörnet. Till slut vågade jag gå bort och testa bänkpressen. Jag vägde 63 kilo och lyfte 50. Jag kände snabbt att det där var något jag ville bli bäst på. Innan dess hade jag testat många sporter men aldrig riktigt hittat min grej – envisheten och entusiasmen kom först i samband med att jag upptäckte styrkelyftningen.

Så vad gjorde du?

Annons

– Jag började träna fem gånger i veckan och åt hur mycket som helst. Mattanterna i skolan frågade mig och en kompis om vi hade ätit färdigt innan de började plocka undan. Istället för alkohol köpte jag med mig ett paket mjölk och en pågenlimpa till förfesterna. Efter ett år vägde jag 85 kilo och lyfte 100 i bänkpress. Jag märkte att jag hade talang och satte siktet högt: jag ville vinna VM. Men jag fattade att det skulle ta lång tid, många styrkelyftare är bäst först när de är 35–40. Det tar tid att bygga muskler, man måste först förbereda kroppen på att träna hårt. Om man ser det i ett tjugoårsperspektiv handlar de första åren mest om att lyfta rätt, hitta sina vinklar, sin stil.

Hur många orkar tänka så?

– Inte många. Det har varit ett ganska stort fenomen, framför allt i svensk styrkelyft, att unga talanger först ökar snabbt, är skitduktiga, vinner junior-VM men tappar när de blir seniorer. De tycker det är tråkigt och slutar när de stannar upp och får slåss om åttondeplatser.

Varför blev inte du sådan?

– När jag började var det redan mycket snack om hur man skulle behålla talangerna. Jag ville inte vara en av dem som dök upp och försvann lika snabbt igen – jag ville visa att jag var här för att stanna. Och i början gick jag väldigt snabbt framåt, då var det skitkul, men nu har det stagnerat. Jag får jobba hårt för kickarna.

Hur hanterar du det? 

– Jag är ganska tjurskallig och vet förutsättningarna. I styrkelyft syns ju utvecklingskurvorna svart på vitt. Vissa är som jag, de exploderar i början och sedan planar de ut. Andra ökar linjärt i stället. Anibal Coimbra från Luxemburg är ett bra exempel, han lyfte 850 när han var 32 och 1 050 när han var 42. Men något sådant kan inte jag hoppas på.

Varför inte?

– Jag har redan lyft 965 kilo totalt, 26 år gammal. Nu ökar jag väldigt långsamt. Sådant är tydligt i den här sporten, att människor utvecklas olika i olika faser av livet. Det får en att tänka på hur det fungerar i andra sporter.

Hur menar du?

– Ponera att kurvorna är likadana i fotboll och hockey, i så fall är det sorgligt att man sorterar ut talanger så tidigt. Många slutar för att de inte platsar när de är 15–16 år gamla, och för dem som väl lyckas bli proffs känns det inte som om det finns särskilt mycket utrymme för långsiktighet. Det är matcher hela tiden och eftersom spelaren är så dyr går det inte att ha personen i ett långsiktigt projekt där den inte gör någon nytta. Men en sådan grej skulle kanske ha kunnat vara bättre för individen.

Hur långt borta är ditt mål, att vinna VM?

– Det är väldigt svårt att säga. Mina rekord i de tre delmomenten var för sig är 365 i knäböj, 242 i bänkpress och 370,5 i marklyft. Det skulle ge 977,5 kilo om jag gjorde dem i samma tävling. I VM i fjol kom jag på 13:e plats i min klass, där man får väga max 105 kilo. Vinnaren, en ukrainare, slog världsrekord med 1 090,5. Ärligt talat har jag svårt att se att jag någonsin skulle kunna slå det, det är helt överjävligt. När jag började min satsning kunde 1 025–1 050 räcka för att vinna VM. Samtidigt tror många att det kommer att stabilisera sig. Så hög nivå som de bästa ukrainarna ligger på nu brukar inte gå att hålla särskilt länge, det är ganska troligt att de kommer att skada sig och försvinna. Själv hoppas jag bli kvar länge till.

ANTON ROSANDER

 

Annons